Var uppluckringen av alkoholpolitiken nödvändig? Nej, menar flera debattörer, Sverige hade kunnat få igenom starka skydd för sin dåvarande alkoholpolitik. Eller åtminstone försöka. Så var detta då oförutsett, en olycklig omständighet, att svenskarna skulle börja supa mer?
Nej, givetvis inte. I ett land som fört en restriktiv alkoholpolitik i ett sekel, i ett land där låg tillgänglighet och höga priser varit grundläggande för låg konsumtion – i ett sådant land förstår naturligtvis regeringen att motsatt politik också ökar supandet.
Nu är tiden mogen för Sverige att vilja sänka alkoholskatterna. För när alla andra länder gör det, vore det ju dumt av Sverige att inte vilja. Bland andra Kent Härstedt, regeringens alkoholutredare, förde resonemanget om Sveriges vilja, på DN Debatt förra veckan. Han menar att eftersom den alkoholpolitik Sverige hittills fört, med låg tillgänglighet och höga priser, inte längre fungerar för att hålla nere konsumtionen, ska vi öka tillgängligheten och sänka priserna – för att hålla nere konsumtionen.
Drickandet har ökat i Sverige. Vi är snart är uppe i det förra sekelskiftets nivåer per person och år. När Sverige förhandlade med EU om medlemskap, undvek man frågan om alkoholmonopolet. Vid flera tillfällen hade EG-domstolen gjort klart att import- och exportmonopol var otillåtna. I Sverige hade statliga Vin & sprit monopol på import av alkoholhaltiga drycker, medan Systembolaget hade monopol på att sälja till privatpersoner, genom detaljhandelsmonopolet. Sverige, och de övriga Efta-länder som samtidigt förhandlade om medlemskap, valde att utelämna frågan om monopolen och nöjde sig med en förklaring från sin sida om att monopolen fanns av folkhälsoskäl. Denna förklaring var deskriptiv och saknade juridisk betydelse. Det stora orosmomentet ansågs vara alkoholskatterna.
Nej-sidan varnade för just de konsekvenser vi ser idag.
Sveriges grannländer sänker skatterna på alkohol vilket urgröper våra höga priser som medel för att hålla nere drickandet. Reglerna för införsel av alkohol vid resa inom EU har successivt anpassats till EU-nivå, i enlighet med avtalet inför Sveriges inträde. Det är idag tillåtet att föra in 110 liter öl, 90 liter vin, 20 liter starkvin, 10 liter sprit. Vid varje resa till annat EU-land. Den som gör två resor på ett år kan alltså köpa billigt 220 liter öl, 180 liter vin, 40 liter starkvin, 20 liter sprit. Och så vidare. Detta gäller för den som inte har särskilt skäl att ta in mer. Undantag kan till exempel göras för den som trovärdigt visar att alkoholen ska användas för en stor födelsedagsfest.
I praktiken finns alltså egentligen ingen gräns för införsel av alkoholdrycker. Nej-sidan menade att detta kunde bli konsekvensen vid ett EU-medlemskap.
Farhågorna viftades bort av ja-sidan. ”Eftersom beslut i dessa frågor kräver enhällighet, får Sverige som medlem ett avgörande inflytande över införselbestämmelserna”, skrev Utrikesdepartementets handelsavdelning i skriften EU-avtalet 1994. Visst, i teorin kunde det varit så. Men Sverige nöjde sig med en formellt betydelselös skrivning, och godkände därmed i praktiken att införselkvoterna gradvis ökade, för att vid årsskiftet 2003/2004 helt anpassas till EU:s nivåer.
Det är – och var i ännu högre grad tidigare – stor skillnad på synen på alkohol i de nordiska länderna jämfört med övriga EU. Sverige och Finland betraktar alkoholfrågan som social och hälsopolitisk, medan den inom EU generellt betraktas som en jordbruksfråga, handelsfråga eller rent av livsmedelsfråga.
I och med EU-inträdet ålades Sverige genast att öppna upp för privata importörer. Vad gäller importmonopolet hade Sverige överhuvud taget inte diskuterat några undantag.
Även om Systembolaget fortfarande hade detaljhandelsmonopol, blev det alltså fritt fram för en mängd svenska och utländska, större och mindre, importfirmor att sälja i grossistform till Systembolaget och till restauranger, även om Systembolaget är den i särklass största inköparen.
