Okategoriserade 27 november, 2009

– Fel av miljörörelsen att förhandla

Tre procent av all Sveriges skog är skyddad. Det är sämre än Estland. Flamman har varit i Örebros skogar med Skydda skogen-aktivister.

– När de flesta människor talar om ”skogen” syftar de i själva verket oftast på plantageindustrier.
Viktor Säfve är ordförande i föreningen Skydda skogen. Flamman har lyckats pricka in en av de första snöiga dagarna i Bergslagen för att åka ut och titta på olika skogar. ”Sverige är skogsrikare idag än på 50 år”, är ett uttryck man ibland hör. Nja, enligt Skydda skogen-aktivisterna är det snarare mer korrekt att säga att Sverige inte har haft mer yta med träd än på 50 år. Urskog och naturskog, däremot, är mer sällsynt än någonsin.
– Sedan får man komma ihåg att det bedrevs en omfattande avverkning under den första halvan av 1900-talet. Ska man jämföra med något borde det vara med 1800-talet, säger Viktor Säfve.

Runt 0,5 procent av all skog i Sverige är urskog, det vill säga skog som inte utsatts för jordbruk eller skogsbruk. Ytterligare några procent är så kallad naturskog, skog som inte rörts under lång tid och återfått urskogsegenskaper. Endast drygt tre procent av all svensk skogsmark är idag skyddad.
Viktor Säfve och Amanda Tas, också från Skydda skogen, berättar på ett engagerat sätt på väg ut mot en av de äldre bevarade skogar som fortfarande finns kvar. Vi stannar bilen vid en hög med avverkade trädstammar staplade på varandra.
– Ni ser här, säger Viktor Sävfe och pekar på en färgskiftning på några av stammarna, det är brandljud. Träden har alltså varit med om en brand och borde inte ha avverkats alls.

De berättar om avverkningsregler som inte följs och inspektörer som helst tittar bort. Om marker och vattendrag som körs sönder av skogsmaskiner på ett oreparerbart sätt.
– Jag följde med en FSC-inspektör ut till ett hygge en gång och det var som om mycket inte var så viktigt när det kom till kritan. Jag visade honom exempel på överkörd död ved [liggande virke]. ”Äsch, man ser knappt att det är död ved”, sade han. Nähä, men det kanske berodde på att den hade blivit överkörd, suckar Amanda Tas.
Hon och Viktor skojar om att ge ut en bok med dumma citat om skogen de fått höra från olika håll och ofta av personer som borde veta bättre. Under 1980-talet var det delvis annorlunda, skogen var mer i ropet. Det talades om att bevara urskog. Skogsaktivister kunde få utrymme i medier. Sedan blev det tyst. Inte heller när klimathotet blivit mer aktuellt på senare år har skogen debatterats. Trots att skogsbruk står för en relativt stor del av Sveriges totala koldioxidutsläpp.
– Misstaget miljörörelsen gjorde var att den satte sig vid förhandlingsbordet med skogsbolagen, säger Viktor Säfve.
I början av 1990-talet hade det växt fram en allt starkare opinion för skogs- och miljöfrågor. Det ledde till slut till att några av de större miljöorganisationerna började förhandla med skogsindustrin. Det var det som Viktor Säfve ser som ett grundläggande misstag.
– Man hade underskattat hur resursstarka skogsbolagen var.

Resultatet av förhandlingarna blev att Forest Stewardship Council (FSC) bildades 1993. FSC är en miljöcertifiering för skogsbruk. De certifierade företagen förbinder sig att följa en viss standard, som till exempel att inte avverka skyddsvärda träd och skydda död ved i skogsmarker. Men konsekvensen, enligt Viktor Säfve, blev att flera av de större miljöorganisationerna blev bakbundna. Det blev plötsligt svårt att fortsätta driva skogsfrågan när de ingått en undertecknad överenskommelse med bolagen.
Sedan dess har Fältbiologerna lämnat FCS i protest på grund av att man anser att det fungerar dåligt. Enligt Viktor Säfve är dels certifieringen otillräcklig i sig och dels kan bolag bryta mot reglerna utan att det får några följder. Certifierarna kontrakteras exempelvis av bolagen i stället för av ett oberoende organ.
Ett av kraven för att ett bolag ska bli certifierat är att det avsätter fem procent av skogsmarken till naturskydd. Problemet är att det inte finns någon bestämmelse om vilken del av skogen som ska skyddas. Skogsägare kan lika gärna välja att avsätta den del som är minst lönsam än den som är mest skyddsvärd. Områdena är inte heller skyddade enligt lag och kan avverkas utan att det blir några konsekvenser.
Dessutom är fem procent otillräckligt, enligt många. Forskning visar att upp till 20 procent av den svenska skogen skulle behöva skyddas för att kunna leva upp till miljömål.
– Estland till exempel, har ett generösare regelverk än Sverige när det gäller att skydda skogsområden, säger Viktor Säfve.
Vi har kommit fram till en av de skogar vi ska besöka och vandrar i en trollsk natur med träd i olika former och storlekar. Det finns en känsla av att befinna sig i en levande miljö, till skillnad från de plantageskogar som vi senare under dagen besöker.

