Utrikes 04 mars, 2024

Fångenskapet är en väntan

Kraterlandskapet Makhtesh Ramon (hebreiska) eller Ruman Wadi (arabiska) nära Yeruham låg under vattenytan för flera hundra miljoner år sedan. Foto: Johanna Adolfsson.

Gränsövergångar, byråkrati, uppkoppling – vart jag än reser märker jag hur Israel med subtila medel styr över palestiniernas tid. Därmed kontrollerar de också deras liv.

Två timmar söder om Jerusalem, ligger staden Yeruham. Genom ett smalt pass mellan två svarta kullar är vägen utrullad som ett sidenband på stenig sand. Jag säger svarta kullar, för jag kommer alltid till Yeruham på natten.

Tiden är som bekant relativ men i Israel är den också ojämn. Det israeliska tidsrummet är väsensskilt från det palestinska. Många palestinska liv förspills i förutsägbar och oförutsägbar väntan. För en fältarbetande forskare innebär det vissa ganska hanterbara problem. Som att ett morgonmöte klockan 10 på palestinska Västbanken kan ske när som helst under dagen – medan ett eftermiddagsmöte på det israeliska territoriet börjar på minuten. Ett par minuters försening och en stressad tjänsteman frågar om det var svårt att hitta.

För mig som bor på Västbanken är det en olycklighet att det vanligaste småpratet är att ställa frågor om vägen. Detta sker oavsett försening eller inte. Det är en olycklighet därför att jag föredrar att hålla min bostadsplats privat och för att de timslånga uppehållen därför blir svåra att förklara. Att skapa oförutsägbarhet med tillfälligt och ofta oförklarligt stängda vägar är en israelisk strategi.

Ryssifierad. Bosättningen Arad är nästan helt rysktalande. Dess invånare, precis som många andra så kallade utvecklingsstäder, har påfallande låg socioekonomisk status. Foto: Johanna Adolfsson.

Uppehållen i sin tur kan bero på nästan vad som helst. Vid gränsövergången Qalandiya mellan Ramallah och Jerusalem tvingar militären en gammal kvinna med stort bagage att tränga sig framåt i den smala fållan – bara för att bli nekad av ännu en soldat, som säger att hon ska gå tillbaka och ta den intilliggande fållan, så att soldaten i buren bredvid kan titta på hennes papper. I samma postering sitter en annan soldat bakom glas och släpper människor genom vändkorset med en knapp. Ofta får fem personer gå, ibland två, sex, tre eller fyra. Jag fick själv ett fult blåmärke i pannan efter att soldaten låste korset just när jag skulle passera. En morgon blev en kvinna skjuten av militären som bevakar Qalandiya. Hon ska ha anfallit med kniv. Jag skulle just lämna lägenheten när min palestinska vän fick ett meddelande om saken. Vi väntade, åt frukost. Några timmar senare var kvinnan död. ”De lät henne förblöda”, sade min vän. Svårt att förklara på andra sidan, där palestinska vardagligheter låter som absurda överdrifter.

Palestiniernas liv är på alla plan kringskuret och oförutsägbart och orytmiskt hindrat av de många vägspärrarna. Öppna en dag, stängda en annan. Det palestinska jordbruket försvåras av omöjligheten att veta hur länge någon kommer att bli stående med lasten full i timmar eller dagar. I Jordandalen har de flesta som fortfarande har tillgång till sina marker gått över till att odla dadlar, som har fördelen att de tål att bevattnas med saltvatten. Men, som en av jordbrukarna sade till mig för några år sedan, hur många dadlar kan man äta på en dag? Tre? Det ersätter inte mat.

Palestiniernas liv är på alla plan kringskuret och oförutsägbart och orytmiskt hindrat av de många vägspärrarna.

På Västbanken susar bosättare förbi på egna vägar. Karttjänsten Google Maps täcker inte palestinska vägar och inte heller den mest använda kartappen för bilister, Waze. Jag erfor det senare en gång när jag knappade in adressen till ett palestinskt hotell i Hebron för att stråla samman med en grupp hajkare som gick en månadslång vandring tillsammans från norra till södra Västbanken. Då guidade mig appen hela vägen in i hjärtat av Khirbat Arba, en av de extrema bosättningarna intill Hebron. Det sammanföll med det som kallas Saras dag, en dag som firas av lokala bosättare med anledning av att den bibliska matriarken Sara tros vara begravd här. Den konservativa israeliska tidningen Jerusalem Post uppskattade antalet tillresta bosättare till 50 000. Jag lämnade bilen och tillsammans med min kanadensisk-judiska vän tog vi oss med fot genom smala gränder där krypskyttar satt utplacerade bakom tvätt som torkade i vinden.

