Hela världen höll andan medan Ryssland samlade sina trupper vid Ukrainas gränser förra året. Många fruktade att en ny invasion skulle dra in stormakterna i ett världskrig. Men trots risken för eskalerande konflikt hade USA endast skickat ett av sina elva hangarfartyg, Harry S Truman, till Ukrainas närområde. Hangarfartyget ingår i en så kallad Carrier Strike Group, tillsammans med ett tiotal andra örlogsfartyg. En CSG utgör på egen hand en formidabel motståndare för krigsmakten i vilket land som helst.
När de ryska stridsvagnarna korsade gränsen strax norr om Charkiv låg Harry S Truman redo i Medelhavet och väntade, men flera hangarfartyg låg också i amerikanska hamnar för reparation eller rotation av besättning. Ytterligare två av dem befann sig någon helt annanstans.
USS Ronald Reagan och USS Abraham Lincoln låg kvar i Stilla havet. Det ena vid den permanenta flottbasen i Japan, det andra i Sydkinesiska sjön. En månad tidigare hade havet varit fullt. Tre CSG:er och två andra mindre flottgrupper fanns mellan Japan och Filippinerna. För trots att USA just nu tycks intresserade av stärka den europeiska försvarsförmågan så är det bara en parantes i vad som varit deras huvudsakliga militära projekt de senaste 25 åren: att förbereda sig för ett krig med Kina.
I Christian Broses bok The Kill Chain målas en dyster bild av kapprustningen mellan USA och Kina upp. Brose menar att när USA lyckades krossa den irakiska armén under Kuwaitkriget skedde en revolution inom krigföringen. Begreppet Revolution in military affairs myntades inom krigsteorin. Uttrycket har sovjetiska rötter och betyder att högteknologiska precisionsvapen kombinerat med avancerade sensorer har gjort det möjligt för en armé att slå ut hela länders krigsmakter utan att själv lida några förluster. Att Irak var beväpnat med Warszawapaktens krigsmateriel togs som bevis för att USA inte längre behövde frukta sin forna fiende. I stället för att inrikta sig på en konfrontation med Sovjet gjorde USA samma sak som övriga västvärlden: de lade ned stora delar av sin försvarsmakt och fokuserade på en tidigare sidoverksamhet, de så kallade internationella insatserna. Bombkampanjer och mindre militära operationer avlöste varandra. Samtidigt växte kritiken från försvarsdepartementet och underrättelsetjänsten CIA. De förutsåg att Kina snart skulle besitta samma vapenteknologi som möjliggjort USA:s enkla seger över Saddam Husseins och Miloševics styrkor. USA har i mer än 100 år använt samma grundmodell för krigföring: stora fartyg som kan förflytta krigsmateriel över hela jordklotet. I kalla krigets slutskede satsade man dessutom på ett fåtal väldigt dyra och effektiva system. Men när de nya vapenteknikerna nu kunde vändas mot den amerikanska militären blottades en svaghet. En svärm av precisionsvapen skulle enligt kritikerna kunna slå ut USA:s få men kraftfulla system. Utifrån en rad krigsspel – simulationer som syftar till att utreda hur det framtida kriget kommer se ut – drog man slutsatsen att USA skulle förlora en kraftmätning med en fiktiv ”stor, teknologiskt jämlik motståndare i Stilla havet”.
Samtidigt som USA:s försvar försökte ställa om för att möta Kinas växande ekonomiska och politiska inflytande ägde terrorattentaten mot World Trade Center rum. Det så kallade ”Kriget mot terrorismen” tog nu över den amerikanska krigsmaskinen.
I Afghanistan och Irak låste de ned sig själva i långa krig och utdragna ockupationer. Det militärindustriella komplexet fokuserade på att sälja produkter som passar för att möta den typen av fiende. Ändå försökte Pentagon vända tillbaka blicken mot Kina. 2010 lanserades doktrinen AirSea battle som fokuserar på ett havsbaserat krig i Stilla havet. Målet är att ställa om USA:s flotta, flygvapen och marinkår för att hantera vad som kallas ”anti-access/area denial”: avancerade robotsystem som förhindrar USA att skicka sina hangarfartyg till Stilla havet. USA:s fokus på irreguljära krig i Mellanöstern har gjort att de byggt upp en krigsmakt inriktad på en betydligt svagare part. Kina lanserar hypersoniska robotar, stealth-drönare och ubåtar – system som med en enda träff kan sänka ett av USA:s elva hangarfartyg och på så sätt döda tusentals sjömän och lamslå deras förmåga att föra krig utanför sitt fastland. Försvarsanalytiker föreställer sig hur satelliter skjuts ned från himlen av kinesiska laserkanoner och hur hypersoniska robotar – supersnabba fjärrstyrda missiler – når ända till den amerikanska ögruppen Guam i Stilla havet. Det är detta som håller generalerna i Pentagon vakna om natten. Inte Putins invasionskrig mot sina grannar.