– Ni ser att det ligger död ved här, säger Viktor Säfve och pekar på det virke som ligger på den mossbevuxna marken, det hittar man inte i plantager.
Viktor Säfve, som har en bakgrund inom bland annat miljörörelsen, säger att hans eget intresse för skogen väcktes under en joggingrunda i ett skogsområde som skulle avverkas.
– Jag kände spontant att det här inte är bra och började läsa på mer.
För den oinsatta kan det till en början vara svårt att förstå vidden av problemet. De flesta som åker tåg eller bil någon längre sträcka i Sverige ser mängder av träd. Spelar det någon roll för växthuseffekten att det rör sig om planterade träd? Eller att det saknas lite nedfallna grenar och stammar på marken?
Ja, det spelar faktiskt roll. När man hugger ner skog och ersätter den med importerade träd förändras ett helt ekosystem. Idag finns närmare 2.000 missgynnade eller utrotningshotade arter i den svenska skogen.
– Många av dem är beroende av död ved, gamla träd och blandskog för att överleva, säger Viktor Säfve.
Den planterade barrskogen är dessutom dåligt rustad för att klara sig. Mycket av det som beskrivs som ett hot mot skogen, som bränder, angrepp av skadedjur och stormar skulle vara ett betydligt mindre problem i en naturlig skog. En storm som exempelvis Gudrun för några år sedan blir förödande i en skog med planterade träd i exakt samma storlek i kombination med stora kalhyggesområden. Vinden får helt enkelt ett större fäste än i skog med träd i olika storlekar och åldrar.
– Det ironiska är att man gör samma misstag igen som efter stormen Gudrun där man just sett konsekvensen av monokulturplantager och dess känslighet för störningar. Träden som skövlades under Gudrun var planterade över ett område där andra träd, planterade på samma sätt, blåst ner i en liknande storm på sextiotalet. Tydligen har människor svårt att lära sig, säger Viktor Säfve.

Till det kommer den påverkan på klimatet som skogsbruk innebär. Sveriges regering och skogsbolag förordar mer skogsproduktion för att stävja klimatförändringarna.
– Vad som inte nämns är att skogen lagrar mängder av kol i marken som frigörs som koldioxid när man avverkar, säger Amanda Tas.
Vissa studier har visat att det kan ta upp till 30 år innan de nya träd som planteras kan kompensera de nedhuggna träden.
Frågan är hur ett mer miljövänligt skogsbruk skulle se ut.
– En del tycks tro att vi inte vill att någon skog ska avverkas över huvud taget, men det är ju fel, säger Amanda Tas.
Snarare förespråkar de alternativa lösningar för skogsbruk. För det finns alternativ till systematiska kalhyggesavverkningar över stora arealer. Ett ekologiskt skogsbruk med exempelvis en mer selektiv typ av avverkning och utan hård besprutning skulle dessutom troligen innebära fler arbetstillfällen inom skogsindustrin och en bättre arbetsmiljö för skogsarbetare.

Kultur 24 februari, 2026

Ryska exilprofessorn: ”Landet närmar sig bristningsgränsen”

Den ryska exilförfattaren Alexander Etkind förutspår att Ryssland, på grund av landets invasion av Ukraina, närmar sig en ekonomisk härdsmälta. Foto: Mikhail Tolmachev, Sergei Grits/AP/TT, AP, Adobe stock.

Den exilryske professorn och författaren till ”Rysslands krig mot moderniteten” Alexander Etkind ser Kiruna kollapsa under sin egen girighet. För honom är parallellerna till Rysslands krig uppenbara.

Han ser ut som en typisk rysk intellektuell i sin generation, men hans sobra promenadskor och rock står i bjärt kontrast mot miljön vi befinner oss i: ett rengärde i Gabna sameby i närheten av Abisko.

