Nyheter/Utrikes 02 december, 2019

Familjerättslig revolution i inbördeskrigets spår

På kort tid har Colombia blivit ett av Latinamerikas mest framstående länder för regnbågsfamiljers rättigheter. Orsaken till den ovanliga öppenheten står att finna i landets blodiga inbördeskrig. Nu hotas dock framstegen av den konservativa vågen och det uppblossande våldet.

När de pratar håller de ofta varandras händer, antingen med händerna ovanpå varandra eller knutna i en cirkel. Víctor Hugo Prada, 25 år, släpper ofta handen för att artikulera livligt. Alejandro Rodriguez, 39 år, talar lugnt och framför allt genom att bekräfta påståenden av Manuel Bermudez, som pratar mest av de tre. På frågan om hur gammal han är svarar han:
– Varken en kvinna eller bög frågar man om ålder.
Tillsammans ingick de Colombias första juridiskt godkända partnerskap mellan tre män år 2017. Det är förmodligen det första i världen i sitt slag. Två år senare, 2019, vann de en juridisk kamp för rätten till efterlevandepension åt flera personer av samma kön. Med beslutet skrevs ordet ”polyamori” för första gången in i ett colombianskt prejudikat.
Under tiden har Manuel, som är journalist, blivit Latinamerikas förmodligen viktigaste språkrör för polyamorösa personer.
– Vi avsåg egentligen aldrig att bli aktivister, utan det var ett resultat av den mediala uppmärksamheten som vårt partnerskap fick. Jag blir ofta uppsökt av politiker som vill använda oss i opinionsbildningssyfte, säger han.
Manuel skrev historia med dansören Alejandro redan vid millennieskiftet, då de blev det första samkönade paret att registrera sitt partnerskap i Colombia. Trions (”trieja” är den officiella termen på spanska) sista tredjedel, danskollegan Víctor, var 17 år när han presenterade sina tre pojkvänner för sin mamma år 2012.

På den tiden var de nämligen fyra. Den fjärde, Alex Esnéider, förälskade sig i Alejandro medan de sjöng i samma universitetskör för 17 år sedan. Alejandro berättade för Manuel att han blivit kär i en annan men tillade att han älskade honom också. Ingen av dem hade levt polyamoröst tidigare, enligt Manuel.
– Jag tyckte det var orättvist att allt skulle upphöra för att Alex kom. Han ville inte ta något ifrån mig. Vi började lära känna varandra och en dag sa Alex till Alejandro att om du lämnar Manuel så stannar jag med honom. Då insåg vi att det var en kärlek mellan tre, säger han.
– Vi människor äger inte någon annan och ingen ska låta sig ägas, säger Víctor.
– Det är lögn att man i samma ögonblick som man undertecknar äktenskapsförordet slutar att attraheras av och förälska sig i andra, fortsätter Manuel.
Han fnittrar till.
– När Alejandro, Alex och Víctor lagade mat tillsammans – wow, det var en erotisk handling om någon! Alex var väldigt sensuell och i köket uttryckte han sina känslor högt när han lagade mat.

Víctor och Alejandro ler nostalgiskt till minnet av Alex, som avled i magcancer år 2014.
Mitt i sorgen över Alex kastades trion in i en rättstvist med Alex mamma om rätten till efterlevande­pension, där de fick känna på svårigheterna att bevisa sin relation utan rättsliga intyg.
Alejandro ser rörd ut när tvisten kommer på tal.
– Alex föräldrar påstod att vi bara var hans vänner, trots att de besökt oss många gånger, bara för att få efterlevandepensionen. Vi lovade varandra att inte hamna i en sådan situation igen. Inte för pengarnas skull utan för vår värdighet, säger Alejandro.
Det var då Manuel, Alejandro och Víctor beslutade sig för att få sitt partnerskap registrerat. De kontaktade advokaten Germán Rincón Perfetti som författade en sju sidor lång viljeförklaring att erkänna de tre fästmännen som en familj. Han hittade på en egen beteckning, ”särskild arvsunion inom en trio”.

