Okategoriserade 27 november, 2009

– Fel av miljörörelsen att förhandla

Tre procent av all Sveriges skog är skyddad. Det är sämre än Estland. Flamman har varit i Örebros skogar med Skydda skogen-aktivister.

– När de flesta människor talar om ”skogen” syftar de i själva verket oftast på plantageindustrier.
Viktor Säfve är ordförande i föreningen Skydda skogen. Flamman har lyckats pricka in en av de första snöiga dagarna i Bergslagen för att åka ut och titta på olika skogar. ”Sverige är skogsrikare idag än på 50 år”, är ett uttryck man ibland hör. Nja, enligt Skydda skogen-aktivisterna är det snarare mer korrekt att säga att Sverige inte har haft mer yta med träd än på 50 år. Urskog och naturskog, däremot, är mer sällsynt än någonsin.
– Sedan får man komma ihåg att det bedrevs en omfattande avverkning under den första halvan av 1900-talet. Ska man jämföra med något borde det vara med 1800-talet, säger Viktor Säfve.

Runt 0,5 procent av all skog i Sverige är urskog, det vill säga skog som inte utsatts för jordbruk eller skogsbruk. Ytterligare några procent är så kallad naturskog, skog som inte rörts under lång tid och återfått urskogsegenskaper. Endast drygt tre procent av all svensk skogsmark är idag skyddad.
Viktor Säfve och Amanda Tas, också från Skydda skogen, berättar på ett engagerat sätt på väg ut mot en av de äldre bevarade skogar som fortfarande finns kvar. Vi stannar bilen vid en hög med avverkade trädstammar staplade på varandra.
– Ni ser här, säger Viktor Sävfe och pekar på en färgskiftning på några av stammarna, det är brandljud. Träden har alltså varit med om en brand och borde inte ha avverkats alls.

De berättar om avverkningsregler som inte följs och inspektörer som helst tittar bort. Om marker och vattendrag som körs sönder av skogsmaskiner på ett oreparerbart sätt.
– Jag följde med en FSC-inspektör ut till ett hygge en gång och det var som om mycket inte var så viktigt när det kom till kritan. Jag visade honom exempel på överkörd död ved [liggande virke]. ”Äsch, man ser knappt att det är död ved”, sade han. Nähä, men det kanske berodde på att den hade blivit överkörd, suckar Amanda Tas.
Hon och Viktor skojar om att ge ut en bok med dumma citat om skogen de fått höra från olika håll och ofta av personer som borde veta bättre. Under 1980-talet var det delvis annorlunda, skogen var mer i ropet. Det talades om att bevara urskog. Skogsaktivister kunde få utrymme i medier. Sedan blev det tyst. Inte heller när klimathotet blivit mer aktuellt på senare år har skogen debatterats. Trots att skogsbruk står för en relativt stor del av Sveriges totala koldioxidutsläpp.
– Misstaget miljörörelsen gjorde var att den satte sig vid förhandlingsbordet med skogsbolagen, säger Viktor Säfve.
I början av 1990-talet hade det växt fram en allt starkare opinion för skogs- och miljöfrågor. Det ledde till slut till att några av de större miljöorganisationerna började förhandla med skogsindustrin. Det var det som Viktor Säfve ser som ett grundläggande misstag.
– Man hade underskattat hur resursstarka skogsbolagen var.

Resultatet av förhandlingarna blev att Forest Stewardship Council (FSC) bildades 1993. FSC är en miljöcertifiering för skogsbruk. De certifierade företagen förbinder sig att följa en viss standard, som till exempel att inte avverka skyddsvärda träd och skydda död ved i skogsmarker. Men konsekvensen, enligt Viktor Säfve, blev att flera av de större miljöorganisationerna blev bakbundna. Det blev plötsligt svårt att fortsätta driva skogsfrågan när de ingått en undertecknad överenskommelse med bolagen.
Sedan dess har Fältbiologerna lämnat FCS i protest på grund av att man anser att det fungerar dåligt. Enligt Viktor Säfve är dels certifieringen otillräcklig i sig och dels kan bolag bryta mot reglerna utan att det får några följder. Certifierarna kontrakteras exempelvis av bolagen i stället för av ett oberoende organ.
Ett av kraven för att ett bolag ska bli certifierat är att det avsätter fem procent av skogsmarken till naturskydd. Problemet är att det inte finns någon bestämmelse om vilken del av skogen som ska skyddas. Skogsägare kan lika gärna välja att avsätta den del som är minst lönsam än den som är mest skyddsvärd. Områdena är inte heller skyddade enligt lag och kan avverkas utan att det blir några konsekvenser.
Dessutom är fem procent otillräckligt, enligt många. Forskning visar att upp till 20 procent av den svenska skogen skulle behöva skyddas för att kunna leva upp till miljömål.
– Estland till exempel, har ett generösare regelverk än Sverige när det gäller att skydda skogsområden, säger Viktor Säfve.
Vi har kommit fram till en av de skogar vi ska besöka och vandrar i en trollsk natur med träd i olika former och storlekar. Det finns en känsla av att befinna sig i en levande miljö, till skillnad från de plantageskogar som vi senare under dagen besöker.

