Okategoriserade 16 november, 2011

EU förbereder sig för ”ekonomisk diktatur”

För att lösa krisen förbereder EU lösningar som tvingar medlemstaterna att ge upp kontrollen över sina egna pengar, en form av ekonomisk diktatur. Sverige måste säga nej till detta, skriver Jan-Erik Gustafsson, ordförande i Folkrörelsen Nej till EU.

I den politiska kris som EU-ledarna nu brottas med pratas relativt ofta om förkortningarna EFSF och ESM.
EFSF eller den europeiska stabiliseringsmekanismen är den så kallade räddningsfond som blåstes upp till den enorma summan 1 000 miljarder euro under EU-ledarnas nattmangling den 26 oktober. Ekonomijournalisten Andreas Cervenka skrev i en krönika i SvD den 6 november att ”sällan har väl så många miljoner människor satt sitt hopp till något så obegripligt. Hur mycket det än knattrades på miniräknare runt om i Europa kom horden av välbetalda bankekonomer fram till att denna fond innehåller runt 250 miljarder euro efter att olika nödlån betalats ut. Ändå hävdade EU:s toppar att den rätta siffran är 1 000 miljarder euro. Förklaringen är en snilleblixt som hade gjort Lehman Brothers vassaste subprimehjärnor avundsjuka: en räddningsfond som till stor del bygger på belånade garantier från de som ska räddas.”

För att EFSF inte skall bryta mot EU:s fördrag har den registrerats som ett aktiebolag i Luxemburg, som styrs av euroländernas finansministrar. Det är ett tillfälligt arrangemang i väntan på ESM, den europeiska permanenta stabiliseringsmekanismen.
I en riksdagsbehandling under 2012 är det tänkt att svenska politiker skall ta ställning till ESM. För att ESM skall bli verklighet krävs nämligen en ändring i artikel 136 i Lissabonfördragets EUF-del, vilket kräver att samtliga EU-länder godkänner ändringen.
Regeringskansliet skickade i juli ut en remiss i ärendet (Ds 2011:25) till 21 organisationer bland annat LO, TCO, Saco, Folkrörelsen Nej till EU och Juridiska fakulteten vid Stockholm universitet. Remisstiden gick ut den 23 oktober. Enligt remissen ska ESM träda i kraft i juni 2013.

Vad som endast omnämndes i förbifarten och som en fotnot regeringskansliets remiss är att  ESM redan har upprättats som ett särskilt ESM-fördrag, vilket undertecknades av euroländerna den 11 juli i år. Detta fördrag har granskats av Rudo de Ruitjer och Joseph Murtenbergh i en artikel den 5 november på sajten Global Research. Det är skrämmande läsning. I fördraget står att ESM:s medlemmar (det vill säga euroländerna) ”oåterkalleligt och villkorslöst” måste acceptera en utbetalning av pengar som begärs från dem inom sju dagar. De två författarna jämför detta med att en check normalt tar fyra arbetsdagar. ESM:s styrelse ges också rätten att ändra ”mekanismens kapital” från 700 miljarder euro till vilken högre summa som helst. Fördraget stipulerar att ESM, dess egendom, fonder och tillgångar ska ha immunitet från varje form av juridisk behandling. Dessutom skall ESM:s ledning och anställda inte vara ansvariga för sina handlingar och skrivna dokument inför någon. De Ruitjer och Murtenbergh skriver att ESM-fördraget gör europeiska hushåll underlydande till en institution som inte är folkvald. Är detta Europas framtid, det nya Europa utan suveräna stater, frågar de sig?

Nu snabbehandlar euroländer med så liten uppmärksamhet som möjligt ESM-fördraget, så att det ska kunna träda i kraft redan till årsskiftet. De Ruitjer och Murtenbergh skriver att ”om vi vill ta tillvara det sista halmstrået för att undvika diktaturen är det brådskande att så många medborgare som möjligt vaknar upp och skickar mejl och brev till våra parlamentariker, politiker och politiska partier. Vänta för att se om andra lyckas kommer att vara katastrofalt”.
Jag förutsätter att ingen svensk riksdagsledamot säger ja till EUF-grundlagsändringen och detta missfoster till ESM-fördrag, när remissen enligt uppgift från regeringskansliet kommer upp till behandling till våren i riksdagen. EU har visat sig vara en inkompetent konstruktion, som förlitar sig allt mer på kontroll och repression,  och som inte kan föra en ekonomisk politik i folkflertalets intresse.

