Nyheter/Utrikes 02 december, 2019

Familjerättslig revolution i inbördeskrigets spår

På kort tid har Colombia blivit ett av Latinamerikas mest framstående länder för regnbågsfamiljers rättigheter. Orsaken till den ovanliga öppenheten står att finna i landets blodiga inbördeskrig. Nu hotas dock framstegen av den konservativa vågen och det uppblossande våldet.

När de pratar håller de ofta varandras händer, antingen med händerna ovanpå varandra eller knutna i en cirkel. Víctor Hugo Prada, 25 år, släpper ofta handen för att artikulera livligt. Alejandro Rodriguez, 39 år, talar lugnt och framför allt genom att bekräfta påståenden av Manuel Bermudez, som pratar mest av de tre. På frågan om hur gammal han är svarar han:
– Varken en kvinna eller bög frågar man om ålder.
Tillsammans ingick de Colombias första juridiskt godkända partnerskap mellan tre män år 2017. Det är förmodligen det första i världen i sitt slag. Två år senare, 2019, vann de en juridisk kamp för rätten till efterlevandepension åt flera personer av samma kön. Med beslutet skrevs ordet ”polyamori” för första gången in i ett colombianskt prejudikat.
Under tiden har Manuel, som är journalist, blivit Latinamerikas förmodligen viktigaste språkrör för polyamorösa personer.
– Vi avsåg egentligen aldrig att bli aktivister, utan det var ett resultat av den mediala uppmärksamheten som vårt partnerskap fick. Jag blir ofta uppsökt av politiker som vill använda oss i opinionsbildningssyfte, säger han.
Manuel skrev historia med dansören Alejandro redan vid millennieskiftet, då de blev det första samkönade paret att registrera sitt partnerskap i Colombia. Trions (”trieja” är den officiella termen på spanska) sista tredjedel, danskollegan Víctor, var 17 år när han presenterade sina tre pojkvänner för sin mamma år 2012.

På den tiden var de nämligen fyra. Den fjärde, Alex Esnéider, förälskade sig i Alejandro medan de sjöng i samma universitetskör för 17 år sedan. Alejandro berättade för Manuel att han blivit kär i en annan men tillade att han älskade honom också. Ingen av dem hade levt polyamoröst tidigare, enligt Manuel.
– Jag tyckte det var orättvist att allt skulle upphöra för att Alex kom. Han ville inte ta något ifrån mig. Vi började lära känna varandra och en dag sa Alex till Alejandro att om du lämnar Manuel så stannar jag med honom. Då insåg vi att det var en kärlek mellan tre, säger han.
– Vi människor äger inte någon annan och ingen ska låta sig ägas, säger Víctor.
– Det är lögn att man i samma ögonblick som man undertecknar äktenskapsförordet slutar att attraheras av och förälska sig i andra, fortsätter Manuel.
Han fnittrar till.
– När Alejandro, Alex och Víctor lagade mat tillsammans – wow, det var en erotisk handling om någon! Alex var väldigt sensuell och i köket uttryckte han sina känslor högt när han lagade mat.

Víctor och Alejandro ler nostalgiskt till minnet av Alex, som avled i magcancer år 2014.
Mitt i sorgen över Alex kastades trion in i en rättstvist med Alex mamma om rätten till efterlevande­pension, där de fick känna på svårigheterna att bevisa sin relation utan rättsliga intyg.
Alejandro ser rörd ut när tvisten kommer på tal.
– Alex föräldrar påstod att vi bara var hans vänner, trots att de besökt oss många gånger, bara för att få efterlevandepensionen. Vi lovade varandra att inte hamna i en sådan situation igen. Inte för pengarnas skull utan för vår värdighet, säger Alejandro.
Det var då Manuel, Alejandro och Víctor beslutade sig för att få sitt partnerskap registrerat. De kontaktade advokaten Germán Rincón Perfetti som författade en sju sidor lång viljeförklaring att erkänna de tre fästmännen som en familj. Han hittade på en egen beteckning, ”särskild arvsunion inom en trio”.