– Ni ser att det ligger död ved här, säger Viktor Säfve och pekar på det virke som ligger på den mossbevuxna marken, det hittar man inte i plantager.
Viktor Säfve, som har en bakgrund inom bland annat miljörörelsen, säger att hans eget intresse för skogen väcktes under en joggingrunda i ett skogsområde som skulle avverkas.
– Jag kände spontant att det här inte är bra och började läsa på mer.
För den oinsatta kan det till en början vara svårt att förstå vidden av problemet. De flesta som åker tåg eller bil någon längre sträcka i Sverige ser mängder av träd. Spelar det någon roll för växthuseffekten att det rör sig om planterade träd? Eller att det saknas lite nedfallna grenar och stammar på marken?
Ja, det spelar faktiskt roll. När man hugger ner skog och ersätter den med importerade träd förändras ett helt ekosystem. Idag finns närmare 2.000 missgynnade eller utrotningshotade arter i den svenska skogen.
– Många av dem är beroende av död ved, gamla träd och blandskog för att överleva, säger Viktor Säfve.
Den planterade barrskogen är dessutom dåligt rustad för att klara sig. Mycket av det som beskrivs som ett hot mot skogen, som bränder, angrepp av skadedjur och stormar skulle vara ett betydligt mindre problem i en naturlig skog. En storm som exempelvis Gudrun för några år sedan blir förödande i en skog med planterade träd i exakt samma storlek i kombination med stora kalhyggesområden. Vinden får helt enkelt ett större fäste än i skog med träd i olika storlekar och åldrar.
– Det ironiska är att man gör samma misstag igen som efter stormen Gudrun där man just sett konsekvensen av monokulturplantager och dess känslighet för störningar. Träden som skövlades under Gudrun var planterade över ett område där andra träd, planterade på samma sätt, blåst ner i en liknande storm på sextiotalet. Tydligen har människor svårt att lära sig, säger Viktor Säfve.

Till det kommer den påverkan på klimatet som skogsbruk innebär. Sveriges regering och skogsbolag förordar mer skogsproduktion för att stävja klimatförändringarna.
– Vad som inte nämns är att skogen lagrar mängder av kol i marken som frigörs som koldioxid när man avverkar, säger Amanda Tas.
Vissa studier har visat att det kan ta upp till 30 år innan de nya träd som planteras kan kompensera de nedhuggna träden.
Frågan är hur ett mer miljövänligt skogsbruk skulle se ut.
– En del tycks tro att vi inte vill att någon skog ska avverkas över huvud taget, men det är ju fel, säger Amanda Tas.
Snarare förespråkar de alternativa lösningar för skogsbruk. För det finns alternativ till systematiska kalhyggesavverkningar över stora arealer. Ett ekologiskt skogsbruk med exempelvis en mer selektiv typ av avverkning och utan hård besprutning skulle dessutom troligen innebära fler arbetstillfällen inom skogsindustrin och en bättre arbetsmiljö för skogsarbetare.

Kultur 06 december, 2025

En grön Marx tittar fram

Genom att lusläsa Marx vill Kohei Saito hitta en socialism för ”klimatproletärer”. Foto: Frank Rumpenhorst/AP.

I försöken att frammana en ekologisk marxism liknar Kohei Saito en filosofisk Hercule Poirot. Men det japanska stjärnskottet fastnar i teoriernas värld – och lär knappast väcka några slumrande massor. Åtminstone inte den här gången.

Ett citat av en ung Marx i Den tyska ideologin har alltid gäckat mig. Där skriver han att i framtidens kommunistiska samhälle kommer individen att ”jaga på morgonen, fiska vid lunch, sköta boskap på eftermiddagen och kritisera på kvällen”, utan att någonsin bli yrkena fiskare, jägare eller kritiker. Citatet har avfärdats som ett pastoralt tic från en romantisk epok, men själv har jag sett något annat. En utopiskt drömmande Marx som kanske inte såg så negativt på de förhistoriska samhällena som vi har lärt oss.

En som verkar hålla med mig är den japanska filosofen Kohei Saito. I sin Marx i antropocen (Nirstedt, 2025), visar han att Marx faktiskt omvärderade de förhistoriska samhällena på äldre dagar. På 1870-talet skedde ett skifte i hans tänkande; intresset för dialektisk filosofi minskade och ett intensivt studium av naturvetenskap tog vid. Fram träder en annan Marx, menar Saito, en ekologiskt medveten person i modern bemärkelse. Saito kallar honom rentav för ”nedväxtkommunist”.

Det är mindre konstigt än vad det låter. I slutet av 1800-talet var det kutym till och med bland borgerliga nationalekonomer att förutspå en kraftig nedgång i naturresurserna. Stagnation och nollsummespel var framtiden när kolet tröt. Skillnaden var att Marx menade att detta inte behövde bli så farligt om marken brukades ansvarsfullt i kooperativa jordbruk.

