Utrikes 26 maj, 2004

EU: Rapport från brysseliseringens hjärta

Bryssel är inte bara ”Europatanken” och EU:s geografiska maktcentrum, med cirka 60 000 heltidsanställda politiker, journalister och lobbyister. Bryssel är också historien om hur makten brer ut sig på befolkningens bekostnad. De fattiga får flytta på sig. Bygget av EU-parlamentet, som från början inte ens kallades parlament, är en konkret symbol för hur stadsplanering och samhällsbygge går till på EU-vis. Aron Etzler har rotat i parlamentsbyggnadens historia. Bryssel är inte en stor stad. Till ytan mindre än Stockholm – en miljon bor i hela regionen. Inte heller är det – Manneken pis till trots – några gamla meriter som lockar människor till Bryssel nu för tiden. Redan från flygplatsen möter skyltarna, en besökare ska inte kunna missa budskapet: I Bryssel ligger Europas hjärta – EU:s organ och institutioner. Belgarna är kanske EU:s mest hängivna supporterfolk. Det vill säga, de är inte speciellt hängivna alls, men i alla fall inte direkt negativa. För Belgien, och framför allt för Bryssel, innebär EU stora inkomster och att många ögon ständigt riktas mot detta annars obetydliga land. Här nere anser man att EU startade från Benelux-ländernas samarbete, de tre mindre länder som binder samman de tre större; Frankrike, England och Tyskland. Därför känns inte EU lika främmande som för de nya medlemsländerna. Paul-Émile Dupret, som är sekreterare för vänstergruppen i EU-parlamentet menar att inte heller fifflet stör belgarna så mycket. – Belgien har varit norra Europas Italien. Här har folk inte speciellt mycket respekt för staten och det har länge betraktats som en självklarhet att inte betala skatt. I vilket fall. En aspekt av EU stör allvarligt relationen till lokalbefolkningen: EU:s byggnader. Historien om EU-området i Bryssel inkluderar underjordiskt byggnadsarbete, klassisk korruption och ett mycket oklassiskt förhållande mellan en överstatlig makt och kommunalpolitiker. Det hela börjar 1982. Europeiska gemenskapen omfattar nu bara tio länder och det är långt till Sveriges ansökan som skall lämnas in av Ingvar Carlsson 1991. Tidigare har beslutats att EU-parlamentet skall ligga i Strasbourg, symbolisk fransk-tysk mark, medan i princip samtliga andra institutioner, inklusive EU: regering – kommissionen –- skall ligga i Bryssel. Omaket med att flytta till Strasbourg uppfattas av alla, men Frankrike blockerar möjligheten att flytta parlamentet till Bryssel. Nu börjar en operation som bär alla drag av EU:s kända talang för dubbelspel. På ytan garanteras att parlamentet skall kvarstå i Strasbourg, men ett ”International Congress Center”, med möjligheter att ta emot parlamentssessionen börjar byggas i Bryssel 1989. Eftersom det under inga omständigheter får byggas ett parlament – samtidigt som alla utgår ifrån att parlamentet en dag kommer att flytta från Strasbourg till Bryssel – hålls hela operationen underjordiskt. Beslutet att bygga det som skulle komma att bli parlamentsbyggnaden lär ha tagits informellt av representanter från två belgiska storbanker: Société Générale och BAC. Som presidenten för den sistnämnda banken uttryckte det utförde ”den privata sektorn det som regeringen inte kunde göra.” För att kunna ro operationen i land krävs att processen snabbas på innan fransmännen övertar ordförandeskapet i ministerrådet i juli 1989. Men också att den regionala planeringen för staden Bryssel – som bara tillåter områden med blandad kommersiell och boendemässig användning – skall kunna kringgås. Den geniala lösningen på det senare problemet består i att statssekreteraren för urban planering själv skaffar sig rättigheterna till byggloven, ändrar reglerna och ansöker (av sig själv) om tillstånd att få bygga det internationella kongresscentret. Bygget startar, men eftersom byggnadens slutliga karaktär som EU-parlament inte ännu är officiell, och eftersom marken ägs personligen av nämnda statssekreterare behövs inte heller vanliga regler om anbudsförfarande tillämpas. Arbetet kan utföras av de belgiska firmor som anses lämpliga, kontraktet garanterar en vinstmarginal på närmare tio procent, och kvadratmeterpriset blir följdaktligen monstruöst: det dubbla mot ministerrådsbyggnaden. EU-parlamentet i Bryssel – enligt vissa Europas största kontorsbyggnad – hade, när det överlämnades till parlamentet den 7 juli 1997, kostat mer än 727 miljoner brittiska pund, tio miljarder kronor, enligt tidningen the Europeans beräkningar. TJÄNSTEMÄNNEN FLYTTAR IN – DE BOENDE VRÄKS

