Ser vi nu den moderatledda regeringens största kris framför oss? Då tänker jag inte främst på koranbränningar, förhöjt terrorhot och utebliven Natoanslutning, utan på den totala oförmågan att hantera klimatkrisens effekter på vårt samhälle. För var har Ulf Kristersson (M), Ebba Busch (KD), Johan Persson (L) och Jimmie Åkesson (SD) varit under sommaren då tågen spårade ur, Åre översvämmades, E6:an i Skåne spärrades av och avfallsvattnet gick rätt ut i Göta älv på grund av den extrema nederbörden? Allt detta mot en fond av 45-gradig hetta i Sydeuropa och apokalyptiska bränder på Hawaiiön Maui.
En sak är säker. Ingen av dem har tagit initiativ till en bred politisk mobilisering för att bygga vårt land starkt och motståndskraftigt mot extremväder.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Att snabbt minska Sveriges utsläpp är ett av regeringen Kristerssons svagaste kort. Men regeringen står också tomhänt när det gäller att anpassa vårt samhälle till det förändrade klimatet. För var finns planen för grönskande städer med skugga och avrinningsmöjligheter för vattnet från de plötsliga skyfallen? För hanteringen av strandnära byggnation för att klara av havsnivåhöjningen? För ett modernt skogsbruk som förbjuder kalhyggen och undviker monokulturer? Kort och gott saknas det ett strukturerat och långsiktigt arbete med myndigheter och företag för att skapa ett motståndskraftigt och hållbart samhälle.
Vi behöver se samma ledarskap som vid terror-hotet. Vi behöver en statsminister som säger: ‘Vi ska skydda er mot skyfallen, hettan och stormarna.’
Forskningen är entydig: stormen Hans och andra oväder är inga enskilda händelser. Extremvädren kommer att bli allt vanligare. Skoningslösa stormar, hetta från helvetet och det värsta regnet på 50 år – varje år. Men inför klimatkrisen finns det ingen vuxen i rummet på Rosenbad. Regeringens yngsta statsråd skickas i enstaka fall fram för att haspla ur sig plattityder, men i övrigt är det tyst.
Den SD-beroende regeringen väljer i stället att spela rysk roulett med vårt land och oss alla som bor här. Med nuvarande politik kommer Sveriges utsläpp i bästa fall minska om några decennier, men då är det redan för sent. Klimatanpassning fordrar ett långsiktigt arbete – vilket inte är paradgrenen för politiker som anser att staten ska göra mindre, inte mer. Dessutom har regeringen Kristersson skurit ned på det enda öronmärkta anslaget i statsbudgeten för klimatanpassning.
När Säpo höjde terrorhotsnivån såg vi en statsminister som gick ut i alla medier och försäkrade att man kunde vara trygg i Sverige, men också att vi skulle vara vaksamma. Han ingav något slags hopp och visade på det ledarskap som stunden krävde. Var är Ulf Kristersson när extremvädret slår till ännu en gång?
Vi behöver se samma ledarskap som vid terrorhotet. Vi behöver en statsminister som säger: ”Vi ska skydda er mot skyfallen, hettan och stormarna. Vi ger nu alla berörda myndigheter uppdrag att bygga ett samhälle som är motståndskraftigt mot extremväder. För ordningens skull låter vi Försvarsmakten leda det arbetet. Vi anslår de pengar som behövs. Vi arbetar tillsammans med klimatanpassningen, för ingen ska lämnas åt sitt öde.”
En fåfäng förhoppning? Kanske. Men vi har inte tid med fortsatta undanflykter.
