Nyheter/Utrikes 02 december, 2019

Familjerättslig revolution i inbördeskrigets spår

På kort tid har Colombia blivit ett av Latinamerikas mest framstående länder för regnbågsfamiljers rättigheter. Orsaken till den ovanliga öppenheten står att finna i landets blodiga inbördeskrig. Nu hotas dock framstegen av den konservativa vågen och det uppblossande våldet.

När de pratar håller de ofta varandras händer, antingen med händerna ovanpå varandra eller knutna i en cirkel. Víctor Hugo Prada, 25 år, släpper ofta handen för att artikulera livligt. Alejandro Rodriguez, 39 år, talar lugnt och framför allt genom att bekräfta påståenden av Manuel Bermudez, som pratar mest av de tre. På frågan om hur gammal han är svarar han:
– Varken en kvinna eller bög frågar man om ålder.
Tillsammans ingick de Colombias första juridiskt godkända partnerskap mellan tre män år 2017. Det är förmodligen det första i världen i sitt slag. Två år senare, 2019, vann de en juridisk kamp för rätten till efterlevandepension åt flera personer av samma kön. Med beslutet skrevs ordet ”polyamori” för första gången in i ett colombianskt prejudikat.
Under tiden har Manuel, som är journalist, blivit Latinamerikas förmodligen viktigaste språkrör för polyamorösa personer.
– Vi avsåg egentligen aldrig att bli aktivister, utan det var ett resultat av den mediala uppmärksamheten som vårt partnerskap fick. Jag blir ofta uppsökt av politiker som vill använda oss i opinionsbildningssyfte, säger han.
Manuel skrev historia med dansören Alejandro redan vid millennieskiftet, då de blev det första samkönade paret att registrera sitt partnerskap i Colombia. Trions (”trieja” är den officiella termen på spanska) sista tredjedel, danskollegan Víctor, var 17 år när han presenterade sina tre pojkvänner för sin mamma år 2012.

På den tiden var de nämligen fyra. Den fjärde, Alex Esnéider, förälskade sig i Alejandro medan de sjöng i samma universitetskör för 17 år sedan. Alejandro berättade för Manuel att han blivit kär i en annan men tillade att han älskade honom också. Ingen av dem hade levt polyamoröst tidigare, enligt Manuel.
– Jag tyckte det var orättvist att allt skulle upphöra för att Alex kom. Han ville inte ta något ifrån mig. Vi började lära känna varandra och en dag sa Alex till Alejandro att om du lämnar Manuel så stannar jag med honom. Då insåg vi att det var en kärlek mellan tre, säger han.
– Vi människor äger inte någon annan och ingen ska låta sig ägas, säger Víctor.
– Det är lögn att man i samma ögonblick som man undertecknar äktenskapsförordet slutar att attraheras av och förälska sig i andra, fortsätter Manuel.
Han fnittrar till.
– När Alejandro, Alex och Víctor lagade mat tillsammans – wow, det var en erotisk handling om någon! Alex var väldigt sensuell och i köket uttryckte han sina känslor högt när han lagade mat.

Víctor och Alejandro ler nostalgiskt till minnet av Alex, som avled i magcancer år 2014.
Mitt i sorgen över Alex kastades trion in i en rättstvist med Alex mamma om rätten till efterlevande­pension, där de fick känna på svårigheterna att bevisa sin relation utan rättsliga intyg.
Alejandro ser rörd ut när tvisten kommer på tal.
– Alex föräldrar påstod att vi bara var hans vänner, trots att de besökt oss många gånger, bara för att få efterlevandepensionen. Vi lovade varandra att inte hamna i en sådan situation igen. Inte för pengarnas skull utan för vår värdighet, säger Alejandro.
Det var då Manuel, Alejandro och Víctor beslutade sig för att få sitt partnerskap registrerat. De kontaktade advokaten Germán Rincón Perfetti som författade en sju sidor lång viljeförklaring att erkänna de tre fästmännen som en familj. Han hittade på en egen beteckning, ”särskild arvsunion inom en trio”.