EU-parlamentsbyggnaden är egentligen endast den senaste affären i en lång kedja av händelser, vilka som vanligt när det gäller EU, varken kunnat förutsägas från början eller kunnat debatteras offentligt. Redan när de europeiska institutionerna började växa i Bryssel har glappet mellan lokala myndigheter, staten Belgiens officiella hållning och EU:s svåröverskådliga politik minimerat möjligheterna för medborgarna att påverka utvecklingen, och maximerat godtycket på de stora kapitalägarnas villkor.

Ett tidigt exempel var den så kallade Manhattan-planen, i det framtidsoptimistiska 1960-talet.
Man planerade att bygga en slags New York-miljö med 80 kontorsskrapor i låginkomstområdet Noordwijk. Projektet inleds med att enorma områden skövlas trots hårt motstånd från områdets 11 000 invånare. Men i slutändan är det inte motståndet från invånarna som hindrar projektet – det tas det aldrig någon hänsyn till – utan den vikande efterfrågan på kontor. Planen implementeras aldrig, men invånarna vräks från ett fungerande boende till en bostadsmarknad som just på grund av kontorsexplosionen gör det allt svårare att hitta billiga lägenheter.
Det är inte svårt att förstå varför så drastiska åtgärder måste till för att skapa the World Executive City, som Bryssel blygsamt kallar sig. Inom stadens område fanns år 1998 sammanlagt 20 052 personer direkt anställda av EU och 37 907 EU-relaterade tjänstemän – lobbyister, journalister, affärstjänstemän, jurister och andra anställda av internationella organisationer. Var tionde anställd i Bryssel arbetar inom en internationell organisation.
En ovanligt stor andel är bara delvis boende i staden, vilket har bidragit till att systemet med Euroflats, tillfälliga lägenheter är utbrett.
EU-institutionernas expansion i Bryssel, som pågått sedan det tidiga 1950-talet skall nu, år 2004, ta en markyta på två miljoner kvadratmeter i anspråk. Som en jämförelse utgör Gamla Stan i Stockholm vid en mycket ungefärlig beräkning 400 000 kvadratmeter eller en femtedel av EU-administrationsytan.
Följden är att Bryssel har en unikt hög andel kontorsyta: 8,9 kvadratmeter per invånare, att jämföra med tre kvadratmeter per invånare i London.
Euro-expansionen har hela tiden välkomnats av de lokala myndigheterna, både av prestigeskäl och det faktum att de närmare 60 000 tjänstemännen – med en medelinkomst som i slutet av 1990-talet låg runt 40 000 kronor per månad – beräknas konsumera för mer än fem miljarder euro per år.