Yeruham byggdes 1951 som en av många så kallade utvecklingsstäder. Marken hade tillhört klanen Azazme och approprierats av den nybildade staten 1948. Utvecklingsstäder är små samhällen som etablerades i Israels periferi, områden som betraktades som gränsmarker för den nyetablerade staten. Här placerades framför allt judiska invandrare från arabiska och nordafrikanska länder, europeiska förintelseöverlevare och senare invandrare från det kraschade Sovjet. Flera av de intilliggande utvecklingsstäderna är nästan helt rysktalande, däribland Arad och Dimona. Till Yeruham kom framför allt förintelseöverlevare från Rumänien. Städerna och dess invånare har påfallande låg socioekonomisk status.

En av Yeruhams runt 11 000 invånare arbetar på den orwellskt namngivna Myndigheten för utveckling och bosättning av beduinerna i Negev vars uppgift framför allt är det motsatta. Det var en trevlig man med små stålbågade glasögon och khakibyxor med ett brinnande intresse för lokalhistoria. I hans hem fanns också två parallella tidsrum: hans och hans frus. När vi sågs i hans kök för en intervju om ett kommande stort projekt var det eftermiddag. Flera mindre beduinbyar skulle slås samman till en, för att möjliggöra lagliga bygglov – något som saknas i de nuvarande givet hur lagen är konstruerad.

När jag lämnade chefens hem var det sent. Enorma block med anteckningar låg då utspridda på bordet, tillsammans med rullar med kartor som hade hämtats från förrådets innersta skrymslen. Ganska direkt efter att jag hade påbörjat intervjun hade mannens fru kommit hem och hälsade artigt. Jag avböjde erbjudandet om mat och bedömde från hennes reaktion att det var rätt svar. Hon gick och tränade och kom tillbaka. Nya rullar, nya block. Jag antecknade så pennan glödde. Chefens fru började plocka i skåpen. Först diskret, därefter högre och högre. Solen gick ner. Mot sista timmen smällde hon i luckorna och slängde ner besticken i lådorna. Mannen märkte ingenting. När jag dagen efter lyssnade igenom inspelningen hördes stegringen tydligt, trots att jag spelat in på en mycket dålig telefon. Den hade plats för två simkort men förvandlades till en brinnande tegelsten om mer än ett var aktiverat samtidigt.

Plakatpolitik. Många beduiner upplever sig som trakasserade av myndigheterna. Vägskyltar som varnar för kameler uppfattas som ett politiskt initiativ för att spä på uppfattningen om beduinerna som ett farligt element i samhället och att deras djurhållning måste regleras. Foto: Johanna Adolfsson.

Beduinernas roll i Israel-Palestina är komplicerad. Vissa, däribland delar av klanen Azazme, gör militärtjänst i den israeliska armén. Det får det palestinska samhället att betrakta dem som femtekolonnare. Andra är radikalt allierade med palestinierna på Västbanken och i Gaza och definierar sig som palestinska beduiner. Flera tvingades att flytta till just dessa områden 1948 och har inte fått återvända. Det är dock vanligt att palestinier betraktar beduinerna som främmande. Brittiska etnografer som reste till Palestina under 1800-talet skilde på stadsbor, jordbrukare och nomader (beduiner) och förvandlade successivt, inspirerat av den framväxande europeiska rasläran, markanvändning till etnicitet. I den mån beduinerna accepteras i det israeliska samhället är det antingen som assimilerade individer – eller som turistattraktion. Den lokala administrationen i Yeruham arbetar mot myndighetens förslag och vill i stället att byarna ska utvecklas för turism. Som exotiska element, liksom utanför den rörliga tiden, kan de utgöra en upplevelse för turister att konsumera.

