Några EU-relaterade frågor har sökt sig upp till den mediala ytan under senare tid. Förslaget till tjänstedirektiv – som skulle ge privatisering av samhällelig verksamhet en stöt framåt och underlätta lönedumpning – skapade facklig mobilisering på många håll och tvingade fram en slags kompromiss i EU-parlamentet. Men kompromissen, mellan socialdemokrater och konservativa, innebär fortfarande ett steg i marknadsliberal riktning, och viktiga prejudicerande avgöranden har överlämnats till EG-domstolen.
Vaxholmsfallet väntar på utslag i samma domstol. Här ska det bestämmas om svenska fackföreningar har laglig rätt att vidta konfliktåtgärder för att hävda svenska kollektivavtal. Det är med andra ord själva grundplåten för den svenska arbetsmarknadsmodellen som ska bedömas juridiskt. Regeringen har hemligstämplat de andra EU-ländernas inlagor till domstolen.
I dagarna framkom att EU kanske kommer att lägga in en dödsstöt mot hela den svenska allmännyttan. Fastighetsägarunionen har klagat hos överheten. Det kan bli fastställt att modellen bryter mot reglerna för statsstöd och att bolagen alltså måste höja hyrorna.
De här frågorna är ändå undantag. Det mesta av EU:s påverkan på lagar och regler i Sverige förblir okänt för svensk allmänhet. Stora sjok av EU-beslut meddelas bara efter fullbordat faktum. Massvis med människor inom regeringskansliet, myndigheter och institutioner arbetar med att integrera EU-lagar i svensk rätt, utan att detta blir föremål för sedvanlig debatt.
En stor del av påverkan sker också genom att beslut inte fattas. Nya regeringens förslag om sänkt arbetsgivaravgift för en del särskilda tjänstebranscher är förvisso mycket dåligt. Men att den först måste bedömas av EU-kommissionen, gentemot EU:s statsstödsregler, är anmärkningsvärt. I själva verket finns det en mängd goda förslag som genom åren aldrig ens presenterats, eftersom de kunnat bryta mot EU-regler. Om dessa blir det heller ingen politisk debatt.
Form och innehåll hänger samman. EU-maskineriet mal på i nyliberal riktning, och gör det genom att frågorna samtidigt hanteringsmässigt framstår som byråkratiska istället för politiska. Den nyliberala politiken avpersonifieras, blir svårare att mobilisera mot.
EU:s demokratifrämmande överprövningsrätt och nyliberala grundton kan inte bara behandlas som pliktskyldiga fotnoter. Den välgrundande EU-skepsis som finns i Sverige behöver få resonans i det politiska samtalet. Det kan inte räcka med ständiga axelryckningar åt en utveckling som gör det allt svårare att bedriva politik inom ramen för svenska demokratiska strukturer. Det behövs en rörelse för upprördhet över EU-beslut, och politiskt tryck för obstruktion av dem. Det är ingen naturlag att Sverige måste vara klassens ljus i accepterande av impopulära EU-beslut.
Ibland upplever man också på vänsterkanten en motvilja mot EU-diskussioner för att de kan riva upp sår i socialdemokratin och försvåra en regeringsduglig koalition inför nästa val. Men det är tvärtom. Om det inte förs en politisk diskussion kommer vänsterpartiet att ställas inför en pest-eller-kolera-situation: att acceptera business as usual på EU-området, eller tvingas sura på basis av sådant som många kan uppfatta som tjurskalligt principrytteri. Med en föregående politisk debatt blir det lättare att finna konstruktiva vägar framåt.
EU-minister Cecilia Malmström uppges nu ”ladda” för 2009.
Under detta år ska enligt planerna nya länder anslutas till unionen, det bortröstade konstitutionsförslaget i någon form tas ut ur frysboxen och Sverige åter hålla i ordförandeklubban. Ladda om, borde alltså även den EU-kritiska vänstern göra.
