Nyheter/Utrikes 04 april, 2021

Fem miljoner palestinier saknar vaccin – nu vill Israel skänka sitt överskott till andra länder

Israel skryter med att ha vaccinerat halva befolkningen. Att regeringen vill skänka bort sitt överskott av vaccin till allierade länder i stället för att vaccinera de fem miljoner statslösa palestinierna på sitt territorium talas det dock tystare om.

Den ojämlika fördelningen av vaccin mellan världens fattiga och rika länder har blivit en allt hetare politisk fråga under våren. En fråga som det talas mindre om är dock den ojämlika vaccinfördelningen inom vissa länder. Ingenstans är den ojämlikheten större än i 
Israel.

Landet började sin vaccinationsprocess redan den 19 december när premiärminister Benjamin Netanyahu blev den första medborgaren att få Pfizer-­sprutan. Efter det gick det snabbt. I början av januari hade över hälften av människorna i riskgrupper vaccinerats, och i mars kunde man stolt fira att halva befolkningen gjorts immun mot viruset. Med en takt på 150 000 vaccineringar om dagen räknar man med att ha vaccinerat hela befolkningen i april.

Orsakerna till denna framgångsrika kampanj är flera. När vaccinen började dyka upp på marknaden i höstas slöt regeringen snabbt avtal med flera tillverkare, ofta till höga överpriser och i utbyte mot tillgång till känslig patientinformation, för att försäkra sig om att få leveranser före flera större länder. Därtill kommer Israels välutbyggda offentliga sjukvårdssystem som grundlades av socialistiska sionister i början av 1900-talet, samt det faktum att den enorma och ständigt mobiliserade armén kan användas i sanitära krissituationer.

Men trots denna unika kapacitet kommer inte vaccinen alla till del. En befolkningsgrupp har fortfarande inte getts en enda spruta av den israeliska staten: de fem miljoner statslösa palestinierna som lever på landets territorium.

– När vi talar om halva befolkningen talar vi bara om israeliska medborgare. Hälften av befolkningen är statslösa palestinier som inte har rätt till vaccin, säger Roy Yellin från den israeliska människorättsorganisationen B’Tselem till Flamman.

Det var först i början av mars som de israeliska myndigheterna började erbjuda vaccin åt de omkring 133 000 palestinierna som dagligen pendlar till Israel från de ockuperade territorierna på Västbanken. De resterande över fem miljoner palestinier som bor på de ockuperade territorierna har dock fortfarande inte getts någon hjälp av Israel. I stället har Netanyahu långt gångna planer på att skänka bort det överskott av vaccin som Israel sitter på till utländska regeringar som stödjer hans regim. Listan på 15 länder innefattar sådana som valt att flytta sin ambassad till Jerusalem, såsom Guatemala, som följde USA i spåren förra året, länder som öppnat beskickningar i staden, såsom Ungern och Tjeckien, samt länder som den israeliska regeringen vill öppna diplomatiska förbindelser med, såsom Mauritanien.

Den 25 februari uppgav dock försvarsminister Benny Gantz att Israel stoppat programmet. I dagsläget är det oklart huruvida planerna på att ”byta vaccin mot diplomatiskt stöd”, som Times of Israel formulerade det, kommer att återupptas i modifierad form eller helt slopas. Oavsett vad som händer med programmet tyder dock det mesta på att palestinierna inte kommer att få del av överskottet.

Enligt Roy Yellin är dock Israel skyldigt att vaccinera hela den palestinska befolkningen på dess territorium.

– Eftersom Israel styr över dem är Israel skyldigt att vaccinera dem. Enligt artikel 56 i Genève-konventionen måste en ockuperande makt se till att sjukdomar inte sprids bland människorna som lever i det ockuperade området.