Advokat Perfetti försäkrar att den särskilda arvsunionen har mycket gemensamt med ett äktenskap mellan två individer. Till exempel medför det obligatorisk bodelning i händelse av separation. Det finns dock även skillnader.
– Till skillnaderna hör att lagen fastställer alla arvsvillkor för ett traditionellt äktenskap medan en särskild arvsunion definierar dem på egen hand. Den sätter inte heller någon gräns för hur många som kan ingå i unionen, säger Perfetti.
Enligt Perfetti sade en av Medellíns notarius publicus att dokumentet var alltför väl underbyggt för att man skulle kunna neka honom en underskrift. Det behövdes inget domstolsbeslut eller en särskild reglering, menar han.
– I stället använde jag argument från människorättskonventioner om till exempel föreningsfrihet, diskrimineringsskydd och likhet inför lagen. Colombias grundlag säger att den som ”under ansvar och fri vilja” vill utforma en familj får göra det.

I Brasilien gick det första poly­amorösa äktenskapet mellan tre kvinnor igenom år 2015. Samma år rapporterade New York Post om en buddistisk bröllopsceremoni mellan tre män i Thailand, dock utan juridisk registrering. Med signatur-datum den 3 juni 2017 blev Manuel, Alejandro och Víctor världens förmodligen första juridiskt godkända trio.
Detta är den senaste av flera colombianska reformer av familje­lagstiftningen under kort tid. År 2016 blev Colombia det fjärde landet i Latinamerika att legalisera samkönade äktenskap, efter Argentina, Uruguay och Brasilien. Året dessförinnan hade homosexuella par även getts rätt att adoptera. I slutet av oktober 2019 valdes den första öppet lesbiska borgmästaren för huvudstaden Bogotá.
Colombias erkännande av icke-traditionella familjer kan spåras till landets 52 år långa inbördeskrig mellan regeringen och Farc-gerillan, som gjorde att många föräldrar värvades av antingen militären eller gerillan, och ofta dödades eller försvann. Systrar fick uppfostra sina småbröder, far- och morföräldrar uppfostrade sina barnbarn. När kriget officiellt till slut avslutades 2016 efterlämnade det en mångfald av familjekonstellationer, enligt advokat Perfetti.
– Konstitutionsdomstolen har börjat erkänna sådana strukturer. Till exempel genom att ge syskonstatus åt barn som vuxit upp tillsammans, snarare än att enbart gå på blodsband, säger han.

Även människorättsadvokaten Juan Felipe Rivera på regnbågsorganisationen Colombia Diversa härleder de progressiva familjerättigheterna till landets blodiga historia.
– Kriget har banat väg för ett civilsamhälle som arbetat outtröttligt för mänskliga rättigheter. Akademiker och aktivister har blivit mer och mer aktiva i att konstruera ett jämställt och fritt samhälle, vilket har gynnat hbtq-befolkningen, säger Juan Felipe Rivera.
Sedan homosexualitet avkriminaliserades 1981 har Colombia stegvis infört en rättspraxis för hbtq-personers rättigheter som hör till de mest generösa i Latinamerika. Colombia Diversa och andra organisationer, varav de flesta grundades på 1990-talet, har tillsammans utmanat mer än 50 diskriminerande lagar i den colombianska konstitutionsdomstolen.
I tre avgöranden från konstitutionsdomstolen mellan 2007 och 2008 garanterades samkönade och heterosexuella par samma rätt till pension, social trygghet och äganderätt. 2011 förbjöds diskriminering baserad på sexuell läggning genom lag. 2015 godkändes homoadoptioner och 2016 homo­äktenskap.