Advokat Perfetti försäkrar att den särskilda arvsunionen har mycket gemensamt med ett äktenskap mellan två individer. Till exempel medför det obligatorisk bodelning i händelse av separation. Det finns dock även skillnader.
– Till skillnaderna hör att lagen fastställer alla arvsvillkor för ett traditionellt äktenskap medan en särskild arvsunion definierar dem på egen hand. Den sätter inte heller någon gräns för hur många som kan ingå i unionen, säger Perfetti.
Enligt Perfetti sade en av Medellíns notarius publicus att dokumentet var alltför väl underbyggt för att man skulle kunna neka honom en underskrift. Det behövdes inget domstolsbeslut eller en särskild reglering, menar han.
– I stället använde jag argument från människorättskonventioner om till exempel föreningsfrihet, diskrimineringsskydd och likhet inför lagen. Colombias grundlag säger att den som ”under ansvar och fri vilja” vill utforma en familj får göra det.

I Brasilien gick det första poly­amorösa äktenskapet mellan tre kvinnor igenom år 2015. Samma år rapporterade New York Post om en buddistisk bröllopsceremoni mellan tre män i Thailand, dock utan juridisk registrering. Med signatur-datum den 3 juni 2017 blev Manuel, Alejandro och Víctor världens förmodligen första juridiskt godkända trio.
Detta är den senaste av flera colombianska reformer av familje­lagstiftningen under kort tid. År 2016 blev Colombia det fjärde landet i Latinamerika att legalisera samkönade äktenskap, efter Argentina, Uruguay och Brasilien. Året dessförinnan hade homosexuella par även getts rätt att adoptera. I slutet av oktober 2019 valdes den första öppet lesbiska borgmästaren för huvudstaden Bogotá.
Colombias erkännande av icke-traditionella familjer kan spåras till landets 52 år långa inbördeskrig mellan regeringen och Farc-gerillan, som gjorde att många föräldrar värvades av antingen militären eller gerillan, och ofta dödades eller försvann. Systrar fick uppfostra sina småbröder, far- och morföräldrar uppfostrade sina barnbarn. När kriget officiellt till slut avslutades 2016 efterlämnade det en mångfald av familjekonstellationer, enligt advokat Perfetti.
– Konstitutionsdomstolen har börjat erkänna sådana strukturer. Till exempel genom att ge syskonstatus åt barn som vuxit upp tillsammans, snarare än att enbart gå på blodsband, säger han.

Även människorättsadvokaten Juan Felipe Rivera på regnbågsorganisationen Colombia Diversa härleder de progressiva familjerättigheterna till landets blodiga historia.
– Kriget har banat väg för ett civilsamhälle som arbetat outtröttligt för mänskliga rättigheter. Akademiker och aktivister har blivit mer och mer aktiva i att konstruera ett jämställt och fritt samhälle, vilket har gynnat hbtq-befolkningen, säger Juan Felipe Rivera.
Sedan homosexualitet avkriminaliserades 1981 har Colombia stegvis infört en rättspraxis för hbtq-personers rättigheter som hör till de mest generösa i Latinamerika. Colombia Diversa och andra organisationer, varav de flesta grundades på 1990-talet, har tillsammans utmanat mer än 50 diskriminerande lagar i den colombianska konstitutionsdomstolen.
I tre avgöranden från konstitutionsdomstolen mellan 2007 och 2008 garanterades samkönade och heterosexuella par samma rätt till pension, social trygghet och äganderätt. 2011 förbjöds diskriminering baserad på sexuell läggning genom lag. 2015 godkändes homoadoptioner och 2016 homo­äktenskap.

Familjerättsjuristen och docenten Catalina Cardozo Arango bekräftar att organisationer som Colombia Diversa har varit avgörande i att få domstolar och lagstiftare att erkänna homosamhällets rättigheter. Hon menar också att de identitetspolitiska framstegen har gjort det lättare att tala om andra gruppers rättigheter.
– Diskrimineringen mot hbtq-personer gör att många hamnar i prostitution och kriminalitet. På det sättet har hbtq-­debatten öppnat för diskussioner om till exempel prostituerades och hemlösas situation. Men framför allt har den gjort avtryck i reparationsarbetet efter inbördeskriget, säger hon.
Manuel håller med och förklarar att en bredare familjedefinition ger fler grupper möjlighet att bland annat begära tillbaka mark som stals under kriget.
– Ett exempel är kollektiva familjer ur ursprungsbefolkningen. De hade tidigare svårt att hävda sin rätt till mark som ockuperades av väpnade grupper, säger han.
Hbtq-rörelsen deltog i arbetet med fredsavtalet mellan Farc-­gerillan och regeringen, som gav Colombias dåvarande president Nobels fredspris 2016. Deras frågor togs plötsligt upp av grupper som fackföreningar, småbrukar­rörelsen, afro- och ursprungsbefolkningen. Det var banbrytande för homorörelsen eftersom vi alltid har strävat efter intersektionella diskussioner om könsbaserat våld eller adoption, säger Manuel.

