Tidigare har harmoniseringen av EU:s flyktingpolitik handlat mycket om gemensamma regler. Nu handlar det om att bygga gemensamma institutioner för att uppfylla några centrala mål:
l Minska spontana inresor för asyl. Med dagens EU-praxis anses majoriteten av spontana asysökande vara ogrundade och leder till avslag.
l Minska de långa handläggningstiderna och kostnaderna för att behandla ansökningarna.
l Säkerställa att avvisningar sker efter avslag.
l Ökat intag av kvotflyktingar, alltså sådana som inte själva kunnat resa in men som lever i exempelvis flyktingläger och anses skyddsbehövande.
l Ökat biståndssamarbete med FN:s flyktingorgan UNHCR i uppblossande krishärdar för att kunna bygga upp tillfälliga skydd.
Förra våren lade Storbritannien, i kölvattnet av mediala hetskampanjer mot asylsökande, ett överraskande och långtgående förslag. Detta innefattade bland annat upprättandet av asylläger i gränsregioner till EU. Några länder som nämndes var Ukraina, Albanien och Marocko.
Här skulle flyktingen lämna in sin asylansökan och få stanna medan EU skulle handlägga fallet. Enligt grundförslaget skulle så gott som alla sökande skickas dit, även de som redan ansökt i ett EU-land.
Just denna del mötte stark kritik, även från några av EU:s medlemsstater. EU-kommissionen fick i uppdrag att återkomma med diskussionsunderlag, vilket nu presenterats. Här återfinns samma grundtanke med skillnaden att det konkreta förslaget om läger försvunnit. I stället talas om regionala skyddsprogram och ”säkra ursprungsregioner”. Pengarna ska till en början tas från den europeiska flyktingfonden.
För att skapa sådana områden ska EU:s bistånds- och utrikespolitik integreras med flyktingpolitiken. En av följderna kan bli ökad ekonomisk och politisk utpressning.
För asylprocessen blir resultatet nästan detsamma. Delar av den flyttas ut utanför EU och vilka flyktingar som släpps in i EU blir mer styrt än tidigare. Hos kommissionen, och enligt flera av medlemsstaterna, återkommer argumentet om att ”säkra ursprungsregioner” inte ska ersätta utan bara vara ett komplement till den ordinarie asylprocessen.
Men frivilligorganisationer varnar för att det skulle skapa en logik där det blir mest naturligt och ”effektivt” att flytta ut hela processen utanför EU. Därmed skulle så gott som ingen kunna resa in i EU för att söka asyl, utan hänvisas till sådana regioner.
Frivilligorganisationerna ställer sig inte principiellt avvisande till de syften som kommissionen presenterar. Men de tvivlar på att uppsåtet är ärligt. Några av frågorna som ställs: Om nu asylprocessen kostar sådana enorma summor inom EU, varför föreslås då inte mer pengar på att skapa en fungerande asylprocess utanför?
Om mottagandet av kvotflyktingar ska öka, varför föreslås inga tvingande mekanismer för att få motsträviga EU-länder att ta emot dem?
Om syftet är att öppna fler vägar för de ”äkta” asylsökande, varför öppnas inga juridiska mekanismer som säkerställer det?
Slutligen påpekas att de säkra länderna inte är varken nämnda vid namn eller vidtalade.
Kommissionens meddelande ska troligen diskuteras på det informella toppmötet i september och
kommer dröja flera år innan det genomförts. Dess innehåll, som välkomnas av bland andra Sverige, är också en kompromiss såväl inom EU som gentemot flyktingorganet UNHCR, vars kompromissvillighet gentemot hårdföra länder som Storbritannien orsakat en del höjda ögonbryn. Det anses allmänt att UNHCR lider brist på pengar, och söker hålla sig väl med de tongivande givarländerna i Europa.
Måndagens ministerråd för rättsliga och inrikes frågor diskuterade också ett annat förslag, från EU:s ordförandeland Holland, om att underlätta inresan för sådana handplockade invandrare som anses viktiga i ”kunskapsekonomin”.