Familjerättsjuristen och docenten Catalina Cardozo Arango bekräftar att organisationer som Colombia Diversa har varit avgörande i att få domstolar och lagstiftare att erkänna homosamhällets rättigheter. Hon menar också att de identitetspolitiska framstegen har gjort det lättare att tala om andra gruppers rättigheter.
– Diskrimineringen mot hbtq-personer gör att många hamnar i prostitution och kriminalitet. På det sättet har hbtq-­debatten öppnat för diskussioner om till exempel prostituerades och hemlösas situation. Men framför allt har den gjort avtryck i reparationsarbetet efter inbördeskriget, säger hon.
Manuel håller med och förklarar att en bredare familjedefinition ger fler grupper möjlighet att bland annat begära tillbaka mark som stals under kriget.
– Ett exempel är kollektiva familjer ur ursprungsbefolkningen. De hade tidigare svårt att hävda sin rätt till mark som ockuperades av väpnade grupper, säger han.
Hbtq-rörelsen deltog i arbetet med fredsavtalet mellan Farc-­gerillan och regeringen, som gav Colombias dåvarande president Nobels fredspris 2016. Deras frågor togs plötsligt upp av grupper som fackföreningar, småbrukar­rörelsen, afro- och ursprungsbefolkningen. Det var banbrytande för homorörelsen eftersom vi alltid har strävat efter intersektionella diskussioner om könsbaserat våld eller adoption, säger Manuel.

Samtidigt är Manuel, Juan Felipe Rivera och Catalina Cardozo Arango överens om att civilsamhällets roll har förändrats efter regeringsskiftet i juni 2018.
– Det är paralyserat. Aktivister har skrämts av den nuvarande presidentens språkbruk mot homosexuella och icke-traditionella familjer, som är tänkt att tillfredsställa kristna, konservativa väljare, säger Catalina Cardozo Arango.
Enligt bland annat det colombianska nyhetsmagasinet Semana kan en stor del av motståndet mot Colombias familjerättsliga reformer spåras till katolska och evangelikala kyrkor.
Strax efter nyheten om trions partnerskap begärde det högerkristna partiet Mira en disciplinär utredning av juristen som signerade Perfettis dokument. Parti­ledaren kallade registreringen för ett övergrepp och ”uttryck för en ideologisk kolonisering av grundläggande värderingar”.
De snabba förändringarna har skapat motreaktioner, inte minst under presidentvalskampanjen 2018 då frågan ”vad är en familj?” blev till en valfråga som gynnade konservativa krafter.
Kongress- och presidentkandidater flirtade med den religiösa delen av befolkningen för att locka väljare. Högerkandidaten Iván Duque fick störst stöd av de kristna aktörerna, däribland Mira-partiet, och vann presidentvalet den 17 juni 2018 med 54 procent av rösterna.

Aktivister har skrämts av den nuvarande presidentens språkbruk mot homo­sexuella och icke-traditionella familjer, som är tänkt att tillfreds­ställa kristna, konser­va­tiva väljare

Mira-politikern Esteban Ramirez tog emot mig på sitt kontor i centrala Bogotá under valkampanjen 2018. Då sade han att Colombia är utsatt för en ”hbtq-agenda som mobiliserar giftiga och destruktiva idéer” men hävdade samtidigt att hans parti välkomnar personer som Manuel, Alejandro och Víctor med öppna armar.
– Homoäktenskap, eller homosexuella trios som vi har nuförtiden, strider mot hela det mänskliga syftet att reproducera sig. Men Mira-partiet är inte homofobiskt, som vissa säger, för vi vill hjälpa de homosexuella. Vi uppmanar dem att komma till oss och till kyrkan för att konvertera sig, förklarade Ramirez då.
Víctor säger att han rycker på axlarna åt sådana kommentarer.
– På sociala medier finns det de som kritiserar oss och de som försvarar oss. Till de senare säger jag: tack men bråka inte för vår skull. För vi lever lyckligt.
Alejandro säger att motståndet från religiösa organisationer ändå tynger honom.
– Min mormor var väldigt religiös och hon pratade alltid om det här med kärlek och respekt. Men kyrkan föraktar mig.
När trion registrerade sitt partnerskap var fredsavtalet mellan den colombianska regeringen och vänstergerillan Farc nyligen undertecknat. Colombias president Juan Manuel Santos hade fått Nobels fredspris och landet bubblade av framtidsoptimism.