Samtidigt är Manuel, Juan Felipe Rivera och Catalina Cardozo Arango överens om att civilsamhällets roll har förändrats efter regeringsskiftet i juni 2018.
– Det är paralyserat. Aktivister har skrämts av den nuvarande presidentens språkbruk mot homosexuella och icke-traditionella familjer, som är tänkt att tillfredsställa kristna, konservativa väljare, säger Catalina Cardozo Arango.
Enligt bland annat det colombianska nyhetsmagasinet Semana kan en stor del av motståndet mot Colombias familjerättsliga reformer spåras till katolska och evangelikala kyrkor.
Strax efter nyheten om trions partnerskap begärde det högerkristna partiet Mira en disciplinär utredning av juristen som signerade Perfettis dokument. Parti­ledaren kallade registreringen för ett övergrepp och ”uttryck för en ideologisk kolonisering av grundläggande värderingar”.
De snabba förändringarna har skapat motreaktioner, inte minst under presidentvalskampanjen 2018 då frågan ”vad är en familj?” blev till en valfråga som gynnade konservativa krafter.
Kongress- och presidentkandidater flirtade med den religiösa delen av befolkningen för att locka väljare. Högerkandidaten Iván Duque fick störst stöd av de kristna aktörerna, däribland Mira-partiet, och vann presidentvalet den 17 juni 2018 med 54 procent av rösterna.

Aktivister har skrämts av den nuvarande presidentens språkbruk mot homo­sexuella och icke-traditionella familjer, som är tänkt att tillfreds­ställa kristna, konser­va­tiva väljare

Mira-politikern Esteban Ramirez tog emot mig på sitt kontor i centrala Bogotá under valkampanjen 2018. Då sade han att Colombia är utsatt för en ”hbtq-agenda som mobiliserar giftiga och destruktiva idéer” men hävdade samtidigt att hans parti välkomnar personer som Manuel, Alejandro och Víctor med öppna armar.
– Homoäktenskap, eller homosexuella trios som vi har nuförtiden, strider mot hela det mänskliga syftet att reproducera sig. Men Mira-partiet är inte homofobiskt, som vissa säger, för vi vill hjälpa de homosexuella. Vi uppmanar dem att komma till oss och till kyrkan för att konvertera sig, förklarade Ramirez då.
Víctor säger att han rycker på axlarna åt sådana kommentarer.
– På sociala medier finns det de som kritiserar oss och de som försvarar oss. Till de senare säger jag: tack men bråka inte för vår skull. För vi lever lyckligt.
Alejandro säger att motståndet från religiösa organisationer ändå tynger honom.
– Min mormor var väldigt religiös och hon pratade alltid om det här med kärlek och respekt. Men kyrkan föraktar mig.
När trion registrerade sitt partnerskap var fredsavtalet mellan den colombianska regeringen och vänstergerillan Farc nyligen undertecknat. Colombias president Juan Manuel Santos hade fått Nobels fredspris och landet bubblade av framtidsoptimism.

