”Småborgarrevisionister kan aldrig bygga partiet”, sjöng Knutna Nävar på 70-talet. ”Splittringen var en bra sak. Det rensade bort dem som hindrade förbundets politiska utveckling.”

Nu haglar glåporden än en gång.

Vänsterpartiets kultur är ”stalinistisk”, sade Lorena Delgado Varas på presskonferensen där hon och Daniel Riazat meddelade att de lämnar partiet. Partiveteranen Ali Esbati kontrade på Facebook: ”Alla vet att det bästa botemedlet mot fascism, folkmord och kapitalistisk exploatering är att maximera antalet trotskistiskt-narcissistiska alternativ.”

Stalinism mot trotskism-narcissism alltså.

Konflikten har pågått åtminstone sedan 2022, när Lorena Delgado Varas och Daniel Riazat skapade rubriker med sina flaggor för PKK och dess syriska systerorganisationer YPG och YPJ i Almedalen. Någon som minns vad Nooshi Dadgostars tal handlade om? Nej, just det.

Det handlar alltså om mer än vårdslösa delningar i sociala medier, som Lorena Delgado Varas dessutom backade från. Men i Vänsterpartiet kan minsta gräl göras till en existentiell fråga. Även när Björn Alling skrivit att Nooshi Dadgostar ”slickar sioniströv” för att hon beklagade de israeliska dödsfallen under terrordådet den 7 oktober 2023, startades en namninsamling.

Riazat och Delgado Varas har suttit i partistyrelsen, med uppdraget att förverkliga demokratiskt fattade beslut – inte underminera dem.

Man kan tycka att det finns viktigare saker att utmana ledningen om än rätten att vara bufflig. Men som journalist ska jag inte klaga. Det är oerhört lätt att berätta om konflikterna, med alla öppna inlägg i sociala medier. Det hade kunnat vara ett tecken på högt i tak, men situationen är bortom det. Riazat och Delgado Varas har suttit i partistyrelsen, med uppdraget att förverkliga demokratiskt fattade beslut – inte underminera dem.

Att ställa upp som motkandidater i en öppen process hade varit något annat, men där hade de sannolikt förlorat. I stället agerar de som en fraktion och saboterar de budskap som partiet har valt att fokusera på – men utan det mandat som ledningen fått från medlemmarna.

Deras linje är nämligen i minoritet. Problemen med antisemitism skylls på att man viker sig för borgerliga medier, men som rapporten Antisemitism i Sverige (2020) visar är Vänsterpartiets väljare minst antisemitiska av alla. Så när riksdagsledamöter försöker hitta rationella skäl till att vandalisera Anne Franks staty i Amsterdam – ett av flera tanklösa utspel från Delgado Varas – skadar det partiet inför de egna väljarna.

Efter att ha blivit ombedd att lämna sina uppdrag backade hon kampanjen ”Folkets röst”, som menar att Vänsterpartiet inte förtjänar röster om det vore val i dag. I vilket annat parti hade det varit möjligt för en styrelseledamot?

För dem är varje kompromiss ett svek mot socialismen, och därför blir också varje konflikt så blodig.

Att ett sådant minimumkrav på lojalitet kallas ”stalinism” säger en del om den individualistiska kultur som odlats i Vänsterpartiet, vilket Daniel Swedin sätter fingret på i Arbetet (25/8). Det verkar paradoxalt – socialister ska ju vara kollektivister – men det finns förklaringar. I ett parti med många akademiker, och svag förankring i fackföreningsrörelsen, blir teoretiska principer viktigare än vardagliga kamper. I jämförelse med världsrevolutionen framstår 112 kronor mer i bostadsbidrag inte bara som futtigt, utan som en muta från kapitalet för att söva arbetarna.

I Katarina Barrlings avhandling Partikulturer (2004), som bygger på anonyma intervjuer med partimedlemmar, visar hon att partiet inte bara ser sig som ideologiskt oppositionellt, utan även inför riksdagens ordningsregler och sina egna valda representanter. ”Den starka ställning individen har och tillmäter sig själv inom vänsterpartiets grupp existerar delvis på bekostnad av känslan för gruppen som en helhet”, skriver hon. No shit.