Det är minus 25 grader och marken är täckt av flera decimeter nyfallen snö. Alexander Etkind, författaren till böcker som Alexey Navalny: A hero of the new time, Rethinking the Gulag och Nature’s evil: a cultural history of natural resources är här för att föreläsa om råvarornas politiska roll vid Kin museum. Han har under sitt forskarliv argumenterat för att roten till samhällskollaps och slitningar mellan folk ligger i den ständiga rovdriften på naturresurser, från Romarriket till Gulag och kriget i Ukraina. Ändå verkar inget ha gjort honom beredd på mötet med naturens krafter just på en sådan verklig konfliktyta där rennäring, miljölagar, prospekterande gruvbolag och valrörelse möts på en och samma plats.

Ett land som startar ett förstörelsekrig överlever det aldrig. Se hur det gick för Österrike-Ungern efter första världskriget.

En mössa hade nog gjort susen. Han ser förnärmad ut när jag frågar om han fryser. 

”Det är okej”, svarar han stoiskt. 

Vi promenerar längs en väg i Gabna, samebyn som i december förra året förlorade ett mål där de motsatte sig företaget Viscarias avsikt att utvinna koppar. Samebyns ”sista kvarvarande funktionella betesmarker”. Jag frågar om hans intryck av Kiruna, om samernas sak och om hur han ser på framtiden för Ryssland.  

Vad menar du med att naturen är ond?

– Jag är kulturhistoriker och har hela livet varit intresserad av varför människor startar revolutioner, och varför de inte gör det. Först tänkte jag att det hade att göra med religion eller kultur, men med tiden blev jag allt mer materialistisk. Allt börjar med naturresurserna: torv, malm, olja. Jag har sett mycket olja i mina dagar. 

Alexander Etkind växte upp i en intellektuell judisk familj i Sankt Petersburg – eller som han ständigt rättar mig under samtalet: Leningrad – en stad som fungerat som imperiets burgna och kulturella skyltfönster. Där syns oljan i sina andra skepnader, som lyxiga bilar, kaviar och märkesväskor. 

Kan du minnas en särskild händelse som var en vändpunkt för dig?

– Det var mer att jag började fundera över varifrån alla pengar kom. Jag ville fatta det. Och hur det kunde vara så fult, och hur pengarna fastnar i fickor. Begreppet korruption räcker inte. Sådant funderade jag på långt före invasionen, före 2014 som föregåtts av tio, femton år av tillväxt och optimism. ”De feta åren” kallas de numera. Allt kom från olja och gas och sådant som krävde billig arbetskraft eller till och med slavarbete. Så är det än i dag. 

Jag berättar om ett minne jag har från mitt första besök i Ryssland då jag på en restaurang serverades en flaska av det franska märket Perrier. Hur kunde detta vida land inte ha någon egen källa för kolsyrat vatten?

Uppror. Som kulturhistoriker har Etkind intresserat sig vad som får människor att starta revolutioner eller inte göra det. Foto: Mikhail Tolmachev.

– Det handlar om prestige, men också om miljöförstöring. Det finns inget rent vatten kvar längre. Kranvattnet är också giftigt. Öl är ibland billigare än vatten. 

Det är februari 2026 och fyraårsdagen närmar sig för Rysslands invasion av Ukraina. Ju mer händelserna utvecklats över tid i USA och Kina, desto mer framstår kriget som en strid om dessa naturresurser. Att dela de resterande godsakerna på jorden mellan sig i ett strategiskt spel. Ryssland vill vara med. Alexander Etkinds senaste bok, Rysslands krig mot moderniteten, har nyligen översatts till svenska (Ersatz). 

– Jag kallar den min krigsdagbok och följer samma logik som Nature’s evil. Men nu är det ondskans politik. Samma naturresurser blivit en källa till krig. Naturen är inte ond, men ojämnt fördelad vilket leder till våld. Många gör anspråk på marken. Som här.

Plötsligt får vi kasta oss åt sidan. Tre enorma snöskotrar swishar stöddigt förbi oss. Vi vinkar snällt. Det blir ytterligare en illustration av Alexander Etkinds tes. 

– Även rennäringen behöver bensin som kommer från fjärran länder som Saudiarabien, Venezuela och Sibirien. Och på vägen orsakar oljan politisk ondska. 

Ryssland lämnade Alexander Etkind redan 2004. Numera är han baserad vid Central European University i Wien. Men han har kvar en lägenhet i Sankt Petersburg trots att han uppfyller de flesta kriterier för att stämplas som ”utländsk agent”.

Det oroar mig att folk inte protesterar. Människor älskar sina bilar och sin luftkonditionering.

– Jag var optimistisk och trodde att kriget skulle ta slut snabbare. 