Jag ska erkänna att jag aldrig imponerats av ”ekomarxisterna”. Förgrundsfiguren John Bellamy Foster må vara respektingivande, men i mina ögon har han gjort en för stor sak av några spridda anteckningar om den ”metaboliska revan”, det vill säga Marx fragmentariska ekologiska teori. Men när den unge Saito – född 1987 – bryter ut den ”sene Marx” ur Marx-Engels-komplexet och visar hur denne intresserade sig för miljöförstöring, så ser jag faktiskt en grön Marx titta fram. Kanske rentav en som kan jämka samman klimat- och arbetarrörelsen. I ett avsnitt visar Saito hur Engels under redigeringen av Kapitalets andra och tredje band bytte ut ord som ”metabolism” och ”jorden” mot ”livet”. Anledningen? Engels förstod inte hur central idén om jordbruksmarkens regeneration blivit i Marx tänkande. Att läsa detta är en stund av sällsam teoretisk lycka: Saito lånar läsaren sin vidunderliga noggrannhet och sitt knivskarpa intellekt.

Mycket av det Saito (bilden) beskriver är knappast nyheter i sig. Att Marx såg vår kapitalistiska civilisations destruktiva centrum i jordbruket snarare än de överbefolkade städerna, visade redan Ellen Meiksins Wood i sin Kapitalismens ursprung 1999 (för övrigt just utkommen på svenska). Det var inte ökad handel i storstäderna som födde kapitalismen – utan en marknadisering av bönderna i 1500-talets England. Inte heller är det en hemlighet att Marx förtvivlade över miljöförstöringen. Saito visar att det går en linje från Georg Lukács på 1920-talet, via István Mészáros på 70-talet till Bellamy Foster på 00-talet i diskussionen om den metaboliska revan. Ändå läser man Marx i antropocen med en känsla av att han flätar samman lösa trådar; en teorins motsvarighet till ett återupptagande av ett ”kallt fall”. Likt en filosofisk Hercule Poirot lägger Saito ihop textfragment, och plötsligt ser jag klart för mig en Marx som föreställde sig en annan väg till kommunismen. Den skulle inte likt en Pallas Athena springa ut med full rustning ur produktivkrafternas utveckling, utan ur… tja, kooperativa jordbruk kanske? Där grödorna återfördes så att det övre jordlagret kunde återhämta sig.

Men hur mycket jag än imponeras av Saitos teoretiska grundforskning lämnar ändå Marx i antropocen mig med en lätt besvikelse. För vad ska vi med denne gröna Marx till? Saito erkänner att han är en skrivbordsprodukt, utvunnen ur fragmentariska anteckningar, palimpsest och resonemang som börjar i Kapitalet och slutar i stolpar på kladdpapper. Detta gör att Saito under bokens sista tredjedel är mer upptagen vid att reda ut vad Marx tyckte i olika frågor än att skapa en egen teori. Av tyckonomi från 1800-talet bygger man knappast en rörelse. Och Saitos egna reflektioner om hans användbarhet övertygar knappast. I dag, skriver Saito, finns goda förutsättningar för att bygga en rödgrön rörelse eftersom ett enormt ”klimatproletariat” vuxit fram. Jag vill hålla med honom, men problemet är att knappast några alls identifierar sig som ”klimatproletärer” (även om de i objektiv bemärkelse är det). Frågan är om ett sådant klassmedvetande någonsin kommer uppstå? Hade Marx levt i dag hade han satt detta problem i centrum. Det gör inte Saito.

Läs mer

Marx som ”nedväxtkommunist” kommer knappast att väcka några slumrande massor. Så tänker jag, tills jag av en slump råkar läsa att Saitos förra bok Kapitalet i antropocen sålt i en halv miljon ex – bara i Japan. Därför hoppas jag att Saitos nästa skrift blir ett manifest – förslagsvis med titeln Klimatproletärer i alla länder – förenen eder.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 05 december, 2025

Tidigare vänsterpartister lanserar parti – siktar på lokalval

Lorena Delgado Varas och Daniel Riazat lämnade Vänsterpartiet i augusti, strax efter att uteslutningsärenden inletts mot dem. Foto: Oscar Olsson/TT.

De tidigare vänsterpartisterna Daniel Riazat och Lorena Delgado Varas lämnade partiet efter att uteslutningsärenden inletts. Nu startar de ett eget parti, under namnet Framtidens Vänster. Men de kommer inte ställa upp i riksdagsvalet, meddelar talespersonerna.

– I dag tar vi ett steg som vi lovat att vi ska ta, säger Daniel Riazat vid en presskonferens under fredagen. 

Nu bildar han och Lorena Delgado Varas, båda riksdagsledamöter och tidigare vänsterpartister, ett nytt parti. Det meddelar de under fredagseftermiddagen från en presskonferens i riksdagen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 05 december, 2025

Det är dags att lyssna på Putin

Problemet med ”Putin-förståare” är att de inte alls verkar förstå Putin, menar debattören. Foto: Alexander Nemenov/Pool Photo/AP/TT.