Nu pågår det en alarmerande våldsvåg i landet. Flera människorättsorganisationer rapporterar om hur ledare för ursprungsbefolkningens rörelser mördas på löpande band. Sedan 2016 beräknas över 700 folkrörelseledare ha mördats i landet. Delar av Farc-gerillan har börjat ta upp vapen igen i vad de menar är självförsvar mot paramilitära grupper. Förra torsdagen organiserades den största strejken i landets moderna historia i protest mot regeringens handfallenhet inför våldet och mot väntade nyliberala arbetsmarknadsreformer. Minst 250 000 personer deltog i demonstrationerna som fortsatte under helgen.
– Visst, som opinionsbildare har vi varit skrämda av det ökande våldet mot sociala ledare. Men vi har bara attackerats i egenskap av opinionsbildare, inte som familj, säger Manuel.
Trots de konservativa vindarna fortsätter trion att bryta familjerättslig mark. I juni 2019 vann Manuel och Alejandro den långa kampen om efterlevandepension som trion startade efter Alex död. Det gjorde dem till det första manliga paret i Colombia att få efterlevandepension simultant. Víctor uppfyllde inte kravet om två års sammanboende med Alex.
Manuel säger att trion är redo att utmana fler normer och regler.
– I media är det fokus på det juridiska men vi har också blivit den första trion att räknas som en familj inför ett försäkringsbolag, till exempel. Vi hade en väldigt fin diskussion med ledningen för bolaget om vad en familj kan vara. Det är en annan stor seger, säger han.

 

Fotnot: Intervjuerna med trion genomfördes vid två olika tillfällen under 2017 och 2019.

Kommentar 01 februari, 2026

Petter Hellström: Drevet mot Zita är antisemitismens spegelbild

Biografen Zita har av en rad borgerliga debattörer anklagats för antisemitism efter att ha kallat sig en ”apartheidfri zon”. Foto: Claudio Bresciani/TT.

Anklagelserna mot biografen Zita visar att många högerdebattörer inte kan skilja på judar och staten Israel. Resultatet är en förvirrad debatt som i praktiken förstärker antisemitismen.

Jag brukade tänka att de ständiga anklagelserna om antisemitism var ett uttryck för försåtlig retorik. Ett sätt att misstänkliggöra Israelkritik genom att klistra på den starkast möjliga etiketten. Men jag börjar tro att många debattörer på högerkanten faktiskt inte förstår skillnaden mellan judar och staten Israel. Att de på allvar tror att de bekämpar antisemitism, även när effekten blir den motsatta.

Senast var det personalen på Stockholmsbiografen Zita som anklagades för att ha infört en ”judefri zon”, efter att de hade hörsammat den palestinska BDS-rörelsens uppmaning att välja bort varor och tjänster som bidrar till israeliska folkrättsbrott. Biografen hann knappt utrota sin ”apartheidfria zon” innan hotbilden blev så allvarlig att de backade ur.

För tydlighetens skull bör det kanske säga att Zita aldrig införde en ”judefri zon”. Biografen visar ofta filmer av judiska filmskapare, och inte sällan med en uttalat judisk tematik. När de anslöt sig till BDS-rörelsens initiativ gjorde de också tydligt att de inte tänkte sluta visa israeliska filmer. Det var med andra ord oklart om biografens ställningstagande skulle ha några konsekvenser utöver att rensa kylarna från Coca-Cola.

Anklagelserna var inte desto mindre grova – och förvirrande.

Medan moderaternas oppositionsborgarråd Christofer Fjellner talade om ”antisemitisk propaganda”, menade hans kollega Dennis Wedin att Zita bedrev en ”exkluderande absurd aktivistpolitik” som bidrag till ”en farlig utveckling” under en tid ”när antisemitismen växer”. Svenska Dagbladets politiska chefredaktör Tove Lifvendahl gick längre och hävdade att biografens ställningstagande mot apartheid i Israel ”rent konkret” innebar apartheid mot svenska judar, eftersom kampanjen begränsade judars möjligheter att ”röra sig var de ville i samhället”.

