Även om kriget i Irak är över pågår fortfarande den politiska kris kriget provocerat fram. De diplomatiska leendena under G8-mötet i Evian kunde inte dölja det faktum att där finns djupa motsättningar. Det är inte bara Europa som motsätter sig George W. Bushs förda politik; Europa självt är djupt splittrat. Det är inte bara frånvaron av en gemensam utrikespolitik som lagts i öppen dager utan även alla svagheter och avsaknad av innehåll i det ”Europeiska projektet” som har blottlagts.
Frankrike och Tyskland är eniga kring skapandet av en ny militärallians som har potential att äventyra den atlantiska solidariteten. Storbritannien värderar sin speciella relation med USA högre än lojaliteten med sina europeiska partners. Polen deklarerar öppet sina intentioner att följa den av USA utstakade vägen i ett utökat EU och så vidare. Vad återstår då som förenar nationerna i Europa bortsett från pappersbitar, undertecknade av politiker?
Under det senaste decenniet har vi inte fått höra annat än prat om ”gemensamma europeiska värderingar”, men hur manifesterades dessa under Irakkrisen? I diskussionerna kring utformandet av eurosedlar beslutade Brysselbyråkraterna att inte använda historiska personligheters ansikten på dessa. De var rädda för att uppvisandet av en nations historiska personlighet skulle väcka upprördhet hos befolkningen i en annan. Så mycket var ”gemensam europeisk historia” värt.
Det är inte bättre ställt när det gäller den ”gemensamma europeiska kulturen”. Vi kan ju alltid prata om de kristna värderingar som sammanlänkat kontinenten i århundraden, men vad tycker juden och muslimen om det? Politiker gillar att tala svulstigt om frihetsideal och demokrati, men vad är det som är så exklusivt europeiskt i det? Mänskliga rättigheter har ingenting med geografi att göra. Det är klart, det socio-ekonomiska system som utvecklats i Västeuropa skiljer sig från de former av kapitalism som slagit rot i Amerika, Asien eller Afrika. Faktum är att Europa skulle göra rätt i att deklarera den socialdemokratiska traditionen som sitt arv. Men från Maastrichtfördraget till införandet av euron har politiker och byråkrater lagt större delen av sin energi på att göra sig av med återstoden av socialdemokratiska traditioner och välfärdsstaten. Häri ligger vad som förefaller vara målet med den europeiska integrationen.
Dessutom är ”vänsterregeringarna” i Tyskland och Storbritannien precis lika entusiastiska i sin nit att nedmontera välfärdsstaten som sina företrädare på ”högersidan”.
Det förenade Europas slogan är ganska rakt på sak: För att framgångsrikt kunna konkurrera med USA behöver den Gamla världen göra sig av med allt som skiljer den från den Nya världen. Detta projekt ligger särskilt varmt om hjärtat hos bankirer och storföretagens ledare, men det är omöjligt att sälja utan betydande broderier till Europas folk, då majoriteten inte samtycker. Resultatet blir att politikerna inte har något annat alternativ än att prata om banaliteter eller att uttrycka sig tvetydigt och svårtolkat.
Irakkrisen avslöjade inte bara problemen utan även det förenade Europas framtidsutsikter. Ingenting förenar människor bättre än närvaron av en gemensam motståndare. England och Frankrike blev nationer genom att bekriga varandra. Tyskland blev enat genom sina slag med Storbritannien och Frankrike. Om tävlandet med USA är det huvudsakliga enande målet, kan inte ”anti-amerikanism” bli den nya förenande ideologin?
Det skulle vara väldigt passande. Vänstern skulle kunna fördöma USA-imperialismen medan högern skulle kunna försvara den nationella stoltheten. Generalerna skulle kunna använda det till att rättfärdiga ökade kostnader och bankirerna skulle kunna använda det till att förklara för folket att vissa offer måste göras för att ha en stark euro. Ryssland skulle passa in fint bredvid. Förse Europa med olja och då och då påminna alla om tillhandahållandet av tjänster för att hålla tillbaka det ”islamistiska hotet”.
Konkurrerande och på kant med USA skulle den Gamla Världen i ökad grad kunna komma att likna USA.
Raseriet mot Bushs förda politik under året har fört miljoner människor ut på gatorna. Något som inte setts i Europa ens under Vietnamkriget. Men ledarna som marscherade mot Washington tillsammans med demonstranter är samma ledare som leder nedmonteringen av välfärden. Den rörande anti-USA-enigheten hotar nu att leda till nya sociala konflikter. Kontinentens öde hänger inte på politisk retorik, utan på hur sociala frågeställningar löses.