Advokat Perfetti försäkrar att den särskilda arvsunionen har mycket gemensamt med ett äktenskap mellan två individer. Till exempel medför det obligatorisk bodelning i händelse av separation. Det finns dock även skillnader.
– Till skillnaderna hör att lagen fastställer alla arvsvillkor för ett traditionellt äktenskap medan en särskild arvsunion definierar dem på egen hand. Den sätter inte heller någon gräns för hur många som kan ingå i unionen, säger Perfetti.
Enligt Perfetti sade en av Medellíns notarius publicus att dokumentet var alltför väl underbyggt för att man skulle kunna neka honom en underskrift. Det behövdes inget domstolsbeslut eller en särskild reglering, menar han.
– I stället använde jag argument från människorättskonventioner om till exempel föreningsfrihet, diskrimineringsskydd och likhet inför lagen. Colombias grundlag säger att den som ”under ansvar och fri vilja” vill utforma en familj får göra det.

I Brasilien gick det första poly­amorösa äktenskapet mellan tre kvinnor igenom år 2015. Samma år rapporterade New York Post om en buddistisk bröllopsceremoni mellan tre män i Thailand, dock utan juridisk registrering. Med signatur-datum den 3 juni 2017 blev Manuel, Alejandro och Víctor världens förmodligen första juridiskt godkända trio.
Detta är den senaste av flera colombianska reformer av familje­lagstiftningen under kort tid. År 2016 blev Colombia det fjärde landet i Latinamerika att legalisera samkönade äktenskap, efter Argentina, Uruguay och Brasilien. Året dessförinnan hade homosexuella par även getts rätt att adoptera. I slutet av oktober 2019 valdes den första öppet lesbiska borgmästaren för huvudstaden Bogotá.
Colombias erkännande av icke-traditionella familjer kan spåras till landets 52 år långa inbördeskrig mellan regeringen och Farc-gerillan, som gjorde att många föräldrar värvades av antingen militären eller gerillan, och ofta dödades eller försvann. Systrar fick uppfostra sina småbröder, far- och morföräldrar uppfostrade sina barnbarn. När kriget officiellt till slut avslutades 2016 efterlämnade det en mångfald av familjekonstellationer, enligt advokat Perfetti.
– Konstitutionsdomstolen har börjat erkänna sådana strukturer. Till exempel genom att ge syskonstatus åt barn som vuxit upp tillsammans, snarare än att enbart gå på blodsband, säger han.

Även människorättsadvokaten Juan Felipe Rivera på regnbågsorganisationen Colombia Diversa härleder de progressiva familjerättigheterna till landets blodiga historia.
– Kriget har banat väg för ett civilsamhälle som arbetat outtröttligt för mänskliga rättigheter. Akademiker och aktivister har blivit mer och mer aktiva i att konstruera ett jämställt och fritt samhälle, vilket har gynnat hbtq-befolkningen, säger Juan Felipe Rivera.
Sedan homosexualitet avkriminaliserades 1981 har Colombia stegvis infört en rättspraxis för hbtq-personers rättigheter som hör till de mest generösa i Latinamerika. Colombia Diversa och andra organisationer, varav de flesta grundades på 1990-talet, har tillsammans utmanat mer än 50 diskriminerande lagar i den colombianska konstitutionsdomstolen.
I tre avgöranden från konstitutionsdomstolen mellan 2007 och 2008 garanterades samkönade och heterosexuella par samma rätt till pension, social trygghet och äganderätt. 2011 förbjöds diskriminering baserad på sexuell läggning genom lag. 2015 godkändes homoadoptioner och 2016 homo­äktenskap.

Familjerättsjuristen och docenten Catalina Cardozo Arango bekräftar att organisationer som Colombia Diversa har varit avgörande i att få domstolar och lagstiftare att erkänna homosamhällets rättigheter. Hon menar också att de identitetspolitiska framstegen har gjort det lättare att tala om andra gruppers rättigheter.
– Diskrimineringen mot hbtq-personer gör att många hamnar i prostitution och kriminalitet. På det sättet har hbtq-­debatten öppnat för diskussioner om till exempel prostituerades och hemlösas situation. Men framför allt har den gjort avtryck i reparationsarbetet efter inbördeskriget, säger hon.
Manuel håller med och förklarar att en bredare familjedefinition ger fler grupper möjlighet att bland annat begära tillbaka mark som stals under kriget.
– Ett exempel är kollektiva familjer ur ursprungsbefolkningen. De hade tidigare svårt att hävda sin rätt till mark som ockuperades av väpnade grupper, säger han.
Hbtq-rörelsen deltog i arbetet med fredsavtalet mellan Farc-­gerillan och regeringen, som gav Colombias dåvarande president Nobels fredspris 2016. Deras frågor togs plötsligt upp av grupper som fackföreningar, småbrukar­rörelsen, afro- och ursprungsbefolkningen. Det var banbrytande för homorörelsen eftersom vi alltid har strävat efter intersektionella diskussioner om könsbaserat våld eller adoption, säger Manuel.

