Faderskap har aldrig varit lika för alla. Sedan hundratalet år finns det ett tydligt mönster: rika män kommer med större sannolikhet att få barn (och få fler barn) än fattiga män. Män som inte lever upp till den traditionella mansrollen som familjeförsörjare förblir helt enkelt oftare barnlösa. Men det har också skett förändringar i vem som blir pappa och vad faderskapet innebär. Till exempel medförde de nya könsrollerna under 1960- och 1970-talen att kvinnor började förvärvsarbeta allt mer och i förlängningen blev faderskapet inte lika starkt förknippat med rollen som familjeförsörjare.
Så vem blir pappa i dag? En tydlig förändring jag, som forskare i nationalekonomi, kan se i forskningen är att sociala kompetens nu har blivit en viktig faktor tillsammans med inkomster för mäns sannolikhet att bli pappa. Hur ska det förstås? Väljer män med låg social kompetens bort att bli pappor för att de känner att de nya kraven på aktivt faderskap inte passar dem? Eller är det kvinnorna som väljer män som har god social kompetens (och därmed har lättare att ta hand om sina barn) att bilda familj med?
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Det är fortfarande oklart. Tydligt är däremot att män med hög social kompetens under de senaste decennierna har blivit mer framgångsrika både på arbetsmarknaden och i att bli pappor. Intressant nog har social kompetens – åtminstone så långt jag kan se i data – alltid varit viktigt för att ha en långvarig relation. Det som har förändrats är den sociala kompetensens betydelse för sannolikheten att bli pappa.
Oavsett vilka män som blir pappor eller inte, har papparollen genomgått en stor förändring under de senaste decennierna. Kanske började allt med reklambilden från 1978 för den nya föräldraförsäkringen med tyngdlyftaren Lennart ”Hoa-Hoa” Dahlgren hållandes en bebis – bilden av den moderna starka pappan? Det har dock krävts många reformer av föräldraförsäkringen och allt fler reserverade månader åt vardera föräldern av den betalda föräldrapenningen för att pappor ska få samma föräldrastatus som mammor.
Är det då enklare att vara pappa i dag? Det är nog åtminstone enklare nu än för 30 år sedan att ta ut föräldraledighet. Men det är fortfarande en bit kvar till att pappor som är föräldralediga får samma bemötande som mammor i olika situationer, även i progressiva Sverige. Inte många mammor får exempelvis frågan, som min man fick, om de var på väg att kidnappa den trilskande sonen som vägrade lämna Junibacken. Varför inte införa pappagrupper på BVC vid sidan av de ordinarie föräldragrupperna för nyblivna föräldrar? Eller andra forum där pappor får tillfälle att umgås och prata om hur det är att vara förälder?
Om sedan en man skulle vilja skaffa barn på egen hand eller tillsammans med en annan man är det betydligt svårare att bli förälder än för kvinnor i motsvarande situation. Här är samhället fortfarande fast i förlegade föreställningar om hur en familj ”ska”se ut som gör det svårt och dyrt för dessa män att bli fäder. Det må inte vara en rättighet att bli förälder. Men det är å andra sidan förlegat att ens ekonomiska möjligheter och sexuella läggning avgör ens chanser att bli pappa.
Tydligt är att män med hög social kompetens under de senaste decennierna har blivit mer framgångsrika både på arbetsmarknaden och i att bli pappor.
De flesta forum som diskuterar jämställdhetsfrågor domineras fortfarande av kvinnor. Men i frågan om föräldraskap borde män och kvinnor kunna förenas i sina ansträngningar att vidga förväntningarna på den perfekta föräldern. För kvinnors del finns mycket att vinna ekonomiskt, oavsett om de får barn eller inte. Ett mer jämställt föräldraskap skulle innebära att kvinnor slipper arbetsgivarnas statistiskt korrekta förväntan att de i 25–30 årsåldern inte kommer att arbeta heltid, på grund av föräldraledighet och vab, och därmed inte är den medarbetare som företaget bör satsa på. Män har mycket att vinna på att få vara pappor med samma självklarhet som mammor och få dela sina barns liv utan att ifrågasättas varken i sin föräldraroll eller på jobbet.
Nyligen kom siffror som visade att det var 50 år sedan det föddes så få barn i Sverige som förra året. Det spekuleras i att det handlar om klimatångest och att inte vilja sätta ett barn till denna konfliktfyllda värld. Kanske spelar även svårigheterna att få ihop föräldrarollen med könsstereotypa förväntningarna och jämställdhetsideal? Kanske är det tid att på allvar börja diskutera både pappa- och mammarollen?
