Nyheter/Utrikes 27 juni, 2022

Europa lämnas i sticket när USA planerar för storkrig i Stilla havet

USA har förberett sig för ett krig med Kina i 25 år. För den som hoppas på amerikansk hjälp att försvara sig mot Ryssland borde det vara en nedslående insikt.

Hela världen höll andan medan Ryssland samlade sina trupper vid Ukrainas gränser förra året. Många fruktade att en ny invasion skulle dra in stormakterna i ett världskrig. Men trots risken för eskalerande konflikt hade USA endast skickat ett av sina elva hangarfartyg, Harry S Truman, till Ukrainas närområde. Hangarfartyget ingår i en så kallad Carrier Strike Group, tillsammans med ett tiotal andra örlogsfartyg. En CSG utgör på egen hand en formidabel motståndare för krigsmakten i vilket land som helst.

När de ryska stridsvagnarna korsade gränsen strax norr om Charkiv låg Harry S Truman redo i Medelhavet och väntade, men flera hangarfartyg låg också i amerikanska hamnar för reparation eller rotation av besättning. Ytterligare två av dem befann sig någon helt annanstans.

USS Ronald Reagan och USS Abraham Lincoln låg kvar i Stilla havet. Det ena vid den permanenta flottbasen i Japan, det andra i Sydkinesiska sjön. En månad tidigare hade havet varit fullt. Tre CSG:er och två andra mindre flottgrupper fanns mellan Japan och Filippinerna. För trots att USA just nu tycks intresserade av stärka den europeiska försvarsförmågan så är det bara en parantes i vad som varit deras huvudsakliga militära projekt de senaste 25 åren: att förbereda sig för ett krig med Kina.

I Christian Broses bok The Kill Chain målas en dyster bild av kapprustningen mellan USA och Kina upp. Brose menar att när USA lyckades krossa den irakiska armén under Kuwaitkriget skedde en revolution inom krigföringen. Begreppet Revolution in military affairs myntades inom krigsteorin. Uttrycket har sovjetiska rötter och betyder att högteknologiska precisionsvapen kombinerat med avancerade sensorer har gjort det möjligt för en armé att slå ut hela länders krigsmakter utan att själv lida några förluster. Att Irak var beväpnat med Warszawapaktens krigsmateriel togs som bevis för att USA inte längre behövde frukta sin forna fiende. I stället för att inrikta sig på en konfrontation med Sovjet gjorde USA samma sak som övriga västvärlden: de lade ned stora delar av sin försvarsmakt och fokuserade på en tidigare sidoverksamhet, de så kallade internationella insatserna. Bombkampanjer och mindre militära operationer avlöste varandra. Samtidigt växte kritiken från försvarsdepartementet och underrättelsetjänsten CIA. De förutsåg att Kina snart skulle besitta samma vapenteknologi som möjliggjort USA:s enkla seger över Saddam Husseins och Miloševics styrkor. USA har i mer än 100 år använt samma grundmodell för krigföring: stora fartyg som kan förflytta krigsmateriel över hela jordklotet. I kalla krigets slutskede satsade man dessutom på ett fåtal väldigt dyra och effektiva system. Men när de nya vapenteknikerna nu kunde vändas mot den amerikanska militären blottades en svaghet. En svärm av precisionsvapen skulle enligt kritikerna kunna slå ut USA:s få men kraftfulla system. Utifrån en rad krigsspel – simulationer som syftar till att utreda hur det framtida kriget kommer se ut – drog man slutsatsen att USA skulle förlora en kraftmätning med en fiktiv ”stor, teknologiskt jämlik motståndare i Stilla havet”.

Samtidigt som USA:s försvar försökte ställa om för att möta Kinas växande ekonomiska och politiska inflytande ägde terrorattentaten mot World Trade Center rum. Det så kallade ”Kriget mot terrorismen” tog nu över den amerikanska krigsmaskinen.