Utrikes 29 september, 2023

Den långa (åter)marschen

Shenzhen är en av många städer i Guangdong som växt raketartat under de senaste decennier. Foto: Ng Han Guan/AP.

Ungdomsarbetslösheten har exploderat i Kina, medan strejkerna har fördubblats på ett år. För att främja social harmoni och säkra tillväxten ska högutbildade arbetslösa ungdomar nu skickas ut från städerna för att få landsbygden att blomstra.

I maj saknade var femte kinesisk ungdom mellan 16 och 24 år ett jobb. Sedan dess har närmare 11,6 miljoner universitetsstudenter tagit examen som även de letar en sysselsättning. Det är framför allt i städerna som de unga har svårt att hitta ett arbete, och i augusti upphörde staten att publicera siffror på sysselsättningsgraden.

Ungdomsarbetslösheten är, tillsammans med det ökande antalet äldre, statsrådets största inrikespolitiska utmaning. 2022 hade Kina två personer i arbetsför ålder per pensionär, och 2042 beräknas bara en vara kvar. Detta oroar inte endast statsrådet utan även dagens unga, särskilt med anledning av att majoriteten av dem är enda barn och att det allmänna pensionssystemet är undermåligt. Dessutom är den offentligt finansierade vården så underfinansierad att barn- och mödradödligheten återigen ökar, och i flera provinser har man lika många patienter liggande i vårdsalar som i korridorerna.

Ungdomsarbetslösheten hotar således både landets tillväxtpotential och det sociala kontraktet mellan det kinesiska folket och landets kommunistiska parti, som ska leverera ekonomisk framgång och stabilitet i utbyte mot sitt politiska monopol.

I det kinesiska statsrådets 15-punktsplan som antogs under våren ingår att högutbildade arbetslösa ungdomar, med hjälp av statlig finansiering, ska omskolas till yrken som arbetsmarknaden efterfrågar och att statligt ägda företag ska anställa en del av de unga som är högutbildade och arbetslösa. Även kommunistpartiets ungdomsförbund har engagerats i statsrådets agenda. Ungdomsförbundet i Guangdong-provinsen antog i år en handlingsplan som ska ”få ungdomar att bidra till Kinas utveckling” genom att ”sända 300 000 ungdomar till landsbygden till och med 2025”. Ungdomsförbundet i Guangdong vill att stadsungdomar ska flytta till landsbygden, att de unga som har flyttat från landsbygden (för att studera/arbeta i städer) ska flytta tillbaka till landsbygden samt att ungdomar som lever på landsbygden ska stanna kvar där för att ”hjälpa till med högkvalitativa utvecklingsprojekt i 100 län, 1 000 kommuner och 10 000 byar” i provinsen.

Att initiativet lanseras i Guangdong, som är landets folkrikaste provins, är inte förvånande. Invånarantalet har ökat markant sedan 1980-talet, och glesbygdsbor har flyttat dit från hela Kina för att försörja sig. I dag beräknas det bo 126 miljoner människor där. Provinsen är även en av landets ekonomiskt viktigaste, där många ekonomiska reformer har prövats sedan marknadsekonomi infördes och de första storskaliga privata industrierna tilläts.

Sysslolösa. Två rekryterare väntar på besökare till montern under en jobbmässa i Beijing. Foto: Mark Schiefelbein/AP.

I Guangdong finns flera av Kinas ledande teknikföretag, och Huawei har både sitt huvudkontor och utbildningscenter här, tillsammans med Kinas svällande textilindustri. Landet har i några decennier varit världens största klädtillverkare, men sedan 2015 har textilindustrin installerat allt fler robotar, vilka har ökat produktiviteten samtidigt som många arbetare gjorts överflödiga och sagts upp.

Statsrådets omfattande nedstängning av samhället under covid-pandemin och handelskonflikten mellan Kina och USA har också bidragit till att stora privata arbetsgivare som e-handelsjätten Alibaba, söktjänsten Baidu och hyrbilsappen Didi Chuxing, var och ett, sagt upp flera tusen personer bara i år. Både privatägda och offentligt ägda företag har sagt upp folk eller, tack vare brister i lagstiftningen, slutat att betala ut löner i år. Detta i sin tur har lett till en markant ökning av strejker. Enligt Hongkong-baserade China labour bulletin, som bevakar arbetsrättsliga frågor på fastlandet och gör årliga sammanställningar av rapporterade strejker, har 140 strejker ägt rum till följd av uppsägningar inom tillverkningsindustrin de första fem månaderna 2023, dubbelt så många som 2022. Majoriteten har varit på fabriker i Guangdong, där unga kvinnor från landsbygden utgör lejonparten av arbetarna.