Han ser sig fortfarande som optimist och förutspår att kriget kommer att ta slut snart. 

Hur ska det gå till?

– Landet närmar sig en ekonomisk bristningsgräns. Mycket tyder på det. Men det beror också på hur de europeiska länderna positionerar sig när de ryska oljetillgångarna styrs till Kina. Men en stor del av den oljan passerar genom Östersjön och runt om i världen. Fartyg som Sverige eller Polen skulle kunna stoppa. Visst, det skulle betraktas som en krigshandling och i Europa är man rädd för Rysslands styrka. Men denna styrka är kraftigt försvagad av Ukrainakriget. 

Alexander Etkind menar att de sanktioner som föreslogs för ett par år sedan och som hade kunnat stoppa kriget då, håller på att genomföras nu. Och att världsopinionen i kombination med en administration i förfall pekar på att kriget snart kommer att ta slut med Ryssland som förlorare.

Men skulle en förlust innebära demokratisk utveckling i landet? 

Frågan leder in på ytterligare en av hans förutsägelser: Rysslands sönderfall. 

– Det kan bli fem delar, kanske femton, Dagestan, Ingusjien, Nordossetien. Ett land som startar ett förstörelsekrig överlever det aldrig. Se hur det gick för Österrike-Ungern efter första världskriget. En ekonomisk kollaps med accelererande nationalism och krav på självständighet bland olika folkgrupper som följd. 

Ger en sådan ”avfederalisering” bättre förutsättningar för demokrati?

– Ja, jag tror det. Vi vet inget om framtiden, men några kommer att lyckas med det. Sovjets upplösning 1991 skedde nästan helt utan våld. Det är kanske det våld vi ser nu som en eftersläpning, en konflikt mellan de två största länderna som kom ut efter det. Dessa två länder är också väldigt olika. 

Hur då?

– Ukraina är mer kreativt och har en större tro på individens självständighet. Deras mark blev aldrig kommunaliserad, så de har känt en starkare koppling till jorden och visade ett större motstånd mot kollektiviseringen. Som ju ledde till Holodomor, den stora svälten på 1930-talet. Men det skapade en sammanhållning som påminde mer om ett modernt kapitalistiskt land. 

Alexander Etkind har judisk bakgrund och hans familj kom till dåvarande Leningrad för två generationer sedan från den upplösta så kallade bosättningszonen för judar i västra Tsarryssland. Storstaden gav jobbtillfällen för hantverkare, ett yrke som många judar ägnade sig åt. De som kunde skickade sina barn till utbildningar. Ett av hindren var kvoter för judar, ett hinder som höll på att drabba Alexander Etkind själv om det inte varit för att en släkting som var professor kunde smyga in honom. Även om han förlorade alla sina band till judiska traditioner och kultur har han alltid känt sig judisk, säger han. Och rysk, lägger han till. 

Läs mer

Det blir en varm fisksoppa i restaurangen på fjället. I lokalen, som är inredd som en bättre krog var som helst i världen, hörs spanska, italienska, tyska och japanska. Turismen är också en del av utvinningsindustrin. 

Du har varit i Kiruna i tre dagar nu. Har du lärt dig något nytt?

– Det påminner mig om det jag älskar, snön som försvinner mer och mer. Det är så vackert. Men så finns ju också gruvan och hur en nationell resurs förstör människors liv. Även om våra liv vilar på precis den resursen. Historien är universell, i min bok handlar det om behovet av virke under Romarriket.
I London var det kol. 

Det som förvånar Alexander Etkind mest är att folket i Kiruna inte protesterar mer när deras livsvillkor ständigt pressas. Både Sverige och Ryssland är rika länder, men här finns helt andra förutsättningar, menar han. 

– Det oroar mig att folk inte protesterar. Människor älskar sina bilar och sin luftkonditionering. 

Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 24 februari, 2026

Sossarnas stramhet stryper Sverige

Med sin strama politik inom både ekonomi och migration finns det inte mycket som skiljer Magdalena Andersson från Elisabeth Svantesson. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Magdalena Andersson vill matcha högern i migrationen för att kunna satsa på välfärden. Men när man samtidigt vill strama åt ekonomin är frågan vad som skiljer dem från ett nyliberalt högerparti – annat än nostalgiska typsnitt och fraser.

”Jag har väl varit lite besviken, på något sätt.”