I Afghanistan och Irak låste de ned sig själva i långa krig och utdragna ockupationer. Det militärindustriella komplexet fokuserade på att sälja produkter som passar för att möta den typen av fiende. Ändå försökte Pentagon vända tillbaka blicken mot Kina. 2010 lanserades doktrinen AirSea battle som fokuserar på ett havsbaserat krig i Stilla havet. Målet är att ställa om USA:s flotta, flygvapen och marinkår för att hantera vad som kallas ”anti-access/area denial”: avancerade robotsystem som förhindrar USA att skicka sina hangarfartyg till Stilla havet. USA:s fokus på irreguljära krig i Mellanöstern har gjort att de byggt upp en krigsmakt inriktad på en betydligt svagare part. Kina lanserar hypersoniska robotar, stealth-drönare och ubåtar – system som med en enda träff kan sänka ett av USA:s elva hangarfartyg och på så sätt döda tusentals sjömän och lamslå deras förmåga att föra krig utanför sitt fastland. Försvarsanalytiker föreställer sig hur satelliter skjuts ned från himlen av kinesiska laserkanoner och hur hypersoniska robotar – supersnabba fjärrstyrda missiler – når ända till den amerikanska ögruppen Guam i Stilla havet. Det är detta som håller generalerna i Pentagon vakna om natten. Inte Putins invasionskrig mot sina grannar.

President efter president gick till val på att avsluta ockupationerna i Mellanöstern. Barack Obama var en av dem, Donald Trump likaså, och nu genomför Joe Biden sina föregångares planer. USA är tydliga i sin retorik. De ska leda Nato från baksätet. Resten av medlemsstaterna måste öka sina försvarsanslag och stå på egna ben. Många tolkar detta som en tendens till ett mer isolationistiskt USA. I realiteten handlar det om att lägga resurser på att hantera en fiende som är betydligt starkare ekonomiskt och mer teknologiskt utvecklad än Ryssland. Detta är tydligt när man läser försvarsdebatten i USA. Intresset för Nato och försvaret av Europa är uppenbarligen inte längre deras högsta försvarsmässiga prioritet. 2016 slöt Australien ett omfattande avtal med Frankrike om utveckling och produktion av dieseldrivna ubåtar, till ett värde av 34 miljarder euro. En del av poängen med att just Frankrike skulle utveckla ubåtarna var att det skulle minska de växande spänningarna med Kina. Förra året revs kontraktet plötsligt och samtidigt påbörjade Australien ett nytt försvarssamarbete, kallat AUKUS, med USA och Storbritannien. Tillsammans ska de hjälpa Australien att bygga kärnkraftsdriva ubåtar, trots att landet annars har ett förbud mot kärnkraft. Parallellt med AUKUS har USA fler liknande projekt. 2017 återaktiverades Quadrilateral Security Dialogue. Ett försvarssamarbete mellan Indien, Japan, Australien och USA. Samarbetet bildades redan 2007 men lades på is på grund av USA:s fokus på Afghanistan och Irak. Syftet med det är enkelt: det ska fungera som en motmak mot Kinat i Indiska oceanen och Stilla havet. USA har försökt få med fler länder: Vietnam, Sydkorea och Nya Zeeland har blivit inbjudna att delta på möten. Förändringen syns även i omställningar av USA:s försvar. En fjärdedel av marinkårens styrkor ska exempelvis bli en enhet för att besätta mindre öar, som ska användas som utgångsplatser för att bekämpa fientliga fartyg och stödja flottan vid en konflikt om nautiskt territorium med Kina.

Natos stadgar gäller endast Europa och Atlanten. USA kan inte aktivera artikel fem vid en konflikt i Stilla havet. Det är därför de

behöver bygga nya allianser för den typen av krig. USA var beredda att genom AUKUS undergräva sin relation till viktiga aktörer i Europa för att stärka sin position gentemot Kina. Frankrike har historiskt haft en problematisk relation till Nato och trots sin militära styrka och centrala plats i europeisk politik haft en svag position inom försvarsalliansen. Hade det varit USA:s prioritet att stärka det europeiska försvaret hade de varit försiktiga med att skapa spänningar mellan de europeiska stormakterna. Sveriges försvarsförmåga är trots vårt strategiskt viktiga läge obetydlig jämfört med Frankrikes.

I Aftonbladet kan man läsa att Peter Hultqvist hoppas att en Nato-ansökan innebär en permanent amerikansk nävaro i Östersjön.

