NEWSFLASH. Soldater dör och såras i krig. Kenneth Wallin, svensk soldat ställd under Natobefäl i krig i Afghanistan, är det senaste exemplet. De senaste svenska dödsfallet verkar, i vanlig ordning, ha chockat det svenska politiska systemet. Det är bara möjligt om man först har vilselett med språkbruk.

För de svenska soldaterna har ju hittills inte befunnit sig i krig, enligt det officiella Sverige. De har bara varit på en ”insats” i Afghanistan. Och i en insats kan man kanske klara sig helt utan dödsfall och bli chockad när det sedan sker. Men i ett krig bör man väl snarare bli förvånad om inte en enda dör? Som en logisk konsekvens när dödsfallen nu blivit fler knäcks det orwellska språkbruket på mitten och nu pratas det plötsligt oftare om krig. Och i stället för dimridåer rullas nu en annan ful strategi upp, den påtvingade enheten. Nu är det plötsligt just för att Sverige befinner sig i krig som vi inte kan dra hem trupperna. Försvarsstabens trognaste propagandist, Aftonbladets krönikör Johanne Hildenbrandt, driver den linjen i måndags. ”Kroppen hade inte förts tillbaka till Sverige, soldaterna hade inte ens återvänt till basen i Mazar-i-Sharif när Linde (Hans Linde, V, reds anm.) tog chansen att utnyttja en soldats död för sin politiska vinnings skull.” I Dagens Nyheter skriver Henrik Brors att kraven på ”nationell samling” ökar och följer dagen efter upp med att nu är en ”kompromiss att vänta”. Trycket läggs på Mona Sahlin således att lämna Ohly och den rödgröna uppgörelsen därhän. I Svenska Dagbladet gör Stefan Olsson, forskare vid Totalförsvarets forskningsinstitut, allt för att övertyga oss om att afghanerna vill ha våra trupper där. Det gör han med inte alltför övertygande argument. Av tre svajiga undersökningar har två visat på stöd för Natotrupperna och en på ett massivt motstånd mot trupp i landet. Ur detta material tror sig Olsson kunna dra slutsatsen att ”Tillsammans ger ändå de tre undersökningarna en samstämmig bild. Överlag är den afghanska befolkningen positivt inställd till den utländska närvaron.” När det är krig lider inte bara den oberoende journalistiken utan också forskningen.
Nu ska det tragiska dödsfallet tydligen också användas för att utesluta Vänsterpartiet från allt inflytande vad gäller utrikespolitik. Det som gäller som officiell politik i länder som Nederländerna och Kanada ska tydligen stämplas som extremism i Sverige. Det är viktigt för oppositionen mot kriget att heller inte gå i fällan. Deltagandet i Natos krigföring i Afghanistan var fel innan den senaste svenska soldatens död och kommer att fortsätta vara fel efter den.

Vänsterpartiet, det första riksdagspartiet som tog ställning mot kriget, ska ha en eloge för att de står upp för sin kritik av Sveriges krigföring även när det blåser. I längden lönar sig ett gott arbete likt det nyvalde gruppledaren Hans Linde gjort för att mejsla fram frågan som en av partiets skarpaste profilfrågor. 47 procent av svenska folket ansåg i en opinionsundersökning i veckan att soldaterna borde tas hem. Man får anta att de är glada att det åtminstone finns ett parti riksdagen, om än så litet, som representerar deras uppfattning.
Uppgörelsen om Afghanistan satt långt inne för Socialdemokraterna som genom Urban Ahlin ett tag såg ut att fullständigt ha murat sig i krigspolitiken. Ahlin har nu snabbt varit ute och påpekat att ”han inte driver kravet på att inleda ett svenskt tillbakadragande nästa år”. Men det är Sahlin som bestämmer, och det finns mycket som talar för att de rödgröna, om de står fast vid sin uppgörelse, vinner fajten.

I själva verket är det ingen som tror att kriget går att vinna. De flesta tvekar till och med om huruvida USA:s offensiv innan trupperna dras tillbaka kan bli framgångsrik. Och det oklara parlamentariska läget gör ju att Sverige just nu har en regering som är svag.
Det är just därför försvarsminister Sten Tolgfors anser att man inte ens borde diskutera kriget. Och det är just därför talet om nationell samling dyker upp i borgerlig press.  Det låter bättre än att säga håll käften. Men det hjälper lika lite mot verkliga problem.