Den äldre mannen fattar tag i min arm och hejdar mig när jag passerar i trängseln. Samtidigt håller han om sin egen arm och visar. Kroppen skakar i chock.
– Det ena polisledet började attackera, de knuffade mig, jag snubblade och föll. Jag täckte mitt huvud med armen, men de fortsatte att knuffa. Sedan slog de mina kamrater, berättar han.
Miguel Merlo är pensionerad barnläkare, en gång chef för neonatalavdelningen på sjukhuset Vicente López y Planes.
Han föddes i en arbetarfamilj och säger att han valde läkaryrket för att hjälpa andra, men han var också ung i ett land där en militärdiktatur nyligen tagit makten.
– Vi organiserade en studentstrejk på universitetet. Det var många studenter som hade försvunnit, berättar han om juntans tid vid makten på 1970-talet.
– Vi visste om det, men jag tror att vi inte hade en ordentlig uppfattning av vad som faktiskt skedde. I varje grannskap saknades någon. En gång blev jag och mina kamrater misshandlade av poliser utanför universitet.
Om man vill förstå det som händer i Argentina idag – det politiska motståndet på gator och torg och polisvåldet som nu blossat upp – är försvinnandet av 30 000 människor under diktaturen själva smärtpunkten, men också det trauma som format en snart 50 år gammal obruten uppvisning av trots, mod och hopp.
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!