Jag ser dem ofta. Jag tänker på familjen som stod vid min återvinningsstation och fiskade fram kläder som någon hade slängt. På mannen som låg så stilla under sitt täcke i den iskalla tunnelbaneperrongen, att jag och en annan förbipasserande kände oss tvungna att titta efter om han levde. Eller på den unga tjej som brukar sitta på trottoaren och tigga när jag går till jobbet.
För några dagar sedan avhystes ett antal rumänska romer från Sollentuna, där de byggt upp en provisorisk boplats av skjul.
Det kan vara på plats att reda ut vad vi pratar om: EU-migranter är personer från andra EU-länder som har rätt att vistas i Sverige i upp till tre månader. Det uppskattas att det finns cirka 2 000 EU-migranter i Sverige. Många av dem är romer från Rumänien. Inte alla tigger. En del arbetar, även om de har svårt att få annat än tillfälliga påhugg och dåligt betalda svartjobb. Det har funnits enstaka fall där människor pressats eller tvingats att tigga. Men allt pekar på att det är fåtaliga undantag. Varken polisen eller andra som möter de här grupperna i sitt arbete ser några tecken på att det skulle röra sig om något annat än fattiga människor som kommit hit i förhoppning att få det lite bättre.
De ”kriminella ligor” som det ibland pratas om är alltså en myt. Eller som Faktums chefredaktör Aaron Israelsson konstaterade på DN debatt: ”En vanlig tiggare drar in en eller ett par hundralappar om dagen (…). Det finns helt enkelt inte ekonomiskt underlag för att bygga brottssyndikat på allmosor”.
Många, både kyrkor och organisationer med vänsterprägel har gjort fantastiska insatser för att hjälpa EU-migranter som lever i misär i Sverige. Men enskilda frivilliginsatser kan inte vara en långsiktig lösning och absolut inte den enda lösningen. Det kan inte vara så att debattens fokus hamnar på att antingen förbjuda tiggeri och straffa de utsatta eller att fattiga åtminstone borde få hanka sig fram bäst de kan, genom allmosor och boendes i kåkstäder.
När det gäller en så komplex fråga som tiggeri och människor som lever under så svåra förhållanden gäller det att hålla flera tankar i huvudet samtidigt. Dels krävs akuta insatser. De som nu vräks från lägren runt om i Stockholm bör inhysas någonstans. Det handlar inte om att hitta permanenta lägenheter, utan om att lösa en katastrofsituation. Till exempel genom att inhysa människor på en camping. Nu invänder troligen någon paragrafryttare om att det faktiskt inte är vår skyldighet gentemot EU. Då vill jag kontra med att det inte heller finns någon formell skyldighet att dra upp någon ur en isvak. Det handlar om att vara en anständig människa och att vilja ha ett anständigt samhälle.
På lång sikt krävs ett annat sorts arbete. Det finns frikyrkliga initiativ för att försöka hjälpa de romer som kommer hit att kunna försörja sig, i förlängningen i sina hemländer, till exempel genom att sy och sälja kläder. Kanske är den typen av projekt en väg framåt. Men då behövs resurser och bistånd från det svenska samhället och EU. Det kan inte vila på enskilda organisationer.
I grunden handlar det också om att den ekonomiska politik som förs i Europa har förvärrat situationen för en redan utsatt grupp. Diskriminering och förföljelse av romer i Europa är tyvärr inget nytt. Men EU:s åtstramningspolitik har gjort att exempelvis Rumänien blivit ännu fattigare, vilket självklart har drabbat utsatta grupper hårdast. Både genom att de helt enkelt fått svårare att klara sig ekonomiskt och genom att rasistiska och fascistiska strömningar har fått luft under vingarna i många länder.
Tidningen Arbetaren intervjuade till exempel nyligen en romsk kvinna från Rumänien som arbetat som hushållerska i Spanien i många år. När krisen kom stod hon utan arbete. Nu är hon en av dem som bott i lägren utanför Stockholm. Ingen väljer att tigga. Det är en sista utväg man tar till.
