I Flamman 5/1 beskriver Hans Norebrink sina känslor efter att ha läst Dikötters försök att beskriva den period i Kinas historia som brukar kallas ”det stora språnget”. Inte nog med att han tycker sig se ”en fasansfull regim slutligen demaskerad” därtill plågas han av privata skuldkänslor för att en gång ha trott på och försvarat ordförande Mao.

Om den nya ledning som sakta men säkert vridit Kina till ett enpartistyrt kapitalistiskt land läste Flamman skulle de nog applådera.
Just detta, att Kinas nuvarande ledning samtidigt som de hyllar Mao och säger sig vara hans naturliga fortsättning lägger skulden för svälten i samband med det stora språnget på hans politik och kopplar ihop det med kulturrevolutionen borde annars göra Hans betänksam.
Särskilt som de där är ense med västvärldens beskrivning.
Segraren skriver historien,det vet vi sedan länge. En som tagit fasta på det och granskat perioden är Minqi Li ,till skillnad från Dikötter marxist. I The rise of China and the demise of the capitalist world economy, liksom i olika inlägg som kan hittas på nätet ger han en minst sagt annorlunda bild.

Där visar han med tillgänglig befolkningsstatistik att ”the great famine” snarare var typisk för det förrevolutionära Kina , ja till och med något lägre. Att man ändå kan tycka att man såpass långt efter revolutionen borde byggt upp bättre beredskap mot både torka och översvämningar är en annan sak, men sett över hela ”Mao-perioden” blir resultatet långt färre svältande än i det förrevolutionära Kina.

När det gäller det politiska ansvaret kan det vara värt att minnas att Mao aldrig hade den enväldiga status i Kina som tex Stalin nådde i Sovjet. Tvärtom befann han sig ofta i minoritet i ledningen.
De huvudansvariga för det stora språnget,liksom rörelsen för folkkommunerna och stålproduktionen var Li Shaoqi och , hör och häpna , Deng Xiaoping. Maos varningar och förmaningar gav visst resultat i slutet av 59 då några av de värst överdrivna planmålen skrevs ner. Just oförmågan att granska produktionsrapporter kritiskt uppifrån tillsammans med lokala partibossars tendens att överdriva resultat ledde till orimliga leveranskrav, ja till och med risexport under den värsta tiden.

Den nuvarande ledningen i Kina stöder i huvudsak sin politik på Deng Xiaopings teser; några måste bli rika först, ekonomisk utveckling måste gå före klasskamp , social harmoni osv
Så säga vad man vill, att tysta ner Dengs roll i den svält som faktiskt fanns och till stor del berodde på politisk inkompetens där bedömningar utgick från propagandasiffror istället för verkliga produktionstal och lämpa över den på Mao passar som hand i handske för Kinas nya byråkratkapitlistklass liksom den styrande procenten i väst. Bara det borde räcka som skäl för att inte läsa Dikötter som livets ordaren läser bibeln.
När det gäller kulturrevolu­tionen, det vill säga huruvida det var och är rätt eller fel att göra uppror mot de styrande för folket vore det intressant om fler läste igenom Dongping Hans utmärkta skildring i The unknown cultural revolution.

En vänster som fortsatt okritiskt tar till sig enbart de värderingar av tidigare försök att bygga socialism som hyllas av dagens styrande skikt blir visserligen rumsren men aldrig något hot mot systemet.
Clemens Lilliesköld