Varje år investeras miljarder i arbete som inte leder någonstans. Men vad händer när pappersexercisen blir viktigare än verkligheten? Agri Ismaïl läser Leigh Claire La Berges ”Fake Work” – och minns sitt eget meningslösa kontorsliv.
I början av 2009 jobbade jag för ett finansföretag som hjälpte bolagskunder att planera investeringar. En dag fick jag genomföra en företagsgranskning (due diligence) åt ett nytt projekt: en återvinningsteknologi som hade lett till en prototyp och nu var redo för masstillverkning. Dag efter dag gick jag igenom åtta tjocka pärmar fyllda med patent, testresultat och annan dokumentation. Länge såg allt bra ut, patenten var äkta och professorn som låg bakom teknologin hade i många år forskat kring möjligheterna att förvandla avfall till energi.
Men när min resa till Kina – där prototypen fanns – aldrig blev bokad började jag misstänka att något var fel. Varken min arbetsgivare eller återvinningsföretaget ville betala för resan, arbetsgivaren för att de ansåg att det skulle gå på klientens budget och klienten för att de inte tyckte att resan behövdes. Till slut bad jag en vän i Peking att besöka fabriken.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
”Det finns inget där”, meddelade vännen några veckor senare. ”Det är bara tom mark där maskinen ska stå.”
Detta var den första, men absolut inte sista gången jag jobbade med något som inte existerade utanför pärmarna och excelarken. Jag var inte ensam om att ägna mig åt meningslös aktivitet: det mesta som pågår på finansföretagens kontor runtom i världen är värdelöst ur ett nyttoperspektiv.
Kontoret har utvecklats till en plats där man inte bara arbetar men även, och kanske främst, dokumenterar att man arbetar.
I en essä i London Review of Books skriver journalisten och författaren John Lanchester att medan det totala värdet av all ekonomisk aktivitet i världen uppskattas till motsvarande en biljard kronor, är värdet på de finansiella derivaten – det vill säga den efterföljande pappershandeln som består av spekulation – hela 6,3 biljarder. Och det som derivaten producerar är, ja, ingenting alls.
Man behöver inte ha plöjt Kapitalet för att inse att lönearbete inte förverkligar oss. HR-avdelningars tyranniska workshops, juristernas krav på att vi bekantar oss med ändlösa policydokument, alla zoom-möten med teamet där man redogör för det man har gjort och ska göra… en genomsnittlig kontorsarbetares vardag är inte längre bara frustrerande för att man exploateras av sin arbetsgivare, men även för att jobben känns meningslösa.
När tidningen El País skriver om arbetslösa kinesiska män och kvinnor som betalar 40 kronor om dagen för att få sitta på ett kontor och låtsas att de har ett jobb blir det en närmast komisk förvrängning av den så omtalade arbetslinjen. Att vi sitter vid ett skrivbord är det väsentliga, vad vi faktiskt gör håller på med är irrelevant.
Som David Graeber skrev i boken Bullshit jobs (2018) verkar det finnas en allmän regel att ju mer ens arbete gynnar andra, desto mindre får man betalt för det. Om alla världens vd:ar för private equity-bolag, lobbyister, pr-människor, telefonförsäljare och juridiska konsulter skulle försvinna i morgon, undrar Graeber, skulle ens mänskligheten märkbart drabbas?
Likt min egen desillusionering och radikalisering till följd av att jobba inom finansvärlden skriver professorn Leigh Claire La Berge i sin nyss utkomna bok Fake work: How I began to suspect capitalism is a joke om hur hennes karriär inom konsultbolaget Arthur Andersen på 90-talet fick henne att bli marxist.