Ola Tunander skriver att det inte är något fel att ”förstå” Putin. Ändå utelämnar han Putins egna ord om varför han startat kriget: för att utplåna Ukraina som självständig nation. Det är inte svårt att gissa varför.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

När man läser Ola Tunanders bok Hybris: Ukrainakriget, geopolitiken och folkrätten (Karneval förlag) är det från början uppenbart att detta är en partsinlaga – till försvar av den ryska invasionen och mot dem som solidariserar sig med Ukrainas försvarskamp.

I inledningens första stycke skriver han: ”Vad som förr var en självklarhet för varje forskare – och för all del varje underrättelsetjänst var att förstå hur motparten, ’den andra’ eller fienden, tänker. Men i dag beskrivs den som försöker göra det som en ’Putinversteher’ – en tysk benämning för någon som ’förstår Putin’. ”

I själva verket är det största problemet med Tunanders bok att han vägrar att lyssna till och förstå Putin.

När Putin förklarar krigets orsaker har han vid upprepade tillfällen framfört att Ukraina aldrig har varit ett riktigt land. Att det inte finns något ukrainskt språk eller någon ukrainsk kultur. Att ukrainarna i själva verket är ”lillryssar” – visserligen inte lika bra som vanliga ryssar, men inte heller något eget folk. Ryssland har en tusenårig historisk rätt till det ukrainska området. Ukrainarna har lurats av västmakterna till att tro något annat.

I själva verket är det största problemet med Tunanders bok att han vägrar att lyssna till och förstå Putin.

Detta beskriver Putin i sin essä från juli 2021, ”Om den historiska enheten mellan ryssar och ukrainare” – en central skrift för att förbereda den ryska opinionen för invasionen åtta månader senare.

När den amerikanska högerjournalisten Tucker Carlson fick en exklusiv tv-intervju med Putin i februari 2024 så ägnade presidenten större delen av tiden till att förklara varför Ukraina aldrig varit någon riktig nation, och varför Ryssland därför har en historisk rätt till det ukrainska territoriet.

Putin sammanfattade senast sin ståndpunkt inför tv-kamerorna vid ett ekonomiskt forum i Sankt Petersburg den 20 juni 2025: ”Jag har sagt det tidigare, ryssar och ukrainare är ett folk. I den meningen är hela Ukraina vårt. Det finns en gammal regel som säger att varhelst en rysk soldat sätter sin fot, så är det vårt.”

Detta budskap har hela tiden trummats ut av Putins språkrör i rysk tv. Framför allt i början av kriget hävdades det gång på gång att Ukraina inte fanns, och om det ändå skulle finnas så skulle det snart vara försvunnet. Med tiden verkar just dessa tongångar ha dämpats något. Det är svårt att hävda att det ukrainska folket inte existerar när de i snart fyra år bjudit tappert motstånd mot den ryska militärmakten och när de undan för undan slår ut den ryska oljeförsörjningen och därmed den ryska ekonomin.

Varför undviker Tunander helt att nämna dessa öppna förklaringar som Putin själv givit? Tunander skriver: ”Många har menat att Ryssland invaderade Ukraina 2022 för att erövra landet i syfte att återupprätta Sovjetunionen eller det ryska imperiet, men det Ryssland strävade efter var ett neutralt Ukraina, för att i sin närhet förhindra utplacering av västliga vapensystem.”

Putin har i och för sig angett olika skäl till invasionen, inför olika åhörarskaror i och utanför landet, men den som verkligen lyssnat borde inte tveka om det grundläggande motivet. Så vem är det som inte vill förstå Putin?

Läs mer

Om Tunanders påstående skulle stämma så har Ryssland redan förlorat kriget. Den ryska politiken har varit helt kontraproduktiv. Det är Rysslands krigföring som drivit in Ukraina i Natos famn. Innan annekteringen av Krim var stödet för Nato-medlemskap omkring 20 procent inom den ukrainska befolkningen. I dag är det över 80 procent. Före den ryska fullskaliga invasionen var flera av de tyngsta medlemmarna i Nato mot ukrainskt medlemskap, bland annat på grund av Natos princip att inte bevilja en stat inträde så länge den befinner sig i en gränskonflikt – vilket varit fallet sedan 2014 när Ryssland annekterade Krim och inledde sin lågintensiva krigföring i Donbass.

Men i dag finns det gott om västliga vapensystem i Ukraina, just på grund av det ryska försöket att erövra Ukraina. Och om det alltså skulle stämma att Rysslands motiv var att ”i sin närhet förhindra utplacering av västliga vapensystem”, så kan vi konstatera att Ryssland har förlorat dubbelt. Finland är i dag fullvärdig medlem i Nato, och har en 1 340 kilometer lång gräns mot Ryssland. Om Nato önskar placera ut vapensystem som ska sätta press på Ryssland, då står Finland till deras förfogande.

Och vi behöver inte tveka om att den dag som Ryssland bestämmer sig för att sätta stopp för detta hot från Finland, då kommer Tunander och hans meningsfränder att ha full förståelse för varje militär åtgärd som Ryssland vidtar.

Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 05 december, 2025

Alice Aveshagen: Med Birkinväskan på klubben är jag rebell

Skribenten med sin kappsäck full av äventyr. Foto: Privat.

