EU-parlamentsbyggnaden är egentligen endast den senaste affären i en lång kedja av händelser, vilka som vanligt när det gäller EU, varken kunnat förutsägas från början eller kunnat debatteras offentligt. Redan när de europeiska institutionerna började växa i Bryssel har glappet mellan lokala myndigheter, staten Belgiens officiella hållning och EU:s svåröverskådliga politik minimerat möjligheterna för medborgarna att påverka utvecklingen, och maximerat godtycket på de stora kapitalägarnas villkor.
Ett tidigt exempel var den så kallade Manhattan-planen, i det framtidsoptimistiska 1960-talet.
Man planerade att bygga en slags New York-miljö med 80 kontorsskrapor i låginkomstområdet Noordwijk. Projektet inleds med att enorma områden skövlas trots hårt motstånd från områdets 11 000 invånare. Men i slutändan är det inte motståndet från invånarna som hindrar projektet – det tas det aldrig någon hänsyn till – utan den vikande efterfrågan på kontor. Planen implementeras aldrig, men invånarna vräks från ett fungerande boende till en bostadsmarknad som just på grund av kontorsexplosionen gör det allt svårare att hitta billiga lägenheter.
Det är inte svårt att förstå varför så drastiska åtgärder måste till för att skapa the World Executive City, som Bryssel blygsamt kallar sig. Inom stadens område fanns år 1998 sammanlagt 20 052 personer direkt anställda av EU och 37 907 EU-relaterade tjänstemän – lobbyister, journalister, affärstjänstemän, jurister och andra anställda av internationella organisationer. Var tionde anställd i Bryssel arbetar inom en internationell organisation.
En ovanligt stor andel är bara delvis boende i staden, vilket har bidragit till att systemet med Euroflats, tillfälliga lägenheter är utbrett.
EU-institutionernas expansion i Bryssel, som pågått sedan det tidiga 1950-talet skall nu, år 2004, ta en markyta på två miljoner kvadratmeter i anspråk. Som en jämförelse utgör Gamla Stan i Stockholm vid en mycket ungefärlig beräkning 400 000 kvadratmeter eller en femtedel av EU-administrationsytan.
Följden är att Bryssel har en unikt hög andel kontorsyta: 8,9 kvadratmeter per invånare, att jämföra med tre kvadratmeter per invånare i London.
Euro-expansionen har hela tiden välkomnats av de lokala myndigheterna, både av prestigeskäl och det faktum att de närmare 60 000 tjänstemännen – med en medelinkomst som i slutet av 1990-talet låg runt 40 000 kronor per månad – beräknas konsumera för mer än fem miljarder euro per år.
Ett skäl till att man lyckats genomföra denna gigantiska utbyggnad var den sociala sammansättningen i de stadsdelar som skulle exploateras. Expansionen inleddes i en tid när höginkomsttagarna flyttat från centrala Bryssel till välmående förorter runtom staden. Det var till stor del invandrartäta och proletära områden som revs. Omflyttningen utraderade dock inte fattigdomen, utan gjorde den än mer markant.
Idag krävs allt större insatser för att hålla fattigdomen i schack. Och precis som i Sverige har utgifterna för det sociala arbetet lagts på kommunal nivå och kommundelarna. Problemet är stort för en stad som inhyser en stor mängd internationellt anställda som inte betalar skatt.
I den utpräglade tjänstemannastaden Bryssel bor dessutom en majoritet, 54 procent, utanför staden och betalar skatt i andra kommuner. Ytterligare ett problem skall läggas till: det delade Belgien. För att få till stånd en omfördelning till förmån för den relativt sett fattiga innerstaden i Bryssel skulle man behöva överföra resurser från de rikare flamländska områdena till fattigare (och invandrartäta) franskspråkiga områden. Ansvaret ligger på de lokala myndigheterna, men problemet kan inte lösas utan att problemet ses i en större ram. Splittringen av den regionala planeringen, som infördes 1980, har slutligen berövat staden möjlighet att fungera.
Redan nu har den sociala situationen i Bryssel skapat en grogrund för högerextrema eller regionalistiska partier som flamländska Vlaams Blok och wallonska Front Démocratique Francophone, skriver Guy Baeten i ett arbete (Urban regeneration and social exclusion in Brussels, universitetet i Leuven): stadens gamla invånare har dels sett de påkostade europeiska institutionerna installera sig, utan större hänsyn till staden, med fastighetsspekulation och prishöjningar som följd, dels har lågavlönade servicejobb som innehas av invandrare kommit att dominera yrkeslivet kring EU-institutionerna. Tanken att invandrarna skapat en förslumning av staden fick inte bara utlopp genom öppet rasistiska partier utan också i stadens vision om utvecklingen.
I kontrast till problemen med kriminalitet och förslumning aviserades en framtid när innerstaden skulle ”återerövras” av ”pionjärer” – helst familjer med ”stark socio-ekonomisk ställning”.
”HELA TIDEN KOMMER NYA BESLUT”
– Normalt sett regleras stadsplanering av lagar, lagar som kan ändras. Men EU agerar snarare som ett stort företag på lokalplanet.