I DN kan man läsa att USA har som mål att försvaga Rysslands militära kapacitet. I och med kriget i Ukraina låter det i det svenska samtalet som att USA:s fokus kommer att vara Ryssland. Det är inte troligt. USA:s huvudsakliga fiende är Kina och mycket pekar på att det är dem de kommer att fokusera på under en överskådlig framtid. Kinas och USA:s relativt goda relation grundar sig historiskt nästan uteslutande på att Ryssland, då i form av Sovjetunionen, var starkt. Kina och Ryssland har flera territoriella konflikter som i perioder har blivit militära. När Ryssland underpresterar mot Ukraina och Kina fortsätter att utvecklas finns det få incitament för USA att fokusera på Ryssland. I takt med att spänningarna mellan USA och Kina ökar kommer USA:s linje att bli allt mer inriktad på att hantera det hot som Kina innebär och förvänta sig att stater som vill vinna deras gunst stödjer dem, på samma sätt som under invasionen av Afghanistan och Irak. Som potentiella Natomedlemmar förväntar sig USA svenskt stöd i denna stormaktskonflikt, och vi kommer att pressas att anpassa vårt försvar efter ett framtida krig i Stilla havet. Det skulle innebära vi satsar på att kunna verka tillsammans med USA:s flotta när de ska anfalla mål på djupet. Det kräver strategiskt mobila förband som snabbt kan skickas till andra sidan jorden och avancerade sjöstridskrafter som kan verka under Kinas robotparaply. Det står i stark kontrast till det effektiva territorialförsvar som Sverige säger sig vilja bygga. Då krävs i stället en kraftig utbyggnad av konventionellt infanteri, eldrör och taktiskt mobila robotsystem. Om de aviserade höjningarna av försvarsbudgeten förväntas täcka båda är de hopplöst otillräckliga och om USA får som de vill är det territorialförsvaret som kommer att få stryka på foten.

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Kultur 14 april, 2024

”Sveriges demokrati behöver tusen kulturhus”

Hägerstensåsens kulturhus anordnar disco för de minsta. Foto: Privat.

På Hägerstensåsens kulturhus samsas pingis, funkisdisko med poesiläsning. Personerna bakom initiativet ser en mötesplats under hot – men också en modell som kan spridas.

En studiecirkel om vänskapens politik, släpp loss till babyrejv och folkmusik. Med regeringens drastiska nedskärningar på civilsamhället, inflation och misstro från främst sverigedemokrater, låter beskrivningen av Hägerstensåsens medborgarhus som något ur det förflutna. Men det folkhemsfunktionalistiska tegelbygget, beläget i en sydlig närförort till Stockholm, är bara inne på sitt tredje år efter nystart.

– Men det stämmer inte riktigt att säga så. Huset grundades av grannar 1957 och har inhyst många föreningar genom åren: schackklubben Rockaden, folkdanslag, bridgeföreningar och en klubb som organiserar bordtennis för seniorer, säger Sebastian Dahlqvist.

Innanför glasdörrarna blandas slitna institutionsmöbler med konst av Sven X:et Erixson och keramik av Gunilla Palmstierna Weiss, pingisbord med smakfullt designade poesifaksimiler. Precis som ett kulturhus ska vara, med generösa öppettider och något för alla.

Låter det som ett utopiskt undantag? Sebastian Dahlqvist och Elof Hellström är med och driver huset, och ser vad som håller på att hända.

Läs mer

– Den här typen av mötesplatser är under attack och det förs ett lågintensiv krig mot våra gemensamma infrastrukturer. Samtdigt är det en nyliberal favorit med formuleringar som återkommande hyllar ”mötesplatsen” och alla möjliga mutationer av begreppet. Det här går att göra något åt, säger Elof Hellström.

I dagarna stängde ansökan för den andra årskullen av den ettåriga kursen Tusen kulturhus på Kungliga Konsthögskolan. Utbildningen har sin utgångspunkt i Folkets hus-historia, med syftet att trigga en ny våg av självorganisering.

Vi har en kort stund innan ett möte med vårens 22 studiecirklar som ska ha uppstartsmöte. Elof och Sebastian är dock noga med att påminna om att verksamheten inte är ny utan att huset byggdes av staden 1957 på initiativ av grannar.

Kulturhus åt alla. De konstnärliga ledarna Sebastian Dahlqvist och Elof Hellström under ett verk av Gunilla Palmstierna-Weiss. Foto: Privat.

– Det är både en glädje och sorg att det bara är ett enda. Många folkets hus har försvunnit. Fram till 1980-talet fanns över hundra i Storstockholm. Den här typen av mötesplatser är under attack, säger Sebastian Dahlqvist.

Hur bygger man upp och håller liv något nytt på ett meningsfullt sätt?

– Genom att från början se hur vi både kan stödja befintligt föreningsliv och samtidigt öppna dörrarna för personer som inte är organiserade enligt den traditionella folkbildningsmodellen.

Det är en erfarenhet och praktisk och tyst kunskap. Jag glömmer aldrig när DJ:n Pedram Nasouri under vårt senaste babyrejv äntligen fick papporna på dansgolvet att dansa energiskt när han spelade Boney M:s vinylsingel ”Daddy cool”, säger Elof Hellström.