Ett skäl till att man lyckats genomföra denna gigantiska utbyggnad var den sociala sammansättningen i de stadsdelar som skulle exploateras. Expansionen inleddes i en tid när höginkomsttagarna flyttat från centrala Bryssel till välmående förorter runtom staden. Det var till stor del invandrartäta och proletära områden som revs. Omflyttningen utraderade dock inte fattigdomen, utan gjorde den än mer markant.
Idag krävs allt större insatser för att hålla fattigdomen i schack. Och precis som i Sverige har utgifterna för det sociala arbetet lagts på kommunal nivå och kommundelarna. Problemet är stort för en stad som inhyser en stor mängd internationellt anställda som inte betalar skatt.
I den utpräglade tjänstemannastaden Bryssel bor dessutom en majoritet, 54 procent, utanför staden och betalar skatt i andra kommuner. Ytterligare ett problem skall läggas till: det delade Belgien. För att få till stånd en omfördelning till förmån för den relativt sett fattiga innerstaden i Bryssel skulle man behöva överföra resurser från de rikare flamländska områdena till fattigare (och invandrartäta) franskspråkiga områden. Ansvaret ligger på de lokala myndigheterna, men problemet kan inte lösas utan att problemet ses i en större ram. Splittringen av den regionala planeringen, som infördes 1980, har slutligen berövat staden möjlighet att fungera.
Redan nu har den sociala situationen i Bryssel skapat en grogrund för högerextrema eller regionalistiska partier som flamländska Vlaams Blok och wallonska Front Démocratique Francophone, skriver Guy Baeten i ett arbete (Urban regeneration and social exclusion in Brussels, universitetet i Leuven): stadens gamla invånare har dels sett de påkostade europeiska institutionerna installera sig, utan större hänsyn till staden, med fastighetsspekulation och prishöjningar som följd, dels har lågavlönade servicejobb som innehas av invandrare kommit att dominera yrkeslivet kring EU-institutionerna. Tanken att invandrarna skapat en förslumning av staden fick inte bara utlopp genom öppet rasistiska partier utan också i stadens vision om utvecklingen.
I kontrast till problemen med kriminalitet och förslumning aviserades en framtid när innerstaden skulle ”återerövras” av ”pionjärer” – helst familjer med ”stark socio-ekonomisk ställning”.

“HELA TIDEN KOMMER NYA BESLUT”

– Normalt sett regleras stadsplanering av lagar, lagar som kan ändras. Men EU agerar snarare som ett stort företag på lokalplanet.
Det säger Henry Bernard, som engagerat sig mot EU-kolossens utbyggnad i Bryssels innerstad.

En av de föreningar som satt sig emot exploateringen innerstaden i Bryssel är l’Association du Quartier Léopold. Henry Bernard, som är gammal socialdemokrat och fackföreningsman är en av föreningens eldsjälar, en cigarillrökande äldre man. Vi träffas på en av de krogar som ligger vid frontlinjen mellan den gamla stadsbebyggelsen och de gigantiska EU-byggnaderna. I området Quartier Léopold bodde 30 000 personer. Det var en livlig stadsdel med många konstnärer.
– Nu är det 900 personer kvar allt som allt, säger Bernard. Men hela tiden kommer nya beslut som utökar EU-området, så det finns fortfarande saker vi måste kämpa för.

Jag frågar hur man har kunnat hamna i denna situation. Bernard säger att det är något unikt som skett.
– Normalt sett regleras stadsplanering av lagar, lagar som kan ändras. Men EU agerar snarare som ett stort företag på lokalplanet. De bestämmer sig för vilken mark de vill köpa och inskaffar den, utan ansvar för den urbana planeringen. Men EU är mycket större än något företag, och är en attraktiv kund – de betalar 1 250 euro per kvadratmeter, vilket är oerhört mycket. Därför ser det ut som det gör.
Varför har då de lokala myndigheterna böjt sig för EU? Henry Bernard menar att det är frågan om ett mycket ojämnt styrkeförhållande som genomsyrar den belgiska administrationen.
– Det är feghet. Belgien är en liten stat, och dessutom en liten splittrad stat, som Schweiz. Alltsedan medeltiden har den kommunala självständigheten varit ett grunddrag i staten. Här i Bryssel är frågan inte ens på stadsnivå, utan på stadsdelsnivå.
Föreningen har uppnått en sådan status att EU förklarat sig skyldiga att utlova en dialog med de kvarvarande invånarna. Speciellt ofta har det dock inte skett.
– Men jag kan berätta för dig om hur det går till. Senast var vi inbjudna en delegation och den ansvarige från infrastruktorskontoret, en belgisk liberal vid namn Versleyen mötte oss. Han sa ”Om Brysselborna inte är nöjda, flyttar vi till Bratislava.” Det är deras attityd, i korthet. ”Hur kan ni sätta några kvarter före Europatanken?”