Sent i oktober förra året rapporterade israeliska medier om hur Youssef Ziadna, en man från beduinstaden Rahat, hade räddat 30 ungdomar från Hamas anfall. Ziadna hade kört ett gäng ungdomar från den välmående villaförorten Omer till Novafestivalen med uppgörelse att han också skulle hämta dem under eftermiddagen därpå. Men i gryningen kom ett nödrop från en av killarna till Ziadna, som trodde att det handlade om ett flyglarm som gått, körde till platsen och utförde en osannolikt heroisk insats. Efteråt sade Ziadna i media att han hoppades att staten nu skulle ändra sitt sätt mot beduinerna och ta bättre hand om gruppen: ”Vi är också israeler”. Minst sju beduiner dog i missilattacker den 7 oktober och flera av beduinernas samhällen saknar bombskydd. I Rahat, en stad på 75 000 personer, finns bara tio.

I den mån beduinerna accepteras i det israeliska samhället är det antingen som assimilerade individer – eller som turistattraktion.

Vad kan man säga om tid i dagar när verkligheten rinner förbi? En blöt och kall liten parvel, fastsurrad på en kärra med familjens saker. Hur känns tiden i hans kropp? I gisslans familjer? Dagar läggs till dagar i ett krig där klangbotten är byggd inte på historisk utan på mytologisk tid. Det har sagts att sionismens specifika karaktär just är att den flätar samman kronologisk med mytologisk tid. Kanske är det därför kriget är så svårt att infoga i tänkbara politiska lösningar?

Mannen från Myndigheten för utveckling och bosättning av beduinerna i Negev pratade mycket om Rökelsevägen. Den gick delvis genom Negev under århundradena före år noll. För den som letar finns det berättelser att hitta i sanden. Sagor har sin plats, men de kan också skymma vad som händer framför våra ögon, i nuet.

TV 19 september, 2025

Grillen #7: ”Odjur” – därför vill regeringen tysta Palestinarörelsen

I veckans Grillen: Moderaterna kallar judiska demonstranter för odjur – bra analys eller bristande vandel?

Grillen gästas av Sverige favoritteolog, Joel Halldorf, som pratar om varför kyrkan är motkraften som vi behöver. Intervjun presenteras i samarbete med Visk, Vänstern i Svenska kyrkan.

Avsnittet går även att se på Youtube.

Om avsnittet

Medverkande:
Leonidas Aretakis
Paulina Sokolow
Jacob Lundberg

Gäst:
Joel Halldorf

Vinjett:
Kornél Kovács

Kamera:
Maksim Nourala

Klippning:
Petter Evertsen

Diskutera på forumet (0 svar)
Veckobrev 19 september, 2025

Socialismen är också en tro

Cykelbud tar en rökpaus framför en mural med Jesusbarnet, i Masaya, Nicaragua. Foto: Esteban Felix/AP.

Tror du på Gud?

Själv har jag genom hela livet varit avundsjuk på människor med tro. Jag blev påmind om det när min femåriga son för två veckor sedan frågade: ”Vad händer när alla människor har dött och jorden har exploderat?” Han lyckades med det högertyckarna fantiserar om – att göra mig mållös.

Men vad ska vänstern med tro till – står inte den i vägen för kampen här och nu?

Så lät det i varje fall i Hjalmar Brantings första maj-tal 1917, ”Vågen stiger”. Där förklarade han att även om det finns undantag, så var det länge sedan ”religionens män […] vädjade till folket att se till all orättfärdighet, som bedrevs upp på samhällshöjderna. Nu har prästerskapet fått andra uppgifter.” De ”reda sina bon i skuggan av makten” och ”predika för folket underkastelse”, samt att ”allt är utmärkt väl beställt i denna den bästa av världar.”

Men det finns gott om exempel på motsatsen. Som Joel Halldorf förklarar i veckans avsnitt av Grillen (se här på Youtube), hämtade den tidiga arbetarrörelsen mycket av sitt befrielsespråk från kyrkan, och i den första svenska utgåvan av Kommunistiska manifestet lade översättaren Per Götrek till ett eget motto: ”Folkets röst är Guds röst”.

När jag sitter på de hårda träbänkarna tänker jag aldrig på hur jag ska ta mig framåt, utan på hur jag kan bli bättre inför människorna i min omgivning.