Så sammanfattade den utvisningshotade SSU-ordföranden Afnan Agha hur det känns att kampanja för ett parti som inte tar strid för hennes sak. I en uppföljande intervju med Dagens Nyheter tydliggjorde Magdalena Andersson att man visserligen vill pausa vågen av utvisningar enligt den lag som Socialdemokraterna varit med att driva igenom. Men att S är landets största parti och att politiken därmed är populär: ”Att stram migration behövs är fast förankrat.”

Det är troligen sant. Det märks inte bara på S starka opinionssiffror, utan även på en Yougov-enkät från i höstas som visar att tre av fyra svenskar anser att invandringen har varit för hög de senaste tio åren.

Här kan man invända att ett statsbärande parti ska leda snarare än följa opinionen. Med tanke på att politiker från vänster till höger så sällan pratar gott om invandrare finns det inga motröster. Som Max Jerneck skrev i Flamman häromveckan spelar denna triangulering dessutom Sverigedemokraterna i händerna, som därmed kan lägga ännu mer radikala förslag, som att möjliggöra att riva upp permanenta uppehållstillstånd.

Men här finns också ett annat problem.

Hela den här följa John-leken med SD bygger på en tydlig logik: matcha högern om migration och kriminalpolitik, för att föra en offensiv ekonomisk vänsterpolitik. De två linjerna dominerade förra årets kongress, och slogs fast i Socialdemokraternas valmanifest:

”Socialdemokraterna har gjort läxan. Vi har förändrats och gått tillbaka till våra rötter. Vår uppgift är att förbättra vardagen för hårt arbetande människor och stärka samhällsgemenskapen. Så att Sverige blir mer som Sverige.”

Det låter ju toppen.

Problemet är att Magdalena Andersson är lika stram när det gäller ekonomin. När Elisabeth Svantesson nyligen gick ut med att reformutrymmet var slut för nästa mandatperiod – ett utspel designat för att vrida ned väljarnas förväntningar på ett regeringsskifte – fick hon oväntat eldunderstöd från vänster.

Andersson hade kunnat kritisera regeringen för att sprida skrämselpropaganda. I stället anklagar hon dem för att ha ”slarvat bort alla pengarna – igen”. I sociala medier skriver hon att ”SD och regeringen har tömt ladorna och reformutrymmet för hela nästa mandatperiod är i princip slut.” 

Samtidigt planerar partiet knappt att återinföra några skatter, eller att finansiera satsningar med lån. I stället upprepas ord som budgetdisciplin och ansvarstagande – samma språk som präglade finansdepartementet under Anders Borg: ”Jag har städat upp svensk ekonomi förr och jag är beredd att göra det igen.”

Så hur är det tänkt att man ska infria vallöftet om att ”göra Sverige starkt igen” och ”en stark välfärd”? Hur ska man ha råd med ”investeringar, nya jobb i välfärden och omfattande utbildningssatsningar” för att ”bekämpa massarbetslösheten”?

Det är Socialdemokraternas politik som är oansvarig.

I ett läge där vi har en av Europas lägsta statsskulder, och stora hål i allt från järnväg till sjukvård, är det knappast ansvarsfullt att kritisera regeringen med högerargument om oansvariga statsfinanser.

Läs mer

Jag tvivlar inte på att Socialdemokraterna kan vinna valet på sin kombination av thatcherdoftande finanspolitik kombinerat med rekordtuffa tag – kombinerat med nostalgiska floskler och typsnitt från folkhemseran.

Frågan är varför man ska orka hoppas på det.

Det som byggde Sverige starkt var knappast klagomål över att högern tömt ladorna. Det var att bygga nya lador. 

Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 21 februari, 2026

Rojava: Hopp är inte bara optimism, utan kollektiv handling 

Rojava var ett radikal-demokratiskt experiment, menar skribenten. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman/SVD/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Revolutionen är inte ett löfte som infrias vid historiens slut. Den uppstår i ögonblick av kris, när människor tvingas handla. Filosofen Ernst Bloch beskrev hoppet inte som en känsla riktad mot framtiden, utan som en kraft som verkar i nuet. Hopp är inte passiv förväntan – det är kollektiv handling.

Rojava i nordöstra Syrien är ett av de tydligaste exemplen. Mitt i krig, regionala maktspel och ekonomisk isolering, har människor under mer än ett decennium försökt att bygga något annat: ett självstyre baserat på direktdemokrati, kvinnors frigörelse och samexistens mellan etniska och religiösa grupper.

Projektet föddes inte ur stabilitet, utan ur sammanbrott. När den syriska staten drog sig tillbaka 2012 fylldes tomrummet inte bara av miliser utan också av lokala råd, kooperativ och självorganisering. Det var ett experiment – bräckligt, motsägelsefullt, men verkligt.