Nu pågår det en alarmerande våldsvåg i landet. Flera människorättsorganisationer rapporterar om hur ledare för ursprungsbefolkningens rörelser mördas på löpande band. Sedan 2016 beräknas över 700 folkrörelseledare ha mördats i landet. Delar av Farc-gerillan har börjat ta upp vapen igen i vad de menar är självförsvar mot paramilitära grupper. Förra torsdagen organiserades den största strejken i landets moderna historia i protest mot regeringens handfallenhet inför våldet och mot väntade nyliberala arbetsmarknadsreformer. Minst 250 000 personer deltog i demonstrationerna som fortsatte under helgen.
– Visst, som opinionsbildare har vi varit skrämda av det ökande våldet mot sociala ledare. Men vi har bara attackerats i egenskap av opinionsbildare, inte som familj, säger Manuel.
Trots de konservativa vindarna fortsätter trion att bryta familjerättslig mark. I juni 2019 vann Manuel och Alejandro den långa kampen om efterlevandepension som trion startade efter Alex död. Det gjorde dem till det första manliga paret i Colombia att få efterlevandepension simultant. Víctor uppfyllde inte kravet om två års sammanboende med Alex.
Manuel säger att trion är redo att utmana fler normer och regler.
– I media är det fokus på det juridiska men vi har också blivit den första trion att räknas som en familj inför ett försäkringsbolag, till exempel. Vi hade en väldigt fin diskussion med ledningen för bolaget om vad en familj kan vara. Det är en annan stor seger, säger han.

 

Fotnot: Intervjuerna med trion genomfördes vid två olika tillfällen under 2017 och 2019.

Kultur 14 mars, 2026

Mansskriet från vildmarken

Joel Edgerton som Robert Grainer i Netflix filmatisering av ”Tågdrömmar”. Foto: Netflix.

Rasmus Landström njuter av äkta amerikansk särlingslitteratur bland furor och väderbitna karlar. I "Tågdrömmar" får sorg och ensamhet ta plats som ett sätt att förstå vad lycka är.

Denis Johnson var son till en CIA-informatör och växte upp på Filippinerna under 1950-talet. I sin ungdom missbrukade han heroin och billig sprit, men lyckades ta sig ur beroendet. Han levde ett kringflackande liv: arbetade som croupier, engelsklärare på ett fängelse och studerade skrivande för Raymond Carver i Iowa. Sitt stora genombrott fick han med Änglar 1983, en roman om ett småkriminellt par som super och knarkar sig igenom USA, tills mannen Bill begår ett mord. Den hårdkokta stilen var ett lån från Carver och berättelsen var inspirerad av Johnsons arbete med dödsdömda på fängelset.

Efter det skrev Johnson flera romaner och novellsamlingar som i dag betraktas som smärre klassiker. Mest känd är hans novellsamling Jesus’ son från 1993, ett mästerverk om missbrukare och skymningsexistenser, där Johnson excellerar i opålitligt berättande. Även hans kortroman Tågdrömmar från 2002 sticker ut. Boken blev nyligen filmatiserad för Netflix och har också precis kommit ut på svenska (Faethon, 2026). Här är det daglönaren Robert Graniers eremitliv ute i en stuga i Idaho som skildras.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 14 mars, 2026

Freud hade rätt om kvinnan

Sigmund Freud (1856-1939) var en tänkare av sin patriarkala tid. Ändå såg han könsmaktsordningen, menar författaren. Foto: Sigmund Freud museum/AP.

1974, mitt under feminismens andra våg kom boken "Psychoanalysis and feminism" ut och gav penisavundens fader rätt. Nu ges den ut på nytt. Sinziana Ravini har läst och slår fast att vägen ut ur patriarkatet är en kombination av Freuds teser och Bell Hooks kärleksbudskap.

Kvinnor i Frankrike, där jag jobbat som psykoanalytiker, kan bli premiärministrar, astronauter och chefer. De kan rösta, ta ut skilsmässa och vägra sex utan att bli stenade till döds. De har p-piller och rätt till abort.

Ändå uttrycker de ett stort lidande i mottagningsrummet. En av dem beskriver kravet på att vara perfekt som en tvångströja, en annan ser kärleken som en kamp och familjelivet som en enda röra. En tredje berättar om det våld hon utsätts för. Inte alltid det spektakulära våldet som skapar rubriker, utan det osynliga i nära relationer som uttrycker sig i respektlöshet och förakt, som skulle behöva en speciell rättegångskultur i sig.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar 13 mars, 2026

Mats Wingborg & Peter Gustavsson: Hej då Tidö – här kommer LSD-samarbetet 

Simona Mohamsson omfamnar Jimmie Åkesson under en pressträff, efter dagens krismöte inom Liberalerna. Foto: Anders Wiklund/TT.

På dagen ett halvår innan valet kovänder Liberalerna och vill släppa in SD i nästa regering. Simona Mohamsson blir därmed dödgrävare för Tidöavtalet – och kanske också för sitt eget parti.