Sebastian Dahlqvists egen historia i föreningslivet började i Jönköping och punkkulturens gör-det-självskola. Ett hus, en modig tjänsteperson, lite pengar och ett par nycklar blev de formativa förutsättningarna och en grund han använder sig av i vardagen.

– Det gör mycket med en människa att få tillgång till en plats, säger Elof Hellström.

– Kontinuitet, beständighet, löfte om att det kommer fortsätta. Grundförutsättningarna är tillit, väggar och tak, om man ska hårdra det.

Läs mer

Verksamhetsstödet som de tar emot täcker bara delvis den hyra de betalar till det kommunala fastighetsbolaget. Skattepengar som alltså går in och ut ur samma källa.

– Det är en underlig situation. Alla samlingslokaler i Sverige utför ju en tjänst. Då blir det bisarrt att de här platserna ska gå på knäna, säger Sebastian Dahlqvist.

För Sebastian Dahlqvist, Elof Hellström och de andra medarbetarna är det mer än ett heltidsjobb och de flesta ger av sin fritid.

Det gör mycket med en människa att få tillgång till en plats.

– Först och främst handlar det som för många andra platser runt om i landet att arbeta för att finnas kvar. Det finns just nu så oerhört lite resurser. Om politiker, tjänstepersoner och byggherrar menar allvar med begrepp som ”social hållbarhet”, om idén om ”mötesplatsen” fortsätter hyllas så är det enda rimliga en nollhyra, säger Sebastian Dahlqvist.

Det räcker inte enligt dem att bara försvara det som ännu finns kvar, utan att skapa nya hus på nya platser. Att stödja varandra och bilda nätverk även med landsorten och förorten menar de är centralt. Ett sådant exempel som Sebastian Dahlqvist nämner är Folkets Husby i nordvästra Stockholm.

– Vi måste tänka att det inte räcker att bara försvara vårt hus utan att det ska vara skalbart. Viktigast är att träna på sådana förmågor som inte ryms i våra hem eller i våra yrkesliv, säger Elof Hellström.

Snart är det lördag. Då är det återigen dags för disco för unga med funktionsvariation i husets stora sal, ett evenemang som lockar hundratals unga från hela staden för att dansa till klubbmusik. Sebastian Dahlqvist berättar att entrén alltid är 10 kronor, och då ingår korv med bröd.

– Det är antifascism i praktiken.

Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Inrikes 13 april, 2024

Upproret mot normalitetens imperium

Diagnoser som adhd blir allt vanligare. Foto: Staffan Löwstedt/SvD/TT.

Psykiatriledd inflation i diagnoser, eller moderiktig ursäkt för latmaskar? En ny bok visar att vad som uppfattas som neurologiska avvikelser förändras över historien – och kan vara föremål för kamp.

För att göra en lång historia kort: jag landade i ett neuropsykiatriskt mellanförskap.

– Ja du, Rasmus, det råder inga tvivel om att du befinner dig på adhd-spektrat, förklarade läkaren efter avklarad basutredning.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rasmus Fleischer
Ekonomihistoriker och författare.
Inrikes 13 april, 2024

Stora skillnader mellan EU-parlamentarikernas miljöinsatser

Skillnaderna mellan de svenska ledamöterna i EU-parlamentet är stora i miljöfrågor. Foto: Johan Nilsson/TT.

Naturskyddsföreningen har granskat hur Sveriges 21 ledamöter i Europaparlamentet röstar i miljöfrågor. MP och V ligger i topp – men skillnaderna mellan de svenska ledamöterna är stora.

En ny granskning av Naturskyddsföreningen kartlägger hur Sveriges EU-parlamentariker röstat i 88 viktiga miljöomröstningar mellan 2019 och 2024. Inräknat är också kandidaternas allmänna engagemang, deras ändringsförslag, betänkanden och uttalanden i media.

Miljöpartiet toppar listan tillsammans med Vänsterpartiet och har lysande omdömen. Deras kandidater har påvisat ett starkt engagemang på alla fronter samt arbetat mot en mer hållbar miljö. På delad förstaplats och med bäst miljöbetyg hamnar Jakop Dalunde (MP) och Pär Holmgren (MP) för sitt mångsidiga engagemang i och utanför parlamentet.