Rojava utmanar idén att Mellanöstern är dömt till permanent despotism.

I dag står Rojava återigen under hårt tryck. Islamistiska väpnade grupper och regionala maktintressen hotar den politiska och sociala struktur som byggts upp. Samtidigt används ekonomisk blockad och diplomatiskt utanförskap som verktyg för att försvaga projektet.

Frågan är dock större än regionens gränser. Den handlar om huruvida radikaldemokratiska alternativ överhuvudtaget kan överleva i en värld där auktoritär nationalism och cynisk realpolitik dominerar.

Walter Benjamin skrev att historien ”blixtrar till i ett faromoment”. I sådana ögonblick blir det förflutna en källa till politisk energi. För det kurdiska folket är detta minne närvarande – från Mahabadrepubliken 1946 till årtionden av organisering och motstånd. Det kollektiva minnet fungerar inte som romantisering, utan som en påminnelse om att kamp är möjlig även under svåra villkor.

En avgörande dimension av Rojavas projekt är kvinnorörelsens centrala roll. Genom principen om delat ledarskap, kvinnokooperativ och självförsvarsenheter, har patriarkala strukturer utmanats i praktiken. I en region där kvinnors rättigheter systematiskt begränsats har detta haft djup symbolisk och materiell betydelse. Det betyder inte att motsättningar saknas. Inget samhällsprojekt som formas under krig är fritt från problem. Men det som gör Rojava relevant är just försöket att institutionalisera jämlikhet och folkligt deltagande under extrem press.

Det är också därför projektet väcker starka reaktioner. Att slå mot Rojava är inte enbart en militär strategi; det är ett sätt att signalera att alternativa samhällsmodeller inte ska tillåtas. Rädsla och instabilitet används som politiska verktyg. Men historien visar att repression inte automatiskt leder till nederlag. Ofta fördjupar den organiseringen. Motståndets platser – från Kobanê till mindre byar i regionen – är inte bara militära frontlinjer, utan också rum där nya sociala relationer formas.

Den internationella solidariteten är en del av detta. När människor i Stockholm, Berlin eller Paris demonstrerar till stöd för Rojava handlar det inte bara om geopolitik. Det handlar om en principiell fråga: kan demokrati reduceras till nationella institutioner, eller måste den också förstås som en levande, social praktik?

Läs mer

I en tid då den europeiska högern stärker sina positioner och auktoritära ledare normaliseras blir frågan akut. Rojava utmanar idén att Mellanöstern är dömt till permanent despotism. Samtidigt utmanar det Europa genom att visa att demokrati inte nödvändigtvis är beroende av nationalstatens traditionella form. Bloch talade om det ”ännu-icke-varande” – det som ännu inte blivit verklighet men som redan existerar som möjlighet i människors handlingar. Rojava kan förstås som ett sådant försök.

Att försvara revolutionens landvinningar handlar därför inte enbart om territorium. Det handlar om att försvara möjligheten att experimentera med demokrati underifrån. Det handlar om att hävda att människor, även i krigets skugga, kan forma sina egna liv.

Oavsett hur framtiden ser ut, har Rojava redan lämnat ett avtryck i den politiska fantasin. Det har visat att alternativ inte bara är teoretiska konstruktioner, utan kan ta konkret form.

Och kanske är det just detta som gör hoppet farligt för makten: att det inte väntar – utan handlar.

Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 21 februari, 2026

Äventyret pratas bort när ”Moby Dick” görs till feminism

Klassikern ”Moby Dick” är ramberättelsen i Xiaolu Guos politiskt uppdaterade äventyrsbok.

Succéförfattaren Xiaolu Guos nya omtolkning av "Moby Dick" är upplagd för ett maffigt äventyr. Ellika Lagerlöf imponeras av språkkänsla och tempo – men önskar att författaren vågat släppa taget om läsarens hand.

Det krävs en del författarkött på benen för att våga sig på en parafras på Herman Melvilles Moby Dick (1851). Den internationellt uppmärksammade kinesisk-brittiska författaren och filmskaparen Xiaolu Guo borde dock vara den rätta. Kultförfattaren Ursula Le Guin har skrivit uppskattande om hennes A Concise Chinese-English Dictionary for Lovers, och i hemlandet har hon utsetts till en av decenniets viktigaste litterära röster.