Detta är även FN:s människorättsmyndighets syn. I ett uttalande i januari sade den att ojämlik tillgång till vaccin är ”moraliskt och rättsligt” oacceptabelt under rådande internationell lag. Israels regering bestrider dock detta med hänvisning till det så kallade Oslo-avtalet. Det upprättades 1993 som en tillfällig kompromisslösning för hur de två folken skulle kunna samexistera fram till dess att en slutgiltig fredslösning nåddes. Enligt Israels hälsominister Yuli Edelstein säger dokumentet ”klart och tydligt att palestinierna måste ansvara för sin egen hälsovård”. I ett ännu mer klargörande uttalande i en intervju med BBC i januari sade han att Israel är lika ansvarigt för palestinierna som palestinierna är för ”delfinerna i Medelhavet”.

Den kritik som har framförts hittills har antingen tigits ihjäl eller tystats med sedvanliga metoder: när en komiker på det amerikanska humor­programmet Saturday night live nyligen berättade att Israel hade vaccinerat halva befolkningen och sedan anmärkte att det måste röra sig om den judiska halvan, blev han genast brännmärkt som antisemit av Anti-­Defamation League och andra organisationer. Samtidigt har sionistiska tidningar i till exempel Nederländerna gjort reklam för att vaccin-­turism till Israel.

Det finns dock problem med den israeliska regeringens argumentationslinje. För det första var Oslo-avtalet ett tillfälligt avtal som sträckte sig till 1999. Det är därför inte rättsligt bindande längre. Och även om det vore bindande ifrågasätter B’Tselem dessutom regeringens tolkning av avtalet.

– Den israeliska regeringen hävdar att under Oslo-avtalet gavs den palestinska myndigheten ansvaret för palestiniernas sjukvård. Vi bestrider det. Palestinierna gavs inte ansvaret, utan bara kontroll över hur den ska levereras. Det befriar inte Israels regering från ansvar, säger Roy Yellin.

Enligt Mouin Rabbani, som är redaktör för den arabiska tidskriften Jadaliyya, är argumentet ogiltigt av flera skäl:

– För det första förändrar det faktum att Oslo-avtalet upprättade en palestinsk myndighet inte dessa områdens status som ockuperade territorier under internationell lag. Det har därför ingen bäring på Israels ansvar som ockupationsmakt. För det andra är den palestinska myndigheten en tillfällig, halv-autonom myndighet, och har därför ingen suveränitet över något av de områden som den utövar begränsad jurisdiktion över. I praktiken är den ett bihang till den israeliska ockupationen. Den palestinska myndighetens makt är så begränsad att Sverige har lika mycket suveränitet på Västbanken och i Gaza som den – det vill säga ingen alls.

Enligt Mouin Rabbani förändrar inte Oslo-avtalet det faktum att Israel är en ockuperande makt och därför lyder under Genève-konventionen. Problemet är att Israel aldrig har erkänt denna konvention på de ockuperade områdena:

– Den israeliska regeringen har kategoriskt vägrat att erkänna den fjärde Genève-konventionen på de ockuperade palestinska områdena sedan 1967. Men deras position är irrelevant. Konventionen ratificerades av Israel 1951, vilket innebär att den är allmängiltig, oavsett vad enskilda stater tycker, på samma sätt som förbudet mot slaveri och trafficking, säger han.

Den israeliska regeringens argument är att Västbanken och Gaza inte är ockuperade territorier. Men även i denna fråga menar Rabbani att regeringens åsikt är irrelevant, särskilt som FN, Röda korset, EU och i stort sätt alla världens länder är överens om att de är ockuperade.

– Det enda rimliga motargumentet som kan framföras är att dessa områden inte längre är ockuperade eftersom de i praktiken har blivit annekterade av Israel. I så fall blir frågan om palestiniernas medborgarskap irrelevant, och Israels ansvar för att vaccinera dessa invånare ännu mer uppenbart, säger Mouin Rabbani.