I oktober 2022 anmäldes Liberalernas partiledare Johan Pehrson till granskningsutskottet för brott mot partiets stadgar. Orsaken var att hon och övriga partistyrelsen aldrig fått besluta om Tidöavtalet.

Bakom anmälan stod ingen mindre än Simona Mohamsson, då kommunpolitiker i Göteborg och medlem i partistyrelsen. Hon ansåg att beslutet var ”extremt olyckligt, odemokratiskt och visar på bristande ledarskap”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar 13 mars, 2026

Paulina Sokolow: Åtalet mot palestinaarrangören är rätt – men kan också bli ett vapen

Sami Suliman höll ett tal där han beklagade sig över ”de tre Arons” makt över Sverige. Foto: Skärmdump.

Att Sami Sulimans antisemitiska Aron-tal blir rättsligt prövat är riktigt. Tyvärr riskerar det att även bli ett tillhygge i ett kulturkrig med svenska judar som statister.

Sådärja. Så får Palestinarörelsens mest högljudda motståndare äntligen se ett mål prövat i tingsrätten. Det handlar om det omtalade Aron-talet som skedde på en demonstration för snart ett år sedan i centrala Stockholm. En av arrangörerna, Sami Suliman höll ett tal där han förklarade hur tre olika ”Aron” konspirerade för att smutskasta dem som öppet tog ställning för palestinierna och protesterade mot Israels folkmord i Gaza. 

I stämningsansökan, framlagd av advokaten Monique Wadstedt som drivit målet, anges Judiska Centralrådets ordförande Aron Verständig och youtubaren Aron Flam som målsägande. Vänsterpartiets tidigare partisekreterare Aron Etzler valde att inte medverka i målet. Brottet är hets mot folkgrupp och i andra hand grovt förtal och skadeståndskravet uppgår till 100 000 per målsägande.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 13 mars, 2026

Vänsterns uppgift är att utmana världsordningen

Donald Trump och Benjamin Netanyahu skakar hand under ett möte i Mar-a-Lago, Florida, den 29 december 2025. Foto: Alex Brandon/AP/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Hur vi ska förhålla till Trumps och Netanyahus krig mot Iran är en central fråga för progressiva rörelser just nu. Leonidas Aretakis ledare i senaste Flamman erbjuder tyvärr inga tydliga svar. I stället bjuds vi på resonemang om att det inte är konstigt att desperata iranier sätter sitt hopp till utländsk intervention, samt en retorisk fråga: vad är alternativet? Artikeln avslutas med en vag förhoppning om att ett ”stärkt Europa” ska skydda förtryckta befolkningar från despoter. Hur det ska gå till kan vi bara spekulera om.

Inför varje krigsäventyr får vi höra att valet står mellan att stödja folkens längtan efter frihet eller respektera folkrätten. Det är ett falskt dilemma.

Leonidas Aretakis har tidigare anklagat antiimperialister för att drivas av USA-hat, men han fastnar själv i en liknande fälla om han tror att Europa kan uppträda som en moraliskt rättfärdig världspolis, till skillnad från USA. Han verkar se imperialismen som ett uttryck för enskilda makthavares nycker snarare än en ojämlik världsordning som kapitalet och dess politiska agenter gör allt för att upprätthålla.

Att önska sig ett starkare Europa inom ramen för en sådan världsordning, i ett läge där nykoloniala krafter stärks och demokratin urholkas på hemmaplan, kan leda helt fel. Europa kan bidra till en bättre världsordning, men bara under tryck från starka progressiva rörelser med en tydlig internationalistisk agenda. En central uppgift är därför att mobilisera opinionen mot kriget och avslöja makthavarnas hyckleri. Ett Europa som tolererar folkmord i Gaza, backar den fundamentalistiska regimen i Saudiarabien och militärdiktaturen i Egypten kan aldrig med trovärdighet stå på det iranska folkets sida. 

Inför varje krigsäventyr får vi höra att valet står mellan att stödja folkens längtan efter frihet eller respektera folkrätten. Det är ett falskt dilemma. I verkligheten har progressiv förändring alltid kommit genom kamp underifrån medan västs bomber är en gåva till regionens mest reaktionära krafter. För Leonidas Aretakis är alternativet till utländsk intervention i Iran ”några årtionden till av blodigt förtryck”. Att utesluta förändring på andra sätt stärker krigshetsarnas narrativ.