Samtidigt är Manuel, Juan Felipe Rivera och Catalina Cardozo Arango överens om att civilsamhällets roll har förändrats efter regeringsskiftet i juni 2018.
– Det är paralyserat. Aktivister har skrämts av den nuvarande presidentens språkbruk mot homosexuella och icke-traditionella familjer, som är tänkt att tillfredsställa kristna, konservativa väljare, säger Catalina Cardozo Arango.
Enligt bland annat det colombianska nyhetsmagasinet Semana kan en stor del av motståndet mot Colombias familjerättsliga reformer spåras till katolska och evangelikala kyrkor.
Strax efter nyheten om trions partnerskap begärde det högerkristna partiet Mira en disciplinär utredning av juristen som signerade Perfettis dokument. Parti­ledaren kallade registreringen för ett övergrepp och ”uttryck för en ideologisk kolonisering av grundläggande värderingar”.
De snabba förändringarna har skapat motreaktioner, inte minst under presidentvalskampanjen 2018 då frågan ”vad är en familj?” blev till en valfråga som gynnade konservativa krafter.
Kongress- och presidentkandidater flirtade med den religiösa delen av befolkningen för att locka väljare. Högerkandidaten Iván Duque fick störst stöd av de kristna aktörerna, däribland Mira-partiet, och vann presidentvalet den 17 juni 2018 med 54 procent av rösterna.

Aktivister har skrämts av den nuvarande presidentens språkbruk mot homo­sexuella och icke-traditionella familjer, som är tänkt att tillfreds­ställa kristna, konser­va­tiva väljare

Mira-politikern Esteban Ramirez tog emot mig på sitt kontor i centrala Bogotá under valkampanjen 2018. Då sade han att Colombia är utsatt för en ”hbtq-agenda som mobiliserar giftiga och destruktiva idéer” men hävdade samtidigt att hans parti välkomnar personer som Manuel, Alejandro och Víctor med öppna armar.
– Homoäktenskap, eller homosexuella trios som vi har nuförtiden, strider mot hela det mänskliga syftet att reproducera sig. Men Mira-partiet är inte homofobiskt, som vissa säger, för vi vill hjälpa de homosexuella. Vi uppmanar dem att komma till oss och till kyrkan för att konvertera sig, förklarade Ramirez då.
Víctor säger att han rycker på axlarna åt sådana kommentarer.
– På sociala medier finns det de som kritiserar oss och de som försvarar oss. Till de senare säger jag: tack men bråka inte för vår skull. För vi lever lyckligt.
Alejandro säger att motståndet från religiösa organisationer ändå tynger honom.
– Min mormor var väldigt religiös och hon pratade alltid om det här med kärlek och respekt. Men kyrkan föraktar mig.
När trion registrerade sitt partnerskap var fredsavtalet mellan den colombianska regeringen och vänstergerillan Farc nyligen undertecknat. Colombias president Juan Manuel Santos hade fått Nobels fredspris och landet bubblade av framtidsoptimism.

Nu pågår det en alarmerande våldsvåg i landet. Flera människorättsorganisationer rapporterar om hur ledare för ursprungsbefolkningens rörelser mördas på löpande band. Sedan 2016 beräknas över 700 folkrörelseledare ha mördats i landet. Delar av Farc-gerillan har börjat ta upp vapen igen i vad de menar är självförsvar mot paramilitära grupper. Förra torsdagen organiserades den största strejken i landets moderna historia i protest mot regeringens handfallenhet inför våldet och mot väntade nyliberala arbetsmarknadsreformer. Minst 250 000 personer deltog i demonstrationerna som fortsatte under helgen.
– Visst, som opinionsbildare har vi varit skrämda av det ökande våldet mot sociala ledare. Men vi har bara attackerats i egenskap av opinionsbildare, inte som familj, säger Manuel.
Trots de konservativa vindarna fortsätter trion att bryta familjerättslig mark. I juni 2019 vann Manuel och Alejandro den långa kampen om efterlevandepension som trion startade efter Alex död. Det gjorde dem till det första manliga paret i Colombia att få efterlevandepension simultant. Víctor uppfyllde inte kravet om två års sammanboende med Alex.
Manuel säger att trion är redo att utmana fler normer och regler.
– I media är det fokus på det juridiska men vi har också blivit den första trion att räknas som en familj inför ett försäkringsbolag, till exempel. Vi hade en väldigt fin diskussion med ledningen för bolaget om vad en familj kan vara. Det är en annan stor seger, säger han.