Och man kan lika gärna vända på det. Om någon miljard år kommer solen, en gul dvärg ungefär halvvägs genom sitt liv, att vara så varm att världshaven blir till ånga. På lång sikt är klimatet kört ändå. Så varför ska vi engagera oss?

Svaret på den frågan är i någon bemärkelse religiös. Om vi enbart ser till fakta så är allt förgäves. Vilken hybris att som individ försöka ta upp kampen mot termodynamikens orubbliga lagar.

Ändå gör vi det. Agerar utifrån en tro, även om åtminstone jag saknar språket för det.

I sitt tal citerar Hjalmar Branting den engelska socialistiska science fiction-författaren H.G. Wells, som menade att prästerna tappat bort sitt engagemang i världen, och borde hitta tillbaka till ”en verklig religiositet, det vill säga en verklig samhällssolidaritet i världen.”

För mig är kyrkan ett sådant rum. Ingen kommer fram och försöker sälja något, alla är välkomna. Precis som vänstern i sina bättre stunder. När jag sitter på de hårda träbänkarna tänker jag aldrig på hur jag ska ta mig framåt, utan på hur jag kan bli bättre inför människorna i min omgivning. Många av de finaste andliga platserna är också kombinationer av folkhem och kristendom – som Skogskyrkogården eller Markuskyrkan i södra Stockholm.

I helgen är det kyrkoval, och tanken att föra in partipolitiken i dessa fina rum tar emot. Men den är där, så givetvis kommer jag att rösta på något av de alternativ som bäst matchar min tro – en ”verklig samhällssolidaritet i världen”.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 19 september, 2025

Lång väg kvar på Sveriges nya elnät

Regeringens mål om att dubbla elproduktionen kräver en kraftig utbyggnad av elnäten. Foto: Erland Segerstedt.

I rekordfart har högspänningsledningen Aurora Line byggts från Luleälven till finska gränsen. Men elnätet behöver fortfarande byggas ut kraftigt. Prognoser pekar på att det totalt kan handla om kostnader på nära en biljon kronor – men de exakta siffrorna varierar kraftigt. ”Klart det ställer till det”, säger Maria Jalvemo på Svenska kraftnät.

Kilometer efter kilometer sträcker sig den 30 meter höga elledningen genom skogslandskapet. Men på en punkt längs sträckan pågår arbete. En skylift och några bilar står nere på marken, medan en person sakta förflyttar sig högt uppe i luften längs linan.

– Det är en cykel som sitter fast i ledningen. Vi har jobbat i sju dagar med att sätta upp plastbitar som ska skrämma bort fåglarna. Vi började i Messaure och nu har vi kommit till stolpe 316, berättar Pavel, som står på marken vid skåpbilen med material.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Nyheter 18 september, 2025

Toppmoderat anmäld för hets mot folkgrupp: ”Kallar judar för odjur”

Mattias Karlsson är gruppledare för Moderaterna i riksdagen. Foto: Henrik Montgomery / TT.

Anmälaren menar att Moderaternas gruppledare Mattias Karlssons beskrivning av en judisk vänstergrupp som ”odjur” är rasistisk – och beskriver anmälan som en symbolisk markering.

I samband med den tysta manifestation som arrangerades av en judisk vänstergrupp mot ett föredrag av en tidigare IDF-officer på det judiska kulturcentret Bajit gick flera politiker ut med hård kritik mot protesten.

Bland dem som fördömde manifestationen fanns utrikesminister Maria Malmer Stenergard och Socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson, som båda lyfte fram det faktum att den judiska Hillelskolan delar lokal med Bajit, och att det kan ha funnits elever på plats trots att protesten ägde rum efter skoltid.

Även Moderaternas gruppledare i riksdagen, Mattias Karlsson, kritiserade manifestationen i hårda ordalag:

I bilden på X-inlägget ser man tydligt att det är en judisk förening som håller i manifestationen

”Det är terror i vardagen. Det är antisemitism i sin renaste form. De som gör detta är inte aktivister, de är odjur”, skrev han i ett inlägg som fortfarande ligger uppe på X.

