Delar av den anrika fjällstationen Blåhammaren rivs i skrivande stund ned. En flygel med gästrum är i dåligt skick och ska jämnas med marken, och det är inte märkvärdigt i sig.

Men bakgrunden till att grävmaskinerna är där tillhör en betydligt mer infekterad historia.

Blåhammaren är, tillsammans med Storulvån och Sylarna, en av punkterna som knyter samman Jämtlandstriangeln – en av landets mest kända vandringsleder. Fjällstationerna drivs av Svenska turistföreningen (STF), som är en viktig tillhandahållare av boende och service till fjälls. När de i höstas beslutade sig för att göra omfattande förändringar av sin verksamhet blev det stort rabalder.

Vi tar det från början. De senaste åren har Jämtlandsfjällen fått ett rejält uppsving som besöksmål. Antalet gästnätter har legat på historiskt höga nivåer och under 2022 omsatte besöksnäringen i Jämtlands län 6,5 miljarder kronor. I fjällkommuner som Åre och Härjedalen utgör turism en betydande del av arbetsmarknaden.

Det ökande intresset för naturturism hänger ihop med hur dess fokus rört sig från traditionellt friluftsliv till mer kommersiella lösningar. Företag erbjuder helikopterturer till fjälltopparna, boenden med hotellstandard och trerättersmiddagar i väglöst land.

Även STF har varit del av den utvecklingen, men har nu gjort en helomvändning, vilket är bakgrunden till att rivningen på Blåhammaren sker just i vår.

Precis som STF:s övriga anläggningar i området ligger fjällstationen nämligen på statligt renbetesfjäll, där samebyarna i området har nyttjanderätt till marken. För att STF ska kunna driva sina anläggningar måste detta ske ”utan avsevärd olägenhet för renskötseln”, som det står i lagen.

Men nog har det varit en avsevärd olägenhet, alltid. Samebyarna som är verksamma i Jämtlandsfjällen har i åratal varnat för den påfrestning på miljön som det ökade besökstrycket har inneburit. De trampande fötterna sliter helt enkelt för mycket på naturen, som nu riskerar att inte kunna återhämta sig alls på sina håll. Mängden människor i omlopp innebär också stora störningar för rennäringen, framför allt genom att djuren stressas.

För att kunna skriva ett nytt avtal med staten har STF, i samråd med samebyarna i området, valt att kraftigt minska antalet gästbäddar, stänga restaurangerna och hålla öppet en kortare säsong. Syftet är just att tillmötesgå rennäringens behov och förespråka ett mer hållbart friluftsliv.

Det här är ingen liten sak. I de delar av landet som livnär sig på naturturism har den här debatten puttrat länge, för att med STF:s besked snarare börja stormkoka.

Många har välkomnat självkritiken från STF:s sida, men lika många har varit upprörda. Besöksnäringen är viktig i Jämtlands län och när det rådande sättet att bedriva naturturism på utmanas innebär det ett hot mot starka ekonomiska intressen. En stor portion av kritiken är så klart också präglad av rasism mot samer.

Här finns också en diskussion om hur vi ser på allemansrätten och människans förhållande till naturen som stundtals är närmast filosofisk: Vem finns fjällen till för? Finns det gränser för när våra upplevelser av naturen riskerar att vara det som skadar den? Hur ska trösklarna till friluftslivet sänkas, utan att besökstrycket blir en belastning på miljö och klimat?

Den här debatten om en framtida hållbar fjällturism – striden om fjällen, om man så vill – har bara börjat. Men en sak är klar: Vi kan inte fortsätta som vi gör nu.