Vänstern måste ta kampen om världsbilden genom att erbjuda alternativ till de historielösa analyser som dominerar det offentliga samtalet. Idén att ingen förändring är möjlig i Mellanöstern utan hjälp från väst är tyvärr stark – just för att stormakterna ägnat årtionden åt att backa auktoritära krafter och spä på motsättningar för att söndra och härska. När ingen pratar om stormakternas ansvar för hur regionen ser ut i dag vinner kulturrasistiska förklaringar mark. Den konservativa hegemonin befästs och vänstern försvagas.

Läs mer

Spaniens vägran att upplåta flygbaser till angreppet mot Iran visar att Europa kan stå upp mot USA, om bara viljan finns. Sveriges regering kan göra mycket för att markera mot kriget, men oppositionen verkar inte vilja göra det till en stridsfråga. Snarare än att ge sig in i diskussioner om vem som kan leda ett demokratiskt Iran är det kanske där Flammans ledarsida borde börja.

Svar direkt från Leonidas Aretakis:

Det är lätt att hålla med Per Sicking om att vänsterns uppgift är att ”utmana världsordningen”. Men det måste betyda mer än att bara stå på motsatt sida om USA. I Irans fall handlar det om att i första hand fråga sig vad folket vill, snarare än att låta solidariteten vara avhängig av var de placerar sig i stormakternas schackspel.

Det är därför jag i min text utöver att kalla Trump för en ”världspirat” som bryter mot folkrätten, också uttrycker förståelse för de kurdiska styrkor i regionen – inklusive iranska kurder – som bett landet om stöd. Precis som att det i brist på en fungerande europeisk försvarsallians inte är konstigt att stora delar av Europa nu drivits in i famnen på Nato.

Därför är jag glad att Per Sicking efter många om och men håller med om att Europa kan vara en progressiv kraft med rätt tryck underifrån. För det har dröjt alldeles för länge för delar av vänstern att spela en sådan konstruktiv roll.

Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 13 mars, 2026

Så sänkte regeringen barnafödandet

Hälsominister Jakob Forssmed borde inte undra varför kvinnor har tappat lusten. Foto: Claudio Bresciani/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Socialminister Jakob Forssmed och regeringen utreder hur de ska få fler par och familjer att skaffa barn. Barnafödandet i Sverige är rekordlågt, 1,4 barn per kvinna. Utredningen kallar det för en kris, då det hotar att sänka välfärden, minska BNP, och så vidare.

Två anledningar som ofta nämns till barnafödandets minskning är omvärldens oroligheter och dystra framtidsutsikter. Att regeringen Kristersson satsar på försvaret är det ingen tvekan om. Men att lägga rekordbelopp på att rusta upp, genom att låna från framtida generationer och sänka skatten i stället för att höja den för de rikaste, är inte särskilt uppmuntrande för oss unga kvinnor. Att samtidigt skita fullständigt i klimatkrisen, utvisa invandrare som etablerat sig i Sverige, urholka välfärden och förstöra skolan genom att tillåta vinst hjälper inte heller.

En annan väl diskuterad anledning är att kvinnor helt enkelt inte vill skaffa barn. Det är kvinnors ovilja vi diskuterar för det är den regeringen verkar bry sig om. Någonstans där blir vi också nyfikna på hur många barn det föds per man. Antalet barn som män har och vad män vill vet vi inte, för det har ingen undersökt. Att föda och fostra barn tycks fortfarande vara kvinnors ansvar. Poängen skriver sig själv.

Att föda och fostra barn tycks fortfarande vara kvinnors ansvar.

Det är ett udda val att lägga fokus på den kris som det låga barnafödandet innebär, och samtidigt fortsätta ignorera den höga arbetslösheten; framför allt bland unga, ofta akademiker. Sacos studentråd har nyligen släppt en rapport som visar att en av fyra unga akademiker inte har en inkomst högre än CSN fyra månader efter examen. Vår generation har blivit itutad att utan universitetsutbildning kommer vi aldrig att få ett bra jobb. Många av oss har studerat, tagit stora studielån som regeringen höjt räntan på, och när vi sedan försöker ta oss ut på arbetsmarknaden är dörren stängd.

