”Vid Torneälvens gudaskapade stränder, där den finnbyggda ödemarkens tystnad rått sedan världens skapelse för nästan åtta tusen år sedan, började en ny tid vid förra sekelskiftet.”
Så inleder Bengt Pohjanen sin senaste roman Trevliga djävlar, en långt ifrån lättläst bok, där den som känner till hans författarskap kan känna igen människor som förekommit i hans tidigare böckers dramatik om det Kasaland han skapat och lever i.
”Kuulkaas, hörer I, det hände på finska i Titanics tid”
För den som förstår meänkieli – tornedalsfinska – eller finska känns vissa ordvändningar och uttryck igen även om de är skrivna på den nya SJ-svenska, som följde när järnvägen drogs fram och skrev om ortssnamnen, utan att nå fram till norra Tornedalen.
Bengt Pohjanen är en fängslande muntlig berättare med böcker som ofta är svårlästa, därför gäller det att finna en fungerande läsart, för att komma in i boken och känna hur romanen får liv.
Läsaren förs ombord på Titanic i Southamptons hamn med KlämValde som spelade på syndaskrynklet ”inte som finsvenskarna, efter noter, och inte som purfinnarna, efter gehör, utan från hjärtat så det gick hit och dit.”
Detta blir något av berättartekniken.
”Den barbariska berättelsen hotar civilisationens tak och får den borgerliga ordningens väggar att vackla. Den borrar rakt ner i modernitetens visdomstand och bedövar berättarens delade håg. Den kommer från urgrunden och saknar allt intresse för form.
Den är som en jojk. Den har sitt ursprung varken i förnuft eller känsla, utan i en andlig värld, och i en kluven håg. Kluven mellan bilen och hästen, mellan nord och syd, mellan språk och världar.”
Pohjanen försöker genom tolken Tornaeus skildra kluvenheten i en bygd som älven efter 1809 års krig skiljt åt. ”Kan han ens tolka till svenska allt det här som hänt på finska?”
Historien lever och återberättas, men det krävs en stor ansträngning för att hålla samman handlingen.
Det kan kännas som en inskränkt berättelse, präglad av den religiösa sekten Korpelarörelsen, men varför ska inte skeendet kunna tolkas genom dess ögon?
Pohjanen gör ett svep genom 1930-talet och berör bland annat krigen, det socialistiska uppbygget och vägarbetarstrejken i Pajala, som han skildrar i en annan tradition än den jag är uppväxt med.
Tonfallen känner jag igen, även om jag stått utanför väckelserörelsen och vet att även andra samtal förts. Bokens troende söker ödmjukheten. Skildringen av kristallarken, som skulle föra de utvalda till Palestina, är som en vacker dröm, som upplöses. Det är som en visionär längtan, som även skulle kunna handla om den socialistiska drömmen.
Som läsare har jag svårt att finna bokens budskap, men fäster mig vid uttrycket ummikko som är det tornedalsfinska ordet för en svensktalande, som inte förstår meänkieli.
Bengt Pohjanen ger ordet betydelsen brunnen som sinat, en tanke som kanske ger en förklaring till den kluvenheten, som många uppfattar finns i Tornedalen.