FASADISM OCH SCHUMANPROCESS

Medan många belgare irriterar sig på vad som hänt med Bryssel de senaste åren och medan skandalerna kring bygglov och överpriser duggat tätt, får vi konstatera en sak. Åtminstone på ett sätt är bygget av EU-institutionerna väl inplanterat i det lokala livet.
Det utgör faktiskt en fortsättning på en gammal tradition i Bryssel, den process som med sarkastisk underskruv kallas brusselisation, eller brysselisering som det skulle heta på svenska.
Brysselisering innebär helt enkelt frånvaron av planering – ett ständigt ”anything goes” där konsekvenserna får bli uppenbara med tiden. Brysselisering är ett av flera begrepp som omger EU-byggnaderna.
Ett annat begrepp som jag endast hört i Bryssel är fasadism, det vill säga praktiken att endast låta en fasad vara kvar, men bygga om resten av huset.

Ett exempel på fasadism är den gamla järnvägsstationen som Luxembourg-stationen framför EU-parlamentet i Bryssel.
Tidigare fanns en tunnelbanestation som var synlig ovan jord utanför parlamentet. Den krävde man dock att den skulle läggas under jord. En del muttrar om att tunnelbana inte ansågs tillräckligt fashionabelt för eurokraterna.
I vilket fall lades den under jord, men det gamla stationshuset ville folk rädda.
Lösningen blev att man använder stationen, inte som station, utan som prydnad mellan två gigantiska kontorskomplex.

Det är svårt att inte tänka på dessa begrepp när man betraktar EU-bygget i sin helhet. När bygget av det nya Europa planeras, tas ingen större hänsyn till de reellt existerande européerna.
Det är storföretag och banker som driver projekten, och politikerna som döljer vad det handlar om ända till den dagen då det är dags att ställa medborgarna inför fullbordat faktum (på franska kallas det för övrigt Procès Schuman efter EU:s anfader Robert Schuman).

Konkret har EU-områdesexpansionen gett prov på också de effekter som eurokraterna ständigt fördömer och inte upphör att själv framkalla: man har aktivt med bulldozrar och genom marknadens sedvanliga prislagar sett till att röja undan den gamla inhemska arbetarklassen och ersatt den med en flexibiliserad och splittrad styrka av invandrare och blir upprörd när reaktionen blir att folk röstar på rasistiska missnöjespartier.
Sedan böjer man sig sedan för rasismen och övertar den i mildare form. Om det är av rädsla för denna nya opposition eller av vanlig borgerlig klassinstinkt kan vi bara spekulera i.
Men brysseliseringen känns igen alltför väl, även av den som aldrig satt sin fot i Bryssel.

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfattar veckan som gått. Prenumera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Utrikes 04 juni, 2023

Ungdomen hoppas på ett demokratiskt Thailand

Pita Limjaroenrat, ledare för partiet Move Forward, tar emot folkets jubel i Bangkok efter valsegern för hans koalition. Foto: Wason Wanichakorn/AP.

Sedan statskuppen 2014 har Thailand levt under hårt militärstyre. Nu undrar ett helt land om den demokratiska oppositionens valseger den 14 maj ska bringa förändring.

Sedan parlamentsvalet i Thailand den 14 maj har landet präglats av vaksam optimism.

Valets stora vinnare var partiet Move Forward (tidigare Future Forward) och Peua Thai, arvtagare till Thai Rak Thai som vunnit alla val sedan 2001 under ledning av familjen Shinawatra. Tillsammans blev partierna tillräckligt stora för att kunna forma en stark koalitionsregering med 292 av 500 platser i representanthuset. Med stöd av ytterligare sex partier har koalitionen nu 313 platser och har tagit fram ett gemensamt program. Även om valet talar för ett generationsskifte så finns det hinder för verkligt genomgripande förändringar.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Karin Zackari
Forskare i historia och mänskliga rättigheter vid Lunds universitet.
Inrikes/Krönika 04 juni, 2023

Den gamla tidens engagerade kundtjänst är snart ett minne blott. Foto: Leif R. Jansson/TT.