På tredje plats hamnar vänsterpartisten Malin Björk (V). 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Saga Grande
Student i litteraturvetenskap och praktikant på Flamman.[email protected]
Ledare 12 april, 2024

Striden om fjällen har bara börjat

Två påskturister tar igen sig vid Blåhammarens fjällstation. Foto: Gorm Kallestad/NTB.

Grävmaskinerna på fjälltoppen är ett tecken i tiden. För fjällturismen kan omöjligt fortsätta i samma spår som under 2000-talet.

Delar av den anrika fjällstationen Blåhammaren rivs i skrivande stund ned. En flygel med gästrum är i dåligt skick och ska jämnas med marken, och det är inte märkvärdigt i sig.

Men bakgrunden till att grävmaskinerna är där tillhör en betydligt mer infekterad historia.

Blåhammaren är, tillsammans med Storulvån och Sylarna, en av punkterna som knyter samman Jämtlandstriangeln – en av landets mest kända vandringsleder. Fjällstationerna drivs av Svenska turistföreningen (STF), som är en viktig tillhandahållare av boende och service till fjälls. När de i höstas beslutade sig för att göra omfattande förändringar av sin verksamhet blev det stort rabalder.

Vi tar det från början. De senaste åren har Jämtlandsfjällen fått ett rejält uppsving som besöksmål. Antalet gästnätter har legat på historiskt höga nivåer och under 2022 omsatte besöksnäringen i Jämtlands län 6,5 miljarder kronor. I fjällkommuner som Åre och Härjedalen utgör turism en betydande del av arbetsmarknaden.

Det ökande intresset för naturturism hänger ihop med hur dess fokus rört sig från traditionellt friluftsliv till mer kommersiella lösningar. Företag erbjuder helikopterturer till fjälltopparna, boenden med hotellstandard och trerättersmiddagar i väglöst land.

Även STF har varit del av den utvecklingen, men har nu gjort en helomvändning, vilket är bakgrunden till att rivningen på Blåhammaren sker just i vår.

Precis som STF:s övriga anläggningar i området ligger fjällstationen nämligen på statligt renbetesfjäll, där samebyarna i området har nyttjanderätt till marken. För att STF ska kunna driva sina anläggningar måste detta ske ”utan avsevärd olägenhet för renskötseln”, som det står i lagen.

Läs mer

Men nog har det varit en avsevärd olägenhet, alltid. Samebyarna som är verksamma i Jämtlandsfjällen har i åratal varnat för den påfrestning på miljön som det ökade besökstrycket har inneburit. De trampande fötterna sliter helt enkelt för mycket på naturen, som nu riskerar att inte kunna återhämta sig alls på sina håll. Mängden människor i omlopp innebär också stora störningar för rennäringen, framför allt genom att djuren stressas.

För att kunna skriva ett nytt avtal med staten har STF, i samråd med samebyarna i området, valt att kraftigt minska antalet gästbäddar, stänga restaurangerna och hålla öppet en kortare säsong. Syftet är just att tillmötesgå rennäringens behov och förespråka ett mer hållbart friluftsliv.

Det här är ingen liten sak. I de delar av landet som livnär sig på naturturism har den här debatten puttrat länge, för att med STF:s besked snarare börja stormkoka.

Många har välkomnat självkritiken från STF:s sida, men lika många har varit upprörda. Besöksnäringen är viktig i Jämtlands län och när det rådande sättet att bedriva naturturism på utmanas innebär det ett hot mot starka ekonomiska intressen. En stor portion av kritiken är så klart också präglad av rasism mot samer.

Här finns också en diskussion om hur vi ser på allemansrätten och människans förhållande till naturen som stundtals är närmast filosofisk: Vem finns fjällen till för? Finns det gränser för när våra upplevelser av naturen riskerar att vara det som skadar den? Hur ska trösklarna till friluftslivet sänkas, utan att besökstrycket blir en belastning på miljö och klimat?

Den här debatten om en framtida hållbar fjällturism – striden om fjällen, om man så vill – har bara börjat. Men en sak är klar: Vi kan inte fortsätta som vi gör nu.

Rörelsen 12 april, 2024

Satsa på klimatet i stället för kanoner

Natoflaggan vajar den 11 mars på Södra skånska regementet P7 i Revingehed. Foto: Johan Nilsson/TT.

