Med bara 250 kvadratmeter jord att odla på kan jag och min sambo inte själva producera hela vårt årsbehov av lök, eftersom vi vill odla annat än bara ingredienserna till löksoppa. Häromdagen när jag tittade över lökförrådet slog det mig hur mycket plats två ton lök måste ta. I vårt kök krävs en hel del logistik för att få rum med bråkdelen, då kan man tänka sig hur mycket utrymme som krävs för tusentals kilo. Och hur tungt det är! Min farfar skördade årligen två ton lök och två ton potatis hemma på gården på Gotland. Det var tider det.
Under sitt drygt 80-åriga liv genomlevde farfar en fantastisk utveckling; han såg traktorn göra hästarna arbetslösa, bilen avståenden kortare och flyget världen närmare. Drömmen att bli pilot kunde dock aldrig förverkligas, till det räckte inte hans 6-åriga grundskola och begränsade ekonomi. Han jobbade i stället med att sälja modulhus och senare farmors textiltryck. Som den uppfinnarjocke han var tog han till sig all ny teknik: telefonen, elspisen, teven, mikrovågsugnen, datorn, mobiltelefonen. Hela min uppväxt jobbade farfar på fritiden med att utveckla en flygplansmotor som skulle vara dubbelt så effektiv som dagens. Tyvärr blev den aldrig klar, men optimismen tog aldrig slut. Utvecklingen går framåt och uppåt!
Farfar var stolt över Gotland, denna underbara vackra ö. Han gladdes varje år när antalet soltimmar överträffade Öland och resten av Sverige – detta skulle ju göra att turisterna älskade Gotland ännu mer. Men under senare år noterade farfar bekymrat att det blivit allt fler fastlänningar, stockholmare, som gjorde stor profit på turisterna. Gotlands turister. När Robert Wells tog med sin turné till de numera gräsbeklädda vallgravarna strax utanför ringmuren tyckte farfar att detta var att ’stjäla pengar från gotlänningarna’. Inte nog med att ägarna till företaget som drev hela cirkusen betalade skatt i Stockholm, de hade också med sig egna snickare, tekniker och andra hantverkare. Och dessutom hade festivalen egna mat- och öltält som drevs av stockholmsföretag. Jäkla utsugare, tyckte farfar. ’Di kumma hit å gö penga på våre turista’. Farfars analys var att nollåttorna och deras hotell, caféer, restauranger och pubar mjölkar turisterna så att de inte har råd att konsumera så mycket under resten av sin semester på ön, vilket drabbar det inhemska näringslivet och gotlänningarnas försörjningsmöjligheter. Robert Wells och hans gelikar utnyttjade enligt farfar Gotlands dragningskraft, och slog mynt av öns resurser. Klockrent.
När jag står där och flyttar löken fram och tillbaka för att få bättre plats tänker jag på farfars upprördhet, och förundras över hans tydliga beskrivning av denna imperialism. Det som gör mig mest konfunderad är att farfar samtidigt var totalt oförmögen att se att västvärlden varje dag utnyttjar fattiga länder på liknande sätt. Vi stjäl deras resurser och får det att framstå som en ynnest att vi bringar utveckling till deras länder. Man brukar säga att man lätt blir hemmablind, men det tycks också vara jäkligt enkelt att bli bortablind.
