Nyheter/Utrikes 04 april, 2021

Fem miljoner palestinier saknar vaccin – nu vill Israel skänka sitt överskott till andra länder

Israel skryter med att ha vaccinerat halva befolkningen. Att regeringen vill skänka bort sitt överskott av vaccin till allierade länder i stället för att vaccinera de fem miljoner statslösa palestinierna på sitt territorium talas det dock tystare om.

Den ojämlika fördelningen av vaccin mellan världens fattiga och rika länder har blivit en allt hetare politisk fråga under våren. En fråga som det talas mindre om är dock den ojämlika vaccinfördelningen inom vissa länder. Ingenstans är den ojämlikheten större än i 
Israel.

Landet började sin vaccinationsprocess redan den 19 december när premiärminister Benjamin Netanyahu blev den första medborgaren att få Pfizer-­sprutan. Efter det gick det snabbt. I början av januari hade över hälften av människorna i riskgrupper vaccinerats, och i mars kunde man stolt fira att halva befolkningen gjorts immun mot viruset. Med en takt på 150 000 vaccineringar om dagen räknar man med att ha vaccinerat hela befolkningen i april.

Orsakerna till denna framgångsrika kampanj är flera. När vaccinen började dyka upp på marknaden i höstas slöt regeringen snabbt avtal med flera tillverkare, ofta till höga överpriser och i utbyte mot tillgång till känslig patientinformation, för att försäkra sig om att få leveranser före flera större länder. Därtill kommer Israels välutbyggda offentliga sjukvårdssystem som grundlades av socialistiska sionister i början av 1900-talet, samt det faktum att den enorma och ständigt mobiliserade armén kan användas i sanitära krissituationer.

Men trots denna unika kapacitet kommer inte vaccinen alla till del. En befolkningsgrupp har fortfarande inte getts en enda spruta av den israeliska staten: de fem miljoner statslösa palestinierna som lever på landets territorium.

– När vi talar om halva befolkningen talar vi bara om israeliska medborgare. Hälften av befolkningen är statslösa palestinier som inte har rätt till vaccin, säger Roy Yellin från den israeliska människorättsorganisationen B’Tselem till Flamman.

Det var först i början av mars som de israeliska myndigheterna började erbjuda vaccin åt de omkring 133 000 palestinierna som dagligen pendlar till Israel från de ockuperade territorierna på Västbanken. De resterande över fem miljoner palestinier som bor på de ockuperade territorierna har dock fortfarande inte getts någon hjälp av Israel. I stället har Netanyahu långt gångna planer på att skänka bort det överskott av vaccin som Israel sitter på till utländska regeringar som stödjer hans regim. Listan på 15 länder innefattar sådana som valt att flytta sin ambassad till Jerusalem, såsom Guatemala, som följde USA i spåren förra året, länder som öppnat beskickningar i staden, såsom Ungern och Tjeckien, samt länder som den israeliska regeringen vill öppna diplomatiska förbindelser med, såsom Mauritanien.

Den 25 februari uppgav dock försvarsminister Benny Gantz att Israel stoppat programmet. I dagsläget är det oklart huruvida planerna på att ”byta vaccin mot diplomatiskt stöd”, som Times of Israel formulerade det, kommer att återupptas i modifierad form eller helt slopas. Oavsett vad som händer med programmet tyder dock det mesta på att palestinierna inte kommer att få del av överskottet.

Enligt Roy Yellin är dock Israel skyldigt att vaccinera hela den palestinska befolkningen på dess territorium.

– Eftersom Israel styr över dem är Israel skyldigt att vaccinera dem. Enligt artikel 56 i Genève-konventionen måste en ockuperande makt se till att sjukdomar inte sprids bland människorna som lever i det ockuperade området.

Detta är även FN:s människorättsmyndighets syn. I ett uttalande i januari sade den att ojämlik tillgång till vaccin är ”moraliskt och rättsligt” oacceptabelt under rådande internationell lag. Israels regering bestrider dock detta med hänvisning till det så kallade Oslo-avtalet. Det upprättades 1993 som en tillfällig kompromisslösning för hur de två folken skulle kunna samexistera fram till dess att en slutgiltig fredslösning nåddes. Enligt Israels hälsominister Yuli Edelstein säger dokumentet ”klart och tydligt att palestinierna måste ansvara för sin egen hälsovård”. I ett ännu mer klargörande uttalande i en intervju med BBC i januari sade han att Israel är lika ansvarigt för palestinierna som palestinierna är för ”delfinerna i Medelhavet”.

