Nigel Farage är segerviss. Efter vårens lokalval i Storbritannien har hans högerparti Reform UK tagit makten på flera orter i landet – och i nationella mätningar slår de rekord efter rekord. Som Farages enda hinder står en av landets minst populära premiärministrar någonsin, ett fragmenterat Toryparti – och hans eget ego.
Preston, England.
I en av de vackra salarna i County Hall, med träpaneler längs väggarna och ljusblått tak, sitter tio män runt ett bord. Alla tillhör det politiska partiet Reform UK, och tillsammans utgör de den nyvalda kommunstyrelsen i Lancashire.
De väntar spänt på att deras partiledare, Nigel Farage, ska komma och gratulera dem till framgången i det senaste lokalvalet.
När Farage kommer in i rummet, iklädd kostym och en lila paisleymönstrad slips, börjar han genast skämta. Någon frågar Nigel om han vill ha något att dricka.
– Är det inte lite för tidigt för det? frågar Farage och skrattar gott.
Klockan är halv tio på morgonen och Nigel Farage har mycket att vara glad över. Valsegern för Reform UK i Lancashire i lokalvalen var total. Partiet vann 53 av totalt 84 platser i kommunfullmäktige. Näst störst blev de konservativa Tories, med endast 8 platser. Reform UK lyckades nästan helt utplåna både Tories och Labour. Landets två traditionella maktpartier backade med 40 respektive 27 mandat.
Samma mönster upprepades i en rad andra kommuner i England. Reform UK sitter nu i majoritet i 10 av de 24 kommuner och andra lokala municipaliteter som höll lokalval i början av maj. Partiet vann även flest mandat av alla partier – 677 av de totalt 1 650 mandat som fanns att ta. Nationella undersökningar visar att partiet nu är det mest populära i Storbritannien. Vissa undersökningar pekar på att runt 30 procent av alla britter skulle rösta för partiet om det var val i dag.
Reform UK grundades i slutet av 2018 av Nigel Farage, då under namnet The Brexit Party. Farage har länge varit en av Storbritanniens mest högljudda och inflytelserika EU-kritiker. Han var en av medgrundarna till partiet UKIP som han även ledde under 2010-talet. Efter Brexitomröstningen 2016 sade Farage att han hade uppnått sin politiska ambition och avgick som partiledare.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Men hans verk var inte färdigt, trots allt. Två år efter folkomröstningen var Farage missnöjd med förseningar i Brexitförhandlingarna. Brexitpartiet förespråkade att Storbritannien skulle gå ut ur EU snabbt och utan kompromisser, en så kallad ”no-deal” Brexit. De fick stora framgångar i Storbritanniens sista EU-val i maj 2019, men vann inga mandat i det nationella valet senare samma år.
I och med Storbritanniens officiella utträde ur den Europeiska Unionen i januari 2020, tre och ett halvt år efter folkomröstningen, förlorade partiet relevans, och döptes i januari 2021 om till Reform UK. Partiet genomgick en identitetskris, och under coronapandemin försökte man utan större framgångar positionera sig mot nedstängningar och vaccinering.
I dag följer partiet en mer klassisk högerpopulistisk agenda. De är, först och främst, invandringskritiska. De vill sätta totalstopp för all ”icke-väsentlig” invandring, göra det omöjligt för alla som anländer från ett säkert ursprungsland att söka asyl eller medborgarskap, deportera utländska medborgare som begår brott, och göra det dyrare att anställa utlänningar i stället för britter.
Farage har, med karakteristisk känsla för det minnesvärda, stulit begreppet nettonoll från sina politiska fiender i miljörörelsen, och hävdar att Storbritannien måste kämpa för nettonoll i invandring i stället för växthusgasutsläpp.
Precis som andra populistiska partier positionerar de sig också mot det politiska etablissemanget. I partiets broschyrer beskrivs Tories och Labour som två sidor av samma mynt.
Reform säger bara vad folk vill höra. Det är svårt att styra ett land, men de får det att låta lätt.
Samtidigt skiljer sig Reform UK från vissa andra högerpopulistiska partier genom att utlova stärkta sociala välfärdssystem, åtminstone på vissa punkter. De utlovar större investeringar och kortare köer i Storbritanniens sjukvårdssystem och skattelättnader för dem med allra lägst löner. De har sagt att de vill ta bort bidragstaket för familjer med fler än två barn, samt behålla systemet med vinterbränsleutbetalningar för de äldre.
I april plockade partiet till och med upp ett gammalt krav från Jeremy Corbyns tid som ledare för Labour: att nationalisera stålbolaget British Steel.