Nu har en polisanmälan lämnats in mot Mattias Karlsson – för hets mot folkgrupp. Bakom den står nätverket Nödrop Gaza, som i ett inlägg på Instagram beskriver hur Karlsson ”kallar judar för odjur”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 18 september, 2025

Välfärdsstat ut, gigjobb in

Gigekonomin suger in arbetare när välfärdsstaten slutar skydda dem, menar forskaren Petter Törnberg. Foto: Janerik Henriksson/TT.

Gigekonomins framväxt och nedmonteringen av välfärdsstaten är två sidor av samma mynt, enligt en ny svensk-nederländsk studie. ”De bygger på en sårbar, arbetslös underklass som inte får skydd från någon välfärdsstat”, säger forskaren Juliana Chueri.

”Stoppa gigbolagen i välfärden!” vädjade nyligen trafikpolitikern Kadir Kasirga (S) i tidningen Transportarbetaren. 

Andelen privata leverantörer inom vård och omsorg har ökat överlag de senaste åren, främst under borgerliga regionstyren. Men i våras tog gigekonomin ett helt nytt kliv in på välfärdens arena, när app-taxibolaget Bolt – vars arbetsvillkor kritiserats som ”slavliknande” av chaufförer – vann en upphandling i region Uppsala, för att köra kollektivavtalslösa vårdresor. Kort därefter gjorde närliggande Sigtuna kommun samma sak, och har nu anförtrott Bolt med att köra skolskjuts och färdtjänst – under vad man beskriver som ”kollektivavtalsliknande villkor”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 18 september, 2025

Svensk kostym, kurdiskt blod

Dansandet har också blivit en väg in i ett politiskt engagemang. Foto: Lisa Mattisson.

En folksång i radion under pandemin fick yrkeschauffören Björn Lindberg att börja dansa kurdisk dans. Nu har han en entusiastisk storpublik från hela världen som följer honom på Tiktok och Instagram.

Ding, ding, ding, ding, tjut, tjuut! På mobilskärmen syns en man i ett enkelt möblerat vardagsrum som rör sig med sirliga rörelser till kurdisk folkmusik. Det hörs på drillarna att det är en glädjedans och zurnan, blåsinstrumentet i låten tutar gällt som en säckpipa på speed. Höfterna rör sig, axlarna vickar och han bröstar upp sig och kastar då och då skälmska blickar mot kameran medan armarna svänger sensuellt. I handen håller han en sjal med den röd-grön-gula kurdiska flaggans färger som han snurrar i takt till rytmernas gung.

Det är bara en sak som sticker ut: den dansande mannen har ljust, rödlätt hår och liknar mest kaviar-Kalles storebror.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar 17 september, 2025

Paulina Sokolow: Är församlingen till för oss judar – eller för Israel?

Utrikesminister Maria Malmer Stenergard (M) och Aron Verständig, ordförande judiska centralrådet vid en minnesstund för 7 oktober-attacken i Israel. Foto: Fredrik Sandberg / TT.

Judar mot judar. Så kan man beskriva det som hände i måndags, när aktionsgruppen Judisk antisionistisk allians genomförde en manifestation framför det judiska kulturcentret Bajit. Detta i protest mot att man bjudit in en tidigare IDF-officer till ett föredrag i samma hus där barn några timmar tidigare suttit vid sina bänkar. Kan man tänka sig en tydligare bild av den avgrundsdjupa sprickan som uppstått inom en av Sveriges minsta minoriteter? 

Hur kunde det bli så här? Det är inget vackert firande av jubileumsåret, då det uppmärksammas att det är 250 år sedan juden Aaron Isaac fick kungens tillåtelse att grunda en judisk församling. Det var så landet blev en – om än inte välkomnande famn – så definitivt en fruktsam jordmån för de första invandrarna att starta affärsrörelser, varav vissa skulle blomstra till dessa dagar och forma svenskt kulturliv. Vill man få en känsla av en sådan mötesplats så går det att besöka Judiska museet i Gamla stan, en undanskymd men interiört vacker byggnad som vittnar om en bit svensk, mångkulturell kosmopolitisk historia. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 17 september, 2025

Hur kan Sverige kasta iranska feminister rakt in i döden?