Alice Aveshagen ser en nymoralism som förvandlar drömmar om lek till döda investeringsobjekt. Det som en gång var symbolen för frihet har blivit en behållare för moral.

Är din pojkvän pinsam? Glöm det! Nu är det din Birkinväska – om du får för dig att släpa med den på middag.

Tiktokvideor där kvinnor visar upp sina 35-centimeters Hermèsväskor på restauranger har bemötts med en flod av moralisk indignation. ”Inte Birkin på Nobu” (en sanslöst dyr restaurangkedja), ”Smaklöst.” En annan tillrättavisar: ”Det skriker nyrikt.” ”Läs av rummet.”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 04 december, 2025

Kritik mot TT:s upphovsrättsväktare: ”Vem får betala?”

Pressfotograf i arbete inför Nobelfesten. Sedan 2018 anlitar Tidningarnas Telegrambyrå firman Copyright agent. Foto: Anders Wiklund/TT, Christine Olsson/TT (montage).

Danska Copyright Agent ser till att TT Nyhetsbyrån får betalt för sina bilder när de kopieras gratis på nätet, med automatiska fakturor som retat gallfeber på många. Är upphovsrättsfirman fotografernas främsta försvarare – eller fattiga föreningars fiende?

För över ett år sedan skrev företrädare för granskningsföreningen Gigwatch en debattartikel om gigekonomin i Svenska Dagbladet. Artikeln illustrerades av tidningen med ett foto från nyhetsbyrån TT av ett Uber Eats-bud på moped. 

Föreningen lade sedan upp en skärmdump av artikeln på ”sin domän”, närmare bestämt sitt Instagram-konto – ett beslut som nu kan komma att kosta dem över 3 000 kronor.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (1 svar)
Reportage 04 december, 2025

Amanda Lind: ”Ingen ska känna att Miljöpartiet ser ned på dig”

Amanda Lind rättar sig när hon råkar definiera partiet som en del av ”vänstern”. Foto: Lisa Mattisson.

Vik hädan, puritaner. Inför valet vill Miljöpartiet hellre prata om rättvisa än livsstilsval. Flamman kollar hockey, pratar tro och äter hamburgare med Amanda Lind.

På O’Learys, den enorma sportbaren vid Globen, flimrar och blinkar skärmar ikapp med julbelysningen. Grupper av män i rutiga skjortor spanar mot tv-apparaterna med skummiga halvlitersglas framför sig.

I en del av lokalen dit ljuset inte når får jag syn på den karakteristiska silhuetten, Amanda Linds. Vi ska kolla matchen med hennes hemmalag Luleå, äta och prata. Amanda, Miljöpartiets språkrör sedan 2024 och kulturminister i Magdalena Anderssons regering 2019–2021, vinkar åt mig.

Strax därpå anländer fotografen, och språkröret börjar rafsa fram något ur sin väska. En halsduk i svart och guldgarn med lagets emblem. Gubbarna runt bordet ler mot Amanda när hon poserar med sin Luleåhalsduk. Snart drar matchen i gång.

Jag försöker att föreställa mig Amanda Lind i hockeyskydd och frågar om hon spelar själv.

– Nej, men jag var en del av hockeykulturen. Mina bästa vänners pappa skötte klockan i ishallen.

Där satt tjejerna ofta och tittade, och senare blev det ståläktaren. När de var 16 tog Luleå sitt första SM-guld. När hon pratar om sin hembygd blir norrländskan bredare.

– Det var stort för staden. Och jag var ju där! Luleå är mitt lag. Nu ligg’ vi som tia i tabellen av fjorton lag, det är ju inte så bra.

Motstånd. En ensam Luletröja bland Leksandsfansen. Foto: Lisa Mattisson.

Luleå, staden med både arktiskt klimat, högskola och kulturliv men med bara drygt 80 000 invånare lade grunden för en särskild sammanhållning, minns Amanda Lind. Numera bor hon med sin familj i Härnösand, där hon också klev in i politiken på heltid.

– Det finns en norrländsk anda. Den är karg och liksom ”här reder vi oss själva. Ingen kommer att hjälpa oss ändå, så det är lika bra”. Lite så.


Amanda Lind säger att hon läser både Flamman och ETC. Men hon har också noterat att högersajterna tar allt mer plats. Och vänstern har inte varit så bra på att stötta varandra, tycker hon. Eller kanske har vi varit för hövliga i debatten, funderar hon.

– När Timbro och Oikos lanserade sitt Tidö 2.0 slog det mig hur dålig den progressiva rödgröna sidan är på att lägga fram de stora visionerna och stå för dem.

Maten kommer in. En vanlig hamburgare till mig, oumph-quesadillas till Amanda.

Alla vet hur illa det är: 2025 ser ut att bli ett av de tre varmaste åren sedan mätningarna började, regeringen har rekordsabbat sin egen redan oambitiösa miljöpolitik och det just avslutade Copmötet liknade mest en tävling i ghostning.

Hur är det möjligt att ni inte når mer än knappt sju procent i den senaste opinionsmätningen, trots larmen?