Före detta komikern Aron Flam skulle som vanligt vara värst och tapetserade fasaden med hakkors och nazistiska slagord i frakturstil.

Gemensamt för debattörerna som stod bakom drevet var påståendet att Zitas ställningstagande stängde ute judar. Många slängde sig också med tyska fraser för att inskärpa den poängen. Lifvendahl menade att Zita hade blivit en ”Judenfrei” zon, medan Flam använde ordet ”Judenrein”. Budskapet var tydligt: att ta ställning mot israeliska övergrepp är att diskriminera mot judar.

Därmed har man också anslutit sig till antisemitismens idévärld. För om det är antisemitiskt att inte köpa israeliska produkter och tjänster i protest mot den israeliska statens övergrepp, förutsätter man att alla judar bär kollektivt ansvar för den israeliska statens handlingar. Om judar inte kan vistas i en ”apartheidfri zon” bara för att de är judar, reduceras de i praktiken till representanter för den israeliska staten. 

Att hålla en hel folkgrupp ansvarig för vad en stat gör är rasistiskt. Det är rasistiskt att hålla alla judar kollektivt ansvariga för ”den judiska staten” Israels övergrepp. På samma sätt som det är rasistiskt att hålla alla muslimer ansvariga för ”den islamiska republiken” Irans övergrepp.

Att ändå göra det kräver ett konspiratoriskt tänkande. Antingen måste man tro att världens alla judar eller muslimer ingår i en hemlig konspiration. Eller så måste man tro att all kritik som framförs mot de fanatiska makthavarna i Jerusalem och Teheran egentligen handlar om något annat.

Det finns bevisligen fall där kritik av Israel går över i antisemitism. Precis som det finns fall där kritik av jihadister och mullor är riktad mot muslimer i allmänhet.

Men att reflexmässigt tolka varje ställningstagande som uttryck för dold rasism leder in i ett konspiratoriskt universum, där alla motbevis tas som tecken på att man är något på spåren. För den som befinner sig i det universumet kan det faktum att Zita i förra veckan visade Lanzmanns dokumentär ”Shoah” tas som intäkt för att de döljer något.

De konspiratoriska anklagelserna är inte ett försvar mot antisemitismen. De är antisemitismens spegelbild.

Diskutera på forumet (0 svar)
Nyheter 31 januari, 2026

Okänd svensk skickade kvinnor till Epstein

Bilder: Amerikanska justitiedepartementet.

Under 2010-talet hade Jeffrey Epstein tät kontakt med en svensk man, som mottog hundratusentals kronor för att förse miljardären med unga kvinnor. Flamman följer spåren – från Le Pen och Fidel Castro till exklusiva Djursholm.

I över tio år hade Jeffrey Epstein kontakt med en svensk man, som försåg honom med unga kvinnor. Flamman har tagit del av hundratals meddelanden mellan de två männen, från de nya dokument om pedofilmiljardären som släpptes under fredagen.

Merparten av konversationerna handlar om unga kvinnor, som den svenske mannen skickar bilder på till Epstein. När han gillar dem ser den svenska mannen till att ett möte blir av. Därefter skickar Epstein pengar till mannen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 31 januari, 2026

Generationsskifte för antifa

Skuldra mot skuldra. Men nya strategier behövs i en ny tid. Foto: Vorlage.

Antifascisterna har växt upp och skaffat jobb och barn. Nu kommer den första stora dokumentären om rörelsen. Det är en nostalgitripp – men den unga generationen behöver hitta sin egen väg, skriver Mathias Wåg.