Mordet på Mahsa Jina Amini uppmärksammas i Oslo, september 2023. Foto: Javad Parsa/NTB/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

I dag tänder jag ett ljus för den unga iransk-kurdiskan Jina Mahsa Amini. Det är nämligen tre år sedan hon miste livet efter att ha misshandlats av Irans så kallade moralpoliser i Teheran.

Med all rätt väckte mordet ramaskri i hela landet. Hur kan en ung kvinna dödas bara för att hon inte dolt sitt hår tillräckligt väl under slöjan?

Tusentals kvinnor har under årtionden mördats av ayatollornas förtrycksapparat bara för att de velat leva fria liv eller deltagit i protester. Men mordet på Jina tände en unik gnista av motstånd.

Miljontals kvinnor och män gick ut på gatorna i Iran och ropade ”Kvinna, liv, frihet”. Unga kvinnor ryckte av mullornas turbaner. Bilder av Jina bars på demonstrationer från Teheran till Stockholm.

Att hon blev en sådan symbol beror till stor del på de två modiga journalisterna Nilufar Hamedi och Elaheh Mohammedi. 

Utvisningarna av Fereshteh och Narges illustrerar att Sverige inte menar allvar med sina fördömanden av kvinnoförtryck runt om i världen.

De avslöjade vad som hänt och vakade över henne på sjukhuset innan hon dog. En av de sista bilderna, där Jina ligger inför döden under en rutig filt med slangar i munnen och näsan, är outhärdlig.

Och ayatollorna, som i vanliga fall kontrollerar alla medier, blev ursinniga. Strax efter att bilderna på Jina på sjukhussängen spridits över hela världen frihetsberövades de två journalisterna. Hamedi och Mohammedi anklagades för att ha ”spridit propaganda och konspirera mot rikets säkerhet”. Först efter sjutton månader i fängelse och omfattande protester från omvärlden frigavs de.

När jag i dag sörjer Jinas orättfärdiga död är jag ledsen över något annat också. Sverige, en gång känt som en humanitär stormakt, utvisar kvinnorättsaktivister till Iran. Kvinnor som jagas av ayatollorna bara för att de kämpar för sina medsystrars rätt till att välja framtid, kärlekspartner och bestämma över sina kroppar. Det är oacceptabelt.

Låt mig nämna två av dem.

Fereshteh Javani (bilden) kom till Sverige för sex år sedan efter att ha kämpat för kvinnors rättigheter i Iran. Här organiserar hon ”Kvinna, liv, frihet”-manifestationer runt om i landet, samtidigt som hon arbetar och försörjer sig. Hennes kamp mot ayatollorna i Iran är ingen hemlighet eftersom hon också framträtt i bland annat Flamman. Men trots att hon riskerar avrättning i Iran har Migrationsverket beslutat att utvisa henne dit.

En annan kvinna som fortsatt sitt engagemang för både kvinnors och kurders rättigheter i Sverige är Narges Hashemi, som flyttade hit för ett decennium sedan med sin bror Edris. Även hon har organiserat ”Kvinna, liv, frihet”-manifestationer och finns med säkerhet på Teheran-regimens lista över dem som ska straffas.

Läs mer

Ändå insisterar Migrationsverket, på direktiv av Tidö-regeringen, på att hon måste lämna Sverige omedelbart. Och som en kriminell måste hon två gånger i veckan anmäla sig till Migrationsverket i Märsta.

Utvisningarna av Fereshteh och Narges illustrerar att Sverige inte menar allvar med sina fördömanden av kvinnoförtryck runt om i världen. Hur kan vi kasta kvinnorättsaktivister som sökt skydd hos oss tillbaka till sina förtryckare? Har skamlösheten inga gränser?

Nu är jag rädd att jag snart behöver tända fler ljus. För de kvinnorättsaktivister som Sverige utvisar till Iran.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Nyheter 17 september, 2025

Bjöd in IDF-soldat till Stockholm – detta är Miff

Miff firar Israels självständighetsdag i Oslo – medan demonstranter protesterar mot Miff. Foto: Amanda Pedersen Giske / NTB.

Föreningen Med Israel för fred (Miff) växer snabbt, och har goda kontakter inom skandinavisk politik. Vilka står bakom den norska organisationen, som bjuder in israeliska soldater och extremistiska bosättare till Stockholm?