 

Fotnot: Intervjuerna med trion genomfördes vid två olika tillfällen under 2017 och 2019.

TV 04 mars, 2026

Grillen #12: Borgerligheten splittras av tonårsutvisningarna

I veckans Grillen: Är socialism årets supertrend och när får USA slut på länder att invadera?

Grillen gästas av författaren Ann Heberlein som sågar regeringen hon röstade på.

Avsnittet går även att se på Youtube.

Om avsnittet

Medverkande:
Leonidas Aretakis
Paulina Sokolow
Jacob Lundberg

Gäst:
Ann Heberlein

Vinjett:
Kornél Kovács

Kamera, ljud & klippning:
Carlos Contreras

Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 04 mars, 2026

Paulina Sokolow: Demi Moore gör mig livrädd att åldras

Den nya kulten av medelålderskvinnan kommer med ett högt pris. Foto: Richard Shotwell/AP/TT.

Det är vackert att åldras har man ju hört. Men tiden är inte på min sida, varken biologiskt eller känslomässigt.

Bilderna på Demi Moore, 62 år, som spreds under veckan visar en kropp som både skulle kunna vara en nittioårings och en elvaårings. Beroende på inställning ser jag antingen ett förstadium till fertilitet eller det sista stadiet av tecken på liv, innan autonoma nervsystemet lägger av. På de rörliga bilderna stapplar hon runt som om hon letar efter något att luta sig emot och när hon ler mot kameran liknar hon mer piratflaggan med Pulp fiction-frisyr. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 04 mars, 2026

Daniel Bernmar: ”Vi ska inte rycka i sossarnas vänstra arm”

Som kommunalråd i Göteborgs rödgröna styre har Daniel Bernmar varit med och byggt ut idrotts- och simhallarna. Här inspekterar han fotbollsplanen i Biskopsgården. Foto: Jacob Lundberg.

Han blåste liv i en sömnig partiförening och tog Vänsterpartiet till rekordsiffror i Göteborg. Nu hoppas Daniel Bernmar ta tåget till huvudstaden under fyra år framöver. Flamman följer med på dörrknackning i Biskopsgården – och pratar om läderskor, arbetstid och vetenskaplig socialism.

Jarmo, 75, bor högt upp i ett av Biskopsgårdens höghus, och har jobbat i en av Göteborgs stora industrier. Sedan några år är han pensionerad, men är missnöjd med hur det blev.

– Här har man arbetat hederligt, varit på jobbet klockan sju varje morgon. Och detta är vad man får?

Det är lördagsmorgon och han står obrydd i farstun i t-shirt och långa bomullskalsonger. I bakgrunden flimrar det blå ljuset från en tv-apparat, på väggen hägrar ett broderat naturlandskap.

Mitt emot honom står Daniel Bernmar, vänsterpartistiskt kommunalråd i Göteborg, och nickar instämmande. Det tidigare bruna håret är silvergrått och välkammat, han bär en svart sportjacka och ljusbruna läderskor som mörknat av slasket utanför.

Jarmo berättar att han inte litar på politikerna, att han känner sig otrygg när han ser knarkförsäljning nere på torget. Han vill se fler kriminella utvisas, men tycker samtidigt att utvisningarna av barn är ”helt åt helvete”. Han nämner 8-åriga Gabriella, som bara några dagar tidigare utvisades till El Salvador.

Jarmo har åsikter om det mesta – livemusiken i Brunnsparken om somrarna? Den måste bort! – och snart är det dags att runda av. Huset har tio våningar till som ska kammas av, och resten av gänget har redan hunnit ned till femman.

– Tack för att du delade med dig, säger Daniel till Jarmo.

Mannen skjuter in:

– En sista sak. Man får aldrig sluta kämpa.

Kämpa för vad? Det utvecklar han inte. Men hans gråblå ögon etsar sig fast i mig.