Den kritik som har framförts hittills har antingen tigits ihjäl eller tystats med sedvanliga metoder: när en komiker på det amerikanska humor­programmet Saturday night live nyligen berättade att Israel hade vaccinerat halva befolkningen och sedan anmärkte att det måste röra sig om den judiska halvan, blev han genast brännmärkt som antisemit av Anti-­Defamation League och andra organisationer. Samtidigt har sionistiska tidningar i till exempel Nederländerna gjort reklam för att vaccin-­turism till Israel.

Det finns dock problem med den israeliska regeringens argumentationslinje. För det första var Oslo-avtalet ett tillfälligt avtal som sträckte sig till 1999. Det är därför inte rättsligt bindande längre. Och även om det vore bindande ifrågasätter B’Tselem dessutom regeringens tolkning av avtalet.

– Den israeliska regeringen hävdar att under Oslo-avtalet gavs den palestinska myndigheten ansvaret för palestiniernas sjukvård. Vi bestrider det. Palestinierna gavs inte ansvaret, utan bara kontroll över hur den ska levereras. Det befriar inte Israels regering från ansvar, säger Roy Yellin.

Enligt Mouin Rabbani, som är redaktör för den arabiska tidskriften Jadaliyya, är argumentet ogiltigt av flera skäl:

– För det första förändrar det faktum att Oslo-avtalet upprättade en palestinsk myndighet inte dessa områdens status som ockuperade territorier under internationell lag. Det har därför ingen bäring på Israels ansvar som ockupationsmakt. För det andra är den palestinska myndigheten en tillfällig, halv-autonom myndighet, och har därför ingen suveränitet över något av de områden som den utövar begränsad jurisdiktion över. I praktiken är den ett bihang till den israeliska ockupationen. Den palestinska myndighetens makt är så begränsad att Sverige har lika mycket suveränitet på Västbanken och i Gaza som den – det vill säga ingen alls.

Enligt Mouin Rabbani förändrar inte Oslo-avtalet det faktum att Israel är en ockuperande makt och därför lyder under Genève-konventionen. Problemet är att Israel aldrig har erkänt denna konvention på de ockuperade områdena:

– Den israeliska regeringen har kategoriskt vägrat att erkänna den fjärde Genève-konventionen på de ockuperade palestinska områdena sedan 1967. Men deras position är irrelevant. Konventionen ratificerades av Israel 1951, vilket innebär att den är allmängiltig, oavsett vad enskilda stater tycker, på samma sätt som förbudet mot slaveri och trafficking, säger han.

Den israeliska regeringens argument är att Västbanken och Gaza inte är ockuperade territorier. Men även i denna fråga menar Rabbani att regeringens åsikt är irrelevant, särskilt som FN, Röda korset, EU och i stort sätt alla världens länder är överens om att de är ockuperade.

– Det enda rimliga motargumentet som kan framföras är att dessa områden inte längre är ockuperade eftersom de i praktiken har blivit annekterade av Israel. I så fall blir frågan om palestiniernas medborgarskap irrelevant, och Israels ansvar för att vaccinera dessa invånare ännu mer uppenbart, säger Mouin Rabbani.

Men om inga moraliska eller rättsliga argument tycks bita på Israels regering finns det ett medicinskt som kan göra det. Det ligger nämligen i Israels eget intresse att inte ha en befolkning på sitt eget territorium i vilken viruset kan fortsätta att spridas och muteras, så att nya varianter uppstår som vaccinen inte rår på. Enligt Roy Yellin var det detta som fick regeringen att börja vaccinera palestinska arbetspendlare för en månad sedan.

– De är medvetna om detta problem. Det var därför som de gav vaccinet till palestinier som arbetar som byggarbetare i Israel. De vaccineras inte för sin egen hälsas skull utan för Israels säkerhets skull. Kriteriet är inte vilken ålder man har eller om man tillhör en riskgrupp, utan huruvida man arbetar i Israel eller inte, säger han.