Men om inga moraliska eller rättsliga argument tycks bita på Israels regering finns det ett medicinskt som kan göra det. Det ligger nämligen i Israels eget intresse att inte ha en befolkning på sitt eget territorium i vilken viruset kan fortsätta att spridas och muteras, så att nya varianter uppstår som vaccinen inte rår på. Enligt Roy Yellin var det detta som fick regeringen att börja vaccinera palestinska arbetspendlare för en månad sedan.

– De är medvetna om detta problem. Det var därför som de gav vaccinet till palestinier som arbetar som byggarbetare i Israel. De vaccineras inte för sin egen hälsas skull utan för Israels säkerhets skull. Kriteriet är inte vilken ålder man har eller om man tillhör en riskgrupp, utan huruvida man arbetar i Israel eller inte, säger han.

Problemet löses dock inte av att 100 000 gästarbetare vaccineras. Israels regering har i en storsint gest gett palestinierna 5 000 doser av det ryska vaccinet Sputnik 5, varav 2 000 hittills har levererats. Men till och med den gåvan var behäftad med risk för palestinierna.

– När man gav palestinierna vaccinet hade Sputnik 5 inte godkänts för användning i Israel. Vi anser att palestinierna borde få samma tillgång till vård som israeler. Sputnik är säkert ett jättebra vaccin, men så länge det inte är godkänt bör man inte ge det till någon, säger Roy Yellin.

Inom ramen för det internationella vaccinprogrammet Covax levererades drygt 61 000 doser till den palestinska myndigheten förförra veckan. Till detta kommer 10 000 doser från Ryssland, samt 40 000 från Förenade Arabemiraten. Förra helgen hade strax över 19 000 personer vaccinerats i Gaza. För en befolkning på två miljoner är det inga större siffror.

Samtidigt är situationen i Gaza akut. Redan före pandemins utbrott skrev FN:s särskilde rapportör för Palestina, Michael Lynk, att sjukvården höll på att kollapsa i Gaza. Israels blockad av området har gjort att sjukhusen lider av kronisk brist på medicin, vattnet är i princip odrickbart och elförsörjningen är bara sporadiskt fungerande.

Sedan dess har situationen stadigt förvärrats, framför allt i Gaza. Förra veckan var det totala antalet fall 62 070 och antalet dödsfall 598. Totalt har 251 600 konstaterats i Västbanken, Gaza och östra Jerusalem, och 2 670 palestinier har dött. De senaste veckorna har antalet dessutom skjutit i höjden, främst efter att en ny mutation börjat sprida sig.

Enligt Hanan Abukmail, som är läkare i Gaza och medlem i den ideella organisationen We are not numbers, är situationen farlig, inte bara för patienter, utan även för vårdpersonalen.

– Vårdarbetare i Gaza är extremt dåligt utrustade, inte bara för att behandla patienter utan även för att skydda sig själva. Basal utrustning som masker, ansiktsskärmar och ventilatorer är inte lätta att få tag på. Detta kommer öka spridningen av covid-19 och fördjupa krisen, samtidigt som vårdarbetare utsätts för fara, säger hon.

Vad ska man kalla ett så extremt ojämlikt och orättvist sjukvårdssystem som Israels? Den palestinske läkaren och aktivisten Mustafa Barghouti lanserade nyligen begreppet ”medicinsk apartheid”. Det är en på många sätt helt adekvat beskrivning.

– Det jag har kallat vaccinapartheid, och Bargouti för medicinsk apartheid, är en suprematistisk regims naturliga svar på en situation med en befolkning som den betraktar som lägre stående och utan rättigheter, på samma sätt som den vita minoriteten i Sydafrika under apartheid inte hade valt att vaccinera den afrikanska befolkningen. Jag tror med andra ord inte att detta var resultatet av en medveten strategi i syfte att uppnå ett särskilt mål. Det var snarare resultatet av den israeliska statens karaktär och natur, så som den har fungerat under de senaste sju årtiondena, säger Mouin Rabbani.