Det är slutet på februari, och jag har tagit rygg på åtta vänsterpartister som samlats på Vårväderstorget för att knacka dörr. Målet, är Daniel Bernmar noga med att framhålla under sitt inledande tal, är inte att övertyga invånarna i Biskopsgården om att rösta på Vänsterpartiet, utan att lyssna på vad de har att säga.

Jarmo är långt ifrån unik. Många av dem som öppnar dörren har utländsk bakgrund, flera har jobbat på Volvo och nästan alla har en låg lön eller pension. Vissa är fåordiga, andra frispråkiga. Men de färdigserverade åsiktspaketen som dominerar både partipolitiken och sociala medier känns avlägsna.

– Trygghet och plånboksfrågor är vanliga ämnen när jag är ute. Folk har det tufft att få vardagen att gå ihop och känner oro kring samhällsutvecklingen. Man är orolig för sin vård och sina barns skola, summerar Daniel Bernmar.

Redo. Medlemmarna lyssnar på Daniel Bernmars tal på Vårvärderstorget i Biskopsgården. Foto: Jacob Lundberg.

– Men många berättar också om att de trivs i sina områden. Vi göteborgare är hemkära, vi älskar våra stadsdelar.

Han har själv beskrivit sig som en ”typisk göteborgare” som ”flyttat två postnummer runt Östra sjukhuset”. Och nog har släkten lämnat ett avtryck på staden. Morfadern Anders ”Rövarn” Bernmar var klubbdirektör för IFK Göteborg, och tog laget till två segrar i Uefacupen.

Ändå har uttalet av hans efternamn – en förfaders sammanslagning av namnen Bernt och Martin – fortfarande inte riktigt satt sig.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 04 mars, 2026

Det här är Storbritanniens nya ytterhögerparti

Rupert Lowe reser sig under ett anförande i det brittiska parlamentet våren 2025. Foto: Wikimedia.

Ett etnonationalistiskt parti som öppet flörtar med extremhögern och har storskalig återvandring högst upp på den politiska agendan. Så beskrivs det nya brittiska partiet Restore Britain, som enligt partiledaren Robert Lowe redan nått 95 000 medlemmar – och som kan backas av miljardären Elon Musk i nästa val.

I veckan fick Storbritannien ett nytt ytterhögerparti: Restore Britain.

– Miljoner måste ut, sade Rupert Lowe i sitt första tal som partiledare.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar 03 mars, 2026

Joel Halldorf: De högerkristna vill se ett heligt krig mot Iran

Fullmånen lyser över Sankt Sarkiskatedralen i Tehran, Iran. Foto: Vahid Salemi/AP/TT.

Donald Trumps attack mot Iran verkar bryta med allt Magarörelsen har sagt sig stå för. Men i kulisserna finns en radikal världsbild som ser kriget som en del av Guds plan – och som har större politiskt inflytande än på länge.

President Donald Trump har attackerat Iran, och som många konstaterat är det ett beslut som är svårt att få ihop med Magarörelsens nationalism.

Sedan 2016 har Trump beskrivit Bush-administrationens aggressiva utrikespolitik som ett varnande exempel. Amerikanska liv och amerikanska pengar ska inte offras i ett krig långt borta – det har varit en hörnsten i Maga.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 03 mars, 2026

Venezuelas vänster navigerar efter en ny karta

En kvinna vilar intill de tält som satts upp av anhöriga till politiska fångar, medan de väntar på besked utanför fängelset El Rodeo I i Guatire i delstaten Miranda i Venezuela, den 25 februari 2026. Foto: Pedro Mattey/AFP.

Efter Donald Trumps intervention i Venezuela strax efter nyår surrar Caracas ännu av rykten. Flamman möter en före detta guvernör, en besviken Chávez-anhängare och två vänsterradikala aktivister, som alla har olika syn på framtiden.

Snart två månader efter USA:s överraskande kidnappning av president Nicolás Maduro befinner sig Venezuela i ett märkligt läge. 

Den nya, på pappret tillförordnade presidenten Delcy Rodriguez kommer från Maduros parti PSUV, och håller svavelosande tal om antiimperialism. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 03 mars, 2026

Klämda mellan mullor och missiler

En kvinna stiger ur en taxi på en gata nära en affisch med Irans högste ledare ayatolla Ali Khamenei i Teheran den 2 mars 2026. Foto: AFP.