Hösten 2024 fyllde fem antifascister 50 år och bjöd in till fest i Berlin-stadsdelen Kreuzberg. Det kändes som en klassåterträff. En gång i tiden var de alla aktiva i Antifascistsche Aktion Berlin (AAB), innan gruppen 2003 splittrades i olika falanger. Som vänstergrupper gör. De brukade ha de största demonstrationsblocken, de snyggaste affischerna och bästa festerna. De ägde gatorna och gjorde antifaloggan trendig. De brukade vara våra ledstjärnor.

Nu stod vi där i Festsaal Kreuzberg, en samling välklädda föräldrar i somriga festklänningar och färgglada skjortor som dolde tatueringarna, med fast anställning och vilda ungar. Ingen yttre betraktare skulle kunna gissa att här firade politiska aktivister. Vi pratade inte ens politik med varandra. Tyvärr.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 31 januari, 2026

Stora liv blir en söndagsutflykt

Ingrid Elam har tidigare skrivit romanens historia. Nu är det dags för biografins. Foto: Veronika Ljung-Nielsen/DN/TT.

Rasmus Landström följer Ingrid Elam på en bildningsresa från egyptiska gravar till Taylor Swift. Boken gör anspråk på att vara en pionjärinsats, men tappar bort ett helt millennium.

Ingrid Elam har i sina två senaste böcker utvecklat en ljuvlig stil. I både Jag. En fiktion och Romanens segertåg använder hon hela världslitteraturen som arbetsfält. En ganska konventionell utvecklingshistoria berättas, men Elam har en sällsam förmåga att guida läsaren genom oländiga romaner och peka ut sevärdheterna. Ofta på några korta, gnistrande rader. I sin nya bok Läsa liv (Natur & kultur, 2026) använder hon samma teknik på biografigenren, eller ”levnadsteckningen” som den kallades fram till 1800-talet. Om romanens utveckling finns det hundratals verk bara på svenska men om biografins utveckling kommer jag inte på ett enda. En pionjärinsats med andra ord, men också ett vansinnigt projekt: år 2009 gavs 13 795 biografier ut – bara i USA.

Det börjar bra. Elam berättar om de äldsta biografierna, de 4500 år gamla nekrologerna på egyptiska gravar. För att därefter ta ett skutt över årtusendena och ringa in den moderna biografins födelse i slutet av 1700-talet. Det som händer då – med Voltaires porträtt av Karl XII – är att en ny riktning för levnadsteckningen pekas ut. Biografiskrivande handlar inte längre om att fånga en stor mans handlingar i uppbyggligt syfte, utan om att porträttera en unik personlighet. Under 1800-talet genomgår biografin samma utveckling som romanen: individen ställs i centrum, originalitet premieras och syftet är inte längre att erbjuda exempel – utan att underhålla. Som läsare känner jag mig upplyft av denna jämförelse med skönlitteraturen. Det är lite som att gå genom en porträttkorridor med biografiförfattare på ena väggen, skönlitterära författare på andra väggen. Man har alltid intressanta ansikten i ryggen när man stannar och tittar.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Veckobrev 30 januari, 2026

Varför är unga män så höger? 

Unga män tävlar i släddragning. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Har du också sett den hjärtskärande SVT-dokumentären Starkast vinner?

Den sändes i höstas men jag såg den först nu. Där berättar unga män om de sjuka skönhetsideal i sociala medier som driver tonårskillar in i ätstörningar. Det börjar ofta oskyldigt: att väga maten och räkna kalorier för att bli lika ”deffad” som influerarna. Och slutar som skelettsmala kroppar i rullstol som kan dö om de reser sig upp.

En scen biter särskilt hårt. En pappa berättar hur sonen bröt med honom för att han börjat övervaka sonens ätande. Inte minst gör det ont eftersom manlig manlig sårbarhet så sällan får ta plats på skärmen. Flera medverkande säger samma sak: unga män som visar sig svaga riskerar att bli ännu mer utsatta, och därför vågar de inte ens prata om problemet. Och när ingen talar, finns inte heller någon att spegla sig i.

Nog säger det något att så många centrala aktiviteter för unga män – spela, gymma, scrolla – sker i ensamhet. Medan tidigare gemenskaper har tunnats ut.