Det säger Henry Bernard, som engagerat sig mot EU-kolossens utbyggnad i Bryssels innerstad.
En av de föreningar som satt sig emot exploateringen innerstaden i Bryssel är l’Association du Quartier Léopold. Henry Bernard, som är gammal socialdemokrat och fackföreningsman är en av föreningens eldsjälar, en cigarillrökande äldre man. Vi träffas på en av de krogar som ligger vid frontlinjen mellan den gamla stadsbebyggelsen och de gigantiska EU-byggnaderna. I området Quartier Léopold bodde 30 000 personer. Det var en livlig stadsdel med många konstnärer.
– Nu är det 900 personer kvar allt som allt, säger Bernard. Men hela tiden kommer nya beslut som utökar EU-området, så det finns fortfarande saker vi måste kämpa för.
Jag frågar hur man har kunnat hamna i denna situation. Bernard säger att det är något unikt som skett.
– Normalt sett regleras stadsplanering av lagar, lagar som kan ändras. Men EU agerar snarare som ett stort företag på lokalplanet. De bestämmer sig för vilken mark de vill köpa och inskaffar den, utan ansvar för den urbana planeringen. Men EU är mycket större än något företag, och är en attraktiv kund – de betalar 1 250 euro per kvadratmeter, vilket är oerhört mycket. Därför ser det ut som det gör.
Varför har då de lokala myndigheterna böjt sig för EU? Henry Bernard menar att det är frågan om ett mycket ojämnt styrkeförhållande som genomsyrar den belgiska administrationen.
– Det är feghet. Belgien är en liten stat, och dessutom en liten splittrad stat, som Schweiz. Alltsedan medeltiden har den kommunala självständigheten varit ett grunddrag i staten. Här i Bryssel är frågan inte ens på stadsnivå, utan på stadsdelsnivå.
Föreningen har uppnått en sådan status att EU förklarat sig skyldiga att utlova en dialog med de kvarvarande invånarna. Speciellt ofta har det dock inte skett.
– Men jag kan berätta för dig om hur det går till. Senast var vi inbjudna en delegation och den ansvarige från infrastruktorskontoret, en belgisk liberal vid namn Versleyen mötte oss. Han sa ”Om Brysselborna inte är nöjda, flyttar vi till Bratislava.” Det är deras attityd, i korthet. ”Hur kan ni sätta några kvarter före Europatanken?”
FASADISM OCH SCHUMANPROCESS
Medan många belgare irriterar sig på vad som hänt med Bryssel de senaste åren och medan skandalerna kring bygglov och överpriser duggat tätt, får vi konstatera en sak. Åtminstone på ett sätt är bygget av EU-institutionerna väl inplanterat i det lokala livet.
Det utgör faktiskt en fortsättning på en gammal tradition i Bryssel, den process som med sarkastisk underskruv kallas brusselisation, eller brysselisering som det skulle heta på svenska.
Brysselisering innebär helt enkelt frånvaron av planering – ett ständigt ”anything goes” där konsekvenserna får bli uppenbara med tiden. Brysselisering är ett av flera begrepp som omger EU-byggnaderna.
Ett annat begrepp som jag endast hört i Bryssel är fasadism, det vill säga praktiken att endast låta en fasad vara kvar, men bygga om resten av huset.
Ett exempel på fasadism är den gamla järnvägsstationen som Luxembourg-stationen framför EU-parlamentet i Bryssel.
Tidigare fanns en tunnelbanestation som var synlig ovan jord utanför parlamentet. Den krävde man dock att den skulle läggas under jord. En del muttrar om att tunnelbana inte ansågs tillräckligt fashionabelt för eurokraterna.
I vilket fall lades den under jord, men det gamla stationshuset ville folk rädda.
Lösningen blev att man använder stationen, inte som station, utan som prydnad mellan två gigantiska kontorskomplex.
Det är svårt att inte tänka på dessa begrepp när man betraktar EU-bygget i sin helhet. När bygget av det nya Europa planeras, tas ingen större hänsyn till de reellt existerande européerna.
Det är storföretag och banker som driver projekten, och politikerna som döljer vad det handlar om ända till den dagen då det är dags att ställa medborgarna inför fullbordat faktum (på franska kallas det för övrigt Procès Schuman efter EU:s anfader Robert Schuman).
Konkret har EU-områdesexpansionen gett prov på också de effekter som eurokraterna ständigt fördömer och inte upphör att själv framkalla: man har aktivt med bulldozrar och genom marknadens sedvanliga prislagar sett till att röja undan den gamla inhemska arbetarklassen och ersatt den med en flexibiliserad och splittrad styrka av invandrare och blir upprörd när reaktionen blir att folk röstar på rasistiska missnöjespartier.
Sedan böjer man sig sedan för rasismen och övertar den i mildare form. Om det är av rädsla för denna nya opposition eller av vanlig borgerlig klassinstinkt kan vi bara spekulera i.
Men brysseliseringen känns igen alltför väl, även av den som aldrig satt sin fot i Bryssel.
