Sjuttonåriga Mary (Jena Malone) och hennes pojkvän Dean är båda mönsterexemplar på den kristna skola där de är elever. Det är därför Mary blir så chockad när Dean berättar att han tror att han är homosexuell. Han är ju trots allt ”den bästa kristna” hon vet. Mary bestämmer sig för att göra allt för att bota honom – till och med frångå principen om att inte ha sex före äktenskapet. Olyckligtvis upptäcker Deans föräldrar, efter att Mary genomfört uppdraget att försöka bota honom, en bögporrtidning under hans säng och de skickar honom till uppfostringsanstalten Mercy House för ”de-gayification” (avbögifiering). Efter ett par klassiska kräkas-på-morgonen-scener förstår publiken att Mary blivit gravid. Det dröjer dock innan hon själv lyckas tyda tecknen – sexualundervisningen på skolan är milt uttryckt undermålig.
Men liksom ungdomarna på skolan innerst inne är som vilka ungdomar som helst (även om de har bönecirklar istället för förfester och spelar i band som heter sådant som Christan Jewels), är tyvärr Saved innerst inne som vilken highschoolfilm som helst. Här finns alla de för genren karaktäristiska stereotyperna: från den sockersöta men ondskefulla överklassflickan till den med slamprykte förföljda outsidern.
Ändå är Saved mer än sevärd. Man har inte snålat med fyndiga punchlines och så är det förstås inte särskilt svårt att driva med amerikansk, kristen fundamentalism. Bara en sådan sak som att ”Santa – Satan” är klottrat på en av skoltoaletterna gör det värt att ta sig till närmsta biograf och se Saved. När en grupp tjejer från skolan är på kafé och ledaren i gänget med en något forcerad entusiasm uppmanar dem att ”visa att kristna kan vara coola, börja skratta – nu!” stämmer publiken upp i ett unisont, men betydligt mindre krystat, skratt. Förtränger man dessutom tanken på det orimliga i att dölja en graviditet i nio månader (hur bristande sexualundervisningen än är), finns det ingen anledning att inte kalla Saved för en riktigt lyckad feelgoodfilm med ett visst djup.