Donald Trump pratar om demokrati medan bomberna faller, vänstern talar om folkrätt medan diktaturen massmördar oppositionella. Det iranska folket har inte råd att vänta på någon av dem.

Från den nattblå himlen störtar en gestalt ned med ett gyllene svärd i handen, medan flammande projektiler regnar ned över landskapet.

Målningen lades ut på X av Irans högste ledare Ali Khamenei den 28 november, ungefär samtidigt som de första rapporterna om hans död började cirkulera. Plötsligt framstod den shiamuslimska martyren som sitt eget spöke, tidsinställt av en man som förstod att hans tid var utmätt.

”Khamenei, en av historiens ondaste människor, är död”, jublade Donald Trump på Truth Social. ”Det här är den enskilt största chansen för det iranska folket att ta tillbaka sitt land.”

Orden påminner om hans löfte i januari om ”fred, frihet och rättvisa för det fantastiska folket i Venezuela”. Två månader senare är landet fortfarande samma enpartistat, men formellt styrd av vicepresidenten och tidigare oljeministern Delcy Rodríguez. Utan demokrati – men med amerikanska handelsavtal.

Samtidigt förstår jag dem i dessa länder som jublar, för att de föredrar en tioprocentig chans att vinna i kaoset som uppstår i ett maktvakuum, framför några årtionden till av blodigt förtryck.

Som jag påpekade då handlade det inte ens på ytan om folkets frihet, utan om att tvinga uppkäftiga motståndare till underkastelse. Så är fallet även i Iran.

Folkrätten är lyckligtvis tydlig på den punkten. FN-stadgans artikel 2:4 förbjuder användning av våld mellan stater, med två undantag: självförsvar och mandat från säkerhetsrådet. Så när Romina Pourmokhtari i SVT Agenda hänvisar till ”skyldigheten att skydda” (R2P), omvärldens plikt att ingripa för att skydda en civilbefolkning från sin egen stat, missar hon att principen kräver internationell förankring och i praktiken konsensus i säkerhetsrådet. Den ger inte USA rätten att agera världspolis, eller världspirat för den delen. 

Och som Ali Esbati påpekar i inslaget har Donald Trump och Benjamin Netanyahu varken några goda intentioner eller utgör några konstruktiva krafter i regionen, vilket de 165 flickorna som dödades när en skola i staden Minab bombades vittnar om.

Problemet är bara att det iranska folket inte har råd att vänta på perfekta förutsättningar. FN har försvagats av Trump, och det säkerhetsråd där Kina och Ryssland sitter med vetorätt aldrig skulle godkänna en intervention, oavsett hur många medborgare den iranska regimen hänger från lyftkranar.

Det jag saknar i det selektiva åberopandet av folkrätten från vänster är ett konkret svar på frågan: vad är alternativet?

Det är därför diktaturen har kunnat stänga ned internet och döda tusentals om inte tiotusentals av sina egna medborgare på två dygn, med hänvisning till brott som ”fientlighet mot Gud” och ”korruption på jorden”. Och därför har delar av det olydiga iranska folket ropat javid shah, leve kungen. Inte för att de nödvändigtvis vill ha en återgång till monarkin, utan för att shahens son Reza Pahlavi av många upplevs som den enda möjliga samlande kraften. Inte för att de är ovetande, utan för att den iranska regimen inte har gett dem något val. Därför ställer sig även socialdemokrater med iransk bakgrund som Ardalan Shekarabi och Rassoul Pourassad bakom shahen som det minst onda alternativet.

Det är korrekt som Amineh Kakabaveh och Rojin Pertow skriver i Flamman att Reza Pahlavi är en exiliranier med svag folklig förankring och ambivalent relation till faderns absoluta monarki. Samtidigt presenterar de inte något alternativ. Anledningen är enkel: det finns inte. Detta är ytterligare ett av teokratins brott. Den hade nämligen omedelbart mördat eller fängslat en oppositionspolitiker med sådana anspråk. Ska teokratins blodiga effektivitet verkligen vara ett argument för att låta den överleva?

Det jag saknar i det selektiva åberopandet av folkrätten från vänster är ett konkret svar på frågan: vad är alternativet? För precis som att ukrainarna vände sig till Nato, gick de kurdiska miliserna till den amerikanska militären. Det är lätt att klandra dem från Sverige, men i Krim eller Rojava är frågan inte lika enkel. Inte heller i Teheran.