President efter president gick till val på att avsluta ockupationerna i Mellanöstern. Barack Obama var en av dem, Donald Trump likaså, och nu genomför Joe Biden sina föregångares planer. USA är tydliga i sin retorik. De ska leda Nato från baksätet. Resten av medlemsstaterna måste öka sina försvarsanslag och stå på egna ben. Många tolkar detta som en tendens till ett mer isolationistiskt USA. I realiteten handlar det om att lägga resurser på att hantera en fiende som är betydligt starkare ekonomiskt och mer teknologiskt utvecklad än Ryssland. Detta är tydligt när man läser försvarsdebatten i USA. Intresset för Nato och försvaret av Europa är uppenbarligen inte längre deras högsta försvarsmässiga prioritet. 2016 slöt Australien ett omfattande avtal med Frankrike om utveckling och produktion av dieseldrivna ubåtar, till ett värde av 34 miljarder euro. En del av poängen med att just Frankrike skulle utveckla ubåtarna var att det skulle minska de växande spänningarna med Kina. Förra året revs kontraktet plötsligt och samtidigt påbörjade Australien ett nytt försvarssamarbete, kallat AUKUS, med USA och Storbritannien. Tillsammans ska de hjälpa Australien att bygga kärnkraftsdriva ubåtar, trots att landet annars har ett förbud mot kärnkraft. Parallellt med AUKUS har USA fler liknande projekt. 2017 återaktiverades Quadrilateral Security Dialogue. Ett försvarssamarbete mellan Indien, Japan, Australien och USA. Samarbetet bildades redan 2007 men lades på is på grund av USA:s fokus på Afghanistan och Irak. Syftet med det är enkelt: det ska fungera som en motmak mot Kinat i Indiska oceanen och Stilla havet. USA har försökt få med fler länder: Vietnam, Sydkorea och Nya Zeeland har blivit inbjudna att delta på möten. Förändringen syns även i omställningar av USA:s försvar. En fjärdedel av marinkårens styrkor ska exempelvis bli en enhet för att besätta mindre öar, som ska användas som utgångsplatser för att bekämpa fientliga fartyg och stödja flottan vid en konflikt om nautiskt territorium med Kina.
Natos stadgar gäller endast Europa och Atlanten. USA kan inte aktivera artikel fem vid en konflikt i Stilla havet. Det är därför de
behöver bygga nya allianser för den typen av krig. USA var beredda att genom AUKUS undergräva sin relation till viktiga aktörer i Europa för att stärka sin position gentemot Kina. Frankrike har historiskt haft en problematisk relation till Nato och trots sin militära styrka och centrala plats i europeisk politik haft en svag position inom försvarsalliansen. Hade det varit USA:s prioritet att stärka det europeiska försvaret hade de varit försiktiga med att skapa spänningar mellan de europeiska stormakterna. Sveriges försvarsförmåga är trots vårt strategiskt viktiga läge obetydlig jämfört med Frankrikes.
I Aftonbladet kan man läsa att Peter Hultqvist hoppas att en Nato-ansökan innebär en permanent amerikansk nävaro i Östersjön.
I DN kan man läsa att USA har som mål att försvaga Rysslands militära kapacitet. I och med kriget i Ukraina låter det i det svenska samtalet som att USA:s fokus kommer att vara Ryssland. Det är inte troligt. USA:s huvudsakliga fiende är Kina och mycket pekar på att det är dem de kommer att fokusera på under en överskådlig framtid. Kinas och USA:s relativt goda relation grundar sig historiskt nästan uteslutande på att Ryssland, då i form av Sovjetunionen, var starkt. Kina och Ryssland har flera territoriella konflikter som i perioder har blivit militära. När Ryssland underpresterar mot Ukraina och Kina fortsätter att utvecklas finns det få incitament för USA att fokusera på Ryssland. I takt med att spänningarna mellan USA och Kina ökar kommer USA:s linje att bli allt mer inriktad på att hantera det hot som Kina innebär och förvänta sig att stater som vill vinna deras gunst stödjer dem, på samma sätt som under invasionen av Afghanistan och Irak. Som potentiella Natomedlemmar förväntar sig USA svenskt stöd i denna stormaktskonflikt, och vi kommer att pressas att anpassa vårt försvar efter ett framtida krig i Stilla havet. Det skulle innebära vi satsar på att kunna verka tillsammans med USA:s flotta när de ska anfalla mål på djupet. Det kräver strategiskt mobila förband som snabbt kan skickas till andra sidan jorden och avancerade sjöstridskrafter som kan verka under Kinas robotparaply. Det står i stark kontrast till det effektiva territorialförsvar som Sverige säger sig vilja bygga. Då krävs i stället en kraftig utbyggnad av konventionellt infanteri, eldrör och taktiskt mobila robotsystem. Om de aviserade höjningarna av försvarsbudgeten förväntas täcka båda är de hopplöst otillräckliga och om USA får som de vill är det territorialförsvaret som kommer att få stryka på foten.