En annan anledning som inte heller talas om, är covid-19. Ett kollektivt trauma som sköt fram många livsval med flera år. Idén om att stadga sig kom senare än vanligt, om den alls kom.

Även regeringens bortviftande av klimatkrisen kommer att leda till fler pandemier. Men i stället för att ta tag i problemen ska nu arbetslöshetsminister Johan Britz axla även klimatministern Pourmokhtaris passiva arbete.

Forssmed och regeringen sår sin egen skörd på alla fronter. Hur ska samhället kunna gå runt om den vikande trenden med 1,4 barn fortsätter eller till och med förvärras?

Läs mer

I en undersökning som släpptes i förra veckan visade det sig att valfrågan som svenska folket bryr sig mest om är att minska de långa väntetiderna i vården. Forssmed och hans kollegor däremot vill minska invandringen ytterligare. De bedriver medvetet en politik som utvisar väl etablerade vuxna, ungdomar och barn, i många fall till länder som de inte har någon anknytning till och där deras rättigheter hotas.

Det är därför inte konstigt att vi i Rebella börjar fundera på vilken information Forssmed och hans kollegor bygger sin politik på.

Vi undrar också om unga kvinnor, åtminstone någon, kommer att bli tillfrågade om varför vi inte skaffar fler barn. Varför inte testa att fråga några unga män också?

Vi bjuder in Forssmed till att ta en fika med oss i styrelsen för att lära sig mer om vårt resonemang! Hoppas att vi ses.

Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar 13 mars, 2026

Mattias Forsberg: Landsbygden kvävs ännu av centraliseringen

För många småkommuner har sammanslagningarna lett till minskad demokrati. Foto: Helena Landstedt/TT.

Tomma hus, Teslor på gårdsplaner och krypande kommunstyrelser. Landsbygdens problem handlar inte bara om avfolkning – utan om en demokrati som långsamt flyttar bort.

Jag förvånades ofta över att min 40-talistfarsa fortfarande talade om 70-talets kommunsammanslagningar som ett trauma. ”Släpp det”, tänkte jag. Men när jag rotar i kommunens arkiv blir det plötsligt begripligt.

I handlingarna från 50-talets små ”municipalsamhällen” diskuteras skolbyggen, invigningar och infrastruktursatsningar som vi fortfarande lever gott av. Det fanns något att göra politik av. Därför framstår debatten i de små samhällena som oväntat spänstig.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 12 mars, 2026

Gnesta ska lösa vattenbristen – med halv kommunbudget

Kommuner kan behöva investera jättesummor för att fixa sina gamla VA-system – utan de statliga stöd som först satte dem på plats. Foto: Johan Nilsson/TT.

För en månad sedan godkändes uttorkade Gnesta kommuns ansökan om att bygga ett nytt vattenverk. Men staten kommer inte hjälpa till med finansieringen av det allt mer eftersatta VA-nätet, trots att allt fler kommuner håller på att få samma problem.

Sommaren 2018, mitt under gassande värmebölja, upptäcker Gnesta att kommunens grundvattennivåer håller på att bli akut låga. 

– Vattnet avdunstade i värmen samtidigt som folk vattnade och fyllde pooler extra mycket. Vi hade dessutom haft mycket läckor i ledningsnätet, berättar Linda Lundin (S) (bilden), kommunstyrelseordförande.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Reportage 12 mars, 2026

Iranier i exil: ”De bombar inte Iran – de bombar regimen”

A.A. menar att USA:s president och Israels premiärminister Benjamin Natanyahu står på rätt sida av historien. Foto: Jegor Kirillov.

I Armeniens huvudstad Jerevan lever tusentals iranier som flytt från den islamiska republiken – konstnärer, aktivister och ungdomar. När bomberna nu faller över Iran följer de kriget på avstånd, ofta utan kontakt med sina familjer. Vissa ser attackerna som en tragedi, andra som en chans att störta regimen – men alla bär på samma oro: att deras hemland håller på att förändras för alltid.