Call me Ishmaelle (Vintage, 2025) utspelar sig under samma historiska epok som Melvilles roman, och ligger nära originalet. Genom att redan i titeln använda sig av dess välkända öppningsfras – ”kalla mig Ismael” – vänder hon med feminiseringen av namnet på könsordningen. I Guos version är det den unga kvinnan Ishmaelle som beslutar sig för att lämna den brittiska kustby där hon vuxit upp. Genom att klä ut sig till man och ta sig namnet Ishmael korsar hon Atlanten och kastas in i en kedja av händelser som för henne ombord som valjägare på skeppet Nimrod. Under den halvgalna kaptenens ledning ska de leta upp den vita val som en gång tog hans ena ben.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 21 februari, 2026

Därför finns det inga palestinska astronauter

Larissa Sansours verk är en fantasi över en möjlig flykt bort. Bild: Larissa Sansour, ”A space exodus”, 2009.

En palestinsk månlandning, en tvåstatslösning i parallella dimensioner och olympiska spel i Gaza City. När Israels ockupationspolitik blir allt mer brutal, vänder sig den palestinska konsten till sci-fi för att föreställa sig det obegripliga.

En astronaut tar några stapplande steg ut på månens yta och placerar en flagga i det grå dammet. Scenen som spelas upp på den lilla tv-apparaten är välbekant – med undantag för en detalj. Det är inte USA:s flagga som sticks ned i det öde landskapet, utan den palestinska i grönt, rött, vitt och svart. 

Jag befinner mig i ett snötäckt Köpenhamn för att se den dansk-palestinska konstnären Larissa Sansours utställning These moments will disappear too på Charlottenborgs konsthall. Filmen med månlandningen, ”A space exodus”, inleder utställningen som rymmer ett flertal videoverk och några skulpturer. Förutom att imitera Neil Armstrongs lilla steg för människan, refererar kortfilmen vagt till soundtracket till science fiction-eposet 2001 – A space odyssey.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 20 februari, 2026

Fem svenskar som träffade Åkesson – och spred judehat

Foto: Johan Nilsson/TT, Roger Vikström/TT, Sören Andersson/Scanpix, Henrik Montgomery/TT, Jens Christian/Expressen/TT, Robert Eklund/ TT (montage).

Jimmie Åkesson hävdar att han aldrig stött på en svensk antisemit. Flamman granskar påståendet – och hittar minst fem som stått Åkesson nära och uttryckt hat mot judar.

”Jag har aldrig någonsin stött på en vanlig svensk som är antisemit.”

Det sade Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson till Dagens Nyheter i januari, efter den konferens mot antisemitism i Israel där han var en av huvudtalarna.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 20 februari, 2026

Har rättvisa blivit en klassfråga?

Rättvisesymbolen moder Justitia utanför Stockholms tingsrätt. Foto: Henrik Montgomery/TT.

Lagen är lika inför alla – men den praktiska tillgången till rättvisa är ojämnt fördelad. Det menar Mårten Schultz, professor i civilrätt vid Stockholms universitet. som pekar på flera reformer under 2000-talet. Är det svårare att få juridisk upprättelse om du är fattig?

Från stämningar till skadestånd – rättvisa kostar pengar. Mer pengar än vad en normal privatekonomi vanligtvis kan täcka, enligt juridikprofessorn Mårten Schultz. Han anser att förmögna människor och staten har större möjlighet att hävda sin rätt än andra.

Klyftorna har dessutom förstärkts det senaste decenniet. För tio år sedan höjdes till exempel ansökningsavgiften för att stämma någon i tingsrätten. För ett förenklat tvistemål, ett småmål, fördubblades avgiften från 450 till 900 kronor. Avgiften för vanliga tvistemål höjdes till 2 800 kronor. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Krönika 20 februari, 2026

Rebecca Gonzalez Leon: Solidaritet är inte en semester

Bensinbristen på Kuba börjar göra sig kännbar. Foto: Ramon Espinosa/AP.

USA:s blockad kväver Kuba, men det gör också diktaturen och den ekonomiska eliten. Att resa dit för att ”stötta” regeringen riskerar att legitimera dem som redan styr – medan folket betalar priset.

Förra veckan samlades jag och några andra för att läsa den postkoloniala tänkaren Frantz Fanons stridsskrift Jordens fördömda, där han finner ett släktskap mellan proletariatets kamp och det koloniala förtrycket. 

En av cirkeldeltagarna nämnde att han behövde gå tidigt för att hinna med ett plan till Kuba dagen därpå. Hela rummet sken upp av att höra att en kamrat snart skulle besöka det heliga landet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Nyheter 19 februari, 2026

EU granskar lågprisjätten Shein

Shein har länge kritiserats för inhumana arbetsförhållanden och uppmuntring av överkonsumtion. Foto: Aurelien Morissard /AP/TT

EU-kommissionen inleder en granskning av lågprisjätten Shein. Kommissionen kommer utreda försäljningen av bland annat barnliknande sexdockor och ”spelifieringen” av plattformen.