Minns ni klasslistorna? En självklarhet för svenskar i min ålder. De satt ofta på kylskåpen, i början av läsåret släta och rena, i blomstertid hundörade och nedklottrade. De finns inte längre. Orsaken påstås vara GDPR. När jag häromåret tänkte kontakta de andra föräldrarna i klassen för att tillsammans adressera bristen på läromedel gav jag utmattad upp redan inför tanken på att logga in i en oberäknelig skolapp och där försöka hitta kontaktuppgifter ur en uppenbart inaktuell och ofullständig lista av e-postadresser. Det blev inget.

Och det, intalar jag mig, må vara hänt. Sannolikt fanns tillräckligt goda skäl för GDPR för att stå ut med problemet. Men jag tappar det förlåtande konceptet när jag en tid senare dränks i tjatigt sälj från de fotoföretag som av outgrundlig anledning fortsatt får bedriva marknad på skolorna. Önskefoto, Exakta och de andra tycks ha full tillgång till föräldrars kontaktuppgifter och har dessutom svårt att ta ett nej. Jag begriper att det finns någon förklaring, ett kryphål som företaget nyttjar. Kanske att vi har en ”tidigare kundrelation”, kanske att jag någon gång ouppmärksamt klickat i någon ruta som ger företaget full tillgång till mig och mina avkommor intill tredje led, vem vet? Kontentan är hur som helst denna: Vi föräldrar och våra barn ”skyddas” effektivt från kontakt med varandra. Vi skyddas däremot inte, åtminstone inte effektivt, från sälj och kommers.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Cecilia Verdinelli
Skribent och läkare.
Inrikes 03 juni, 2023

Frågorna som vänstern borde ställa om Hybrit

Det fossilfria stålet Hybrit utgör kronan i den gröna svenska industrisatsningen. Foto: Erland Segerstedt.

Den gröna industriomställningen i norr är nödvändig för att minska koldioxidutsläppen, och flera av högerns invändningar är irrelevanta. Men även från vänster finns anledning att ställa kritiska frågor.

Länge har det verkat som om enigheten är stor kring satsningen på ”fossilfritt stål” i norra Sverige, men den senaste tiden har skarp kritik hörts från Sverigedemokraterna, en del moderata politiker och några forskare. Kostnaderna är stora, elbehoven enorma och det går att minska utsläppen mer genom att skicka elen på export, menar kritikerna.

Det går att se problem med kritikernas resonemang, men också med den oreserverat positiva hållning som dominerat bland ledande politiker.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Arne Müller
Journalist i Umeå, som har skrivit boken "Norrsken: Drömmen om den gröna industrin", som granskar industriprojekten i norra Sverige.
Utrikes 02 juni, 2023

Priset på cement i Nigeria

Aliko Dangote, Afrikas rikaste man. Foto: Sunday Alamba/AP.

Afrikas snabbväxande cementmarknad har gjort många rika över dagen. Aliko Dangote har vunnit priser och blivit en panafrikansk ikon, men framgångarna bygger lika mycket på fiffel som företagsamhet.

Medan natten sänkte sig över Obajana i staten Kogi i centrala Nigeria lyste cementfabriken upp. På andra sidan vägen från dess taggtrådsstängsel och vakttorn sjönk byns byggnader av korrugerad plåt ned i mörkret: två världar separerade av en väg full av lastbilar. Godwin Agada, en mekaniker som har bott här i 20 år, berättar för mig att:

– Trots att han gör så stora vinster här, har vår granne nästan inte gjort någonting för oss. Vattnet går inte längre att dricka och allt fler drabbas av astma. Två brunnar har grävts, men vi äter sand. Så vi väntar fortfarande på de framsteg som Dangote Group lovade oss.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Jean-Christophe Servant
är tillsammans med Anne-Cécile Robert författare till boken "Afriques, années zéro" (2008).
Rörelsen 02 juni, 2023

Arabvärldens intellektuella lämnar syrierna i sticket

Den syriska presidenten Bashir al-Assad hälsas med värme till Arabförbundets toppmöte. Foto: Syriska myndigheterna/AP.

