När vår 97-åriga mamma inte längre klarade sig hemma med hemtjänst, så ville vi fyra döttrar hitta ett riktigt bra ställe för henne. Vi valde ut och besökte åtta olika demensboenden. Vi frågade om allt – dagbemanning, nattbemanning, anställningsformer, personalutbildning om demens, tillgång till sjuksköterska. De ställen som till exempel inte hade tillräckligt nattbemanning strök vi direkt.

Vi frågade om maten, aktiviteterna, tittade på de boendes rum, de gemensamma lokalerna och möjligheten till utevistelse.
Det var nära att vi valde fel ändå. Trots alla frågor och allt tittande går det inte att se allt som händer bakom kulisserna, och ännu mindre vilka nedskärningar som lurar bakom hörnet. Fackligt aktiv personal inom äldrevården, som vi råkade ha kontakt med, varnade för ett av de ställen som vi gallrat fram. Då strök vi det stället – som vi en tid därefter fick läsa tråkiga saker om i tidningarna.
Vår mamma kom till Riddargården, våning två, där hon tillbringade de sista månaderna av sitt liv, alltid väl omsedd, omskött och respekterad.
Bra så?

Nej, inte bra så. Det är förskräckligt att det ska krävas fyra aktiva döttrar, med förmåga att ställa rätt frågor på rätt språk, plus kontakter med vårdarbetare med insyn plus en god portion tur, för att man ska kunna vara säker på att en gammal människa ska bli väl omhändertagen.
Det är förskräckligt att ”valfrihet” blir en ursäkt för att det ska kunna få finnas dålig äldrevård någonstans överhuvudtaget.

francesblogg.wordpress.com