Varför röstar en judisk transkvinna i Ungern på högerextrema Fidesz? Det är en av de frågor som undersöks i Susan Faludis berättelse om fadern Stefánie.
Mörkrummet
Susan Faludi.
Svensk övers: Emeli André.
Leopard Förlag.
Ett av problemen med skildringar av transpersoner i kulturen är att de ofta berättas ur en anhörigs perspektiv, med fokus på dennas känslor och upplevelser. Ett exempel är den populära tv-serien Transparent, där titelns ordlek visar var tyngdpunkten ligger: huvudpersonen är först och främst någons förälder och hennes erfarenhet av att leva som transkvinna formuleras i relation till detta.
”Du var en tolerant dotter”, säger samtalsledaren beundrande till författaren, den feministiska teoretikern och journalisten Susan Faludi, under det samtal som hålls i Kulturhuset i mars. Samtalet utgår från nyutkomna Mörkrummet, om Faludi och hennes far, som på ålderns höst kom ut som transkvinna (men ändå ville eller gick med på att även fortsättningsvis kallas ”pappa”). Yttrandet kan tolkas som en kommentar till en på många sätt knepig, tyrannisk och inskränkt förälder, men implicit knyter det an till uppfattningen att en identitet som transperson är något som en ska vara tacksam för om omgivningen tolererar och accepterar. Och detta fokus är något som Faludis Mörkrummet lider av, även om boken är skriven som ett kärleksporträtt över en svår och sårig människa. Hon säger under samtalet att hon inte ville skriva någon ”uppgörelsebok” trots att hennes barndom kanske innehöll uppslag till en sådan. Fadern som hade judisk bakgrund och immigrerade till USA från Ungern efter att som tonåring nätt och jämt klarat sig undan Förintelsen, var en ofta skrämmande gestalt i den unga Susans barndom. Efter att ha belagts med besöksförbud i samband skilsmässan från modern bröt fadern sig in i huset beväpnad med en kniv och var även vid andra tillfällen våldsam mot sin dotter. När Faludi så får ett mejl av den 76-åriga Stefánie, före detta Steve, där denna kommer ut som transkvinna så har de inte haft kontakt på många år. Mörkrummet skildrar deras försök att hitta tillbaka till varandra under Faludis besök i Ungern dit Stefánie har återvänt. Detta sker parallellt med historien om Förintelsens trauma och Ungerns moderna historia.
Tyvärr går det inte att skaka av sig känslan av att en dotters sökande efter en förälder och en historia delvis sker på en transkvinnas bekostnad
Faderns erfarenhet av förföljelse och flykt har gjort henne till en finurlig, undanglidande person som inte drar sig för att fiffla och förfalska papper när det behövs, något som kommer till pass i hennes arbete med fotoredigering och fotomanipulation i USA (därav titeln, Mörkrummet). Både i själva boken och i författarsamtalet återger Faludi entusiastiskt men empatiskt flera mer eller mindre dråpliga exempel på skickliga lurendrejerier i det stora såväl som det lilla. Ett problem är att hon i sin tolkning av fadern hela tiden återkommer till detta ”fifflande”, detta skiftande, som vore det något som gjorde även hennes identitet som kvinna till något suspekt. Överlag genomsyras Mörkrummet av en mer eller mindre uttalad skepsis mot faderns varande som kvinna. I en anmärkningsvärd passage stjäl Faludi Stefánies psykologutlåtande för att få fog för sin misstanke om att psykologen inte stödde fadern i hennes önskan om att genomgå en operation. Detta blir ett övergrepp i flera led: för det första för att sjukvårdens och psykologins makt att definiera, diagnosticera och undanhålla eller bevilja behandlingar i sig kan ses som en kränkning och har blivit kraftigt ifrågasatt, för att det andra för att Faludi dels tar sig rätten att läsa utlåtandet och dels delger läsarna detta efter Stefánies död. Även om ett dylikt förfarande är stötande så kan det betraktas som en begriplig känslomässig reaktion från en dotter. Faludi lägger dock fram sina tvivel under teoretikerns mantel. I egenskap av feministisk tänkare (hennes två tidigare böcker Backlash och Ställd räknas i dag som feministiska klassiker) utforskar hon transpersoners liv och villkor, men hennes kunskaper känns ganska ytliga och daterade. Ofta kommer hon nära ett äldre feministiskt tankegods som avfärdar transfeminina som kramare av en essentialistisk syn på kön som en inneboende kärna.
När Faludi ber (eller snarare tjatar om) att få se gamla foton från faderns barndom och ungdom är det också lätt att vrida sig å faderns vägnar, men denna jakt på ett förflutet är inte bara en dotters vägran att fullt ut acceptera sin förälders identitet, utan också det sökande efter sårigt och undanträngt förflutet som många med erfarenheter av exil och trauman i familjen vittnar om. Mörkrummet är som bäst när den undersöker denna aspekt av Stefánies förflutna: uppväxten i en judisk familj i ett alltmer antisemitiskt Ungern, flykten från nazismen, den amerikanska drömmen som gick i kras och det slutgiltiga återvändandet till ett land där fascismen åter gryr. Den svårbegripliga ironin (eller tragiken) i att en judisk transkvinna röstar på det högerextrema Fidesz.
Det är en välskriven, fängslande och tragisk berättelse Susan Faludi har skapat. Tyvärr går det inte att skaka av sig känslan av att en dotters sökande efter en förälder och en historia delvis sker på en transkvinnas bekostnad. Som barn till en våldsam och sluten förälder är Faludi i underläge och hennes försök att begripa denna förälder och därmed sin egen historia är förståelig, men som journalist och anhörig till en transperson blir hon påtvingande och maktbalansen en helt annan. Det är en skiftning som är intressant om än beklämmande att iaktta.