Fake work är en klassisk arbetsskildring à la Djävulen bär Prada eller Anna Weiners Avskärmad, men till skillnad från dessa böcker verkar La Berge aldrig lockad av sin arbetsgivares löften, utan verkar genast förstå att det hon gör inte spelar någon roll. Hon får sitt första jobb på konsultbolaget Arthur Andersen när företag världen över förbereder sig inför Millenniebuggen, ett it-tekniskt problem som USA:s myndigheter spenderade 85 miljarder kronor på att åtgärda. Och mycket av det som La Berge ägnar sin tid åt påminner om det meningslösa arbete jag själv utfört. Som en av hennes mellanchefer hävdar: ”Vår stridsplan är enkel: fortsätt dokumentera, team.”
Kontoret har nämligen utvecklats till en plats där man inte bara arbetar men även, och kanske främst, dokumenterar att man arbetar. I boken Det omätbaras renässans skriver Jonna Bornemark om denna ”förpappring” av samhället, och menar att eftersom det blir allt viktigare att dokumentationen presenterar företaget på bästa möjliga sätt, glider ”pappersexercisen bort från vardagsverkligheten”.
La Berges beskrivning av arbetet för Arthur Andersen liknar det som Bornemark beskriver: verkligheten består enbart av det som finns i bolagets dokument och det enda viktiga är att alla bolagets anställda dokumenterar det arbete som görs för att minimera Millenniebuggens potentiella effekter, för att på så sätt skydda bolaget från klienters eventuella stämningar.
När boken är som bäst påminner detta mystiska dokumenterande om tv-serien Severance, där ingen, inklusive La Berge själv, verkar förstå vad arbetsuppgifterna syftar till (bland annat att skriva ut en mängd kalkylark och skicka dessa med post till ett förråd i en annan stad). Hon lär sig snabbt konsult- och aktiebolagens fallgropar: att kvartalsrapporter och aktieägarintresse är överordnat samhällsnyttan, att affärslivets jargong döljer allt som företag faktiskt håller på med till förmån för klyschor om att man är en ”familj” som ska uppnå sina mål tillsammans. Inget av detta är särskilt insiktsfullt, men eftersom lärdomarna är inbakade i den personliga berättelsen känns de mer påtagliga än som abstrakt ekonomisk teori.
Men när La Berge använder den franska filosofen Jacques Derridas berömda mening il n’y a pas de hors-texte (”det finns ingen utanför-text”) för att beskriva pappersexercisen börjar argumentationen halta eftersom hela hennes metafor bygger på en missuppfattning om vad Derrida menade (det var inte att det inte finns någon verklighet utanför texten, som La Berge verkar tro).
La Berges grövsta miss går inte att bortse från
Ofta torterar hon språket till att betyda något annat än det faktiskt betyder, och ibland, som i bokens allra första mening, till att inte betyda något alls: ”It is the case with most catastrophes that their sudden and unexpected appearance contributes a not inconsiderable part of their catastrophic form.” (Ungefär: ”Det förhåller sig med de flesta katastrofer så, att deras plötsliga och oväntade uppdykande i sig utgör en inte obetydlig del av deras katastrofala gestalt.”) Är det verkligen den bästa öppningsmening en engelskaprofessor kan få ur sig?
Petitesser, kanske. Men La Berges grövsta miss går inte att bortse från. Hon menar nämligen att eftersom Millenniebuggen inte resulterade i någon apokalyps var allt arbete kring buggen meningslöst. ”Ingenting hände trots allt,” skriver hon, ”och nu verkar allt som ett misslyckat, dåligt genomtänkt historiskt drama…”.
Men att Millenniebuggen inte resulterade i enorma systemkrascher är ju för att så många jobbade med att fixa det. Detta är ett väldokumenterat faktum, och även om det råder debatt kring hur illa det hade varit om tusentals kodare inte hade gjort jobbet så verkar La Berge tro att det hela var en bluff – och bygger hela sin i övrigt korrekta kapitalismkritik på denna felaktighet.
I en lång tråd på Reddit om allt som gjordes för att minska effekterna av Millenniebuggen skriver en användare att ”så fort jag hör någon säga att Y2K var en bluff och att inget hände, vet jag att den personen inte är värd att ta på allvar.” Det blir tyvärr även min slutsats vad gäller denna bok.