Det avskaffade importmonopolet, menar en del, har varit orsak till den stora muthärvan inom Systembolaget – en massa firmor konkurrerar numera om att få sälja sina varor till den gigantiska kund som Systembolaget är.
Systembolaget är den största enskilda inköparen av alkohol i världen. Givetvis en attraktiv kund för importörer –- som numera är privata och har ett vinstintresse som alla andra företag. Vi har alla läst i tidningarna om de knep som importfirmor tog till för att mjuka upp mindre nogräknade chefer inom Systembolaget.
Den stora muthärvan har dock främst använts av de debattörer som vill tränga tillbaka monopolet ytterligare och öppna än mer för privata vinstintressen. Det är monopolets fel att mutor har förekommit, därför borde alkoholförsäljningen släppas fri, har argumenten låtit.
Mot det går det att invända att omsorg om folkhälsan fortfarande torde väga tyngre än att gardera sig mot muthärvor. Det går också att invända att Skandia vid exakt samma tidpunkt skakades av en lika stor skandal – med bonusar, pensioner och lyxlägenheter – men att inga debattörer försökte påstå att detta skett på grund av att Skandia är ett privat, vinstdrivande bolag.
Efter att Sverige gick med i EU 1995, plockade en ICA-handlare i Skåne, Harry Franzén, upp vin och öl i butikshyllorna. Han menade att detta var i enlighet med EU:s regler. Han åtalades och överklagade upp till EG-domstolen, som granskade och analyserade Systembolagets hela verksamhet: uppdrag, underleverantörer och försäljning. På hösten 1997 kom EG-domstolen med sitt utslag.
Då hade halva Affärssverige förberett sig noga. Varenda livsmedelskedja var utrustad att dagen därpå plocka in öl och vin i butikerna. Stora grossister såsom Dagab och Coop hade börjat importera öl och vin som de sålde till Systembolaget och restauranger. De skulle bara behöva dirigera sina lastbilar till de egna butikerna för att göra lysande affärer.
Men EG-domstolen godtog Systembolagets verksamhet. Efterson uppdraget är folkhälsopolitiskt, och det sätt uppdraget utfördes på, gick det att kombinera med EU:s konkurrensregler. Den enda anmärkning EG-domstolen hade var mot tillgängligheten i ett avseende: sex kommuner i Sverige saknade Systembolagsbutik.
Men regeringen beslöt oväntat att dessutom införa lördagsöppet. Svenska regeringen gick alltså längre än EG-domstolen, som inte krävde detta. EG-domstolen krävde inte heller självbetjäningsbutiker. Men idag håller Systembolaget även på att bygga varje butik i landet efter självbetjäningsmodell.
Under 2003 skedde en stark uppluckring av alkoholreklamlagen. Detta hade föregåtts av en utdragen strid. Konsumentombudsmannen (KO) drog 1997 Gourmet inför Stockholms tingsrätt för brott mot förbudet mot alkoholreklam. Tingsrätten bad EG-domstolen uttala sig och den konstaterade att ett förbud mot alkoholreklam endast är förenligt med EU-rätten om det är enda möjligheten att skydda folkhälsan. Stockholms tingsrätt ansåg i en dom 2002 att folkhälsan kan skyddas på andra sätt. Domen överklagades till Marknadsdomstolen, som fastställde tingsrättens dom 2003. Marknadsdomstolens beslut kan inte överklagas.
Men riksdagen snabbehandlade frågan och beslöt bara tre månader senare om ett förbud mot reklam för drycker starkare än 15 procent.
Förutom den nya alkoholreklamen i tidningar, stöter alltfler svenskar på vin- och spritannonser genom utländska tv-kanaler, internationella tidskrifter och på nätet. Inför julhelgen år 2002 började TV3 att sända alkoholreklam för första gången.
– Det är viktigt att vi kan konkurrera med utländska bryggerier på lika villkor, sade Bryggareföreningens VD Peter Mattsson, till Göteborgsposten.
Det finns ett starkt intresse från alkoholproducenterna att nå ut med reklam. Inte minst från utländska producenter, eftersom Sverige ses som en lovande framtida marknad. Medan drickandet minskar i stora delar av den rika världen, ökar det kraftigt i Sverige. Sedan 1996 har den svenska alkoholkonsumtionen stigit med nära 30 procent.
– Det är klart att industrin ser potentialen i Sverige och andra länder med låg konsumtion, sade Sven-Olof Carlsson, ordförande i IOGT-NTO, vid tiden för Marknadsdomstolens behandling. På kort sikt handlar det inte om så stora pengar för annonsörerna, kanske 200 miljoner årligen, trodde Annonsörsföreningens vd Anders Ericsson. Men på sikt tänker han sig att alkoholreklamen skulle ta fart.