Därför kan jag också förstå att Abdullah Mohtadi, ledaren för det kurdiska socialdemokratiska partiet Komala, den 28 februari tackade Donald Trump för att ha ”stått vid vår sida och kommit till vår undsättning”, och uppmanade oppositionen att enas mot mullorna. Desperata människor tar det stöd de får.

Läs mer

Det ger inte USA rätt att attackera länder och avrätta deras ledarskap, varken juridiskt eller moraliskt. Och två möjliga alternativ framöver är antingen en misslyckad stat som Irak, med enormt mänskligt lidande som följd, eller att Donald Trump tappar intresset och låter diktaturen leva vidare.

Samtidigt förstår jag dem i dessa länder som jublar, för att de föredrar en tioprocentig chans att vinna i kaoset som uppstår i ett maktvakuum, framför några årtionden till av blodigt förtryck. Det är därför en stor del av Ungerns opposition har slutit upp bakom oberoende högerkandidaten Péter Magyar, likt den ryska vänstern med Aleksej Navalnyj: när diktaturen blir tillräckligt hård blir det första målet att störta den.

Så när vi har fördömt världspiraten Donald Trump och hans nyimperialistiska politik står vi inför en svårare uppgift. Nämligen att finna ett sätt att försvara både ockuperade småländer och förtryckta befolkningar från despoter som struntar i folkrätten. I min mening är det bara ett stärkt Europa som kan uppfylla denna demokratiska uppgift. Ingen av dessa grupper har råd att vänta.

Diskutera på forumet (0 svar)
TV 02 mars, 2026

Grillen #11: Varför når vänstern inte unga män?

Specialavsnitt med Mímir Kristjánsson, Norges största vänsterprofil och stortingsrepresentant for Rødt. Vi pratar om norska lusekoftsmiljardärer, förmögenhetsskatt – och varför de vänstern inte lyckas tilltala unga män.

Avsnittet går även att se på Youtube.

Om avsnittet

Medverkande:
Leonidas Aretakis
Mímir Kristjánsson

Vinjett:
Kornél Kovács

Kamera, ljud & klippning:
Carlos Contreras

Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 02 mars, 2026

Läge för gröna skattehöjningar, Socialdemokraterna!

Den rödgröna oppositionen borde gå ”all in” med en mer radikal skattepolitik nu när opinionsundersökningar visar att även Centern kan åka ut riksdagen, menar debattören. Foto: Pontus Lundahl/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

I en opinionsundersökning från Indikator gjord i december 2025 kan vi notera att tre partier är under riksdagsgränsen: Liberalerna, Kristdemokraterna och Centerpartiet. Låt oss hoppas att den opinionen håller i sig fram till valdagen.

Här finns två saker att ta fasta på. Dessa tre småpartier är de mest uttalade anhängarna av den allt mer impopulära nyliberalismen som odlar myten om marknadens ofelbarhet och skattesystemets syndfulla bestraffning av frihet och innovation, samt hemska krav på rättvisa.

För det andra tappar Socialdemokraterna sitt liberala alibi med Centerpartiet och ställs inför möjligheten till en mer radikal skattepolitik utan borgerlig låsning. Varför kan inte oppositionen gå all in och anta en mer radikal och solidarisk skattepolitik nu när Centern inte behövs? S, V och MP skulle tillsammans få 192 mandat i riksdagen och en marginal på 17 mandat över majoritetsgränsen.

Vore det inte mer intressant för S att arbeta för att detta ska bli verklighet? Särskilt med tanke på att man förlorat så många LO-medlemmars förtroende, samtidigt som LO i dag verkar ha det mest radikala och rättvisa skatteförslaget i jämförelse med alla partier i riksdagen.

Jag är ingen lobbyist, men här är mitt förslag till skattemotion som oppositionen skulle kunna enas kring, och som man redan nu kan börja lägga fram i en gemensam valplattform till höstens val. Inspirationen är hämtad från LO liksom den franske ekonomen Gabriel Zucman och Green New Deal. Jag föreslår att riksdagen ställer sig bakom följande:

1. Att ersätta nuvarande jobbskatteavdrag med ett mer träffsäkert, progressivt förvärvsavdrag inriktat på låg- och medelinkomsttagare och tillkännage detta för regeringen. 

2. Att höja beskattningen av stora kapitalinkomster och mycket stora privata förmögenheter, samtidigt som produktivt företagande skyddas, och tillkännage detta för regeringen. 