Rysslands invasion av Ukraina i februari 2022 chockade omvärlden. I det läget var det förståeligt att riksdagens samtliga partier i panik enades om att drastiskt höja försvarsanslagen och uppfylla Natos mål att medlemsländernas försvarsutgifter bör uppgå till minst två procent av BNP. Men det finns all anledning att besinna sig. Norges överbefälhavare Eirik Kristoffersen gör analysen att ”det är viktigt att komma ihåg att Ryssland har låst sin kapacitet i Ukraina och att det kommer att ta lång tid att bygga upp den igen. Många ryska soldater har dödats och mycket rysk utrustning har förstörts” (TT, 30/12 2023).

Nato har redan i dag ett stort militärt övertag. Frågan är hur jättesatsningar på militär upprustning skulle göra oss säkrare. Särskilt oroande är att detta riskerar att ytterligare utarma såväl livsnödvändiga klimatåtgärder som grundläggande välfärd. Folk dör i vårdköer och tågen kommer inte i tid. Både sjukvården och järnvägen är på väg mot kollaps. Det vore klokare att i stället storsatsa på sådant som garanterat ökar vår säkerhet som klimatanpassning och förebyggande av ytterligare klimatskador, en ökad självförsörjning av livsmedel, sjukvård och att stoppa och förebygga gängvåldet. Det är absurt att höra Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg uppmana Sverige att rusta upp järnvägen och sjukvården, samtidigt som den enorma militära upprustningen som Nato kräver i praktiken omöjliggör detta.

Läs mer

Det borde vara självklart att dimensionera försvarsbudgeten utifrån en analys av vad som är god säkerhetspolitik, inte en godtyckligt satt siffra. Sverige behöver en kvalificerad och självständig omvärldsanalys som bör utgå från grundläggande fakta såsom att Sverige till skillnad från Ukraina inte ligger inom den omedelbara ryska så kallade intressesfären. En sådan analys måste också bygga på insikten att militarism och kapprustning aldrig kan ge oss verklig säkerhet. Det duger inte att ensidigt förlita sig på Natonära tankesmedjor som Atlantic Council.

Det vore klokare att i stället storsatsa på sådant som garanterat ökar vår säkerhet som klimatanpassning.

Vänsterpartiet har tidigare accepterat Natos tvåprocentsmål och partiets försvarspolitiska talesperson Hanna Gunnarsson har till och med öppnat för att det kan komma att bli ännu mer framöver (Svenska Dagbladet, 6/1). Partiledningen försäkrar att partiet inte vill finansiera upprustningen genom att ta från infrastruktur och välfärd. Det vore då konsekvent att inte acceptera brant ökande ofinansierade försvarsutgifter.

Det är glädjande att partistyrelsen i sitt svar på ett par motioner till kongressen i maj slår fast att ”Vi ska inte förhålla oss till Natos rekommendationer om försvarsutgifter, utan till de faktiska behoven”. Partistyrelsen konstaterar vidare att ”hur Sveriges försvar ska se ut måste grunda sig i en självständig säkerhetspolitisk analys”. Vi hoppas att kongressen beslutar i enlighet med detta så att Vänsterpartiet ändrar linje i försvarsberedningen och riksdagen.

Inrikes/Nyheter 12 april, 2024

Antikapitalism återinförs i V:s programförslag: ”Uppsminkat”

Jens Börjesson, sammankallande i programkommissionen. Foto: Anders Wiklund / TT.

En handfull meningar har på medlemmarnas begäran justerats i Vänsterpartiets programförslag. Men medlemmar menar att förslaget fortfarande ger ledningen för fria tyglar.

Vänsterpartiets nya partiprogram har kritiserats för att tona ner språket kring socialism och kapitalism. Efter motioner från medlemmarna har programkommissionen nu framfört ett omarbetat förslag där begreppen återinförs, enligt Ekot.

Jens Börjesson, sammankallande i programkommissionen, säger till Flamman att kommissionen har fokuserat på att beskriva partiets ideologi ”på ett sätt som kan få med sig många och betonar förändring, snarare än att beskriva system”.   

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Peter Eriksson
Student i litteraturvetenskap och praktikant på Flamman.[email protected]
Ledare 11 april, 2024

Rasism mot svenskar måste bekämpas

Skevt. Svenska Dagbladet vill stoppa rasism mot svenskar, i varje fall om de är vita. Foto: Henrik Montgomery/TT.

Svenska Dagbladets ledarsida har rätt – svenskhatet måste få ett slut. Jag pratar förstås om föraktet mot svarta, muslimer, judar, sexuella och andra minoriteter, som trots sina insatser för landet får utstå våld och förakt.

”Att inte utsättas för rasism är en mänsklig rättighet.”