Problemet löses dock inte av att 100 000 gästarbetare vaccineras. Israels regering har i en storsint gest gett palestinierna 5 000 doser av det ryska vaccinet Sputnik 5, varav 2 000 hittills har levererats. Men till och med den gåvan var behäftad med risk för palestinierna.

– När man gav palestinierna vaccinet hade Sputnik 5 inte godkänts för användning i Israel. Vi anser att palestinierna borde få samma tillgång till vård som israeler. Sputnik är säkert ett jättebra vaccin, men så länge det inte är godkänt bör man inte ge det till någon, säger Roy Yellin.

Inom ramen för det internationella vaccinprogrammet Covax levererades drygt 61 000 doser till den palestinska myndigheten förförra veckan. Till detta kommer 10 000 doser från Ryssland, samt 40 000 från Förenade Arabemiraten. Förra helgen hade strax över 19 000 personer vaccinerats i Gaza. För en befolkning på två miljoner är det inga större siffror.

Samtidigt är situationen i Gaza akut. Redan före pandemins utbrott skrev FN:s särskilde rapportör för Palestina, Michael Lynk, att sjukvården höll på att kollapsa i Gaza. Israels blockad av området har gjort att sjukhusen lider av kronisk brist på medicin, vattnet är i princip odrickbart och elförsörjningen är bara sporadiskt fungerande.

Sedan dess har situationen stadigt förvärrats, framför allt i Gaza. Förra veckan var det totala antalet fall 62 070 och antalet dödsfall 598. Totalt har 251 600 konstaterats i Västbanken, Gaza och östra Jerusalem, och 2 670 palestinier har dött. De senaste veckorna har antalet dessutom skjutit i höjden, främst efter att en ny mutation börjat sprida sig.

Enligt Hanan Abukmail, som är läkare i Gaza och medlem i den ideella organisationen We are not numbers, är situationen farlig, inte bara för patienter, utan även för vårdpersonalen.

– Vårdarbetare i Gaza är extremt dåligt utrustade, inte bara för att behandla patienter utan även för att skydda sig själva. Basal utrustning som masker, ansiktsskärmar och ventilatorer är inte lätta att få tag på. Detta kommer öka spridningen av covid-19 och fördjupa krisen, samtidigt som vårdarbetare utsätts för fara, säger hon.

Vad ska man kalla ett så extremt ojämlikt och orättvist sjukvårdssystem som Israels? Den palestinske läkaren och aktivisten Mustafa Barghouti lanserade nyligen begreppet ”medicinsk apartheid”. Det är en på många sätt helt adekvat beskrivning.

– Det jag har kallat vaccinapartheid, och Bargouti för medicinsk apartheid, är en suprematistisk regims naturliga svar på en situation med en befolkning som den betraktar som lägre stående och utan rättigheter, på samma sätt som den vita minoriteten i Sydafrika under apartheid inte hade valt att vaccinera den afrikanska befolkningen. Jag tror med andra ord inte att detta var resultatet av en medveten strategi i syfte att uppnå ett särskilt mål. Det var snarare resultatet av den israeliska statens karaktär och natur, så som den har fungerat under de senaste sju årtiondena, säger Mouin Rabbani.

Ur ett sådant perspektiv är det också svårt att se hur situationen kan förändras, till exempel i händelse av ett maktskifte. Förra veckans parlamentsval – det fjärde på två år – lyckades inte bryta det parlamentariska dödläget. Netanyahus Likud är fortfarande största parti, men hans block är för litet för att kunna bilda egen regering. Samtidigt krympte den vänster som finns kvar, i synnerhet de arabiska partierna. På högersidan kom det högerextrema partiet Judisk makt in i Knesset, vars ledare Itamar Ben Gvir har beskrivits som en israelisk Ku Klux Klan-figur. Han har bland annat hyllat en judisk terrorist som dödade 29 beende palestinier i en moské på 1990-talet. Mycket talar nu för att det blir han som avgör vem som bildar ny regering.

Men oavsett om Netanyahu till slut tvingas avgå eller inte tycks inte mycket tyda på att någon förändring i Israels vaccinpolitik blir aktuell. Roy Yellin menar att det är naivt att tro att ett regeringsskifte kan leda till en bättre situation för palestinierna.