Ur ett sådant perspektiv är det också svårt att se hur situationen kan förändras, till exempel i händelse av ett maktskifte. Förra veckans parlamentsval – det fjärde på två år – lyckades inte bryta det parlamentariska dödläget. Netanyahus Likud är fortfarande största parti, men hans block är för litet för att kunna bilda egen regering. Samtidigt krympte den vänster som finns kvar, i synnerhet de arabiska partierna. På högersidan kom det högerextrema partiet Judisk makt in i Knesset, vars ledare Itamar Ben Gvir har beskrivits som en israelisk Ku Klux Klan-figur. Han har bland annat hyllat en judisk terrorist som dödade 29 beende palestinier i en moské på 1990-talet. Mycket talar nu för att det blir han som avgör vem som bildar ny regering.

Men oavsett om Netanyahu till slut tvingas avgå eller inte tycks inte mycket tyda på att någon förändring i Israels vaccinpolitik blir aktuell. Roy Yellin menar att det är naivt att tro att ett regeringsskifte kan leda till en bättre situation för palestinierna.

– Apartheid-frågan nämndes inte ens i valdebatterna. Det var en fråga för arabiska partier som Meretz och Enade listan. De andra talar inte om den. Så det kommer sannolikt inte att förändras med en ny regering. Det kommer i alla fall inte att förändras på grund av något som sker i Israel. Det kan bara uppnås med hjälp av externt tryck. Det har inte funnits en livskraftig vänster på 30 år, så det är naivt att tro att något ska förändras av ett nytt val, säger han.

Mouin Rabbani utesluter inte att förändring kan äga rum, men med tanke på åt vilket håll politiken i Israel rör sig kan den enligt honom bara vara negativ:

– Att döma av de senaste valresultaten lär förändringen bara vara till det sämre.

Hanan Abukmail ser också en extern kampanj som enda lösning och uppmanar världens länder att öka trycket på den israeliska regeringen:

– Det internationella samfundet måste tvinga Israel att leva upp till sina internationella rättsliga åtaganden för palestiniers rättigheter, särskilt rätten till hälsa, och ge invånarna i Gaza tillgång till sjukvård på jämlika villkor.

Inrikes 24 februari, 2026

Leninland vandaliserat av nazistiska Aktivklubb: ”Hot mot det fria ordet”

Foto: Anders Wiklund/TT, Gustaf Erling

Leninland i Varberg vandaliserades nyligen med vitmaktbudskap från våldsamma Aktivklubb Sverige. ”Jag betraktar dem inte som farliga för mig”, säger den socialistiska hotellentreprenören Lasse Diding till Flamman.

På måndagsmorgonen möttes Gustaf Erling, föreståndare vid Leninland, av att ingången till stipendieboendet i Varberg vandaliserats. Leninland beskrivs av ägaren Lasse Diding som en ”kulturell frizon för skribenter med hjärtat till vänster”, och erbjuder stipendier för författare och journalister.

Två klistermärken med budskapet ”svenskar är vita” satt uppklistrade på informationsskylten utanför, och masker med den sovjetiska ledaren Vladimir Lenins ansikte hade rivits ut på gatan från Leninlands ”presentskåp”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 24 februari, 2026

Ryska exilprofessorn: ”Landet närmar sig bristningsgränsen”

Den ryska exilförfattaren Alexander Etkind förutspår att Ryssland, på grund av landets invasion av Ukraina, närmar sig en ekonomisk härdsmälta. Foto: Mikhail Tolmachev, Sergei Grits/AP/TT, AP, Adobe stock.

Den exilryske professorn och författaren till ”Rysslands krig mot moderniteten” Alexander Etkind ser Kiruna kollapsa under sin egen girighet. För honom är parallellerna till Rysslands krig uppenbara.

Han ser ut som en typisk rysk intellektuell i sin generation, men hans sobra promenadskor och rock står i bjärt kontrast mot miljön vi befinner oss i: ett rengärde i Gabna sameby i närheten av Abisko.