Med bedrövelse läser jag att den syriske presidenten och Baathpartisten Bashar al-Assad närvarar under Arabförbundets toppmöte den 19 maj, för första gången sedan en mångårig uteslutning. Syrien har i dagarna blivit fullvärdig medlem i Arabförbundet efter uteslutningen 2011, då al-Assad med brutalitet slog ned det syriska folkets fredliga uppror. Sedan dess har tusentals syrier fängslats och utsatts för tortyr, hundratusentals har dödats och cirka åtta miljoner är på flykt.

Redan 2017 hade FN:s särskilda kommission som granskar det syriska inbördeskriget tillräckligt med bevis för att kunna åtala presidenten för krigsbrott. Inget hände.

I dag ser vi hur krigsförbrytaren får återta sin plats på den regionala scenen.

Har han blivit rumsren, eller kan det vara så att toppmötets värdland Saudiarabien vill distansera honom från Putins grepp? En kan spekulera, särskilt med anledning av den ukrainske presidenten Zelenskyjs oväntade närvaro vid toppmötet i Jidda.

Gulfstaternas regimer med Saudiarabien i spetsen, eller övriga arabiska regimer för den delen, har jag inga förväntningar på. Däremot skäms jag å irakiernas vägnar. Förblindade av sekterismen har de glömt att de delade samma öde som det syriska folket när Baathpartiet styrde Irak. Att bli av med Saddam Hussein fick ett högt pris. USA:s olagliga invasion av Irak 2003 har kostat många irakier livet, det talas om en miljon. Ändå hölls demokratiska val och de tidigare förtryckta shiamuslimerna som utgör mer än 60 procent av befolkningen fick makten. I dag styr de med stöd av Iran.

Under Saddam Husseins tid öppnade syrierna sina hjärtan och välkomnade oss exilirakier. Syrierna, det generösa folket som även tagit emot palestinier, libaneser och tillbaka i tiden även varit det främsta exillandet för greker som flydde undan de turkiska förföljelserna. Miljoner irakier levde eller passerade genom Syrien på flykt från krig och diktatur. Var är irakiernas solidaritet med det syriska folket i dag?

Hyckleri eller realpolitik? Utfallet är ändå detsamma.

Den irakiska regimen är öppen med sitt stöd till al-Assad. En anledning är deras rädsla för att Syriens sunnitiska majoritet ska få samma inflytande i Syrien som de själva har fått i Irak.

De undviker att prata om sunniterna överlag. I stället framhåller de farhågan för ett maktövertagande av sunnitiska extremistgrupper. Samma argument verkar Iraks intellektuella använda och bortser från det syriska folkets rätt till grundläggande demokratiska rättigheter som rätten till fria val där folket självt får styra över utfallet.

Krigsförbrytaren al-Assad har även besökts och hyllats av arabiska intellektuella från hela regionen, inklusive ordförandena för författarförbunden i Tunisien (Alaa Abdel Hadi), Palestina (Murad al-Sudani), Tunisien (Adel Khedr) och Jordanien (Akram Al-Zoubi), samt den irakiska författaren Najeh al-Mamour.

De är väl medvetna om regimens fruktansvärda övergrepp på det syriska folket. Irakiska intellektuella som öppet har tagit ställning mot al-Assad är väldigt få, och i ett politiskt oroligt Irak verkar den irakiska regimen och de religiösa shiitiska miliserna vara ense om ett totalt stöd för al-Assad. Hyckleri eller realpolitik? Utfallet är ändå detsamma: Vi har övergett det syriska folket och lämnat det i klorna på en grym tyrann.

Som svenskirakier skäms jag.

Kholod Saghir
Skribent med rötter i Irak
Kultur 01 juni, 2023

Hur gör man egentligen en familj?

"Självstående", skriven av frilansjournalisten Maria Hagström, är en praktika för en osynlig grupp – även om den är väl ytlig.

Assisterad befruktning för ensamstående är inte för fattiga, men “Självstående” är en bok som behövs.

2016 kom lagen som gör det tillåtet i Sverige för ensamstående att skaffa barn med hjälp av assisterad befruktning. Sedan lagen kom på plats och ändrade möjligheter för och föreställningar om det planerat ensamstående föräldraskapet finns inte mycket skrivet på området. Självstående är alltså en bok som behövs.

