Amatörer
Regi: Gabriela Pichler.
Manus: Jonas Hassen Khemiri
och Gabriela Pichler.
Medverkande: Zahraa Aldoujaili, Yara Aliadotter, Fredrik Dahlm m.fl.
Lafors är ett litet samhälle på västgötaslätten, mest känt för sin westernhelg och ”rondälg”. Det är en bygd med hög arbetslöshet och åldrande befolkning. En gång i tiden låg här en betydande textilindustri men numera är fönstren på garveriet igenbommade, affärslokalerna står tomma och googlar man på kommunen består de översta träffarna av fylleklipp från westernhelgen.
Så presenteras det fiktiva samhället i Gabriella Pichlers nya film Amatörer. Som åskådare är det lätt att känna igen bilden; Lafors är ett samhälle som inte haft några betydande fabriker på så lång tid att det inte är meningsfullt att kalla det ”postindustriellt” längre. Ändå råder det i inledningsscenen en viss entusiasm på kommunkontoret. Det talas nämligen om att det tyska lågprisvaruhuset ”Superbilly” vill prospektera i bygden. Att 500 nya jobb kan tillkomma. Kommunalråden skiner som solar. Här gäller det att visa framfötterna, utbrister den överentusiastiske Musse (Fredrik Dahl) och föreslår en reklamfilm.
För den som har sett Äta, sova dö är det lätt att identifiera Pichlers anslag redan i öppningsscenen. Pichlers debut kom 2012 och slog ut som en färgsprakande raket i det svenska filmlandskapet. Det är en varm komedi om den nyligen avskedade salladsplockerskan Raša som gör vad som helst för att få ett nytt jobb. När den kom var det dessutom den första svenska klasskildringen på årtionden, vilket gav hela filmsverige självförtroende. Plötsligt hade vi en regissör av Ken Loachs, Robert Guédiguians och bröderna Dardennes kaliber. Och det ska sägas med en gång att den efterlängtade Amatörer, som gjorts i samarbete med författaren Jonas Hassen Khemiri, befäster Pichlers position som Sveriges just nu viktigaste politiska regissör.
Om Pichlers första film handlade om hur unga människor tvingas marknadsföra sig själva för minsta skitjobb handlar Amatörer om vansinnet i att kommuner måste ”sälja in” sig själva till företagen. Kort efter inledningen ger sig kommunarbetaren Musse av till Lafors högstadieskola där han ber eleverna om råmaterial till reklamfilmen. Niondeklassarna Dana (Yara Aliadotter) och Aida (Zahraa Aldoujaili) nappar genast och med hjälp av mobiltelefonerna börjar de dokumentera sin vardag. Detta var givetvis inte vad kommunledningen hade tänkt sig så i stället hyr de in en professionell reklamfilmare. Men Aida och Dana har fått blodad tand – under processen har de förvandlats till skjutjärnsjournalister. Nu är det upp till dem att ge den äkta bilden av Lafors.
Om Pichlers första film handlade om hur unga människor tvingas marknadsföra sig själva för minsta skitjobb handlar Amatörer om vansinnet i att kommuner måste ”sälja in” sig själva till företagen
Amatörer är en film som korsklipper olika typer av filmmaterial. Dels får vi se den idylliska reklamfilmen som kommunen spelar in, full av rödmålade stugor med vita knutar. Dels tjejernas mobilfilmer när de besöker arbetarna på det lilla garveriet – som inte alls känner sig så entusiastiska över att ”Superbilly” ska komma till bygden. Men här finns också scener inspelade med steadycam som förmedlar ramberättelsen. Som åskådare är det lätt att känna igen Khemiri i allt detta; hans förkärlek till dubbelexponeringar och metafiktion går som en röd tråd genom filmen. Och när detta paras med Pichlers underifrånperspektiv uppstår cineastisk magi. I en av filmens bästa scener kör den inhyrda reklamfilmaren en drönare över ett idylliskt villakvarter, till tonerna av 60-talsschlager. I nästa stund får vi se de Aidas och Danas mobilfilm från samma gata, när de skildrar en deppig plats med hög arbetslöshet. Det briljanta i sammanhanget är att Pichler inte tar ställning till de två porträtten. Lafors är både en fridsam liten bygd och en del av det svenska rostbältet. Eller om man så vill: ingetdera.
Ibland talas det om att svenska arbetarskildringar måste lämna fabrikerna och porträttera något annat än vita män i blåställ. Detta sägs ofta av människor med noll koll på genren. Klasskildringarna har i mer än ett årtionde gestaltat ett brokigt socialt landskap och Amatörer är ytterligare en i sammanhanget. Filmen gör aldrig någon grej av att ensemblen är multikulturell, vilket känns befriande. Tyvärr innebär detta samtidigt att vissa konflikter kring etnicitetsfrågan inte riktigt följs upp – till exempel väntar man som åskådare på att den överentusiastiske Musse ska explodera på grund av den rasism han utsätts för på kommunkontoret. Det händer visserligen, men inte på det sätt man tänker sig. Om den underliggande rasismen är ett slags tjechovskt gevär kommer det aldrig mera än en knallpulversmäll från det.
Detta är dock en invändning på marginalen. För på det stora hela är Amatörer en underbar film som pulserar av humanism. Dessutom kommer den precis rätt i tiden. I dag talas det mycket om klyftan mellan land och stad, om kommuner som bågnar under trycket av flyktingvågen och om ekonomiska styrmodeller (New Public Management) som inte längre fungerar. Pichler kastar sig in i dessa frågor med huvudet före – och i krocken uppstår en komedi det slår gnistor om. Dessutom ger Amatörer filmsverige två nya namn att lägga på minnet. Själv förutspår jag att Dana och Aida kommer att bli lika folkkära som Raša från Äta sova dö. I alla fall kör gerillafilmarna på moppe rätt in i den här skribentens hjärta.
_____________________________________
Prova Flamman gratis!
Just nu kan du få prova Flamman gratis i en månad. Följ länken för mer information.