– Apartheid-frågan nämndes inte ens i valdebatterna. Det var en fråga för arabiska partier som Meretz och Enade listan. De andra talar inte om den. Så det kommer sannolikt inte att förändras med en ny regering. Det kommer i alla fall inte att förändras på grund av något som sker i Israel. Det kan bara uppnås med hjälp av externt tryck. Det har inte funnits en livskraftig vänster på 30 år, så det är naivt att tro att något ska förändras av ett nytt val, säger han.

Mouin Rabbani utesluter inte att förändring kan äga rum, men med tanke på åt vilket håll politiken i Israel rör sig kan den enligt honom bara vara negativ:

– Att döma av de senaste valresultaten lär förändringen bara vara till det sämre.

Hanan Abukmail ser också en extern kampanj som enda lösning och uppmanar världens länder att öka trycket på den israeliska regeringen:

– Det internationella samfundet måste tvinga Israel att leva upp till sina internationella rättsliga åtaganden för palestiniers rättigheter, särskilt rätten till hälsa, och ge invånarna i Gaza tillgång till sjukvård på jämlika villkor.

Kultur 14 mars, 2026

Mansskriet från vildmarken

Joel Edgerton som Robert Grainer i Netflix filmatisering av ”Tågdrömmar”. Foto: Netflix.

Rasmus Landström njuter av äkta amerikansk särlingslitteratur bland furor och väderbitna karlar. I "Tågdrömmar" får sorg och ensamhet ta plats som ett sätt att förstå vad lycka är.

Denis Johnson var son till en CIA-informatör och växte upp på Filippinerna under 1950-talet. I sin ungdom missbrukade han heroin och billig sprit, men lyckades ta sig ur beroendet. Han levde ett kringflackande liv: arbetade som croupier, engelsklärare på ett fängelse och studerade skrivande för Raymond Carver i Iowa. Sitt stora genombrott fick han med Änglar 1983, en roman om ett småkriminellt par som super och knarkar sig igenom USA, tills mannen Bill begår ett mord. Den hårdkokta stilen var ett lån från Carver och berättelsen var inspirerad av Johnsons arbete med dödsdömda på fängelset.

Efter det skrev Johnson flera romaner och novellsamlingar som i dag betraktas som smärre klassiker. Mest känd är hans novellsamling Jesus’ son från 1993, ett mästerverk om missbrukare och skymningsexistenser, där Johnson excellerar i opålitligt berättande. Även hans kortroman Tågdrömmar från 2002 sticker ut. Boken blev nyligen filmatiserad för Netflix och har också precis kommit ut på svenska (Faethon, 2026). Här är det daglönaren Robert Graniers eremitliv ute i en stuga i Idaho som skildras.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 14 mars, 2026

Freud hade rätt om kvinnan

Sigmund Freud (1856-1939) var en tänkare av sin patriarkala tid. Ändå såg han könsmaktsordningen, menar författaren. Foto: Sigmund Freud museum/AP.

1974, mitt under feminismens andra våg kom boken "Psychoanalysis and feminism" ut och gav penisavundens fader rätt. Nu ges den ut på nytt. Sinziana Ravini har läst och slår fast att vägen ut ur patriarkatet är en kombination av Freuds teser och Bell Hooks kärleksbudskap.

Kvinnor i Frankrike, där jag jobbat som psykoanalytiker, kan bli premiärministrar, astronauter och chefer. De kan rösta, ta ut skilsmässa och vägra sex utan att bli stenade till döds. De har p-piller och rätt till abort.

Ändå uttrycker de ett stort lidande i mottagningsrummet. En av dem beskriver kravet på att vara perfekt som en tvångströja, en annan ser kärleken som en kamp och familjelivet som en enda röra. En tredje berättar om det våld hon utsätts för. Inte alltid det spektakulära våldet som skapar rubriker, utan det osynliga i nära relationer som uttrycker sig i respektlöshet och förakt, som skulle behöva en speciell rättegångskultur i sig.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar 13 mars, 2026

Mats Wingborg & Peter Gustavsson: Hej då Tidö – här kommer LSD-samarbetet 

Simona Mohamsson omfamnar Jimmie Åkesson under en pressträff, efter dagens krismöte inom Liberalerna. Foto: Anders Wiklund/TT.