”Djupt skamligt att demonstrera mot Israel utanför en judisk skola i Sverige. Många judiska barn och familjer känner stor oro och lever med polisbevakning varje dag,” skrev finansminister Elisabeth Svantesson på X om gruppen Judisk antisionistisk allians protest mot den israeliska soldaten Eldar Maiders föreläsning i Stockholm. 

Föredraget hölls på det judiska kulturcentret Bajit, granne med Hillelskolan. Enligt ministern visade demonstranterna ”ingen solidaritet” utan ”passerade ytterligare en skamlös gräns”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 17 september, 2025

Vi känner med Karl-Oskar – men skiter i våra barn

I norska Lofoten snuddar Golfströmmen vid kusten. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman/SVD/TT.

Samma politiker som diskuterar om perser och kurder kan vara svenskar, rycker på axlarna åt att Norden snart kan vara obeboeligt. Var är solidariteten med nästa generations svenskar?

När min son var fem år gammal kom han ut i köket en sen kväll efter nattning och frågade upprört: ”Men vem var apan?!” Jag förstod ingenting. Han förklarade: ”Pappa är människa, farfar är människa och hans pappa var nog också människa. Så vem var apan egentligen?”

Då förstod jag. Han hade sett den klassiska bildserien av evolutionen, från krum apa till rakryggad homo sapiens. Nu undrade han, helt logiskt, hur långt tillbaka i släkten man måste gå för att hitta den där supercoola apan. Kunde det vara farfars farfar? Han famlade klumpigt efter gränserna för ett biologiskt ”vi”. Var börjar det – och var tar det slut?

Det är en rimlig fråga från ett barn. Mindre rimligt är att svenska makthavare tycks vara lika uppslukade av var vi:et börjar och slutar. Det märks inte minst på diskussionerna om kulturkanon, eller Jessica Stegruds påpekande av det ”talande” i att den diskuterades av en perser och en kurd – det vill säga kulturminister Parisa Liljestrand och socialdemokraten Lawen Redar.

Det svenska historiska vi:et tycks sträcka sig till mitten av 1800-talet, tiden för Utvandrarna-sviten. Karl-Oskars och Kristinas lidande och hopp kan vi än i dag solidarisera oss med. Längre tillbaka än så förvandlas historiska människor till platta figurer som vikingar och trälar, svåra att identifiera sig med. Det påstås att kineser har en levande vi-känsla som når 5 000 år tillbaka i tiden. Här klarar vi 150.

Nog är det märkligt att vi kan känna med Karl-Oskar och Kristina, men inte med svenskar två generationer framåt i tiden.

Men det verkliga mysteriet är inte hur långt tillbaka vi kan känna gemenskap. Det är varför vi inte tycks kunna sträcka vårt vi framåt i tiden mer än till nästa val. I slutet av augusti publicerades en studie (van Westen et al, JGR Oceans, 24/8) som är talande för detta ointresse. Där forskningen tidigare har trott att risken för Golfströmmens kollaps var relativt låg, kanske fem procent, visar nya beräkningarna på 25 procent i ett låg-utsläppsscenario – och hela 70 procent i värsta fall. Kollapsen beräknas i så fall inträffa från år 2063 och under de följande årtiondena.

Ja, det är modeller. Risker och sannolikheter. Men vi pratar heller inte om Motala ström utan om Golfströmmen – den makalösa pumpen i Atlanten som drivs av salt och värme och som gör Norden beboeligt. Den som låter oss odla potatis på sommaren och överleva vintern.

Läs mer

De gastkramande risktalen borde ha toppat varje nyhetssändning. Partiledarna som ständigt ropar om ett hotat ”vi” borde ha stått i kö för att kommentera. Här talar forskare om en 50–50-risk att själva den mäktiga pump som upprätthåller livet i Norden och möjliggjort både vikingar och Gustav Vasa riskerar att upphöra inom livstiden för dagens svenska skolbarn! Och de som får tåpirrningar av fortissimon i ”Ja, jag vill leva, jag vill dö i Norden”, just de, kunde inte bry sig mindre.

Nog är det märkligt att vi kan känna med Karl-Oskar och Kristina, men inte med svenskar två generationer framåt i tiden. Kanske borde man ha skrivit in Golfströmmen i kulturkanon?

Diskutera på forumet (1 svar)