– Vi får ofta kritik för att vara orealistiska. Då har det hänt att vi backar, förklarar hon.

Det finns en norrländsk anda. Den är karg och liksom ’här reder vi oss själva. Ingen kommer att hjälpa oss ändå, så det är lika bra’.

– Det tycker jag att vi ska sluta med. Ta arbetstidsförkortningen, som vi varit på jättelänge. Nu har både fackföreningarna och socialdemokratin börjat lyfta det.

Så er valrörelse kommer att handla om arbetstidsförkortning?

– Ja, och rättvisefrågor. Vi måste våga prata om visioner och inte bara det som är realiserbart nästa mandatperiod. Vårt största fokus kommer att ligga på miljö- och klimatområdet.

Enligt Novus i november kommer klimatet först på sjunde plats efter klassiska klassfrågor som sjukvård och skola, följt av invandring och lag och ordning. Nu har de pratat om jordens kollapspunkter i decennier. Strategin har inte vunnit några jordskredssegrar.

Hur kan partiet bli bättre på att engagera vanliga väljare?

– Vi måste bli bättre i vänstern på att vara konkreta i vad vi vill.

Stämning. Jul- och hockeyatmosfär som bakgrund till politiksnack. Foto: Lisa Mattisson.

Hoppla. Där kom det igen. Miljöpartiet räknar sig till den rödgröna sidan, även om koalitioner med borgerliga partier också har förekommit, som 2018–2022 i Stockholm, då Daniel Helldén, numera Amandas parhäst, hoppade över skaklarna.

Hon rättar sig snabbt.

– Jag ska inte säga vänster, det är fel. Inom den progressiva rödgröna sidan.

Luleå gör mål. Vi verkar vara de enda som reagerar. Vi är således omgivna av Leksandfans.


Under senhösten skedde något som få förutsåg. Kommunalrådet Roland Boman i Jokkmokk meddelade att han tackade nej till informationsinsatser kring återvandringsbidraget, och fick ett pärlband av framför allt kommuner i norr att haka på.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 03 december, 2025

Lyra Eriksson Lindbäck: Jockiboi och traumakulturens uppgång och fall

Den nya SVT-dokumentären ”Hatet” ifrågasätter delar av influeraren Joakim Lundells uppväxtskildring. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

”Jag tänker ofta: Vad är det som gör en människa till en bra person?” Så börjar Joakim Lundells bästsäljande självbiografi Monster från 2017.

Under de senaste decennierna har svaret varit tydligt: trauma. Berätta om ett barndomstrauma, och du framstår genast som god. Oantastlig, rentav. Traumahistorier har blivit vad alla velat höra. Lundell, från början känd som den stökiga, supiga, sexistiska influeraren Jockiboi, lyckades omvandla sitt varumärke till barnförebild genom att träda fram med den hemska berättelsen om sin uppväxt.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Krönika 03 december, 2025

Magnus Bjerg Sturm: Vår tids fula gubbar är gängkriminella

Det är för billigt att locka in unga i kriminalitet, skriver Magnus Bjerg Sturm. Foto: Pontus Lundahl/TT.

I min barndom ryktades det om en man i en vit skåpbil, en vanlig svensk vandringssägen. Han lockade barn med godis och utsatte dem för fruktansvärda saker, sades det. I dag är han verklig – och kör en Audi.

Och barnen han plockar upp försvinner inte. De dyker upp i förundersökningar.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 02 december, 2025

Lina, 50, får sänkt ersättning: ”Befängd människosyn”

Statsminister Ulf Kristersson (M) fick kritik när han i en TV4-debatt sade sig ha hittat 17 000 jobb ”utan några utbildningskrav” på Platsbanken, som de som ”i dag lever på bidrag” hade kunnat söka. Foto: Jessica Gow/TT.

Sjukskrivna Lina har lång erfarenhet av att leva billigt. Men när regeringen nu sänker aktivitetsstödet ytterligare vet hon inte hur hon ska klara sig. ”Jag blir varken mer anställd eller mer frisk för att regeringen svälter oss”, säger hon till Flamman.

Lina Karlsson, 50, ”gick in i den berömda väggen” redan för över 20 år sedan – men började arbeta innan hon gick i åttan, och har ibland haft tre jobb samtidigt för att få ihop ekonomin. 

Efter bara några månader inom vården fick hon lungproblem, samt diagnostiserades med den kroniska sjukdomen fibromyalgi, och sjukskrevs på 50 procent. 

Sedan dess har Lina (bilden) hankat sig fram genom olika arbetsträningsprogram, och ”blivit duktig på att leva snålt” på enbart Försäkringskassans aktivitetsstöd – den ersättning som betalas ut till deltagare i Arbetsförmedlingens program. Hon bor i en ”för liten” trea i en medelstor stad, ensamstående med en 13-årig och en snart 18-årig dotter.

– Jag handlar second hand, köper mat med kort datum, späder ut köttfärssåsen med morötter och vitkål och letar alltid efter lägsta priset. Döttrarna är långt ifrån bortskämda, och ber sällan om dyra kläder eller prylar, säger hon till Flamman.