Det är minus 25 grader och marken är täckt av flera decimeter nyfallen snö. Alexander Etkind, författaren till böcker som Alexey Navalny: A hero of the new time, Rethinking the Gulag och Nature’s evil: a cultural history of natural resources är här för att föreläsa om råvarornas politiska roll vid Kin museum. Han har under sitt forskarliv argumenterat för att roten till samhällskollaps och slitningar mellan folk ligger i den ständiga rovdriften på naturresurser, från Romarriket till Gulag och kriget i Ukraina. Ändå verkar inget ha gjort honom beredd på mötet med naturens krafter just på en sådan verklig konfliktyta där rennäring, miljölagar, prospekterande gruvbolag och valrörelse möts på en och samma plats.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 24 februari, 2026

Sossarnas stramhet stryper Sverige

Med sin strama politik inom både ekonomi och migration finns det inte mycket som skiljer Magdalena Andersson från Elisabeth Svantesson. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Magdalena Andersson vill matcha högern i migrationen för att kunna satsa på välfärden. Men när man samtidigt vill strama åt ekonomin är frågan vad som skiljer dem från ett nyliberalt högerparti – annat än nostalgiska typsnitt och fraser.

”Jag har väl varit lite besviken, på något sätt.”

Så sammanfattade den utvisningshotade SSU-ordföranden Afnan Agha hur det känns att kampanja för ett parti som inte tar strid för hennes sak. I en uppföljande intervju med Dagens Nyheter tydliggjorde Magdalena Andersson att man visserligen vill pausa vågen av utvisningar enligt den lag som Socialdemokraterna varit med att driva igenom. Men att S är landets största parti och att politiken därmed är populär: ”Att stram migration behövs är fast förankrat.”

Det är troligen sant. Det märks inte bara på S starka opinionssiffror, utan även på en Yougov-enkät från i höstas som visar att tre av fyra svenskar anser att invandringen har varit för hög de senaste tio åren.

Här kan man invända att ett statsbärande parti ska leda snarare än följa opinionen. Med tanke på att politiker från vänster till höger så sällan pratar gott om invandrare finns det inga motröster. Som Max Jerneck skrev i Flamman häromveckan spelar denna triangulering dessutom Sverigedemokraterna i händerna, som därmed kan lägga ännu mer radikala förslag, som att möjliggöra att riva upp permanenta uppehållstillstånd.

Men här finns också ett annat problem.

Hela den här följa John-leken med SD bygger på en tydlig logik: matcha högern om migration och kriminalpolitik, för att föra en offensiv ekonomisk vänsterpolitik. De två linjerna dominerade förra årets kongress, och slogs fast i Socialdemokraternas valmanifest:

”Socialdemokraterna har gjort läxan. Vi har förändrats och gått tillbaka till våra rötter. Vår uppgift är att förbättra vardagen för hårt arbetande människor och stärka samhällsgemenskapen. Så att Sverige blir mer som Sverige.”

Det låter ju toppen.

Problemet är att Magdalena Andersson är lika stram när det gäller ekonomin. När Elisabeth Svantesson nyligen gick ut med att reformutrymmet var slut för nästa mandatperiod – ett utspel designat för att vrida ned väljarnas förväntningar på ett regeringsskifte – fick hon oväntat eldunderstöd från vänster.

Andersson hade kunnat kritisera regeringen för att sprida skrämselpropaganda. I stället anklagar hon dem för att ha ”slarvat bort alla pengarna – igen”. I sociala medier skriver hon att ”SD och regeringen har tömt ladorna och reformutrymmet för hela nästa mandatperiod är i princip slut.” 

Samtidigt planerar partiet knappt att återinföra några skatter, eller att finansiera satsningar med lån. I stället upprepas ord som budgetdisciplin och ansvarstagande – samma språk som präglade finansdepartementet under Anders Borg: ”Jag har städat upp svensk ekonomi förr och jag är beredd att göra det igen.”