Den grupp som beskrivs i boken är både privilegierad, eftersom prövningarna inför att bli förälder på egen hand kräver goda ekonomiska och sociala förutsättningar, men också granskad och utelämnad till en vård som varierar kraftigt beroende på region. Narrativet om en stark, aktivt väljande kvinna återkommer och framhävs av författaren själv, exempelvis i upprepade formuleringar som ”inte ensam men själv” och i användandet av ordet självstående som delvis syftar till att skilja ut gruppen från ensamstående.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Okategoriserade 31 maj, 2023

Turkiet kräver att kurdisk demonstration stoppas

Berömd. På en demonstration mot Erdogan och Nato i Stockholm den 21 januari skymtades den omtalade dockan. Foto: Christine Olsson/TT.

De nya terrorlagarna sågas av både tunga juridiska instanser och människorättsorganisationer. Nu kräver Turkiet att en demonstration stoppas med hänvisning till lagen. ”Är alla kurder terrorister?”, säger Ridvan Altun från det kurdiska nätverket NCDK.

Den 1 juni blir deltagande i terrororganisation ett nytt brott i Sverige. Den som deltar i en organisation som ägnar sig åt att ”främja, stärka eller understödja terror” straffas med fängelse i upp till fyra år. Det blir även straffbart att finansiera deltagande i en terrorstämplad organisation, att offentligt uppmana och rekrytera till deltagande samt att resa utomlands i avsikt att begå det.

Lagrådet, som granskar och yttrar sig över regeringens lagförslag innan de läggs fram i riksdagen, har varit starkt kritiska mot lagändringen. Kritiken har bland annat handlat om att förslaget inskränker förenings-, yttrande- och tryckfriheten, och att det är otydligt vad som faktiskt kriminaliseras. Enligt justitieministern Gunnar Strömmer kommer lagen inte omfatta sådant som att delta i ett möte eller vifta med en terrorstämplad organisations flagga. Liknande saker kan däremot användas som bevis för att styrka brott mot den nya lagen.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Soledad Cartagena
Bibliotekarie och journalist.
Ledare 31 maj, 2023

Sverige borde ha råd med mjölk till barn

I Köping tvingas kommunen dra ned på mjölken för barn i skola och förskola. Foto: Hasse Holmberg/TT.

De brutala nedskärningarna som vi ser över hela landet är bara en försmak. Smärtgränsen måste vara nådd snart.

Det knakar överallt och gör dessutom ont.

I ett hårt och utdraget förlopp plågas hushållen fortfarande under inflationen när kostnaderna fortsätter att öka. Nu står välfärden på tur – inflationen och räntorna innebär en katastrof för kommunernas och regionernas ekonomi. Under våren har SKR krävt besked om krisstöd från regeringen i hopp om att kunna freda kommuners och regioners budgetarbete inför 2024. Man har förgäves påpekat att den exceptionella situationen kräver extra tillskott och att fungerande välfärdsinstitutioner behöver ekonomisk stabilitet och förutsägbarhet för att kunna fungera på ett adekvat sätt.

Något besked från regeringen har dock inte kommit. Finansminister Elisabeth Svantesson (M) tycks snarare sätta en ära i att vara så undflyende som möjligt. I fredags meddelade hon via TT att hon ”följer frågan och återkommer med höstbudgeten”.

Särskilt under en ekonomisk kris, där många hushåll lider, blir skolmaten extra viktig att hålla fast vid.

Själv förväntar jag mig inga mirakel. Elisabeth Svantessons prestationer hittills är inte imponerande. Vi har i dagsläget EU:s sämsta tillväxt. Vi har en uppseendeväckande passiv finanspolitik utan några som helst krisinsatser. Därtill har vi en åtstramningspolitik som hotar att kväva landets ekonomi ytterligare under en nedgång. Förutom skattesänkningar som inflationsförsäkrar höginkomsttagares inkomster står regeringen handfallen.

Under tiden tvingas grundskolan i Göteborg kapa 500 tjänster. Från södra Sverige larmar sex regiontoppar, moderater såväl som socialdemokrater, om en kommande vårdkris. Flera av landets sjukhus går mot underskott och fyra av fem kommuner har inte kunnat räkna upp budgeten i takt med inflationen. 2024 kommer bli ett hårt år, men det börjar redan nu.