Unga män verkar vilsna just nu. Kan det ha något att göra med den högersväng bland unga som Dagens Nyheter rapporterade om i onsdags? Jag har sett invändningarna om att unga kvinnor är vänster, eller att trenden överdrivs. Men nog är det ett problem för vänstern att 57 procent röstade på Tidöpartierna i Stockholms skolval 2022, samt att en majoritet unga män för första gången (förutom 2018) sedan mätningarna började på 80-talet ser sig som höger.

Ointresset för att förstå unga män är inte bara illavarslande, utan bidrar säkert också till att förklara utvecklingen.

Så vad kan ligga bakom?

En pusselbit finns i Flammans artikel om det svenska datorspelsbolaget Paradox, vars intrikata korsfararspel har blivit symboliskt viktiga för USA:s unga extremhöger. I en krönika spinner Ludvig Köhler vidare och konstaterar att datorspel i dag har blivit den samlingspunkt för unga som musiken var när han gick i skolan. Men eftersom vi journalister som skriver om ämnet är fast i vår uppväxts tankar om musiken som viktigare kulturbärare än datorspel har vi missat den värld som unga män växer upp i.

Att skylla på datorspel är billigt. Men nog säger det något att så många centrala aktiviteter för unga män – spela, gymma, scrolla – sker i ensamhet. Medan tidigare gemenskaper har tunnats ut. Som jag skrev i en artikel i Dagens Nyheter om gym som inspirerats av danskulturen:

Läs mer

”Enligt Som-institutets rapport Svenska ungdomar 1986–2024 har deltagandet i föreningsliv halverats, i allt från idrott och friluftsliv (61 till 33 procent), kultur (18 till 8) och fackföreningar (51 till 19). Medan individuella hobbyer som aktiesparande och gymmande blir allt mer populärt.”

En annan möjlig förklaring är att de växt upp i en mer osäker framtid sedan finanskrisen, och märker att kvinnor verkar bättre rustade för denna nya värld – både med sina relationella färdigheter och högre betyg. Kanske lockas man därför också av reaktionära revanschbudskap som miljardärer som Donald Trump och Elon Musk trummar in. Som dokumentären formulerar det: starkast vinner.

Ett första steg måste dock vara att prata med dem, som man gör i dokumentären, snarare än att ge upp om dem. Det finns alltid skäl till att människor hamnar där de gör.

Varför tror du att unga män är så höger?

Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 30 januari, 2026

Eurovisionbojkott populärt bland unga

Palestinakommittén demonstrerar utanför norska public service-bolaget NRK för att landet ska bojkotta Eurovision i november 2025. Foto: Javad Parsa/NTB.

En svensk bojkott av Eurovision har ett starkt stöd, visar en ny undersökning från Sentio. ”När Eurovision används som propagandaplattform måste vi sätta ned foten”, säger Christian Tengblad från Skiftet.

En majoritet av unga mellan 18 och 24 år vill att Sverige bojkottar Eurovision i Wien, i protest mot Israels deltagande. Det visar en ny mätning som opinionsinstitutet Sentio tagit fram på uppdrag av kampanjorganisationen Skiftet.

1 000 personer har fått svara på följande påstående: ”Sverige bör inte delta i Eurovision 2026 när Israel får vara med.” Undersökningen är snarlikt utformad en norsk undersökning som Sentio gjorde på beställning från Fagforbundet, en del av norska LO. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 30 januari, 2026

Hind Rajabs öde borde inte ha gjorts till thriller

Amer Hlehel, Clara Khoury, Motaz Malhees spelar hjälparbetarna på larmcentralen i Ramallah. Foto: Juan Sarmiento G/Folkets bio.

När Hollywoodstjärnor investerar i en film av världens nu mest laddade ämne är insatsen skyhög. Men ambitionen att både vara en nagelbitare och politiskt sprängstoff blir förvirrande, men värst av allt – etiskt tveksamt, tycker Flammans filmrecensent Rasmus Holm.