Så hur är det tänkt att man ska infria vallöftet om att ”göra Sverige starkt igen” och ”en stark välfärd”? Hur ska man ha råd med ”investeringar, nya jobb i välfärden och omfattande utbildningssatsningar” för att ”bekämpa massarbetslösheten”?

Det är Socialdemokraternas politik som är oansvarig.

I ett läge där vi har en av Europas lägsta statsskulder, och stora hål i allt från järnväg till sjukvård, är det knappast ansvarsfullt att kritisera regeringen med högerargument om oansvariga statsfinanser.

Läs mer

Jag tvivlar inte på att Socialdemokraterna kan vinna valet på sin kombination av thatcherdoftande finanspolitik kombinerat med rekordtuffa tag – kombinerat med nostalgiska floskler och typsnitt från folkhemseran.

Frågan är varför man ska orka hoppas på det.

Det som byggde Sverige starkt var knappast klagomål över att högern tömt ladorna. Det var att bygga nya lador. 

Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 21 februari, 2026

Rojava: Hopp är inte bara optimism, utan kollektiv handling 

Rojava var ett radikal-demokratiskt experiment, menar skribenten. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman/SVD/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Revolutionen är inte ett löfte som infrias vid historiens slut. Den uppstår i ögonblick av kris, när människor tvingas handla. Filosofen Ernst Bloch beskrev hoppet inte som en känsla riktad mot framtiden, utan som en kraft som verkar i nuet. Hopp är inte passiv förväntan – det är kollektiv handling.

Rojava i nordöstra Syrien är ett av de tydligaste exemplen. Mitt i krig, regionala maktspel och ekonomisk isolering, har människor under mer än ett decennium försökt att bygga något annat: ett självstyre baserat på direktdemokrati, kvinnors frigörelse och samexistens mellan etniska och religiösa grupper.

Projektet föddes inte ur stabilitet, utan ur sammanbrott. När den syriska staten drog sig tillbaka 2012 fylldes tomrummet inte bara av miliser utan också av lokala råd, kooperativ och självorganisering. Det var ett experiment – bräckligt, motsägelsefullt, men verkligt.

Rojava utmanar idén att Mellanöstern är dömt till permanent despotism.

I dag står Rojava återigen under hårt tryck. Islamistiska väpnade grupper och regionala maktintressen hotar den politiska och sociala struktur som byggts upp. Samtidigt används ekonomisk blockad och diplomatiskt utanförskap som verktyg för att försvaga projektet.

Frågan är dock större än regionens gränser. Den handlar om huruvida radikaldemokratiska alternativ överhuvudtaget kan överleva i en värld där auktoritär nationalism och cynisk realpolitik dominerar.

Walter Benjamin skrev att historien ”blixtrar till i ett faromoment”. I sådana ögonblick blir det förflutna en källa till politisk energi. För det kurdiska folket är detta minne närvarande – från Mahabadrepubliken 1946 till årtionden av organisering och motstånd. Det kollektiva minnet fungerar inte som romantisering, utan som en påminnelse om att kamp är möjlig även under svåra villkor.

En avgörande dimension av Rojavas projekt är kvinnorörelsens centrala roll. Genom principen om delat ledarskap, kvinnokooperativ och självförsvarsenheter, har patriarkala strukturer utmanats i praktiken. I en region där kvinnors rättigheter systematiskt begränsats har detta haft djup symbolisk och materiell betydelse. Det betyder inte att motsättningar saknas. Inget samhällsprojekt som formas under krig är fritt från problem. Men det som gör Rojava relevant är just försöket att institutionalisera jämlikhet och folkligt deltagande under extrem press.

Det är också därför projektet väcker starka reaktioner. Att slå mot Rojava är inte enbart en militär strategi; det är ett sätt att signalera att alternativa samhällsmodeller inte ska tillåtas. Rädsla och instabilitet används som politiska verktyg. Men historien visar att repression inte automatiskt leder till nederlag. Ofta fördjupar den organiseringen. Motståndets platser – från Kobanê till mindre byar i regionen – är inte bara militära frontlinjer, utan också rum där nya sociala relationer formas.