Så förklarade den liberala jämställdhetsministern Paulina Brandberg varför regeringen tar fram en ny handlingsplan mot hatbrott. ”Sverige”, sade hon, ”ska vara ett land fritt från rasism och hatbrott.”

Det finns helt klart mycket kvar att göra. I mitten av mars berättade FN:s särskilda rapportör Fabian Salvioli att han var ”bekymrad” över diskrimineringen av samer, och i september kommer hans iakttagelser att rapporteras till rådet för mänskliga rättigheter. I december kom dessutom Brå:s senaste hatbrottsstatistik, som visade att hälften av alla anmälningar har ett rasistiskt eller främlingsfientligt motiv. Även sexuella och religiösa minoriteter drabbas hårt.

Om de ville stärka forskningen om hatbrott så vore jag den första att hurra

Nu vill Svenska Dagbladet lyfta in ännu en grupp i statistiken.

”Rasism mot svenskar måste bekämpas”, skriver Paulina Neuding i en ledare den 5 april. Vid första anblick vill man hålla med, för som vi ser i statistiken finns det många svenska minoritetsgrupper som behöver starkare rättsliga insatser.

Men Neuding menar inte vilka svenskar som helst, utan vita svenskar. Beväpnad med ett tiotal tveksamma anekdoter, samt en c-uppsats från 2005, försöker hon leda i bevis att hatet mot svenskar är ett växande och allvarligt samhällsproblem. 

Det är uppenbart en fråga som tidningen brinner för. På bara några dagar presterade tidningen ytterligare en ledare, ett veckobrev samt en podd på temat, och Neuding har även hunnit besöka Ivar Arpis podd ”Rak höger” samt P1 Morgon för att diskutera frågan med en viss vänsterredaktör.

Har Svenska Dagbladet plötsligt börjat ta frågan om hatbrott på allvar? Det vore underbart.

Visst har tidningen varit bra på att lyfta antisemitismen i Malmö, som jag själv också tycker är ett allvarligt problem. Men när jag söker i tidningens arkiv de senaste åren hittar jag bara ett omnämnande av hatbrott mot afrosvenskar, trots att de utgör 17 procent av de totala anmälningarna. Författare är just Ivar Arpi, som ifrågasätter FN:s kritik mot Sveriges undermåliga insatser för att skydda gruppen, vilket han ser som ett försök att väcka ”vit skuld”. Även när det gäller muslimer lyckas jag bara hitta ledartexter som tonar ned hatbrotten, återigen av Ivar Arpi.

Läs mer

Men när det gäller ”det dödliga hatet mot svenskar” låter de plötsligt som två rasismforskare på Södertörns högskola. De pratar om ”ingrupper” mot ”utgrupper”, ”legitima offer”, och om ”normer som brakar samman”. 

Om de ville stärka forskningen om hatbrott, och åtgärderna i förhållande till de grupper som är värst drabbade, så vore jag den första att hurra. Men det handlar förstås inte om det.

I stället är det ännu ett exempel på hur Svenska Dagbladets ledarsida för in sverigedemokratiska talepunkter i debatten, i det här fallet tankar om omvänd rasism, vilket de beskriver som ett importerat problem. Syftet är förstås att tona ned den nazistiska miljö som partiet springer ur.

Men om engagemanget mot hatbrott ska vara trovärdigt gäller det att erkänna det hat som drabbar alla utsatta svenskar. Oavsett var de kommer ifrån, vem de älskar eller vad de tror på.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Veckobrev 11 april, 2024

Vill utbildningsministern inte att vi bildar oss?

Mats Persson raljerar över ”ölkunskap” – vill inte att befolkningen ska lära sig om Heliga Birgittas (till höger) ölbryggning på Vadstena kloster. (”Gud moder talade: [...] denna jäsning beror på ölets inneboende kraft”.) Foto: Mark Earthy/TT.

Dags för en favoritsyssla – skälla på liberaler!

Till min hjälp har jag en dräpande TT-notis efter riksdagsvalet 2014, där Folkpartiet benämns som ”det nya krispartiet”: ”Det näst sämsta valresultatet någonsin, inga mandat norr om Uppsala och ett stort väljartapp i medelstora städer.”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Kultur 11 april, 2024

”Vi” som i is, häll och hundtassar

Imri Sandströms diktdebut skildrar författarens hemtrakter i Västerbotten. Foto: Christoffer Grimshorn.