Det regionala ungdomsförbundet har en särskild betydelse för kommunistpartiet. Det var i Guangdongs huvudort Guangzhou som riksungdomsförbundets första kongress hölls den 5 maj 1922.

Ungdomsarbetslösheten hotar både landets tillväxtpotential och det sociala kontraktet mellan det kinesiska folket och landets kommunistiska parti.

I sitt tal vid 100-årsfirandet sade Xi Jinping att ”förverkligandet av den kinesiska drömmen är ett historiskt maraton och dagens ungdom måste sträva efter att vara de första att förverkliga det nationella välståndet”. Alla politiska ledare i Kina har använt ungdomsförbundet till att påverka och mobilisera ungdomar i den riktning som statsrådet slagit fast, och förbundet fungerar också so en plantskola varifrån framtida rikspolitiker plockas.

Xi Jinping har dock gått längre än sina företrädare sedan marknadsekonomi infördes – både när det kommer till att mobilisera ungdomar och att minska risken för fraktionsbildande inom partiet – genom att eliminera oliktänkande på ett tidigt stadium. Redan 2015, två år in i hans första mandatperiod, inledde centralkommissionen för disciplinär inspektion ett ”inspektions- och korrigeringsarbete” inom partiets ungdomsförbund. Initiativet ska få ungdomsförbundets medlemmar att ”inte komma med tomma slagord” och förbundet att ”inte utvecklas till ett tomt skal”, utan ”träna en generation av pålitliga efterträdare”, som Xi uttryckte det 2017.

Detta korrigeringsarbete har skett parallellt med att enpartistaten har stärkt sitt inflytande på arbetsmarknaden. Under några decennier var de privata företagen i stort sett befriade från partiets närvaro vid anställningsförfarandet, men nu är det inte endast i offentligt ägda företag som medlemskap i partiet krävs vid anställning av mellanchefer och företagsledare, utan enligt nya regelverk även i medelstora och stora privatägda företag.

Blötlagd. En majsbonde försöker dränera sitt fält under hösten 2021, då Henanprovinsen drabbades av de värsta skyfallen på 40 år. Foto: Ng Han Guan/AP.

Vetenskapliga studier gjorda vid olika universitet på uppdrag av kommunistpartiets universitetsorgan visar att anledningen till att ungdomar söker medlemskap i partiet har förändrats de senaste decennierna. I början av 1990-talet angav över 80 procent av studentmedlemmarna ideologisk övertygelse som främsta anledning till sitt medlemskap, och 2005 låg siffran ännu på 75 procent. Men enligt den senaste studien, som genomfördes 2019 med 3 000 medverkande från Jiangxi-provinsens ungdomsförbund, angav hälften ideologisk övertygelse som främsta anledning och den andra hälften karriär. Flera inhemska forskare hävdar att medlemskap i partiet är så viktigt för karriären att det numera är den främsta orsaken till att unga kineser söker sig till partiet.

Det första tillkännagivandet om att ungdomar skulle slussas från städer till volontärarbete på landsbygden, kom från Ministeriet för jordbruk och landsbygdsfrågor i Guangdong. Därefter läckte ungdomsförbundets handlingsplan till inhemska och utländska sociala medier.

Enligt handlingsplanen ska 10 000 studenter från provinsens universitet och högskolor årligen sändas som volontärer till ”mindre utvecklade delar i Guangdong, för att med sin talang återuppliva landsbygden”. Det ska följas upp med lokala incitament som ska göra att de som återvänder till sin landsbygdsort och de som flyttar eller sänds som volontärer, ska stanna kvar på landsbygden. Därtill ska 1 000 grupper av volontärer med yrkesutbildning årligen sändas till landsbygden under sommaren för att lära ut sin yrkeskunskap och hjälpa till med att starta småföretag, och 1 000 unga entreprenörer från hela landet ska rekryteras årligen för att delta i utvecklingen av byar och mindre städer i provinsen.

2022 hade Kina två personer i arbetsför ålder per pensionär, och 2042 beräknas bara en vara kvar.