Den internationella solidariteten är en del av detta. När människor i Stockholm, Berlin eller Paris demonstrerar till stöd för Rojava handlar det inte bara om geopolitik. Det handlar om en principiell fråga: kan demokrati reduceras till nationella institutioner, eller måste den också förstås som en levande, social praktik?

Läs mer

I en tid då den europeiska högern stärker sina positioner och auktoritära ledare normaliseras blir frågan akut. Rojava utmanar idén att Mellanöstern är dömt till permanent despotism. Samtidigt utmanar det Europa genom att visa att demokrati inte nödvändigtvis är beroende av nationalstatens traditionella form. Bloch talade om det ”ännu-icke-varande” – det som ännu inte blivit verklighet men som redan existerar som möjlighet i människors handlingar. Rojava kan förstås som ett sådant försök.

Att försvara revolutionens landvinningar handlar därför inte enbart om territorium. Det handlar om att försvara möjligheten att experimentera med demokrati underifrån. Det handlar om att hävda att människor, även i krigets skugga, kan forma sina egna liv.

Oavsett hur framtiden ser ut, har Rojava redan lämnat ett avtryck i den politiska fantasin. Det har visat att alternativ inte bara är teoretiska konstruktioner, utan kan ta konkret form.

Och kanske är det just detta som gör hoppet farligt för makten: att det inte väntar – utan handlar.

Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 21 februari, 2026

Äventyret pratas bort när ”Moby Dick” görs till feminism

Klassikern ”Moby Dick” är ramberättelsen i Xiaolu Guos politiskt uppdaterade äventyrsbok.

Succéförfattaren Xiaolu Guos nya omtolkning av "Moby Dick" är upplagd för ett maffigt äventyr. Ellika Lagerlöf imponeras av språkkänsla och tempo – men önskar att författaren vågat släppa taget om läsarens hand.

Det krävs en del författarkött på benen för att våga sig på en parafras på Herman Melvilles Moby Dick (1851). Den internationellt uppmärksammade kinesisk-brittiska författaren och filmskaparen Xiaolu Guo borde dock vara den rätta. Kultförfattaren Ursula Le Guin har skrivit uppskattande om hennes A Concise Chinese-English Dictionary for Lovers, och i hemlandet har hon utsetts till en av decenniets viktigaste litterära röster.

Call me Ishmaelle (Vintage, 2025) utspelar sig under samma historiska epok som Melvilles roman, och ligger nära originalet. Genom att redan i titeln använda sig av dess välkända öppningsfras – ”kalla mig Ismael” – vänder hon med feminiseringen av namnet på könsordningen. I Guos version är det den unga kvinnan Ishmaelle som beslutar sig för att lämna den brittiska kustby där hon vuxit upp. Genom att klä ut sig till man och ta sig namnet Ishmael korsar hon Atlanten och kastas in i en kedja av händelser som för henne ombord som valjägare på skeppet Nimrod. Under den halvgalna kaptenens ledning ska de leta upp den vita val som en gång tog hans ena ben.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 21 februari, 2026

Därför finns det inga palestinska astronauter

Larissa Sansours verk är en fantasi över en möjlig flykt bort. Bild: Larissa Sansour, ”A space exodus”, 2009.

En palestinsk månlandning, en tvåstatslösning i parallella dimensioner och olympiska spel i Gaza City. När Israels ockupationspolitik blir allt mer brutal, vänder sig den palestinska konsten till sci-fi för att föreställa sig det obegripliga.

En astronaut tar några stapplande steg ut på månens yta och placerar en flagga i det grå dammet. Scenen som spelas upp på den lilla tv-apparaten är välbekant – med undantag för en detalj. Det är inte USA:s flagga som sticks ned i det öde landskapet, utan den palestinska i grönt, rött, vitt och svart. 