3. Att stegvis höja miljö- och koldioxidskatter med kompensation till hushåll med låga och normala inkomster och tillkännage detta för regeringen. 

4. Att förenkla skattesystemet genom att avskaffa ineffektiva avdrag och stärka kontrollen av skatteflykt och ekonomisk brottslighet och tillkännage detta för regeringen. 

5. Att Sverige ska verka för internationellt samordnade regler mot skatteparadis och för global minimibeskattning av mycket stora förmögenheter och tillkännage detta för regeringen. 

Motiveringen är att skattesystemet ska finansiera välfärden, minska ojämlikheten, stärka sysselsättningen och bidra till klimatomställningen. I dag beskattas arbetsinkomster i många fall hårdare än kapitalinkomster, samtidigt som mycket stora privata förmögenheter beskattas lågt. Detta urholkar legitimiteten i skattesystemet och försvårar finansieringen av gemensamma åtaganden. 

En produktiv skatteväxling där skatten på arbete sänks för låg- och medelinkomsttagare, medan beskattningen av stora kapitalinkomster, mycket stora förmögenheter och miljöskadlig verksamhet höjs, kan samtidigt stärka både jämlikhet och tillväxt. Ett LO-inspirerat förvärvsavdrag, som ger störst relativ skattesänkning i de lägre inkomstskikten, förbättrar drivkrafterna till arbete och minskar inkomstskillnaderna, samtidigt som finansieringen säkras genom höjd kapital- och förmögenhetsbeskattning. 

Höjd beskattning av de största kapitalinkomsterna och en riktad beskattning av mycket stora privata förmögenheter bör utformas så att småsparande och arbetande kapital i mindre och medelstora företag inte drabbas. Fokus ska ligga på de allra största förmögenheterna och de högsta kapitalinkomsterna, där skatteuttaget i dag ofta är lågt i förhållande till bärkraften. 

Läs mer

För att klara klimatmålen behövs stegvisa höjningar av miljö- och koldioxidskatter, men dessa måste kombineras med kompensation till hushåll med låga och normala inkomster, till exempel genom höjda familjeförmåner eller riktade energistöd, samt genom investeringar som sänker hushållens långsiktiga kostnader. 

Slutligen krävs ett enklare och mer transparent skattesystem där ineffektiva avdrag avvecklas och kontrollen mot skatteflykt, aggressiv skatteplanering och välfärdsrelaterad ekonomisk brottslighet stärks. Sverige bör samtidigt vara en drivande kraft i EU, OECD och G20 för att motverka skatteparadis och införa gemensamma minimiregler för beskattning av mycket stora privata förmögenheter. 

Varsågoda!

Diskutera på forumet (0 svar)
Nyheter 01 mars, 2026

Vänsterallians utmanar i Stockholm: ”De rödgröna har misslyckats”

Lorena Delgado Varas står överst på förslaget till kommunvalsedel. Foto: Jacob Lundberg/Flamman.

Tre mindre vänsterpartier går ihop inför höstens kommunval i Stockholm. Toppkandidaten Lorena Delgado Varas är kritisk mot vad huvudstadens rödgröna styre åstadkommit – men kan tänka sig ett samarbete om de kommer in i stadshuset.

– Det kan finnas de som tycker att vi är för radikala. Men titta på verkligheten, på barnfattigdom och hemlöshet och vad det gör med människor, säger Lorena Delgado Varas från scenen i Folkets hus i Rinkeby.

– Att låta det fortsätta, det skulle jag kalla extremt.

I salen på källarplan, pyntad med flertalet röda banderoller och en Palestinaflagga, har ett femtiotal personer samlats för valkonferens för Stockholms vänsterallians, som ställer upp i höstens kommunval i huvudstaden.

Namnet, som också spikades under konferensen, vann med två tredjedelar av rösterna mot förslaget ”Vänster i rörelse”. Ett tredje alternativ, ”Förenade vänstern”, fick noll röster.

I samarbetet ingår partierna Socialistiskt alternativ, Feministerna och Framtidens vänster. Trotskistgruppen Arbetarmakt har varit med och arbetat fram valplattformen, men deltar inte med kandidater.

– Samtalen har varit produktiva, vi har lärt oss mycket om och av varandra, säger Lorena Delgado Varas till Flamman.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)