”Det finns inget där”, meddelade vännen några veckor senare. ”Det är bara tom mark där maskinen ska stå.”

Detta var den första, men absolut inte sista gången jag jobbade med något som inte exis­terade utanför pärmarna och excelarken. Jag var inte ensam om att ägna mig åt meningslös aktivitet: det mesta som pågår på finansföreta­gens kontor runtom i världen är värdelöst ur ett nyttoperspektiv.

Kontoret har utvecklats till en plats där man inte bara arbetar men även, och kanske främst, dokumenterar att man arbetar.

I en essä i London Review of Books skriver journalisten och författaren John Lanchester att medan det totala värdet av all ekonomisk aktivitet i världen uppskattas till motsvarande en biljard kronor, är värdet på de finansiella derivaten – det vill säga den efterföljande pap­pershandeln som består av spekulation – hela 6,3 biljarder. Och det som derivaten producerar är, ja, ingenting alls.

Man behöver inte ha plöjt Kapitalet för att inse att lönearbete inte förverkligar oss. HR-av­delningars tyranniska workshops, juristernas krav på att vi bekantar oss med ändlösa policyd­okument, alla zoom-möten med teamet där man redogör för det man har gjort och ska göra… en genomsnittlig kontorsarbetares vardag är inte längre bara frustrerande för att man exploate­ras av sin arbetsgivare, men även för att jobben känns meningslösa.

När tidningen El País skriver om arbetslö­sa kinesiska män och kvinnor som betalar 40 kronor om dagen för att få sitta på ett kontor och låtsas att de har ett jobb blir det en när­mast komisk förvrängning av den så omtalade arbetslinjen. Att vi sitter vid ett skrivbord är det väsentliga, vad vi faktiskt gör håller på med är irrelevant.

Som David Graeber skrev i boken Bullshit jobs (2018) verkar det finnas en allmän regel att ju mer ens arbete gynnar andra, desto mindre får man betalt för det. Om alla världens vd:ar för private equity-bolag, lobbyister, pr-människor, telefonförsäljare och juridiska konsulter skulle försvinna i morgon, undrar Graeber, skulle ens mänskligheten märkbart drabbas?

Likt min egen desillusionering och radikali­sering till följd av att jobba inom finansvärlden skriver professorn Leigh Claire La Berge i sin nyss utkomna bok Fake work: How I began to su­spect capitalism is a joke om hur hennes karriär inom konsultbolaget Arthur Andersen på 90-ta­let fick henne att bli marxist.

Fake work är en klassisk arbetsskildring à la Djävulen bär Prada eller Anna Weiners Avskär­mad, men till skillnad från dessa böcker verkar La Berge aldrig lockad av sin arbetsgivares löf­ten, utan verkar genast förstå att det hon gör inte spelar någon roll. Hon får sitt första jobb på konsultbolaget Arthur Andersen när företag världen över förbereder sig inför Millenniebug­gen, ett it-tekniskt problem som USA:s myn­digheter spenderade 85 miljarder kronor på att åtgärda. Och mycket av det som La Berge ägnar sin tid åt påminner om det meningslösa arbete jag själv utfört. Som en av hennes mellanchefer hävdar: ”Vår stridsplan är enkel: fortsätt doku­mentera, team.”

Kontoret har nämligen utvecklats till en plats där man inte bara arbetar men även, och kanske främst, dokumenterar att man arbetar. I boken Det omätbaras renässans skriver Jonna Borne­mark om denna ”förpappring” av samhället, och menar att eftersom det blir allt viktigare att dokumentationen presenterar företaget på bästa möjliga sätt, glider ”pappersexercisen bort från vardagsverkligheten”.

La Berges beskrivning av arbetet för Arthur Andersen liknar det som Bornemark beskriver: verkligheten består enbart av det som finns i bolagets dokument och det enda viktiga är att alla bolagets anställda dokumenterar det arbe­te som görs för att minimera Millenniebuggens potentiella effekter, för att på så sätt skydda bolaget från klienters eventuella stämningar.

När boken är som bäst påminner detta mystis­ka dokumenterande om tv-serien Severance, där ingen, inklusive La Berge själv, verkar förstå vad arbetsuppgifterna syftar till (bland annat att skriva ut en mängd kalkylark och skicka dessa med post till ett förråd i en annan stad). Hon lär sig snabbt konsult- och aktiebolagens fallgro­par: att kvartalsrapporter och aktieägarintresse är överordnat samhällsnyttan, att affärslivets jargong döljer allt som företag faktiskt håller på med till förmån för klyschor om att man är en ”familj” som ska uppnå sina mål tillsammans. Inget av detta är särskilt insiktsfullt, men efter­som lärdomarna är inbakade i den personliga berättelsen känns de mer påtagliga än som ab­strakt ekonomisk teori.

Men när La Berge använder den franska fi­losofen Jacques Derridas berömda mening il n’y a pas de hors-texte (”det finns ingen utan­för-text”) för att beskriva pappersexercisen börjar argumentationen halta eftersom hela hennes metafor bygger på en missuppfattning om vad Derrida menade (det var inte att det inte finns någon verklighet utanför texten, som La Berge verkar tro).

La Berges grövsta miss går inte att bortse från

Ofta torterar hon språket till att betyda något annat än det faktiskt betyder, och ibland, som i bokens allra första mening, till att inte betyda något alls: ”It is the case with most catastrophes that their sudden and unexpected appearance contributes a not inconsiderable part of their catastrophic form.” (Ungefär: ”Det förhåller sig med de flesta katastrofer så, att deras plötsliga och oväntade uppdykande i sig utgör en inte obetydlig del av deras katastrofala gestalt.”) Är det verkligen den bästa öppningsmening en engelskaprofessor kan få ur sig?

Petitesser, kanske. Men La Berges grövsta miss går inte att bortse från. Hon menar nämli­gen att eftersom Millenniebuggen inte resulte­rade i någon apokalyps var allt arbete kring bug­gen meningslöst. ”Ingenting hände trots allt,” skriver hon, ”och nu verkar allt som ett miss­lyckat, dåligt genomtänkt historiskt drama…”.

Men att Millenniebuggen inte resulterade i enorma systemkrascher är ju för att så många jobbade med att fixa det. Detta är ett väldoku­menterat faktum, och även om det råder debatt kring hur illa det hade varit om tusentals kodare inte hade gjort jobbet så verkar La Berge tro att det hela var en bluff – och bygger hela sin i övrigt korrekta kapitalismkritik på denna felaktighet.

I en lång tråd på Reddit om allt som gjordes för att minska effekterna av Millenniebuggen skriver en användare att ”så fort jag hör någon säga att Y2K var en bluff och att inget hände, vet jag att den personen inte är värd att ta på allvar.” Det blir tyvärr även min slutsats vad gäller denna bok.