När hon hörde nyheter om att a-kassan skulle göras om – för att ”motivera arbetslösa att söka ett jobb snabbare”, i regeringens ord – var det inte tydligt för henne att även aktivitetsstödet skulle påverkas. 

– Men när jag räknade på det så hade min ersättning gått från 952 till 675 kronor per dag, innan skatt, över en natt. Utan förvarning, eller ett enda meddelande, berättar Lina Karlsson.

Sänkningen motsvarar ungefär 8 000 kronor i månaden, även om det är svårt att beräkna exakt.

Störst av de förändringar som blev verklighet den 1 oktober i år är att arbetslöshetsförsäkringen (a-kassan) numera är baserad på tidigare inkomst, snarare än tidigare arbetad tid. Regeringen kallar reformen en ”modernisering”, som ”stärker arbetslinjen genom tydligare incitament att snabbt komma tillbaka i arbete”. 

Även ”grundförsäkringen” – aktivitetsstödet – ska nu börja trappas ned var hundrade dag, ända ned till ”golvet” på 365 kronor per dag innan skatt. ”Taket” är helt nytt, och ligger på 818 kronor per dag, berättar Marie Olsson, områdeschef på Försäkringskassan.

– Regeringen har formulerat det som att a-kassan blir en ”tydligare omställningsförsäkring”, och att en inkomstbaserad ska innebära enklare administration, säger hon till Flamman.

”Golvet” har förvisso höjts från 223 kronor, men Ciczie Weidby (bilden), arbetsmarknadspolitisk talesperson för (V), menar att förändringarna drabbar låginkomsttagare ”mycket hårdare” än det tidigare systemet.

– Ersättningen kan vara bra de första hundra dagarna, men sedan går nedtrappningen ofantligt fort, säger hon och fortsätter:

– Man tror helt enkelt att fattiga människor är lata, och behöver mer ”piska” för att söka nya jobb. Borgarnas arbetslinje bygger på en befängd, sorglig och föraktfull människosyn – och skapar inte ens några jobb!

Vänsterpartiet har höjt rösten mot den nya reformen, och vill bland annat att ersättning från a-kassan ska följa den allmänna löneutvecklingen. Ciczie Weidby menar att även högern borde se det som ett samhällsproblem att allt fler lever på marginalen.

– Det är egentligen väldigt dåligt, även för ett kapitalistiskt system, när det är så lätt och går så fort att bli fattig. Jävligt mycket pengar hos enskilda individer läggs oftast bara på hög, att ”höja golvet” så att folk har råd att betala hyran och konsumera är alltid bättre.

Lina Karlsson fattar fortfarande inte hur det är tänkt att hon ska klara sig på den krympande mängden pengar.

– De har skickat hundratusen människor, som redan kämpar, direkt in i ett bidragsberoende. Mängder av barn får leva i fattigdom, och jag kommer inte bli varken mer anställd eller frisk bara för att regeringen svälter oss, säger tvåbarnsmamman till Flamman.

– Jag kunde ha satt undan några tusen till döttrarnas studenter, men de kommer få gå till räkningar och mat nu. Jag önskar så mycket att jag kunde ge dem en rolig semester någon gång, eller bara en shoppingdag på stan, ha råd med det där snygga paret sneakers de önskar sig.

59-åriga verkstadsmekanikern Leif Dahlqvist gick nyss över från a-kassa till aktivitetsstöd efter hundra dagar som arbetslös. Han betalar 6 000 kronor i hyra som inneboende, och ”bävar” inför vad en sänkning i december skulle innebära. Januari kan bli ”katastrof”, skriver han till Flamman.

Läs mer

”Det är totalt kaos på arbetsmarknaden, och man känner sig nästan kriminell som arbetslös. Folk som inte har en ekonomisk bas i ryggen när de ska söka jobb eller utbildning blir desperata, och det utnyttjar givetvis oseriösa företag. Dessutom påstår en del att åldersdiskrimineringen börjar redan efter 40 i vissa branscher.”

En månad på aktivitetsstödets nya ”golvnivå” kan motsvara omkring 5 000-6 000 kronor i fickan efter skatt att överleva på. ”Det faller på sin egen orimlighet”, svarar Ciczie Weidby (V) när hon får höra summan.

– Ingen människa kan betala hyra, mat, el och försörja barnen på det. Det gör Sverige till ett allt fattigare land, med en arbetarklass alltmer fast i fattigdom, som tar allt sämre jobb, för att de vid det laget måste ta vad fan som helst.

Flamman söker arbetsmarknadsminister Johan Britz.

I en tidigare version av artikeln angavs skillnaden med det nya systemet som ”8 000 kronor mindre i fickan”. Skillnaden på 8 000 avser dock bruttovärde, vilket efter skatt motsvarar 5 000 till 6 000 kronor.

Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 02 december, 2025

Sossar kan inte mema

Carl-Oskar Bohlin valde att kritisera Socialdemokraternas otydliga marknadsföring i Riks, kanalen som Sverigedemokraternas trollfabrik ingick i. Foto: Henrik Montgomery/TT, skärmdump.