Strategin tilltalar många. Reform UK positionerar sig till höger om Tories i invandringsfrågan, samtidigt som de lockar med en ekonomisk populism som i många fall ligger till vänster om Keir Starmers Labour.
I centrala Preston pratar jag med Tim, 55, tidigare lastbilschaufför och företagare, numera hemlös. Han har på sig en keps och randig stickad tröja, och är mån om att jag inte ska tycka illa om honom för att han röstade på Reform UK.
Han försäkrar mig flera gånger under vårt samtal om att han inte är rasist.
– Jag hade ett eget företag tidigare, lastbilstransport. Men sedan kom covid, och lastbilarna kunde inte köra som vanligt. Jag blev tvungen att sälja allt, inklusive lastbilen som jag brukade sova i.
Han säger att han inte får särskilt mycket hjälp från kommunen. De håller på att leta ett boende till honom, men har inte lyckats hitta något än.
– Invandrarna får en månads vistelse på hotell, de får matkuponger. Själv tvingas jag gå till snabbmatsstället jag gått till i 20 år och fråga vad de kan fixa åt mig för ett och en halv pund.
Jag frågar om han tycker att det känns orättvist. Han funderar ett tag.
– Ja, på ett sätt. Jag har alltid gjort rätt för mig, jag har betalat skatt.
Bilden av nyanlända invandrare som går före hårt arbetande britter i kön till olika välfärdssystem är ett återkommande tema i Reformpartiets retorik. Och idén om att kommuner betalar för hotellplatser till asylsökande, samtidigt som de har svårt att hitta lägenheter åt hemlösa, är inte gripen ur luften.
I lagen om olaglig migration från 2023, som infördes av den förra Toryregeringen, förbjöds flyktingar som anländer till Storbritannien i små båtar från att någonsin söka asyl i landet. Lagstiftningen gjorde att tiotusentals människor hamnade i limbo, många av dem fast på hotell på obestämd tid.
Det visar sig att Tims känsla av att ha blivit orättvist behandlad sträcker sig ännu längre bak i tiden. Han berättar om hur det var att köra lastbil fram och tillbaka till Frankrike, om hur många migranter som försökte hoppa på hans lastbil i Dunkirk och Calais, när han var på väg tillbaka till Dover.
– De kom plötsligt, som från ingenstans. Och det var jag som fick böta om de lyckades hoppa på, inte de.
Andra i Preston är mer skeptiska till Reform UK och Nigel Farage.
– Reform säger bara vad folk vill höra. Det är svårt att styra ett land, men de får det att låta lätt, säger John Larmour, en lärare i 60-årsåldern som sitter och röker på en bänk.
Jag vill ha förändring, vilken förändring som helst.
– När Farage var europaparlamentariker gjorde han inte ett skit.
Farage, som representerade UKIP i Europaparlamentet under två decennier, var en av de ledamöter med allra lägst närvaro vid parlamentets omröstningar.
– Partiet är bra på en enda sak, och det är sociala medier. De förstår hur man använder dem.
Nigel Farage har 1,3 miljoner följare på Tiktok, mer än alla andra brittiska parlamentsledamöter sammantaget. I ett typiskt inlägg står han utanför en pub som ligger precis intill parlamentet, med en öl i handen, och ger Labours finansminister svar på tal.
– Rachel Reeves säger att jag tillbringar för mycket tid på The Westminster Arms. Men jag föreslår att hon kommer hit, då kanske hon skulle stöta på lite vanligt folk och förstå vilken skada hon gör på ekonomin. Hur som helst har jag inte tid för allt detta trams. Skål!
I andra klipp talar han raljant om invandrare eller det han uppfattar som politiskt slöseri – gärna samtidigt. Ett återkommande tema är att kommuner slösar pengar på asylsökande medan britter glöms bort.
Reform UK satsar också stort på traditionella medier. John berättar att hans mamma röstar på Reform UK. Han skyller det på att hon kollar på GB News från morgon till kväll, tv-kanalen som grundades 2021, sänder nyheter dygnet runt och har starka kopplingar till den brittiska högern, och särskilt till Reform UK.
Nigel Farage har ett eget program på kanalen, som visas på bästa sändningstid tre gånger i veckan. Under programmet sitter han på nyhetsankarets plats, i stället för i heta stolen. Han väljer ämnen och intervjupersoner själv, i stället för att bli utfrågad. Det ser ut som ett nyhetsprogram, men fungerar som en politisk kampanj.