På dagen ett halvår innan valet kovänder Liberalerna och vill släppa in SD i nästa regering. Simona Mohamsson blir därmed dödgrävare för Tidöavtalet – och kanske också för sitt eget parti.

I oktober 2022 anmäldes Liberalernas partiledare Johan Pehrson till granskningsutskottet för brott mot partiets stadgar. Orsaken var att hon och övriga partistyrelsen aldrig fått besluta om Tidöavtalet.

Bakom anmälan stod ingen mindre än Simona Mohamsson, då kommunpolitiker i Göteborg och medlem i partistyrelsen. Hon ansåg att beslutet var ”extremt olyckligt, odemokratiskt och visar på bristande ledarskap”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar 13 mars, 2026

Paulina Sokolow: Åtalet mot palestinaarrangören är rätt – men kan också bli ett vapen

Sami Suliman höll ett tal där han beklagade sig över ”de tre Arons” makt över Sverige. Foto: Skärmdump.

Att Sami Sulimans antisemitiska Aron-tal blir rättsligt prövat är riktigt. Tyvärr riskerar det att även bli ett tillhygge i ett kulturkrig med svenska judar som statister.

Sådärja. Så får Palestinarörelsens mest högljudda motståndare äntligen se ett mål prövat i tingsrätten. Det handlar om det omtalade Aron-talet som skedde på en demonstration för snart ett år sedan i centrala Stockholm. En av arrangörerna, Sami Suliman höll ett tal där han förklarade hur tre olika ”Aron” konspirerade för att smutskasta dem som öppet tog ställning för palestinierna och protesterade mot Israels folkmord i Gaza. 

I stämningsansökan, framlagd av advokaten Monique Wadstedt som drivit målet, anges Judiska Centralrådets ordförande Aron Verständig och youtubaren Aron Flam som målsägande. Vänsterpartiets tidigare partisekreterare Aron Etzler valde att inte medverka i målet. Brottet är hets mot folkgrupp och i andra hand grovt förtal och skadeståndskravet uppgår till 100 000 per målsägande.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 13 mars, 2026

Vänsterns uppgift är att utmana världsordningen

Donald Trump och Benjamin Netanyahu skakar hand under ett möte i Mar-a-Lago, Florida, den 29 december 2025. Foto: Alex Brandon/AP/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Hur vi ska förhålla till Trumps och Netanyahus krig mot Iran är en central fråga för progressiva rörelser just nu. Leonidas Aretakis ledare i senaste Flamman erbjuder tyvärr inga tydliga svar. I stället bjuds vi på resonemang om att det inte är konstigt att desperata iranier sätter sitt hopp till utländsk intervention, samt en retorisk fråga: vad är alternativet? Artikeln avslutas med en vag förhoppning om att ett ”stärkt Europa” ska skydda förtryckta befolkningar från despoter. Hur det ska gå till kan vi bara spekulera om.

Inför varje krigsäventyr får vi höra att valet står mellan att stödja folkens längtan efter frihet eller respektera folkrätten. Det är ett falskt dilemma.

Leonidas Aretakis har tidigare anklagat antiimperialister för att drivas av USA-hat, men han fastnar själv i en liknande fälla om han tror att Europa kan uppträda som en moraliskt rättfärdig världspolis, till skillnad från USA. Han verkar se imperialismen som ett uttryck för enskilda makthavares nycker snarare än en ojämlik världsordning som kapitalet och dess politiska agenter gör allt för att upprätthålla.

Att önska sig ett starkare Europa inom ramen för en sådan världsordning, i ett läge där nykoloniala krafter stärks och demokratin urholkas på hemmaplan, kan leda helt fel. Europa kan bidra till en bättre världsordning, men bara under tryck från starka progressiva rörelser med en tydlig internationalistisk agenda. En central uppgift är därför att mobilisera opinionen mot kriget och avslöja makthavarnas hyckleri. Ett Europa som tolererar folkmord i Gaza, backar den fundamentalistiska regimen i Saudiarabien och militärdiktaturen i Egypten kan aldrig med trovärdighet stå på det iranska folkets sida. 