”Det var inte jag som skrev thrillern, det var krigets realiteter”, sade den tunisiska regissören Kaouther Ben Hania om sin film Hind Rajab – rösten från Gaza i en intervju i brittiska Screen International. Filmen handlar om den sexåriga palestinska flickan Hind Rajab, som i januari 2024 sköts till döds av israeliska styrkor då hon och hennes familj försökte fly med bil ut ur Gaza. Att göra film av händelsen känns angeläget i en tid fylld av vittnesmål från krigsbrotten i Gaza. Så tycks också filmens producenter ha resonerat, bland dem kändisar som Brad Pitt, Rooney Mara och Michael Moore som velat synas med sina namn. 

Ändå ställer jag mig frågande till det Ben Hania säger. Till skillnad från henne tror jag inte att ett pågående krig bäst låter sig gestaltas i en thriller. Än mer skeptisk blir jag när jag ser trailern, en kavalkad av klipp på ledsna ansikten ackompanjerade av sentimental pianomusik. Risken finns att Hind Rajabs öde reduceras till en effektsökande rysare som premierar affekt före reflektion. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Utrikes 30 januari, 2026

Aktivisterna som beväpnar Ukrainafronten

På Fria Ukrainas plats kan Gunnar Hökmark och gamla trotskister skaka hand –  åtminstone tills det blir fred. Foto: Liz Fällman.

I källargångar under Kupjansk förs ett utnötningskrig mot ryska drönare och artilleri. I Stockholm förs en annan strid: om vänsterns rätt – och skyldighet – att stödja ett land som slåss för sitt självbestämmande, även med vapen.

44-åriga Vadim Sova skriver till Flamman på Whatsapp, översatt av Google. Han skickar bilder på beväpnade män i trånga, dunkla krypin, dit små strålar dagsljus tränger genom kamouflagenäten.

”Vi bor i källare och andra rum under mark, när vi inte sitter på eldgivningspass. Jag är i stan hela tiden, att förflytta sig är bara möjligt i dåligt väder. Ryska drönare finns överallt i skyn. Artilleri och målsökande bomber skadar konstant våra kanonpositioner, broarna över floden, och själva staden.”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Nyheter 29 januari, 2026

S vill se poliskontroll av samtlig HVB-personal: ”Marknadsmisslyckande”

Fredrik Lundh Sammeli, socialpolitisk talesperson för Socialdemokraterna. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Socialdemokraterna vill se hårdare bakgrundskontroller för personalen på HVB-hem. Med sig har de även Vårdföretagarna – som dock motsätter sig planerna på att ta över HVB-hem för unga kriminella i offentlig regi.

All personal som arbetar på HVB-hem ska bakgrundskontrolleras av polisen. Det förslaget lägger Fredrik Lundh Sammeli, socialpolitisk talesperson för Socialdemokraterna, på onsdagen.

– Vi måste rensa ut de kriminella ur den här verksamheten, säger han, och lyfter fram att förslagen redan tagits fram av arbetsgivarorganisationen Vårdföretagarna.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 29 januari, 2026

Högerkubanerna som deporteras av sin egen president

Många exilkubaner i Little Havana i Miami är djupt kritiska mot regeringen på sin karibiska hemö. Foto: Pedro Portal/Miami Herald/AP/TT.

I Miami röker min kubanska släkt cigarr och spelar domino i Trumpkepsar. Jag bär på en fråga jag inte vågar ställa: varför försvara en president som hotar att kasta ut dem?

Överallt på gatan Calle Ocho i stadsdelen Little Havana hörs salsatoner och galande tuppar. På barerna röker gubbar feta cigarrer och domino. Det här är mittpunkten för stadens kubanska diaspora, som förvandlat området till en underlig replika av hemlandet.

Miami är Latinamerikas huvudstad i USA, med sju av tio invånare från den sydliga kontinenten. En stor del av dem är kubaner som under 1960-talet flydde revolutionen och korsade havet i hopp om att den amerikanska drömmen skulle räcka även till dem.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)