Jag befinner mig i ett snötäckt Köpenhamn för att se den dansk-palestinska konstnären Larissa Sansours utställning These moments will disappear too på Charlottenborgs konsthall. Filmen med månlandningen, ”A space exodus”, inleder utställningen som rymmer ett flertal videoverk och några skulpturer. Förutom att imitera Neil Armstrongs lilla steg för människan, refererar kortfilmen vagt till soundtracket till science fiction-eposet 2001 – A space odyssey.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 20 februari, 2026

Fem svenskar som träffade Åkesson – och spred judehat

Foto: Johan Nilsson/TT, Roger Vikström/TT, Sören Andersson/Scanpix, Henrik Montgomery/TT, Jens Christian/Expressen/TT, Robert Eklund/ TT (montage).

Jimmie Åkesson hävdar att han aldrig stött på en svensk antisemit. Flamman granskar påståendet – och hittar minst fem som stått Åkesson nära och uttryckt hat mot judar.

”Jag har aldrig någonsin stött på en vanlig svensk som är antisemit.”

Det sade Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson till Dagens Nyheter i januari, efter den konferens mot antisemitism i Israel där han var en av huvudtalarna.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 20 februari, 2026

Har rättvisa blivit en klassfråga?

Rättvisesymbolen moder Justitia utanför Stockholms tingsrätt. Foto: Henrik Montgomery/TT.

Lagen är lika inför alla – men den praktiska tillgången till rättvisa är ojämnt fördelad. Det menar Mårten Schultz, professor i civilrätt vid Stockholms universitet. som pekar på flera reformer under 2000-talet. Är det svårare att få juridisk upprättelse om du är fattig?

Från stämningar till skadestånd – rättvisa kostar pengar. Mer pengar än vad en normal privatekonomi vanligtvis kan täcka, enligt juridikprofessorn Mårten Schultz. Han anser att förmögna människor och staten har större möjlighet att hävda sin rätt än andra.

Klyftorna har dessutom förstärkts det senaste decenniet. För tio år sedan höjdes till exempel ansökningsavgiften för att stämma någon i tingsrätten. För ett förenklat tvistemål, ett småmål, fördubblades avgiften från 450 till 900 kronor. Avgiften för vanliga tvistemål höjdes till 2 800 kronor. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Krönika 20 februari, 2026

Rebecca Gonzalez Leon: Solidaritet är inte en semester

Bensinbristen på Kuba börjar göra sig kännbar. Foto: Ramon Espinosa/AP.

USA:s blockad kväver Kuba, men det gör också diktaturen och den ekonomiska eliten. Att resa dit för att ”stötta” regeringen riskerar att legitimera dem som redan styr – medan folket betalar priset.

Förra veckan samlades jag och några andra för att läsa den postkoloniala tänkaren Frantz Fanons stridsskrift Jordens fördömda, där han finner ett släktskap mellan proletariatets kamp och det koloniala förtrycket. 

En av cirkeldeltagarna nämnde att han behövde gå tidigt för att hinna med ett plan till Kuba dagen därpå. Hela rummet sken upp av att höra att en kamrat snart skulle besöka det heliga landet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 19 februari, 2026

EU granskar lågprisjätten Shein

Shein har länge kritiserats för inhumana arbetsförhållanden och uppmuntring av överkonsumtion. Foto: Aurelien Morissard /AP/TT

EU-kommissionen inleder en granskning av lågprisjätten Shein. Kommissionen kommer utreda försäljningen av bland annat barnliknande sexdockor och ”spelifieringen” av plattformen.

I tisdags meddelade Europeiska kommissionen i ett pressmeddelande att de inleder en formell utredning av den kinesiska modejätten Shein. Lågprisplattformen misstänks bryta mot delar av Digital Service Act, DSA, ett europeiskt regelverk för nätplattformar:

– Efter tre begäranden om information som kommissionen skickat till Shein misstänker kommissionen att Shein möjligtvis inte följer DSA, säger EU-kommissionens talesperson Thomas Regnier till Flamman.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)