Mellan Armenien och Iran finns en kort gräns på 44 kilometer och en enda gränsövergång. Iranier behöver inget visum för att passera den. Därför har omkring 10 000 iranier bosatt sig permanent i Armenien. När situationen i Iran förvärras kan deras antal stiga till omkring 35 000.

Armenien är också hemvist åt omkring 40 000 exilryssar, som flyttade dit efter att Ryssland inledde sin invasion av Ukraina. För ett land med tre miljoner invånare är det ett märkbart antal, och både den ryska och den iranska närvaron syns tydligt på Jerevans gator.

Båda dessa diasporor – den ryska och den iranska – består till stor del av människor som har flytt från diktatur. Samtidigt har relationerna mellan de två regimerna, den ryska och den iranska, blivit allt närmare under de senaste åren. Efter krigets början i Ukraina inledde de dessutom ett omfattande militärt samarbete.

Vi är tacksamma mot president Donald Trump och den amerikanska armén för det de gör.

Därför fick USA:s och Israels bombningar av Iran många ryssar – däribland mig – att ställa en svår fråga:

Vad skulle vi själva känna om Ryssland bombades? Om våra nära och kära fortfarande bodde där – och man en dag ändå drog fram Putins kropp ur ruinerna?

Jag har inget entydigt svar på den frågan. Därför bestämde jag mig för att prata med iranierna själva. Och med dem som lever nära landet – inte på ett tryggt avstånd.

Bland de ryska emigranter som bor i Armenien finns fotografen Jegor Kirillov, som arbetar med en serie porträtt av iranier i Armenien. Bland hans iranska bekanta i Jerevan valde jag ut några personer att tala med – med olika politiska uppfattningar, både vänster och höger, och med olika planer på att återvända till Iran. Det här är samtal med fyra slumpmässigt valda människor som har en sak gemensamt: deras land bombas.

Toranj

Hon är varken flykting eller emigrant, utan en konstnär som tillbringar ett år i Armenien i olika konstnärsresidensprogram. Inom kort, så snart det blir möjligt, planerar hon att återvända hem och har därför bett att hennes ansikte inte ska visas. Toranj är en pseudonym som hon själv har valt för den här intervjun.

De senaste dagarna har Toranj nästan inte sovit och gråter hela tiden, och det är svårt för henne att prata om allt detta.

Hur har du det just nu?

– Det är en blandad känsla. För det mesta känner jag panik och vet inte vad jag ska göra, eftersom internet i Iran nästan är helt nedstängt. Just nu är det särskilt viktigt för den islamiska republiken att bara nyheter från regimens egna källor sprids. Bara ett litet antal människor har fortfarande tillgång till internet, så jag har ingen direkt kontakt med min familj och mina vänner. Jag kan bara följa Telegramkanaler av de få personer som fortfarande delar videor och berättar vilka platser som har bombats.

Komplext. "Det är självklart att ingen vill ha krig. Jag är verkligen rädd för det. Men allt är väldigt komplicerat", säger konstnären den iranska Toranj. Foto: Jegor Kirillov.

– Jag känner en vän till en vän som fortfarande har lite tillgång till internet. Ibland lyckas jag skicka ett meddelande till min familj via honom. I morse fick jag genom honom veta att min pappa mår bra. USA gick i går ut med en uppmaning om att två bostadsområden skulle utrymmas – och ett av dem är området där min pappa bor.

– Men det är absurt. De bombar en enorm stad – och varnar bara två områden. Det känns mest som att de gör det för att i efterhand kunna säga att civila har varnats.

Och hur känner du inför bombningarna?

– Menar du kriget? Det är självklart att ingen vill ha krig. Jag är verkligen rädd för det. Jag hatar Israel och jag hatar Trump. Jag hatar alla dessa män för allt de gör. Men allt är väldigt komplicerat.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Veckobrev 11 mars, 2026

Därför är det alltid synd om Jimmie Åkesson

Vid pressträffen i Strängnäs hade Jimmie Åkesson på sig en välstickad kofta. Foto: Christine Olsson/TT.

Har du läst DN:s partiledarintervju med Jimmie Åkesson?

På omslaget ser han nästan ut att lipa – ungefär som målningen på det gråtande Hötorgsbarnet som blev viral 2019. Rubrik: ”Myndighetssverige motarbetar oss.”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)