Svårigheten för unga att få ett jobb gör att många känner sig tvungna att delta i det volontärarbete som ungdomsförbundet organiserar i Guangdong – i hopp om att säkra ett framtida betalt arbete. Det är också troligt att projektet är ett pilotprojekt som kommer att förfinas, och att fler regionala ungdomsförbund kommer att hjälpa statsrådet att ”återuppliva landsbygden”.

Initiativet kan stävja både fraktionsbildande inom partiet och social oro i samhället genom att minska antalet oliktänkare bland ungdomar, samtidigt som de regionala ungdomsförbunden i officiella sammanhang kommer få dela äran med statsrådet för att ha hjälpt det kinesiska folket att utveckla landet – i den riktning som partiet har stakat ut.

Ledare 28 september, 2023

Riksbanken måste underställas folkviljan igen

Riksbankschef Erik Thedéen föreläser på Ekonomiska museet i Stockholm – där hans typ av institution hör hemma. Foto: Anders Wiklund/TT.

Sveriges ekonomiska politik hålls gisslan av en odemokratisk centralbank som bara har ett verktyg i lådan – räntehammaren. Det är dags att återta kontrollen.

Häromveckan var det dags igen, Riksbanken höjde räntan med 0,25 procentenheter till 4 procent och flaggade för att fler höjningar var på gång. Sveriges många hushåll med stora lån känner hur snaran börjar dras åt. Kritiken lät inte vänta på sig. Det är som måndag hela veckan vid varje ny räntehöjning.

Näringslivstoppar vars branscher drabbas hårt är som vanligt ute och klagar. LO-ekonomer tycker att Riksbanken bör utnyttja utrymmet att föra en självständig räntepolitik som är anpassad till den svenska ekonomins och arbetsmarknadens förhållanden, och inte bara blint följa andra stora centralbankers räntehöjningar.

Det hörs till och med kritik från bankekonomer som tycker att det är fel att penningpolitiken styr medan finanspolitiken är förvisad till baksätet, det vill säga att förändringar i styrräntan premieras medan skattepolitik och investeringar hålls tillbaka. Hedrande med tanke på de gigantiska vinster som bankerna gör i detta läge. Men de oroar sig väl för att fastighetsbranschen kan kollapsa om räntan fortsätter uppåt.

Argast av alla är Andreas Cervenka som i Aftonbladet (21/9) förklarade att i princip allt Riksbanken gjort det senaste decenniet har varit fel. Misstag efter misstag har gett oss 15 förlorande år, argumenterar han. ”Med sådana vänner behöver svensk ekonomi inga fiender.”

Men tänk om människorna på Riksbanken inte är dumma i huvudet? Tänk om institutionen bara är riggad på fel sätt. Det formella beslutet om centralbankens självständighet trädde i kraft 1999, delvis eftersom det var ett kriterium för EU-inträdet. Det är ingen naturlag att den måste vara självständig.

Tyvärr har centralbankernas oberoende blivit ett sätt för politikerna att svära sig fria från ansvar, menar Monnet.

Den bakomliggande idén är att det skulle vara farligt att låta folket och de folkvalda ha direkt inflytande över penningpolitiken. I stället överlåter man ansvaret på en teknokratisk ekonomisk elit. Med detta oberoende skapades också en striktare separation mellan finanspolitiken och penningpolitiken, två politikområden som egentligen hänger tätt samman.

Trots penningpolitikens komplexitet så har Riksbanken bara fått ett övergripande mål, att hålla inflationen på två procent per år, och ett trubbigt verktyg för att nå målet, att höja och sänka räntan. Något motsvarande mål om att hålla arbetslösheten låg finns inte. Det behöver kanske inte påpekas att man för det mesta också misslyckas att nå inflationsmålet.

Men nu börjar den här nyliberala uppdelningen äntligen att ifrågasättas. Nyligen var den franska ekonomiprofessorn Eric Monnet i Stockholm och talade vid Arena Idés konferens New economic order om behovet av att demokratisera penningpolitiken.

Monnet menar att de senaste 15 åren har retoriken inte visat sig stämma med verkligheten. Centralbanker har fokuserat mer på att stabilisera finansmarknader än på att nå inflationsmål. Man har också använt sig av många fler verktyg än räntan, som exempelvis stödköp av värdepapper (så kallade kvantitativa lättnader), valutaswapar och riktade lån.

Dessutom har den förda penningpolitiken lett till en stigande ojämlikhet, skyhöga bankvinster och en dysfunktionell bostadsmarknad. Områden som borde ligga på de folkvaldas bord. Tyvärr har centralbankernas oberoende blivit ett sätt för politikerna att svära sig fria från ansvar, menar Monnet.