Det värsta med skandalen kring Socialdemokraternas vilseledande marknadsföring, är hur uselt innehållet var. Om de ska trolla, får de väl göra det ordentligt.

Vänstern kan inte mema. Den alternativa näthögerns stridsrop från 2015 verkar fortfarande gälla.

TV4:s granskning av AIP visade nämligen en sak tydligt: Socialdemokraternas memkonton är inte roliga. Deras Youtubekonton har inga följare. Deras ”nyhetstidning” har inte ens några nyheter.

Siffrorna talar sitt tydliga språk: AIP:s insomnade kanal Kanslihusvänster har 44 prenumeranter, jämför med Riks 160 000. AIP:s nyhetstidning har 21 prenumeranter på Youtube. Memkontot ”Jävla u-land” har 6 000 följare på Instagram, lika många har humorsidan Samtidigt i Sverige på Facebook.

Socialdemokraternas satsning på sociala medier har kort sagt varit ett fiasko.

Trots det minimala genomslaget valde moderaterna att gå ut hårt mot AIP. En av dem, ministern för civilt försvar Carl-Oscar Bohlin, gjorde det på en plats som i sig var ett politiskt budskap: Riks, kanalen som länge ägdes av Sverigedemokraterna, och som delade lokal med den trollfabrik som Kalla Fakta avslöjade i maj 2024.

Den gången gick Jimmie Åkesson på offensiven och höll ett eget tal till nationen, där han försvarade fabriken.

Moderaterna har sedan förra valet vänt sig till den alternativa medieflora som vuxit fram i ytterhögerns gränsmarker.

”Ett politiskt parti vill ha spridning på sina åsikter på nätet. Och vi råkar vara förbannat bra på det, i särklass bäst i Sverige”, förklarade Åkesson. Han har inte fel.

I stället för att sprida kortfilmer via anonyma konton massprids de numera i Riks flöde. Trollen har inte längre en skrivbordsplats, utan har blivit frilansare i trollens nya gigekonomi.

Bara någon dag efter Bohlins medverkan kunde SVT Nyheter avslöja att Riks programledare för deras engelskspråkiga satsning även medverkade i ryska statskanalen RT.

Så hur gör högern? Moderaterna saknar likt Socialdemokraterna en egen medieplattform, samtidigt som partiet slår igen dörren till etablerad massmedia. Dagens ETC rapporterade nyligen att Ulf Kristerssons presschef under hösten stoppat Dagens Nyheter från att få göra ministerintervjuer. Orsaken var missnöje med tidningens rapportering, som ansågs gynna oppositionen.

I stället sneglar man på hur Donald Trump gick från att vara politiskt uträknad till att återigen lyckas ta sig in i Vita huset och tränga in i väljargrupper han tidigare inte nått. Det skedde delvis genom att ställa upp i stora poddar och alternativmedier – den tre timmar långa intervjun med Joe Rogan har 60 miljoner visningar, en siffra inte långt under hans 77 miljoner väljare.

Moderaterna har sedan förra valet vänt sig till den alternativa medieflora som vuxit fram i ytterhögerns gränsmarker. Regeringens ministrar har återkommande besökt Kvartals radiointervjuer och gästat Henrik Jönssons studioprogram 100%, som nu blivit ett eget mediehus. Både Kristersson och Ebba Busch gästade podden Sista måltiden innan förra riksdagsvalet, för att prata med Chang Frick och Mustafa Panshiri (senaste gästen var så klart Carl-Oskar Bohlin).

Och nu har alltså även gränsen mot Riks brutits ned.

”Vi har inte själva förstått vilken stor masspridning och genomslag våra medier har”, säger Chang Frick när jag frågar honom varför högerpolitikerna vill vara med i deras podd.

Nu knackar dessutom Socialdemokraterna på dörren, berättar han. Annika Strandhäll, Teresa Carvalho, Lawen Redar och Håkan Juholt har redan gästat podden. Magdalena Andersson har än så länge tackat nej.

Även till de andra högersajterna står socialdemokrater på kö. Payam Moula, chefredaktör för idétidskriften Tiden, var debutgästen första avsnittet för Per Gudmundssons program Sverigebilden, i Jönssons mediehus 100%. ”Spelades in innan jag visste att studion drivs av smutsiga pengar”, försvarar han beslutet på Bluesky – för att bara dagar senare lanseras som en Kvartals nya profiler.

Läs mer

Valrörelsen kommer att utspela sig i två borgerliga offentligheter. En prydlig etablerad mot en skitig utmanare på yttre högerkanten. Den ena offentligheten är uppbyggd kring text, journalistisk och pressetiska regler, den andra kring agiterande videor och poddar anpassade för det snabba sociala medieflödet på nätet.

När Socialdemokraterna inte själva kan bedriva media, gör de som Moderaterna och kryper till den borgerliga motoffentlighet som nu når masspublik på yttersta högerkanten.

Vad finns kvar att säga? Kanske det budskap som fackliga tankesmedjan Katalys försöker trumpetera ut med sin nya Youtubeshow, som ska ta upp kampen med högerns nya tevehus.

Avgå alla.

Diskutera på forumet (0 svar)