Den stora frågan är om partiet kommer att lyckas hålla farten uppe ända fram till nästa nationella val, som kommer att hållas 2029 om inte Keir Starmer utlyser nyval innan dess. Farages gamla parti UKIP nosade på 20-procentsstrecket redan 2014, men förlorade sitt momentum när valet närmade sig.
Den andra frågan är om andelen röster som läggs på Reform UK ens kommer göra avtryck i parlamentet. Storbritanniens system med majoritetsval i enmansvalkretsar tenderar att gynna de två största partierna på bekostnad av mindre partier. I förra parlamentsvalet fick Reform UK 14 procent av alla röster, men mindre än en procent av alla mandat i parlamentet, medan Labour vann en jordsskredsseger med endast 34 procent av rösterna.
På grund av valsystemet skulle Reform UK nå allra längst om de lyckas positionera sig som de nya Tories. Bland partiets parlamentariker och lokalpolitiker finns många tidigare Torymedlemmar.
En av dem är Ged Mirfin, som varit Torymedlem i nästan fyra decennier. Han har bakåtslickat grått hår, kritstrecksrandig kostym, brun väst och tjocka guld- och silverringar på alla fingrar.
– Jag tappade förtroendet för Tories ledarskap. Jag älskar Boris Johnson, men hans regering var kaotisk. Theresa May levererade inte Brexit. Liz Truss kraschade ekonomin. Och Kemi Badenoch, hon är fruktansvärd.
Mirfin pressades även av lokala väljare att byta till Reform.
– Jag hade inte kunnat vinna som Tory.
Att Tories inte längre är ett regeringsdugligt parti, att de är inkompetenta, oprofessionella och har misskött ekonomin, är ett återkommande tema när jag pratar med Reform UK:s lokalpolitiker i Preston.
Samtidigt är Labours premiärminister Keir Starmer, efter nästan ett år vid makten, den mest impopulära av de senaste nio premiärministrarna i Storbritannien – om man räknar bort Liz Truss, som inte höll sig kvar vid makten i mer än 44 dagar.
Annat talar emot Reformpartiet. Än så länge lever Tories, och de är fortfarande bättre än Reform på att dra in donationer. Små partier och protestpartier gör ofta bättre ifrån sig i lokalval än i nationella val, där många uppfattar det som att mer står på spel. Och i alla de kommuner där Reform nyligen vunnit makten kommer de nu att tvingas styra, i stället för att kritisera det politiska etablissemanget från sidlinjen.
Brexit är ett praktexempel på att det är lättare att lova än att leverera. Brexit-kampanjen lovade minskad invandring och ökad kontroll över Storbritanniens gränser, men utfallet blev tvärtom: invandringen till Storbritannien ökade enormt efter landets utträde ur EU. Nu är det främst utomeuropéer i stället för EU-medborgare som kommer för att arbeta och studera i landet.
När man frågar Reformpolitiker hur det kunde bli så får man oftast samma svar.
– Det var inte ett riktigt Brexit. Om Reform UK hade suttit vid makten hade det sett annorlunda ut, säger Simon Evans, vice ordförande i kommunfullmäktige.
Och trots sin karisma och förmågan att framstå som en folkets man är Farage en kontroversiell figur i brittisk politik, med en tendens att bli ovän med folk inom sitt eget parti. I mars blev Rupert Lowe, en av fem dåvarande parlamentariker för Reform UK, sparkad av partiet och polisanmäld för att ha riktat våldsamma hot mot partiordföranden Zia Yusuf. Tidigare i juni avgick Zia Yusuf plötsligt som ordförande, för att sedan återvända två dagar senare som chef för Reforms egen version av Elon Musks nedskärningsmyndighet Doge.
I Preston målar Farage upp en bild av en kommun på konkursens rand, med stora skulder, som Reform UK nu måste rädda. Det är en bild av kommunens finanser som den tidigare kommunstyrelsen avfärdar.
Farage säger att han kommer att skicka hjälp i form av ett team från partiets egen Doge-enhet nästa vecka. Och trots att Farage beskriver nuläget som katastrofalt låter han optimistisk.
– Media älskar att utmåla oss som ett protestparti. Det stämmer inte. Vi är det enda partiet som tillförde energi och optimism i lokalvalen.
Vissa av Reform UK:s egna väljare verkar dock inte hålla med.
– Jag vill ha förändring, vilken förändring som helst, säger Steven, en lång och solbränd brevbärare som har på sig Royal Mails röda pikétröja.
Han har varit Labourväljare i hela sitt liv men gillar inte Keir Starmer och röstade för Reform UK i lokalvalen.
– Det är en proteströst. Ingenting kommer att förändras.