I Sverige ifrågasatte nyligen professor Bo Rothstein Riksbankens självständighet i DN-Debatt (4/9). Han möttes av tystnad, inte en enda replik. Här är frågan belagd med tabu – det är hög tid att det krossas.

Enna Gerin
är biträdande chef på den fackliga tankesmedjan Katalys.
Inrikes 27 september, 2023

”Idéer från vänster kan bli mainstream”

Elinor Odeberg och Philippa Sigl-Glöckner samtalar med Silvia Kakembo på Södra teaterns scen. Foto: Jacob Lundberg.

Stämningen var hoppfull när internationella vänsterekonomer samlades på Södra teatern i Stockholm för att diskutera hur ekonomin kan underställas demokratiskt inflytande.

Glöm snacket om löneprisspiraler och omättliga arbetare som driver på inflationen genom orimliga lönekrav. Mitt under polykrisens perfekta storm av krig och pandemi dök den upp: vinstpristornadon. Vad som ursprungligen avfärdades som en absurd idé är i dag en allmänt accepterad sanning om ekonomin. Och den har kraften att vända hela den ekonomiska spelplanen över ända.

Ingen vet det bättre än Isabella Weber (bilden).

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jacob Lundberg
Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).[email protected]
Utrikes 27 september, 2023

Etnisk rensning framför omvärldens ögon

Anhöriga till soldater som dog förra veckan begraver sina söner innan de lämnar. Foto: Marut Vanyan.

Efter månaders blockad av enklaven Nagorno-Karabach gav Armenien i förra veckan till slut upp: svält, sjukdomar och bombardemang har fått en stadig ström armenier att lämna området. Forskare talar nu om folkmord.

För två veckor sedan stod jag vid blockaden av enklaven Nagorno-Karabach mellan Armenien och Azerbajdzjan. Ingen humanitär hjälp hade kommit in på flera månader och människor som jag talade med inne i den armeniska regionen i Azerbajdzjan berättade om hunger, sjukdomar och desperation. Detta trots att Internationella domstolen i Haag vid två tillfällen beordrat landet att öppna den.

Blockaden framför var stillsam. Ett par azerbajdzjanska lastbilar körde fram och tillbaka med byggmateriel nedanför kullen där landets flagga hängde högt. Bakom låg den ryska militärbasen där de fredsbevarande styrkorna skulle finnas.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rasmus Canbäck
Frilansjournalist och författare med fokus på den postsovjetiska världen.[email protected]
Nyheter 26 september, 2023

Veckan som gått

Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Per Gahrton (bilden) avlider vid 80 års ålder.

Gahrton började som riksdagsledamot för Folkpartiet, där han företrädde partiets vänsterfalang och bland annat förespråkade vapenleveranser till Nordvietnam. 1969 utsågs han av Veckojournalen till ”årets argaste unga man”.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kommentar/Utrikes 26 september, 2023

Stefanos Kasselakis vill förvandla Syriza till de amerikanska Demokraterna. Foto: Yorgos Karahalis/AP.

Efter att ha öppnat partiledarvalet har Greklands största vänsterparti tagits över av en okänd affärsmagnat som vill förvandla partiet till de amerikanska Demokraterna. Vänsterpopulismens flaggskepp ser därmed ut att förlisa på egen hand.

I söndags kväll kom den kalldusch som medlemmarna i det grekiska vänsterpartiet Syriza anat skulle välla över dem.

I andra omgången av partiets ledarval vann den unge affärsmannen Stefanos Kasselakis mot den tidigare arbetsmarknadsministern Effie Achtsioglou med över 56 procent av rösterna.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jonas Elvander
Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.[email protected]
Inrikes 24 september, 2023

Liberalerna förstår inte pacifismens kärna

På årsdagen av den ryska invasionen medverkade Greta Thunberg i en demonstration arrangerad av pacifistiska organisationer som Svenska freds. Foto: Fredrik Persson/TT.

Ledarskribenter förlöjligar utan att begripa dess kärna – som är att ifrågasätta militarismen, en ideologi som ständigt har dragit in världen i krig.

Under sommaren har Jesper Ahlin Marceta på DN Ledare skrivit en del om pacifismen, ofta på tidningens sedvanliga mästrande sätt. Jag tror att det är svårt att förstå vad det innebär att vara pacifist utan att först förstå att pacifismen, likt antifascism och antikommunism, främst är en reaktiv ideologi. Pacifismen är antimilitaristisk. För att förstå den bör vi därför förstå den ideologi som den motsätter sig.

