I förra veckan gick Jan Björklund ut med att han kan tänka sig ett blocköverskridande samarbete om alliansen inte vinner valet 2018.
– För mig är det otänkbart att alliansen skulle regera med ett aktivt stöd av SD. Då återstår egentligen bara en lösning: att vi söker ett blocköverskridande samarbete. Inte bara i enskilda uppgörelser utan också över breda fält i politiken som budget och skatter. Jag tycker att vi ska tänka tanken att vi har en bredare koalitionsregering över blockgränsen. Då menar jag alliansen och S, sade Liberalernas ledare i en intervju i Dagens Nyheter.
Jan Björklund uteslöt själv en mittenkoalition med C, FP och S. Men öppnade för MP i regeringen eller möjligen en regering med enbart Socialdemokraterna och Moderaterna. Men vad är egentligen troligt att tänka sig händer efter valet 2018?
– Om inte något av blocken skjuter iväg så man slipper den här diskussionen så är det antingen blocköverskridande samarbeten eller SD som är på bordet, säger Jonas Hinnfors, statsvetare vid Göteborgs universitet.
Han tror att alliansen kommer gå fram som ett gemensamt alternativ i valet och rösta mot Stefan Löfven som statsminister, även om de rödgröna skulle vara det största blocket.
– Frågan är hur de agerar när det ska bildas regering, då är vi tillbaka till ruta ett. Plötsligt är fältet öppet.

Många alternativ

Både Annie Lööf och Jan Björklund har sagt att de inte kommer att regera med SD:s stöd. Moderaterna och KD är inte fullt så tydliga.
Jan Björklunds utspel tror Jonas Hinnfors kan bottna i flera olika saker.
– Det kan dels vara av strategiska skäl för att sätta press på Moderaterna så de inte driver iväg till SD och dessutom kan han spela upp ett regeringsalternativ där Liberalerna finns med. Och dels kan det finnas ideologiska skäl för honom att visa på att SD inte är ett parti som alla andra.
Enligt Jonas Hinnfors är Sverige relativt unikt när det gäller inställningen till Sverigedemokraterna. I många andra länder har högerextrema partier till slut accepterats när de blivit tillräckligt stora. Men det finns även exempel på där man lyckats med att isolera ett parti.
– Det finns ett parti i Belgien som heter Vlaams Belang, de är fortfarande ett pariaparti. Man talade om att man inte ens skulle ta i dem i tång. Till slut lyckades andra partier isolera det. De minskade till förmån för ett annat invandringskritiskt nationellt sinnat parti, som inte hade samma neofascistiska drag och rötter.
Om man utgår från att inget av blocken vill regera med SD:s stöd finns en rad tänkbara scenarier. Jonas Hinnfors är inte helt främmande för att det skulle kunna bli någon slags regeringssamarbete mellan S och M.
– De är båda partier som är vana att ta ansvar.

Turbulent läge

Marie Demker, statsvetare vid Göteborgs universitet, tror också hon att utspelet från Jan Björklund är ett sätt att sätta press på andra borgerliga partier.
– Han binder sig vid masten. Han tvingar framför allt KD och M att förhålla sig till detta.
Hon poängterar att det är en mycket turbulent tid inom politiken just nu och att inget tyder på att det  blir några stora väljarströmmar mellan blocken, som skulle kunna ge något av dem egen majoritet.
– Vi har åtta partier i riksdagen nu. Det ger en enorm mängd möjliga kombinationer, även om en del av dem är ideologiskt omöjliga. Det är inte heller uteslutet att vi får ett nionde parti med Fi. Det kan också bli så att vi får åtta partier, men att KD åker ut.
Marie Demker tror inte det är omöjligt att det blir en ny form av decemberöverenskommelse, där det största blocket släpps fram. Däremot tror hon inte på en S- och M-regering.
– Inte om det inte är ett nödläge. Det är de gamla, stora partierna i Sverige som är huvudmotståndare. Moderaterna skulle knappast underordna sig Stefan Löfven bara för att S blir några procenthenheter större och tvärtom.
Samtidigt varnar hon för att spekulera alltför mycket i regeringsalternativ innan valet.
– Jag är principiell motståndare till att alltför mycket snöa in på regeringsfrågan. Jag tror det finns en stor risk att man alienerar väljarna ifrån politiken. För medborgarna är sakpolitiken det centrala. Risken om man ägnar väldigt mycket tid år hypotetiska scenarior är att man gynnar antietablissemangskänslor där människor får känslan av att politiker bara käbblar om makten.