Det var glädjande att vi fick bort regeringen Reinfeldt och att Vänsterpartiet gick framåt i en del städer som Stockholm, Göteborg och Malmö. Det är också positivt att vårt parti fått så många medlemmar under valrörelsen. Men annars finns det tyvärr få saker att glädjas åt med valresultatet från valet den 14 september.
Vänsterpartiet fick 5,7 procent av rösterna, en uppgång med 0,1 procent jämfört med 2010, men en nedgång jämfört med valet 2006, då Vänsterpartiet fick 5,85 procent. I ett läge med en moderatledd regering under åtta år, och där S har gått åt höger, var det ett gyllene läge för en kraftig framgång för Vänsterpartiet. Varför blev det inte så?
Det är ärligt talat inte helt lätt att svara på varför valet inte gick bra för oss. Vi tycker att vi har gjort en bra valrörelse. Jonas Sjöstedt har varit lysande i många av tv-debatterna. När Stefan Löfven var blek och otydlig var det Sjöstedt som många gånger räddade den rödgröna sidan.
Så, det finns inga enkla misstag som begåtts i så måtto. Vi tror däremot att Vänsterpartiet gjorde ett strategiskt misstag att så hårt fokusera på en enda fråga: vinsterna i välfärden. Det var framgångsrikt i så måtto att vi fick upp frågan på dagordningen. Det var också nödvändigt att markera tydligt att det måste bli ett stopp för privatiseringspolitiken. Men efter att frågan var etablerad, redan i våras, gick partiet aldrig vidare och drev andra frågor. Vänsterpartiet uppfattades av många som ett enfrågeparti.
Vi anser att vi fick rätt i den kritik vi hade innan valstrategin antogs; att det är ett stort risktagande att lägga alla ägg i samma korg.
Enfrågestrategin har motiverats av partiledningen i reklam- och PR-termer; man ska kunna förknippa Vänsterpartiet med en fråga. Det som sällan sägs är att detta har skett på bekostnad av andra frågor. Frågor som har gjort att våra medlemmar har engagerat sig i vårt parti. Att göra PR av politik är enligt oss en riskabel strategi. Det kan fungera i näringslivet; Ikea säljer platta paket, och inget annat. Ryanair billiga flygresor, och inget annat. Men Vänsterpartiet är en folkrörelse. Våra medlemmar och väljare är engagerade i en mängd andra frågor; exempelvis feminismen, kulturen, flyktingpolitiken, HBTQ, internationell solidaritet, bostadsbyggande och klimatfrågan. Alla de frågorna fick stå tillbaka för vinst i välfärden. Om de lyftes upp var det oftast inom ramen för vinstfrågan, inte för att de frågorna var viktiga i sig. För att entusiasmera vänsterväljarna måste fler frågor synas och enfrågestrategin bör överges.
En bortglömd dimension av vinstfrågan är att den väcker många nya frågor. För oss är det självklart att nej till vinst i välfärden skulle fungera som en vägröjare för en bredare offensiv för välfärden. Men den kom aldrig. I stället undrade många vad vinstförbudet egentligen skulle leda till. Ville V förbjuda privata tandläkare, naprapater eller ideellt drivna verksamheter? Det ville vi självklart inte. Men bara det faktum att vi tvingades stå till svars för en mängd frågor gjorde att vinstfrågan inte fungerade som den offensiv den skulle.
Vi tror också att det faktum att en femtedel av våra väljare försvann till Feministiskt initiativ (V hade störst tapp till Fi av alla partier) har att göra med att man uppfattade Vänsterpartiet som enkelspårigt och ibland rent utav tjatigt i vinstfrågan. Sannolikt framstod Fi som mer visionärt än Vänsterpartiet.
Vi hoppas att Vänsterpartiets partiledning tar sig an eftervalsanalysen på ett självkritiskt sätt. Nu är det hög tid för att de politikområden som blivit undanträngda återigen kan få en framträdande plats i Vänsterpartiet. Att ensidigt fokusera på vinst i välfärden var effektivt i så måtto att frågan kom upp på dagordningen, men vi ser nu att priset blev för högt och det ledde inte till den valframgång som hade förespeglats. Därför är det hög tid att Vänsterpartiet framöver i stället visar på all den bredd och de visioner som ska bära upp detta parti och att enfrågestrategin nu lämnas därhän.