Inför varje krigsäventyr får vi höra att valet står mellan att stödja folkens längtan efter frihet eller respektera folkrätten. Det är ett falskt dilemma. I verkligheten har progressiv förändring alltid kommit genom kamp underifrån medan västs bomber är en gåva till regionens mest reaktionära krafter. För Leonidas Aretakis är alternativet till utländsk intervention i Iran ”några årtionden till av blodigt förtryck”. Att utesluta förändring på andra sätt stärker krigshetsarnas narrativ.

Vänstern måste ta kampen om världsbilden genom att erbjuda alternativ till de historielösa analyser som dominerar det offentliga samtalet. Idén att ingen förändring är möjlig i Mellanöstern utan hjälp från väst är tyvärr stark – just för att stormakterna ägnat årtionden åt att backa auktoritära krafter och spä på motsättningar för att söndra och härska. När ingen pratar om stormakternas ansvar för hur regionen ser ut i dag vinner kulturrasistiska förklaringar mark. Den konservativa hegemonin befästs och vänstern försvagas.

Läs mer

Spaniens vägran att upplåta flygbaser till angreppet mot Iran visar att Europa kan stå upp mot USA, om bara viljan finns. Sveriges regering kan göra mycket för att markera mot kriget, men oppositionen verkar inte vilja göra det till en stridsfråga. Snarare än att ge sig in i diskussioner om vem som kan leda ett demokratiskt Iran är det kanske där Flammans ledarsida borde börja.

Svar direkt från Leonidas Aretakis:

Det är lätt att hålla med Per Sicking om att vänsterns uppgift är att ”utmana världsordningen”. Men det måste betyda mer än att bara stå på motsatt sida om USA. I Irans fall handlar det om att i första hand fråga sig vad folket vill, snarare än att låta solidariteten vara avhängig av var de placerar sig i stormakternas schackspel.

Det är därför jag i min text utöver att kalla Trump för en ”världspirat” som bryter mot folkrätten, också uttrycker förståelse för de kurdiska styrkor i regionen – inklusive iranska kurder – som bett landet om stöd. Precis som att det i brist på en fungerande europeisk försvarsallians inte är konstigt att stora delar av Europa nu drivits in i famnen på Nato.

Därför är jag glad att Per Sicking efter många om och men håller med om att Europa kan vara en progressiv kraft med rätt tryck underifrån. För det har dröjt alldeles för länge för delar av vänstern att spela en sådan konstruktiv roll.

Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 13 mars, 2026

Så sänkte regeringen barnafödandet

Hälsominister Jakob Forssmed borde inte undra varför kvinnor har tappat lusten. Foto: Claudio Bresciani/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Socialminister Jakob Forssmed och regeringen utreder hur de ska få fler par och familjer att skaffa barn. Barnafödandet i Sverige är rekordlågt, 1,4 barn per kvinna. Utredningen kallar det för en kris, då det hotar att sänka välfärden, minska BNP, och så vidare.

Två anledningar som ofta nämns till barnafödandets minskning är omvärldens oroligheter och dystra framtidsutsikter. Att regeringen Kristersson satsar på försvaret är det ingen tvekan om. Men att lägga rekordbelopp på att rusta upp, genom att låna från framtida generationer och sänka skatten i stället för att höja den för de rikaste, är inte särskilt uppmuntrande för oss unga kvinnor. Att samtidigt skita fullständigt i klimatkrisen, utvisa invandrare som etablerat sig i Sverige, urholka välfärden och förstöra skolan genom att tillåta vinst hjälper inte heller.

En annan väl diskuterad anledning är att kvinnor helt enkelt inte vill skaffa barn. Det är kvinnors ovilja vi diskuterar för det är den regeringen verkar bry sig om. Någonstans där blir vi också nyfikna på hur många barn det föds per man. Antalet barn som män har och vad män vill vet vi inte, för det har ingen undersökt. Att föda och fostra barn tycks fortfarande vara kvinnors ansvar. Poängen skriver sig själv.

Att föda och fostra barn tycks fortfarande vara kvinnors ansvar.

Det är ett udda val att lägga fokus på den kris som det låga barnafödandet innebär, och samtidigt fortsätta ignorera den höga arbetslösheten; framför allt bland unga, ofta akademiker. Sacos studentråd har nyligen släppt en rapport som visar att en av fyra unga akademiker inte har en inkomst högre än CSN fyra månader efter examen. Vår generation har blivit itutad att utan universitetsutbildning kommer vi aldrig att få ett bra jobb. Många av oss har studerat, tagit stora studielån som regeringen höjt räntan på, och när vi sedan försöker ta oss ut på arbetsmarknaden är dörren stängd.