Socialdemokratins kompromisskultur avfärdas däremot av intervjupersonerna som ”terapeutisk”, vilket förklarar varför Reformisternas stoiska oppositionsarbete är så chockerande till vänster. Tanken att man kan åstadkomma mer med lojalitet och tålamod, även om resultatet dröjer, verkar främmande.

Det här försökte Jonas Sjöstedt bryta med 2012 när han tog över efter Lars Ohly som partiledare. Att ha rätt från avbytarbänken skulle inte väga tyngre än att vinna. Socialismen skulle inte bestå i renlärighet, utan i att göra skillnad.

Men en stridbar femtedel av partiet har inte accepterat kursen. För dem är varje kompromiss ett svek mot socialismen, och därför blir också varje konflikt så blodig. Delgado Varas och Riazat kallar nu partiet ”socialdemokratiskt”, och det är i grunden korrekt. Efter Sovjetunionens fall accepterade man slutgiltigt den parlamentariska demokratin, och erkände därmed att Karl Kautsky hade rätt och Lenin hade fel. Det vore skönast om alla, inklusive Jonas Sjöstedt, rev av Lenin-plåstret och erkände detta rakt ut.

Flammans utrikesredaktör Jonas Elvander har beskrivit hur samma konflikt utspelade sig vid grundandet av Podemos och Syriza, mellan det nya ledarskapet och den ”’konservativa vänster’ som nästan njuter av nederlag och som mest av allt räds att få reell makt”.

Men en sådan tydlighet från ledningen skulle kräva mer pondus och rättframhet. I stället för att lägga fram en klar ideologisk linje försöker man tysta ned konflikterna, vilket öppnar för spekulationer. I en tid – och ett parti – där individer kan få brett genomslag i sociala medier kan organisationer inte vara tysta med hänvisning till personalärenden. Det har vi inte minst sett med den sparkade statsepidemiologen Magnus Gisslén, som fått spela mot öppet mål i kritiken mot sin forna arbetsgivare.

Medlemmarna måste kunna lita på att politikerna företräder politiken som röstas fram, annars är det inte lönt att vara aktiv.

Från utomparlamentariskt håll menar man att ledningens valhänthet säger något om partiets svaga förankring i ”rörelser”, men det är bara delvis sant. Visst var Vänsterpartiet passivt när demonstrationerna för Palestina inleddes. Man hamnade i baksätet till obskyra Instagramkonton och arrangörer som spred konspirationsteorier om LVU och ett spindelnät av mäktiga ”Aron”.

Samtidigt är ”Folkets röst” inte en rörelse. Det är en handfull individer som trots medialt genomslag knappt skrapat ihop 2 500 av de 300 000 underskrifter de hade som målsättning. Samma sak gäller de nya utbrytarpartierna, och troligen även Delgado Varas och Riazats utlovade nya projekt. De är alla perfekta exempel på ”hyperpolitik”, som historikern Anton Jäger kallar kombinationen av extrem politisering och avsaknad av massbas i de sociala mediernas tidevarv, mer fokuserad på lajks än på långsiktiga resultat.

Inrikes • 24 augusti, 2025

Vänsterpartister lämnar partiet: ”Stalinistisk organisation”

Vänsterpartiet däremot är en rörelse – den största till vänster om socialdemokratin. Som på oändliga möten, från fika i hyresgästlokaler till årskongresser, formar den politik som riksdagspolitikerna ska genomföra.

Att krafter utanför partiet – de må vara stalinistiska, trotskistiska eller anarkistiska – som tillsammans på sin höjd samlar några tusen individer, vill att partiet driver en annan politik är inte någon rörelseposition. Tvärtom bygger det på tanken att färgstarka personligheter ska bryta mot demokratiska beslut för att man själv ska få spegla sig i deras åsikter.

Men så fungerar inga rörelser som vill bli varaktiga. Medlemmarna måste kunna lita på att politikerna företräder politiken som röstas fram, annars är det inte lönt att vara aktiv. Ett fungerande parti behöver livlig debatt, men också dygder som tålamod, lojalitet och respekt. Annars blir man aldrig mer än en samling rättänkande gnällspikar vid sidlinjen.

Jonas Elvander

Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.