Med stormsteg går vi mot en mer integrerad union. Men centraliseringen har fått få stora rubriker. EU-parlamentet har nyligen antagit en ståndpunkt i frågan om ”sexpacket” med nya lagar som enligt initiativtagarna ska underlätta styrningen av ekonomin. Att detta är ett led i en ohejdad integrationsprocess inom EU råder det få tvivel om. Allt tyder på att åtgärderna är helt genomklubbade i en sista session i juli.
De sex lagförslagen kan delas in i två kategorier. Den ena syftar till att stärka stabilitets- och tillväxtpakten. Böter utdelas snabbare och hårdare mot de medlemsländer som bryter mot reglerna om att statsskulden bara får bestå av 60 procent av BNP samt om budgetunderskotten är mer än tre procent. En andra del ökar kontroller av makroekonomiska balanser. I korthet innebär detta att EU ska ha ökat inflytande i granskningen av medlemsländernas budgetar.
Karaktäriserande för sexpacket är således en ökad centralisering av den ekonomiska politiken i medlemsländerna. Syndabockarna är lätta att identifiera. Ett alltmer överstatligt EU behövs för att skapa ordning i statsfinanserna, skulle det kunna låta om man lånar den moderata retoriken. Hur åtgärderna påverkar framtida finanskriser är dock oklart. Att skattebetalare har räddat banker och att stater fortfarande är garanten för det sociala inslaget i EU-området tycks sexpacksivrarna ha missat. Att skuldavskrivning är en bättre idé än att straffa redan skadeskjutna ekonomier likaså. Istället är välfärden utpekad som ett potentiellt hot. Kontroll före investeringar, lyder mottot. Att IMF explicit välkomnar och vill påskynda utvecklingen förvånar inte.
Vänstergruppen i EU-parlamentet, GUE/NGL, har varit den största kritikern av sexpacket. Även socialister och den gröna partigruppen har i vissa frågor beskrivit sin oro för utvecklingen. Där finns en rädsla om att verktyg för att minska gapet mellan fattiga och rika i unionen avlägsnas, samt att förmågan att bygga upp generösa välfärdssystem i princip försvinner. Att vägen har banats för restriktioner mot offentliga satsningar, samt påskyndandet av privatiseringar är effekter som är både väntade och önskade av EU-kommissionen. Krisen visade att gemene man kan tvingas att betala för spekulationer och banker. De föreslagna åtgärderna öppnar för en repris av denna beska medicin.
Om sexpacket ska sättas in i ett större perspektiv blir bilden ännu mörkare. Lissabonfördraget gav parlamentet större makt. Det skulle säkra ett större demokratiskt inflytande, var ett av förespråkarnas viktigaste argument. I detta fall tycks det demokratiska inslaget leda till en ökad överstatlighet, på mellanstatliga ministerrådets bekostnad. Lika illa är det att många parlamentsledamöter antingen inte vill eller inte förstår att finanskriser knappast förebyggs med åtgärderna. Istället används finanskrisen som en förvändning för reformer som syftar till att stärka marknadens makt. I svallvågorna efter finanskrischocken passar marknadsvänliga krafter på att genomföra reformpunkter på sin agenda, oavsett dess effekter för det problem som man säger sig avse att förebygga. I sann chockdoktrinsanda. Inte undra på att vänner av spekulation och marknad nöjt ser på utvecklingen.