– Det räcker ju att bläddra i ett internationellt magasin och se hur omfattande det är där.
Marknadsdomstolen ansåg i sin dom att folkhälsan inte skulle påverkas negativt av alkoholreklam. Det kan förefalla som en märklig bedömning; med den logiken borde all reklam innebära bortkastade pengar för annonsörerna. Men märkligt nog menar man dessutom från alkohollobbyns sida (det finns ett stort antal mycket inflytelserika alkohollobbyorganisationer på såväl svensk och internationell som EU-nivå), att restriktioner mot alkohol borde avskaffas och att den ohälsosamma konsumtionen går att informera bort. Alkohollobbyn vill alltså göra gällande att reklam inte skulle öka drickandet – men att information skulle kunna minska det.
Marcus Karlsson, förbundssekreterare för UNF, Ungdomens nykterhetsförbund, påpekade i samband med Marknadsdomstolens utslag 2003: ”När alkoholreklam tagits bort har antalet alkoholrelaterade dödsfall minskat med 5–8 procent. Då kan man tänka sig att med alkoholreklam blir det tvärtom. Dödsfallen ökar med några procent. Det verkar ju inte vara så mycket, men det hamnar i alla fall runt 300 liv per år i Sverige.”
Efter det att alkoholreklam blivit tillåten i Sverige har denna reklam fyrdubblats. Under första halvan av 2003 såldes alkoholreklam för 28,2 miljoner kronor i Sverige. Det är fyra gånger mer än under första halvåret året innan, då det såldes alkoholreklam för 6,8 miljoner kronor, enligt Sifo.
Siffror för Systembolaget visade att även försäljningen ökade under första halvåret 2003, med 4,7 procent mätt i liter ren alkohol, jämfört med första halvåret i fjol. Lars Näsström på Sifo, menade att en del av ökningen beror på ökad annonsering.
– Handlarna räknar kronor och ören in i det minsta. Om inte de skulle finna en effekt av att annonsera, så tror inte jag att de skulle fortsätta, sade han.
Men därefter vände Systembolagets försäljning. Förklaringarna är enkla: Sedan senaste årsskiftet är Sveriges införselkvoter uppe i resten av EU:s.
Strax dessförinnan blev dessutom alkoholen markant billigare i Danmark och Finland på grund av sänkt alkoholskatt.
Det finns även andra förklaringar till att Systembolagets försäljning inte ökar lika mycket som konsumtionen. Dels ökar drickandet på restauranger och försäljningen av folköl. Dels ökar kanske olaglig hembränning. Naturligtvis ökar införsel av alkohol från andra länder.
Troligen ökar också smugglingen av alkohol och den olagliga försäljningen. Detta kan ske på grund av minskade tullkontroller och på grund av att införselkvoterna är så stora att det svårligen går att avgöra om den medhavda alkoholen ska användas privat eller säljas vidare.
Systembolagets minskade försäljning innebär minskade skatteintäkter. Det har i och för sig aldrig varit så att staten tjänat in på alkoholskatter vad den förlorar på grund av alkoholskador. Kostnaderna för alkohol beräknas vara uppåt tio gånger större för samhället, än vad alkoholskatten ger tillbaka. Men budgetproblemet blir än värre när proportionellt mindre alkohol säljs via Systembolaget och restauranger, än via utlandet, olaglig smuggling och hembränning. Detta särskilt som drickandet totalt ökar och därmed orsakar samhället än större kostnader.
Alkohollobbyn menar att alkoholreklam inte försämrar folkhälsan. Men att information kan hålla nere supandet. Sveriges grannländer sänker priserna. Varje vuxen svensk kan med de nya kvoterna köpa med sig hundratals liter billig alkohol.
Systembolaget redovisar minskad försäljning, trots att svenskar dricker mer, och staten får in mindre pengar, trots att alkoholskadorna ökar.
Hundratals privata importörer har mutat Systembolagschefer i en skandal som givit privatiseringsförespråkarna argument för att Systembolaget tjänat ut sin roll. Men undantag går att förhandla fram i EU – när den politiska viljan finns. Sverige gav upp alkoholpolitiken vid inträdet, trots ideliga löften om motsatsen. En stark opinion kan åter öppna vägen för en ansvarsfull alkoholpolitik.