En annan anledning som inte heller talas om, är covid-19. Ett kollektivt trauma som sköt fram många livsval med flera år. Idén om att stadga sig kom senare än vanligt, om den alls kom.

Även regeringens bortviftande av klimatkrisen kommer att leda till fler pandemier. Men i stället för att ta tag i problemen ska nu arbetslöshetsminister Johan Britz axla även klimatministern Pourmokhtaris passiva arbete.

Forssmed och regeringen sår sin egen skörd på alla fronter. Hur ska samhället kunna gå runt om den vikande trenden med 1,4 barn fortsätter eller till och med förvärras?

Läs mer

I en undersökning som släpptes i förra veckan visade det sig att valfrågan som svenska folket bryr sig mest om är att minska de långa väntetiderna i vården. Forssmed och hans kollegor däremot vill minska invandringen ytterligare. De bedriver medvetet en politik som utvisar väl etablerade vuxna, ungdomar och barn, i många fall till länder som de inte har någon anknytning till och där deras rättigheter hotas.

Det är därför inte konstigt att vi i Rebella börjar fundera på vilken information Forssmed och hans kollegor bygger sin politik på.

Vi undrar också om unga kvinnor, åtminstone någon, kommer att bli tillfrågade om varför vi inte skaffar fler barn. Varför inte testa att fråga några unga män också?

Vi bjuder in Forssmed till att ta en fika med oss i styrelsen för att lära sig mer om vårt resonemang! Hoppas att vi ses.

Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar 13 mars, 2026

Mattias Forsberg: Landsbygden kvävs ännu av centraliseringen

För många småkommuner har sammanslagningarna lett till minskad demokrati. Foto: Helena Landstedt/TT.

Tomma hus, Teslor på gårdsplaner och krypande kommunstyrelser. Landsbygdens problem handlar inte bara om avfolkning – utan om en demokrati som långsamt flyttar bort.

Jag förvånades ofta över att min 40-talistfarsa fortfarande talade om 70-talets kommunsammanslagningar som ett trauma. ”Släpp det”, tänkte jag. Men när jag rotar i kommunens arkiv blir det plötsligt begripligt.

I handlingarna från 50-talets små ”municipalsamhällen” diskuteras skolbyggen, invigningar och infrastruktursatsningar som vi fortfarande lever gott av. Det fanns något att göra politik av. Därför framstår debatten i de små samhällena som oväntat spänstig.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 12 mars, 2026

Gnesta ska lösa vattenbristen – med halv kommunbudget

Kommuner kan behöva investera jättesummor för att fixa sina gamla VA-system – utan de statliga stöd som först satte dem på plats. Foto: Johan Nilsson/TT.

För en månad sedan godkändes uttorkade Gnesta kommuns ansökan om att bygga ett nytt vattenverk. Men staten kommer inte hjälpa till med finansieringen av det allt mer eftersatta VA-nätet, trots att allt fler kommuner håller på att få samma problem.

Sommaren 2018, mitt under gassande värmebölja, upptäcker Gnesta att kommunens grundvattennivåer håller på att bli akut låga. 

– Vattnet avdunstade i värmen samtidigt som folk vattnade och fyllde pooler extra mycket. Vi hade dessutom haft mycket läckor i ledningsnätet, berättar Linda Lundin (S) (bilden), kommunstyrelseordförande.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Reportage 12 mars, 2026

Iranier i exil: ”De bombar inte Iran – de bombar regimen”

A.A. menar att USA:s president och Israels premiärminister Benjamin Natanyahu står på rätt sida av historien. Foto: Jegor Kirillov.

I Armeniens huvudstad Jerevan lever tusentals iranier som flytt från den islamiska republiken – konstnärer, aktivister och ungdomar. När bomberna nu faller över Iran följer de kriget på avstånd, ofta utan kontakt med sina familjer. Vissa ser attackerna som en tragedi, andra som en chans att störta regimen – men alla bär på samma oro: att deras hemland håller på att förändras för alltid.