I Köping sker det ofattbara när kommunen tvingas dra in mjölken för förskolebarn och skolbarn för att klara budgeten. Mjölken är viktig för att få i sig viktiga näringsämnen, särskilt för mindre barn som äter mindre mängder mat vid måltiderna. Många äter dagens nyttigaste mål just i förskolan och skolan. Särskilt under en ekonomisk kris, där många hushåll lider, blir skolmaten extra viktig att hålla fast vid. Inte ens det verkar Sverige klara av.

Välfärden är redan kraftigt eftersatt efter en lång tid av underfinansiering där skattesänkningar och subventioner har prioriterats framför social infrastruktur, av borgerliga såväl som av socialdemokratiskt ledda regeringar. Hur den kommer att se ut efter ytterligare ett ekonomiskt stålbad går knappt att föreställa sig.

I ett mail till Aftonbladet skriver Elisabeth Svantesson: ”Jag kommer inte att lämna kommuner och regioner i sticket.” Det låter inkännande, men i själva verket knakar det och gör ont i samhällskroppen. Så ont att en rad olika yrkesgrupper börjar värna om sina intressen. Här ryms bland annat Sveriges Lärares nationellt uppmärksammade demonstrationer mot nedskärningar i skolan.

Frågan är om trycket kan bli så hårt att det knakar och gör ont även i regeringen. Jag hoppas det.

Laila Vianden
Ledarskribent i Flamman.laila.vianden@flamman.se
Okategoriserade 30 maj, 2023

”SD-bögar” klipps om efter hot mot dragqueens

Journalisten Erik Galli har intervjuat SD-bögar. Fotograf: Albin Händig.
Journalisten Erik Galli har intervjuat SD-bögar. Fotograf: Albin Händig.

Arbetet med den nya dokumentärserien ”SD-bögar” har kantats av utmaningar. Stockholm Pride ställde inte upp på att bli intervjuade och i sista stund klipptes serien om, efter hotelser mot dragqueens.

Med sin nya dokumentärserie ”SD-bögar” hoppas SVT belysa en allt mer framträdande grupp av homosexuella sverigedemokrater. Under arbetet med programmet har journalisten Erik Galli intervjuat sverigedemokratiska väljare, politiker och debattörer.

­– Med tanke på den misstro som många sverigedemokrater har för journalister och SVT blev jag förvånad över att det var just Stockholm Pride som avböjde att ställa upp på en intervju, säger Erik Galli till Flamman.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Tuija Roberntz
Reporter på Flamman.tuija.roberntz@flamman.se
Krönika/Kultur 30 maj, 2023

Ilja Kabakov 1932–2023. Postsovjets viktigaste konstnär har gått ur tiden. Foto: Marty Lederhandler/Ap.

Ilja Kabakov såg Sovjets misslyckande som ett exempel på fallna utopier – kapitalismen inkluderat.

I helgen avled konstnären Ilja Kabakov, 89 år gammal. Med sina spöklika iscensättningar av solkiga kommunistiskt dekorerade officiella rum, satte han ljuset på de auktoritära systemens självdestruerande natur. Hans konst skrivs in i historien som den postsovjetiska världens paradigmskifte, kanske den egentliga starten för den postmoderna installationen.

Som konststudent minns jag väl hans verk Jag finns här på utställningen Revir på Kulturhuset i Stockholm 1994. På den tiden drevs Kulturhuset av en arbetsgrupp av medelålders kvinnliga curatorer och medan Moderna Museet precis som i dag favoriserar mer oförargliga anglosaxiska konstnärer, spanade sådana som Elisabet Haglund och Sissi Nilsson in konstens mer oväntade och vibrerande nervcentra. Jag finns här bestod av en installation, ett rum som med några få attribut framkallade det så kallade ”röda hörnet” – den partilokal som fanns på varje företag och institution i Sovjet. En ideologisk inrättning där det pampigt röda ersatts av smutsbrunt och trasiga glödlampor som signalerar att festen är över.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.kultur@flamman.se