På askonsdagen den 22 februari avslutas Kölns 200-årsfirande jättekarneval med ett traditionellt Fischesessen – en fest på allt från svärdfisk till sill som ska mätta genom fastemånaden. Med tanke på inflationen lär fisken behöva vara särskilt fet i år. Precis som tidigare har festivalen utsett den årliga jungfrun, prinsen och bonden – men denna gång gör sig även arbetarna påminda.

För mitt under festligheterna står stadens bussar stilla. I hela delstaten Nordrhein-Westfalen har Tysklands näst största fackförbund Verdi kallat till strejk för offentliganställda förare, med krav på löneökningar på 10,5 procent. Den första förhandlingsomgången den 24 januari var en besvikelse, förklarade Stephanie Peifer på en regional Verdiklubb, och sammanfattade situationen med orden: ”Arbetarna är förbannade.”

Det är de i fler länder än så. I hela Europa pågår nu en strejkvåg utan dess like. Den 11 februari tog en miljon arbetare – enligt inrikesdepartementets modesta uppskattning – till gatorna i Frankrike för att protestera mot president Emmanuel Macrons plan på att höja pensionsåldern från 62 till 64. Det var den fjärde strejkdagen på två veckor mot den planerade reformen. Marschen leddes av de åtta största fackförbunden, som lovar att de ska ”få landet att stanna” den 7 mars om regeringen förblir ”döv inför folkets krav”.

I Storbritannien har det talats om en ”Missnöjets sommar” i paritet med 1979 års massiva protester (”Winter of discontent”). Strejkerna riktar sig där framför allt mot de snabbt stigande levnadsomkostnaderna.

I Nederländerna strejkar transportarbetare mot fastkörda löneförhandlingar, i Spanien har flygtornsledare demonstrerat mot lönesänkningar, i Grekland genomförde de största facken en 24 timmar lång generalstrejk, och i Belgien gick samtliga fack ut i generalstrejk under hösten efter att de vunnit löneökningar som bara täcker inflationen. I nästan alla länder är ett av huvudkraven ett tak på de skenande energipriserna och löneökningar som i alla fall täcker inflationen.

Sophie Binet sitter i det stridbara franska fackförbundet CGT:s exekutiva råd. Deras strategi går ut på att koppla motståndet mot pensionsreformen till lönefrågan.

– I Frankrike har lönerna sjunkit med i snitt tre procent för första gången på flera år. Vårt minimikrav är att man återinför en automatisk indexering så att lönerna alltid stiger i takt med inflationen. Den principen tillämpas i Belgien och Luxemburg och gjorde även det i Frankrike fram till 1983.

Men i Sverige är det tyst. I stället har facken manat sina medlemmar till att acceptera krav som inte motsvarar inflationen, i realiteten alltså reallönesänkningar. LO:s förslag på löneökningar i höstens avtalsrörelse landade på 4,4 procent.

– Med en inflation som ligger på drygt tio procent så blir allt under det en reallönesänkning, säger Gunnar Westin, fackligt ansvarig på Vänsterpartiet.

Argumentet från fackligt håll är detsamma som ekonomkåren brukar anföra: löneökningar riskerar att leda till ytterligare högre inflation, vilket i sin tur kommer att kräva ytterligare löneökningar. Och så är en så kallad ”löneprisspiral” igång.

Men Tobias Brännemo, chefsekonom på Unionen, säger att de inte tar ställning till inflationen när de räknar fram sina lönekrav.

– Det har varit en viktig fråga för oss sedan 1990-talet, att bara för att inflationen är låg ska vi inte sänka lönekraven. Den principen gäller även nu. Det är klart att situationen är extrem, med en sådan hög inflation. Men det viktiga för oss är inte siffran på löneökningar i sig, utan hur reallönen utvecklar sig på sikt. Men absolut, vi avviker från kollegor på kontinenten som gärna jagar inflationen.

I slutändan tror han inte heller att den faktiska löneökningen på kontinenten blir så stor.

– I Tyskland har man en tradition av att ställa väldigt höga krav och efter förhandlingarna landar man runt hälften. Dessutom höjer de ofta ”avtalstariffer”, vilket ungefär motsvarar lägstalöner, eller tillfälliga utbetalningar. Så de landar nog runt fyra procent där också.

Tobias Brännemo menar att en viktigare faktor än inflationen är förhållandet mellan hur stor andel som går till vinst och arbetskostnader. Där säger han att fördelningen har legat stadigt under en längre tid.

– Däremot har företagens vinstandel dragit iväg de senaste åren och därför ställer vi också högre krav. 4,4-kravet är ju det högsta kravet på 20 års tid, säger han.

Om man i stället utgår från inflationen när man ställer sina krav riskerar man en lönespiral, säger han.

– Vi har haft väldigt stabila löneökningar i 20 års tid, historiskt. Vi har haft en situation i två, tre decennier med en låg inflation och det påverkar de här analyserna. Vi vill inte tillbaka till 1970-talet, när vi hade en lönespiral.

Sophie Binet vill inte uttala sig om den svenska situationen, men menar att argumentet med löneprisspiral är en myt:

– Det är ett argument som vi ofta får höra också. Men det är felaktigt, för prisökningarna vi ser i dag kommer inte från lönerna. Det finns ingen seriös ekonom som påstår det. Det är i stället arbetare som betalar för inflationen, säger hon och fortsätter:

– Franska företag har slagit rekord i vinstutdelningar. Företagen väljer alltså att offra de anställdas löner för att garantera sina vinstmarginaler.

Tobias Brännemo medger att den nuvarande inflationen inte är lönedriven, men påpekar att den inte heller var det från början på 1970-talet.

– Det slutade med en 20-årsperiod med höga löneökningar som dock åts upp av inflationen. Om vi i dag får motsvarande löneökningar på tio procent i flera år som kan få inflationen att bita sig fast, och då kommer det att krävas enorma räntehöjningar som till slut kan få ekonomin att krascha. Det är det som är insatsen, säger Tobias Brännemo.

Men sambandet mellan priser och löneökningar är inte nödvändigtvis så starkt som många ekonomer vill få det till, menar Gunnar Westin.

– De nya, höga priserna kommer att ligga kvar eller öka ytterligare. De argument som lyfts om löneprisspiral kan ifrågasättas.

Han menar att fackens ekonomer ofta gör en bedömning av vad svenska företag klarar av i förhållande till den internationella konkurrensen, med en analys av läget på arbetsmarknaden.

– Exakt hur den analysen görs har jag aldrig sett. Det är inget jätteoffentligt material. Men de som har gjort de analyserna sedan industriavtalets början, är framför allt ekonomerna på industriförbunden. Där finns det en debatt som man önskar att vi kunde ha lite mer av i Sverige. Till exempel om i vilken utsträckning det går att säga att löneökningar skulle driva på inflationen i den här situationen, säger han, och fortsätter:

– Där menar ekonomer knutna till Internationella valutafonden IMF och andra att det inte alls är säkert. Man kan inte säga att det finns starka empiriska belägg för det där sambandet. Det talar mer för att det kanske är viktigare att kolla på vilka andra faktorer.

Tobias Brännemo ser dock en öppning för högre svenska reallöner framöver, just för att grannländerna på kontinenten är så offensiva i sina förhandlingar i förhållande till Sverige.

– För svensk del vore det inte dumt om våra eftersatta kollegor i Europa fick höga ökningar. Då kan vi också argumentera för högre ökningar här framöver utan att det skadar vår konkurrenskraft.