Mellan Armenien och Iran finns en kort gräns på 44 kilometer och en enda gränsövergång. Iranier behöver inget visum för att passera den. Därför har omkring 10 000 iranier bosatt sig permanent i Armenien. När situationen i Iran förvärras kan deras antal stiga till omkring 35 000.

Armenien är också hemvist åt omkring 40 000 exilryssar, som flyttade dit efter att Ryssland inledde sin invasion av Ukraina. För ett land med tre miljoner invånare är det ett märkbart antal, och både den ryska och den iranska närvaron syns tydligt på Jerevans gator.

Båda dessa diasporor – den ryska och den iranska – består till stor del av människor som har flytt från diktatur. Samtidigt har relationerna mellan de två regimerna, den ryska och den iranska, blivit allt närmare under de senaste åren. Efter krigets början i Ukraina inledde de dessutom ett omfattande militärt samarbete.

Vi är tacksamma mot president Donald Trump och den amerikanska armén för det de gör.

Därför fick USA:s och Israels bombningar av Iran många ryssar – däribland mig – att ställa en svår fråga:

Vad skulle vi själva känna om Ryssland bombades? Om våra nära och kära fortfarande bodde där – och man en dag ändå drog fram Putins kropp ur ruinerna?

Jag har inget entydigt svar på den frågan. Därför bestämde jag mig för att prata med iranierna själva. Och med dem som lever nära landet – inte på ett tryggt avstånd.

Bland de ryska emigranter som bor i Armenien finns fotografen Jegor Kirillov, som arbetar med en serie porträtt av iranier i Armenien. Bland hans iranska bekanta i Jerevan valde jag ut några personer att tala med – med olika politiska uppfattningar, både vänster och höger, och med olika planer på att återvända till Iran. Det här är samtal med fyra slumpmässigt valda människor som har en sak gemensamt: deras land bombas.

Toranj

Hon är varken flykting eller emigrant, utan en konstnär som tillbringar ett år i Armenien i olika konstnärsresidensprogram. Inom kort, så snart det blir möjligt, planerar hon att återvända hem och har därför bett att hennes ansikte inte ska visas. Toranj är en pseudonym som hon själv har valt för den här intervjun.

De senaste dagarna har Toranj nästan inte sovit och gråter hela tiden, och det är svårt för henne att prata om allt detta.

Hur har du det just nu?

– Det är en blandad känsla. För det mesta känner jag panik och vet inte vad jag ska göra, eftersom internet i Iran nästan är helt nedstängt. Just nu är det särskilt viktigt för den islamiska republiken att bara nyheter från regimens egna källor sprids. Bara ett litet antal människor har fortfarande tillgång till internet, så jag har ingen direkt kontakt med min familj och mina vänner. Jag kan bara följa Telegramkanaler av de få personer som fortfarande delar videor och berättar vilka platser som har bombats.

Komplext. "Det är självklart att ingen vill ha krig. Jag är verkligen rädd för det. Men allt är väldigt komplicerat", säger konstnären den iranska Toranj. Foto: Jegor Kirillov.

– Jag känner en vän till en vän som fortfarande har lite tillgång till internet. Ibland lyckas jag skicka ett meddelande till min familj via honom. I morse fick jag genom honom veta att min pappa mår bra. USA gick i går ut med en uppmaning om att två bostadsområden skulle utrymmas – och ett av dem är området där min pappa bor.

– Men det är absurt. De bombar en enorm stad – och varnar bara två områden. Det känns mest som att de gör det för att i efterhand kunna säga att civila har varnats.

Och hur känner du inför bombningarna?

– Menar du kriget? Det är självklart att ingen vill ha krig. Jag är verkligen rädd för det. Jag hatar Israel och jag hatar Trump. Jag hatar alla dessa män för allt de gör. Men allt är väldigt komplicerat.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Veckobrev 11 mars, 2026

Därför är det alltid synd om Jimmie Åkesson

Vid pressträffen i Strängnäs hade Jimmie Åkesson på sig en välstickad kofta. Foto: Christine Olsson/TT.

Har du läst DN:s partiledarintervju med Jimmie Åkesson?

På omslaget ser han nästan ut att lipa – ungefär som målningen på det gråtande Hötorgsbarnet som blev viral 2019. Rubrik: ”Myndighetssverige motarbetar oss.”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)