Så är då Lissabonfördraget undertecknat med sedvanlig pompa och ståt. Fördraget är till 95 procent en kopia av den EU-konstitution som förkastades 2005. Men den här gången ska inte misstaget, att fråga befolkningarna om de vill ha sin nya EU-grundlag, göras om.
För den som har läst fördraget är det fascinerande och en smula beklämmande att höra hur de som förespråkar texten argumenterar, om de ens bryr sig om att göra det. Knappt någon försvarar det som är fördragets huvudinnehåll, den kraftigt ökande överstatligheten, att makten för de stora länderna i EU ökar markant, att union ska militariseras med upprustning och gemensamt försvar eller att man har kört över den svenska folkomröstningen om EMU och förpliktigat oss att införa euron som valuta.
Istället lyfts ett bättre, imaginärt, fördrag fram. Det hävdas att EU får ny beslutsmakt för att bekämpa klimatförändringarna. Det är fel. EU får ny beslutsmakt och vetorätten tas bort på mängder av områden, men inte när det gäller miljöfrågor.
Det påstås att de nationella parlamentens inflytande ska öka. Läser man texten så står det dock klart att den procedur som det syftas på innebär att EU-kommissionen kan köra över även en majoritet av parlamenten om de motsätter sig ett förslag som ska läggas fram. I själva verket är de nationella parlamenten de stora förlorarna när makten förs över till EU:s institutioner och vetorätten tas bort.
I Lissabonfördraget saknas i stort sett helt inslag som gör EU mer miljövänligt eller socialt ansvarsfullt. Socialdemokratiska EU-vänner har därför fått sätta nästan allt sitt hopp, och sina få argument, till att stadgan om grundläggande rättigheter görs bindande. Detta sägs garantera strejkrätten. Men EU:s domstol tar redan hänsyn till stadgan när den dömer och EU-kommissionen via Margot Wallström har, i ett svar på en fråga i EU-parlamentet, effektivt avlivat alla illusioner om att den skulle kunna rucka på den fria marknadens hegemoni i EU.
I Frankrike och Nederländerna tändes hoppet om ett bättre EU, om folkligt inflytande och om att makten skulle tvingas lyssna. I Lissabon släcktes samma hopp.
