Ett hundratal demonstrerande pensionärer i Buenos Aires möttes av långt fler kravallutrustade poliser. Nu har rörelsen växt till en massprotest. För de gamla väcker våldet från polisen minnen från militärdiktaturen. ”Det är som en film man redan sett”, säger den pensionerade barnläkaren Miguel Merlo.
Den äldre mannen fattar tag i min arm och hejdar mig när jag passerar i trängseln. Samtidigt håller han om sin egen arm och visar. Kroppen skakar i chock.
– Det ena polisledet började attackera, de knuffade mig, jag snubblade och föll. Jag täckte mitt huvud med armen, men de fortsatte att knuffa. Sedan slog de mina kamrater, berättar han.
Miguel Merlo är pensionerad barnläkare, en gång chef för neonatalavdelningen på sjukhuset Vicente López y Planes.
Han föddes i en arbetarfamilj och säger att han valde läkaryrket för att hjälpa andra, men han var också ung i ett land där en militärdiktatur nyligen tagit makten.
– Vi organiserade en studentstrejk på universitetet. Det var många studenter som hade försvunnit, berättar han om juntans tid vid makten på 1970-talet.
– Vi visste om det, men jag tror att vi inte hade en ordentlig uppfattning av vad som faktiskt skedde. I varje grannskap saknades någon. En gång blev jag och mina kamrater misshandlade av poliser utanför universitet.
Om man vill förstå det som händer i Argentina idag – det politiska motståndet på gator och torg och polisvåldet som nu blossat upp – är försvinnandet av 30 000 människor under diktaturen själva smärtpunkten, men också det trauma som format en snart 50 år gammal obruten uppvisning av trots, mod och hopp.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Uthålligheten hos mödrarna till de försvunna – som aldrig slutade gå runt pyramiden på Plaza de Mayo varje torsdag, med kraven på sanning och rättvisa för sina barn – har visat vägen även för andra.
Varje onsdag demonstrerar nu fattiga pensionärer utanför kongressbyggnaden mot presidenten Javier Mileis politik. De protesterar mot att pensionerna inte längre räcker till för att täcka alla höga kostnader och mot nedskärningarna i välfärden, till exempel borttagna subventioner för läkemedel. Varje vecka möts de av en polisbrutalitet som skapat chock bland stora grupper i det argentinska samhället.
– Det är som att se en film som man redan har sett. Man försöker behålla värdigheten när polisen attackerar, men det är väldigt förödmjukande, säger Miguel Merlo.
President Milei kallar sig själv anarkokapitalist och tillträdde som president i Argentina för drygt ett år sedan. Nu har den skenande inflationen gått ned – men fattigdomen har ökat. Under det första halvåret under 2024 räknades 52,9 procent av befolkningen som fattig, enligt landets statliga statistikinstitut Indec.
Argentina har haft ekonomiska problem i många år. Mileis vallöften byggde på att minska statens roll i samhället och under hans första år som president genomfördes stora nedskärningar i välfärden, uppsägningar av statsanställda, privatiseringar och ett kulturkrig som jämförs med Donald Trumps.
Det hjälper oss när fotbollsklackar, fackföreningar och ungdomar nu ansluter till oss och stöttar.
– Jag är här på grund av mina fyra barn och mina två barnbarn. Jag är här för att jag vill lämna dem ett värdigt land så att de kan leva i fred. Det enda vi vill är att gå marschen runt kongressbyggnaden utan att bli slagna, säger 75-årige Carlos.
Han vänder sig bort och täcker ansiktet, där tårarna rinner, med handen.
Minimipensionen i Argentina ligger nu i mars runt 3 320 kronor enligt den argentinska socialförsäkringen, medan priserna har stigit till liknande svenska nivåer. På detta kom ”cryptogate”, en politisk skandal till följd av Mileis marknadsföring av kryptovalutan $Libra, vars värde bara några timmar efter inlägget rasade.
Säkerhetsstyrkorna som möter demonstranterna på gatorna lyder under ministern för nationell säkerhet, Patricia Bullrich. Det är samma minister som står bakom en ny regel som väckt juridisk debatt för att den ökar rätten för säkerhetsstyrkorna att bruka våld mot demonstranter.
”Milei, det är du som är diktatorn” ropar pensionärerna, och ”Milei – svindlare” – en referens till kryptoskandalen.
På ett plakat har någon skrivit: ”Milei, jag är pensionär. Du tog ifrån mig pengar, medicin, mat, men du kan aldrig ta ifrån mig min värdighet.”
Demonstrationståget den här onsdagen försöker korsa gatan Rivadavia, men polisen omringar demonstranterna och trycker upp folkmassan längs en lång husvägg. Sedan följer slag med batonger och tårgas mot människor i folksamlingen. Både journalister och demonstranter är röda i ansiktena av gasen.
Läkaren och antropologen Ricardo Zambrano är på plats. Under diktaturen vårdade han skadade människor ur motståndsrörelsen.
– Underrättelsetjänsten fick korn på mig och en dag när jag var på arbetet gjordes en razzia mot mitt hem. Det var en månad efter kuppen. När jag kom hem berättade flickan som hade vaktat min son om hur militären en halvtimme efter att jag hade gått bröt sig in genom dörren. De hade stulit saker, men framförallt: De hade satt en pistol mot min treåriga sons huvud. Om jag varit där den dagen, hade jag inte stått här nu och pratat med dig.