Med trasiga ord skriver Imri Sandström fram ett Västerbotten i ökensnö. Men stundtals låter hon naturens rytmer överröstas av teoretiska resonemang. Lejla Cato har läst diktsamlingen Hela tiden.

Poesi är mycket, men sedan man började dikta har den framför allt varit förknippad med mönster och rytm, något som även finns i naturen. Det är en analogi som flera ekopoeter har arbetat med. Genom att använda olika system, exempelvis Fibonaccis talserie i den numera ekopoetiska klassikern Alfabet, har den danska poeten Inger Christensen blivit en portalfigur för hur man kan närma sig ett ekologiskt, eller om man så vill, mindre antropocentriskt skrivande.

Den frågan upptar även Imri Sandströms diktdebut Hela tiden. Men, för att citera Erik Erlansons avhandling om Christensen från 2017, är frågan egentligen inte om poesin lyckas överskrida det mänskliga, ”utan vad som händer när man låtsas göra det”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rörelsen 11 april, 2024

Vänsterpartiet behöver fler manliga förebilder

Vänsterpartiets ledning behöver fler y-kromosomer, menar insändarskribenterna. Foto: Jessica Gow/TT.

Vi lever i ett samhälle där män har mer makt och inflytande än kvinnor. Många män har välbetalda arbeten, inflytande på jobbet och ett bra familjeliv, samtidigt som mäns våld mot kvinnor är ett stort samhällsproblem.

Så är det även i Sverige. I EU:s jämställdhetsindex får vi visserligen det högsta värdet med 82 procent, men det är en bra bit kvar till 100 procent och full jämställdhet.

Samtidigt har män i olika avseenden stora problem. De är överrepresenterade i brottslighet (94 procent), självmord (70 procent) och dödsolyckor i arbetet (85 procent). En avsevärd grupp står utanför samhället. 17 procent av männen saknar en nära vän. Pojkar presterar sämre i skolan än flickor och andelen män på universitet och högskolor är klart lägre än kvinnornas. Män har ett mindre socialt nätverk än kvinnor, och bland unga män byter vissa samhällsgemenskapen mot ett liv i utanförskap, våld och kriminalitet.

Unga män har lägre valdeltagande än unga kvinnor och deras tilltro till politiken är lägre än unga kvinnors. Ungdomsbarometern redovisade nyligen att tron på politikernas möjligheter att lösa samhällsproblemen minskar. Bland unga män tycker hela 20 procent att demokrati inte är det bästa sättet att styra samhället.

Alla människor vill bli sedda, respekterade, och i politiska sammanhang också representerade. Tyvärr känner sig alltför få unga män sedda och respekterade av Vänsterpartiet. De söker sig oftare högerut, till partier som missgynnar dem ekonomiskt.

Vänsterpartiets låga stöd hos unga män är bekymmersamt inför framtiden.

Det behövs goda manliga förebilder, i hemmen, i skolan, i föreningslivet, på arbetsplatserna och i de politiska partierna. Det är viktigt med synliga manliga förtroendevalda som kan representera olika yrken med hög andel män, som byggnadsarbetare, hantverkare och chaufförer.

Enligt Vänsterpartiets stadgar ska minst 50 procent av partiets valda vara kvinnor. Andelen män blir då högst 50 procent. Ett aktuellt exempel är kandidater till EU-parlamentet där 67 procent är kvinnor och 33 procent män. Andelen kvinnor bland de tio första är 80 procent. Även i partistyrelsen och riksdagen är andelen kvinnor dubbelt så hög som andelen män. Vi anser att det inte är rimligt att denna snedfördelning blivit praxis i de ledande organen.

Vår erfarenhet från partiföreningar och distrikt är att dessa klarat att leva upp till kravet på minst 50 procent kvinnor och samtidigt ha en god andel män. Vi anser också att kvinnors andel fortsatt ska vara minst 50 procent, men att stadgarna också ska markera vikten av en god andel män.

Läs mer

Det behövs goda manliga förebilder i arbetet med mäns våld mot kvinnor, för pojkar med dålig motivation i skolan, för mäns ansvarstagande för det obetalda omsorgsarbetet i hemmen, med mera. Vänsterpartiets låga stöd hos unga män är bekymmersamt inför framtiden, och syns även i medlemsstatistiken hos Ung Vänster samt bland nya medlemmar i Vänsterpartiet Uppsala.

Vi anser därför att partiets stadgar bör kompletteras så att minst 40 procent av våra valda representanter ska vara män samtidigt som andelen kvinnor fortfarande ska utgöra minst 50 procent.