”Vad blir det för socialdemokratiskt parti med Mona Sahlin som ordförande? Sanningen är att det är en ganska öppen fråga. En socialdemokratisk partiordförande har mycket makt, men inte någon absolut makt. Sahlin har dessutom tillträtt på premissen att hon skall vara en lyssnande ordförande, ett krav som förmodligen ingen tidigare partiledare fått lagt på sig.” Så skrev Flamman när Mona Sahlin valdes som partiordförande för Socialdemokraterna den 17 mars 2007.
För Sahlin såg läget förrädiskt bra ut. Många betraktade Göran Persson som den siste patriarken, en man med vax i öronen som stod i vägen för den nya tiden. Mona Sahlin hade dock framför allt ett mandat: att lyssna, bredda och förnya. Den som inte hade ögonen fulla av blå dunster kunde se att det egentligen var ett svagt mandat – partivänsterns sätt att tvinga en ordförande från högerfalangen att hålla sig på mattan.
Vad gäller politiken sköts nästan allt på framtiden – partiet skulle nu ”genomföra omprövningen” och satte sig i rådslag som var färdiga först ett år senare. Ganska snabbt kom man till grundproblemet: det socialdemokratiska partiet var delat i benhårda flisor. I slutändan blev i stort sett ingen var nöjd med rådslagsprocessen. Allt var styrt i förväg uppifrån, sa en revolterande vänster. Det blev ingen förnyelse alls, sa högern. En lyssnande partiledare – då måste man väl ha ett parti där folk pratar med varandra också? Och där de har något att säga?
Om det var på grund av misslyckandet i det experimentet eller av andra skäl gick Sahlin till den andra extremen och chockade sin omgivning i oktober 2008 genom att deklarera något historiskt unikt, en allians mellan S och MP. Alliansen skulle hålla ”till 2020”, de närmsta tolv åren. Den höll inte i tolv timmar. När mediala kommentatorer idag påstår att det stora misstaget skulle varit att ta med Vänsterpartiet i den rödgröna koalitionen glömmer de uppenbarligen att det andra alternativet, S-MP var det största taktiska misstaget en S-ledare lanserat. ”Sahlin har inte bara försvagat hela sitt mittenprojekt och sin position inom partiet – hon verkar inte kunna trassla sig ur härvan”, konstaterade Flamman under den offentliga gyttjebrottning som följde. Schabblet från starten skulle hänga med de rödgröna fram till valdagen.
Från Sahlins tillträde arbetade regeringen med en medveten strategi för att undergräva henne, framför allt genom att koppla ihop associationer till Tobleroneaffären (”slarvig med pengar”) med ansvar för statens finanser. Var det något som slutligen beseglade Sahlins öde var det att Socialdemokraterna aldrig vågade svara på denna kampanj, som oemotsagd fick Sahlins personliga förtroendesiffror att sjunka från 47 procent i mars 2007 till under 20 procent våren 2010.
Men att all negativ spinn fick sådan effekt berodde också på bristen på politisk konfrontation. Socialdemokraterna utgör inget värdigt motstånd i det som man redan i rådslagsarbetet sagt skulle vara valets viktigaste fråga, jobben, konstaterade Jonas Thunberg i Flamman några veckor före valet 2010. ”Inte ens i den fråga de har prioriterat, ungdomsarbetslösheten, har de någon politik att tala om.”
När valet 2010 var över och resultatet blev det sämsta på närmare hundra år för Socialdemokraterna satt Sahlin först säkert av det enkla skälet att det inte fanns någon annan kandidat och ingen väg framåt. Men tomrummet förvandlades, precis som under de tre tidigare åren, snart till outhärdligt vakuum. Sedan kom kritiken, det chockerande draget att lösa upp partistyrelsen och den abrupta avgången.
Mona Sahlin kämpade som ett skadat djur genom hela valrörelsen. Mot dåliga råd ur den inre kretsen, ett bräckligt rödgrönt samarbete, en rakbladsvass motståndare och en mur av fientliga politiska bedömare. Den insatsen kommer hon att bli ihågkommen och respekterad för av många fler än sina partikamrater.