Ricardo återvände till Argentina omedelbart efter diktaturens fall. 84 år gammal dyker han upp han varje onsdag, för att tillsammans med de andra pensionärerna mota säkerhetsstyrkornas gas och batonger.
– De kastar gasen bakifrån så att du inte ser när det kommer och kan skydda dig, i alla fall vända dig åt andra hållet. Det känns som att man håller på att kvävas, säger Ricardo.
I höstas uttalade sig påven mot polisvåldet i Argentina efter att en video från demonstrationer vid kongressen blivit viral, där en 10-årig flicka sitter på marken med sin mamma och blir pepparsprejad av polisen.
– Arbetare och folket krävde sina rättigheter på gatorna, medan polisen tryckte tillbaka dem med den dyraste vara som finns: pepparsprej av högsta kvalitet, sade påven på ett stormöte för sociala rörelser i Vatikanen.
Interamerikanska kommissionen för mänskliga rättigheter (IAHCR) har uttryckt oro över den argentinska polisens oproportionerliga våld och uppmanat staten att inte kriminalisera protester och de som deltar i dem. Användandet av gas mot pensionärerna upphörde under en period men är nu tillbaka.
Vissa dränker in sig i mjölk – ett husmorsknep mot pepparsprej. Men vad många inte vet är att gasen som används den här dagen varken är pepparsprej eller tårgas, utan en speciell kemisk blandning som får minsta kontakt med vätska – som svetten denna sommardag – får huden att brännas.
Trots brutaliteten de möttes av genomförde pensionärerna även den här onsdagen sin planerade marsch runt kongressbyggnaden. Det sista jag ser är två gamla kvinnor som skickar slängkyssar till de kravalluniformerade poliserna.
”Vi ses nästa onsdag”, ropar de.
Redan nästa dag möter jag Miguel och Ricardo igen. Jag besöker torsdagsmanifestationen vid Plaza de Mayo där man varje vecka samlas för att upprätthålla det kollektiva minnet av fascismens övergrepp. Miguel stöttar upp sin brutna arm med en mitella.
– De unga poliserna ser rädda ut när de slår oss. Många kommer från de fattigaste områdena. Även om polislönerna är låga ger de mat på bordet. De äldre polisernas ansiktsuttryck är annorlunda. De gillar vad de gör, säger han.
Människor ropar:
”Vi glömmer inte, vi förlåter inte, vi försonas inte”
När jag skriver de sista raderna på den här artikeln sitter jag i väntrummet på sjukhuset Ramos Mejía. En vecka gick, ännu en onsdag har passerat. Innanför dörren svävar fotografen Pablo Grillo mellan liv och död. Han träffades i huvudet av en tårgaskapsyl. Vid ingången står hans far Fabián.
– Jag var offer för diktaturen, jag satt fängslad då. Vi är en politiskt aktiv familj och det säger vi med stolthet. Politisk aktivism är inget dåligt. Pablo är politiskt aktiv men han arbetade som frilansfotograf. Min son slåss nu för sitt liv, på grund av den här Patricia Bullrich.
Enligt Clarín slutade onsdagens demonstration i minst 124 arresteringar och 46 skadade.
Supportrar från oräkneliga fotbollsklubbar, däribland de enormt populära rivalerna River Plate och Boca Juniors, hade anslutit sig i mängder.
– Det började med att fotbollssupportrarna från Chacarita kom för att stötta en kamrat förra veckan. De får oss alla att känna att de är med oss. Det finns inget mer argentinskt än fotbollssupportrar, en unik känsla av tillhörighet, säger den gamle demonstranten Rubén.
Denna onsdags marsch utbröt i kaos innan den enorma folkmassan ens hann börja röra sig framåt. De fem säkerhetsstyrkorna splittrade demonstranterna åt olika håll med gummikulor, tårgas och vattenkanoner.
– För första gången någonsin hörde vi ljudet av polisvåldet inifrån salen där vi satt på kongressen. Så vi gick ut för att se vad som hände, sade Estebán Paulón, ledamot för Partido Socialista.
Majoriteten av de gripna demonstranterna friades av en domare några timmar därpå. Detta med hänvisning till den grundläggande konstitutionella rätten att protestera och yttrandefriheten. Beslut har kritiserats av regeringen. Argentinas stabschef Guillermo Francos påstod att demonstranterna ville genomföra en statskupp, och Patricia Bullrich gick i försvar till säkerhetsstyrkan som avfyrade tårgaskapsylen som träffade Pablo Grillo.
Genom natten brinner bilar längs med avenyerna, sopcontainrar har byggts till barrikader. Runt om i Buenos Aires och i andra städer hörs ljudet av människor som slår mot kastruller. Den argentinska traditionen med cacerolazos, improviserade slagverkskonserter, lever vidare. Att slå på det man har är en protest mot makten.
Långt bort från oväsendet slåss 35-årige Pablo Grillo för sitt liv på en intensivvårdsavdelning.
Smärtan, tröttheten och fattigdomen följer argentinare genom generationer. Men det gör också viljan till motstånd, att aldrig ge upp. Nödvändigheten formade protesternas metoder. Det närmast rituella sättet att återkomma, återupprepa, hålla ut, se framåt. Men aldrig glömma det förflutna.
– Det hjälper oss när fotbollsklackar, fackföreningar och ungdomar nu ansluter till oss och stöttar, säger Carlos, kämpande pensionär och supporter till Chacarita.
– Det handlar om att ta sig ur hemmet. Att inte lämna scenen fri, så att de kan göra vad de vill.