Den klassiska militarismen, som var mainstream bland eliten under början av 1900-talet, ser krig som är en naturlig och viktig del av den mänskliga tillvaron: nationer som inte befinner sig i krig riskerar att förlora sina dygder och bli dekadenta. Den klassiska militarismen är i stort sett död som ideologi i Sverige och västvärlden.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Karim Jebari
Filosof och forskare vid Institutet för framtidsstudier.
Kultur 24 september, 2023

Hur Naomi blev den andra Naomi

Trots att ”Doppelgänger”, Naomi Kleins sjätte bok, är hennes mest personliga, är hon fortfarande lika vass och relevant. Foto: Dan Hansson/SvD/TT.

Konspirationsteoretiker, säger Klein, ”har fel om fakta, men prickar rätt på känslorna”. Myra Åhbäck Öhrman har läst Naomi Kleins nya ”Doppelgänger”.

”Till mitt försvar var det aldrig min avsikt att skriva den här boken”.

Så inleder Naomi Klein Doppelganger: A trip into the mirror world, och jag är benägen att tro henne. I jämförelse med hennes tidigare verk, som No logo (1999), en kritik av varumärkefieringen hos okontrollerad global kapitalism och The Shock doctrine (2007), om hur nationella kriser utnyttjas för att minska motståndet mot kontroversiella politiska förändringar, känns premissen okaraktäristiskt privat. Klein tar nämligen avstamp i något så vardagligt som irritationen över att ständigt förväxlas med ”Den andra Naomi” – Naomi Wolf.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Utrikes 23 september, 2023

Att komma fram till Samarkand

Positionen i gränslandet mellan de historiska civilisationerna har gjort Samarkand till en unik plats. Foto: Jonas Sjöstedt.

På resa mellan Uzbekistans mytomspunna städer upptäcker Jonas Sjöstedt ett land inklämt mellan två världsdelar och i skärningspunkten mellan storstadens modernitet och glesbygdens tradition – där arvet från Sovjet är lika närvarande som det från de islamiska och centralasiatiska civilisationerna.

Det är fantastiskt vackert, ändå är nästan inga turister på plats när jag och tonårsbarnen vandrar runt Registan, det gamla torget i Samarkand med byggnader som en gång i tiden var skolor. Här studerades filosofi, astrologi, matematik och teologi redan för 500 år sedan. Kanske beror frånvaron av människor på att det är så varmt, nästan 40 grader. Vi sätter oss på en bänk i skuggan under ett par träd på en innergård och bara tar in skönheten och atmosfären. Det är som att kliva in i en saga.

Samarkand, Bukhara och Khiva. Namnen på de uråldriga städerna längs Sidenvägen har något lockande och sagolikt över sig. Det är historiska städer med fantastiska gamla moskéer, uråldriga koranskolor, gränder och myllrande marknader där det säljs frukt, nötter och textilier. Det är vackra innergårdar där folk dricker te i skuggan under mullbärsträden. För äldre svenskar har säkert Thorstein Bergmans vemodiga visa ”Om du nånsin kommer fram till Samarkand”, som sjungits in av såväl Lena Andersson som Lill Lindfors, bidragit till denna längtan.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jonas Sjöstedt
Frilansjournalist och tidigare partiledare för Vänsterpartiet.
Utrikes 23 september, 2023

Bland sanddyner och teknikpionjärer formas framtidens bosättare

Med modeord som ”uppstartsnation” kombineras territoriell nybyggaranda med högteknologiskt entreprenörskap. Så hoppas Israel skapa en sionism för nästa generation.

Dagens Israel är ett splittrat land. Mängder med människor har tagit till gatorna i Tel Aviv sedan regeringen i våras föreslog en kontroversiell lag som fråntar Högsta domstolen rätt att påverka regeringens beslut. Eftersom Israel saknar en grundlag har Högsta domstolen spelat en viktig roll för landets demokrati, och den har fungerat som en garant för sekulär politik i ett land som präglas av allt mer extrema värderingar.

Samtidigt är frågan om ockupationen frånvarande och den minoritet som vill blanda in Palestinafrågan anklagas för att riskera att skada den unika enigheten i demonstrationstågen. Protesterna handlar om Israels demokrati, och därmed även om något så existentiellt som landets identitet och fortlevnad.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Johanna Adolfsson
Kulturgeograf och forskare.