I tisdags meddelade Europeiska kommissionen i ett pressmeddelande att de inleder en formell utredning av den kinesiska modejätten Shein. Lågprisplattformen misstänks bryta mot delar av Digital Service Act, DSA, ett europeiskt regelverk för nätplattformar:

– Efter tre begäranden om information som kommissionen skickat till Shein misstänker kommissionen att Shein möjligtvis inte följer DSA, säger EU-kommissionens talesperson Thomas Regnier till Flamman.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 19 februari, 2026

Nietzsche skulle ha föraktat flockmentaliteten hos Epsteins gäster

Foto: Wikipedia, AP (montage).

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Jag ska börja med ett erkännande: jag är ingen Nietzscheexpert. Mina kunskaper är begränsade och fragmentariska. Men det lilla jag kan räcker för att haja till över den kopplingen mellan hans filosofi och den typ av beteenden som framfördes i senaste numret. 

Nietzsche var i första hand en moralfilosof och kulturkritiker. Han analyserade hur våra värderingar uppstår, vilka funktioner de fyller och hur de kan verka både livsbejakande och livshämmande. När han kritiserade den traditionella moralen (särskilt den kristna) var det inte för att förespråka cynism eller brutalitet, utan för att han menade att vissa moraliska system byggde på skuld, självförnekelse och förnekande av mänsklig livskraft.

Detta är viktigt att hålla isär. Nietzsche avvisade inte värderingar som sådana. Tvärtom var han upptagen av hur nya, mer livsbejakande värden skulle kunna skapas. Hans berömda formulering ”bortom gott och ont” betyder inte att gott och ont upphör att existera, eller att allt därmed blir tillåtet. Den pekar snarare mot en filosofisk uppmaning: att undersöka moralens ursprung och inte okritiskt acceptera nedärvda normer. På detta sätt blev han också en viktig inspiration till den moderna normkritiken efter att den franska vänstern (Deleuze, Foucault mfl) intresserat sig för honom igen på 60- och 70-talen.

Att dra in hans tankegods som en legitimering av exploatering, maktmissbruk eller sexuella övergrepp mot tonåringar är därför i min mening fel.

Nietzsche har ofta blivit läst genom olika tiders ideologiska raster. Under första halvan av 1900-talet användes och missbrukades han för att ge intellektuell glans åt elitism, socialdarwinism och fascism. De flesta känner till idén om övermänniskan (Übermensch), som dock ofta missförstås. Hos Nietzsche är detta inte en privilegierad individ som står över lagar, regler eller andra människor. Det är ett ideal, en metafor för människans möjlighet till självövervinnelse, att inte fastna i flockmentalitet och passivitet. Övermänniskan representerar skapande, ansvarstagande och en radikal ärlighet inför sig själv.

Att dra in hans tankegods som en legitimering av exploatering, maktmissbruk eller sexuella övergrepp mot tonåringar är därför i min mening fel. Det förvandlar en existentiell och filosofisk idé till en psykologisk etikett för hänsynslöshet. Nietzsche kritiserade visserligen det han kallade ”slavmoral”, men han hyllade inte grymhet i banal mening. Snarare var han skeptisk till självbedrägeri, dekadens och makt som enbart söker njutning eller status. Att reducera Nietzsche till den ”farliga tänkaren” vars idéer kan utgöra något slags intellektuellt alibi för moraliskt förkastliga handlingar känns i dag både förenklad och historiskt daterad och säger mer om vår kulturella föreställning om Nietzsche än om Nietzsche själv.

Läs mer

Om man alls vill föra in Nietzsche i sammanhanget skulle man lika gärna kunna hävda motsatsen: att han sannolikt hade riktat sin kritik mot just de fenomen som artikeln beskriver: konformism, statusdyrkan och den psykologiska lockelsen i att tillhöra en utvald krets. Nietzsche var djupt misstänksam mot flockmentalitet och socialt självbedrägeri, även hos eliten.

Detta är ingen invändning mot att diskutera moral, makt och ansvar i relation till Epstein. Tvärtom är det viktiga och nödvändiga frågor. Men att koppla dessa direkt till Nietzsche kräver en större filosofisk precision än vad som framförts tidigare i denna tidning. Annars riskerar vi att reproducera en förenklad bild av både filosofin och de mekanismer vi försöker förstå.

Diskutera på forumet (0 svar)