Nyheter/Utrikes 04 april, 2021

Fem miljoner palestinier saknar vaccin – nu vill Israel skänka sitt överskott till andra länder

Israel skryter med att ha vaccinerat halva befolkningen. Att regeringen vill skänka bort sitt överskott av vaccin till allierade länder i stället för att vaccinera de fem miljoner statslösa palestinierna på sitt territorium talas det dock tystare om.

Den ojämlika fördelningen av vaccin mellan världens fattiga och rika länder har blivit en allt hetare politisk fråga under våren. En fråga som det talas mindre om är dock den ojämlika vaccinfördelningen inom vissa länder. Ingenstans är den ojämlikheten större än i 
Israel.

Landet började sin vaccinationsprocess redan den 19 december när premiärminister Benjamin Netanyahu blev den första medborgaren att få Pfizer-­sprutan. Efter det gick det snabbt. I början av januari hade över hälften av människorna i riskgrupper vaccinerats, och i mars kunde man stolt fira att halva befolkningen gjorts immun mot viruset. Med en takt på 150 000 vaccineringar om dagen räknar man med att ha vaccinerat hela befolkningen i april.

Orsakerna till denna framgångsrika kampanj är flera. När vaccinen började dyka upp på marknaden i höstas slöt regeringen snabbt avtal med flera tillverkare, ofta till höga överpriser och i utbyte mot tillgång till känslig patientinformation, för att försäkra sig om att få leveranser före flera större länder. Därtill kommer Israels välutbyggda offentliga sjukvårdssystem som grundlades av socialistiska sionister i början av 1900-talet, samt det faktum att den enorma och ständigt mobiliserade armén kan användas i sanitära krissituationer.

Men trots denna unika kapacitet kommer inte vaccinen alla till del. En befolkningsgrupp har fortfarande inte getts en enda spruta av den israeliska staten: de fem miljoner statslösa palestinierna som lever på landets territorium.

– När vi talar om halva befolkningen talar vi bara om israeliska medborgare. Hälften av befolkningen är statslösa palestinier som inte har rätt till vaccin, säger Roy Yellin från den israeliska människorättsorganisationen B’Tselem till Flamman.

Det var först i början av mars som de israeliska myndigheterna började erbjuda vaccin åt de omkring 133 000 palestinierna som dagligen pendlar till Israel från de ockuperade territorierna på Västbanken. De resterande över fem miljoner palestinier som bor på de ockuperade territorierna har dock fortfarande inte getts någon hjälp av Israel. I stället har Netanyahu långt gångna planer på att skänka bort det överskott av vaccin som Israel sitter på till utländska regeringar som stödjer hans regim. Listan på 15 länder innefattar sådana som valt att flytta sin ambassad till Jerusalem, såsom Guatemala, som följde USA i spåren förra året, länder som öppnat beskickningar i staden, såsom Ungern och Tjeckien, samt länder som den israeliska regeringen vill öppna diplomatiska förbindelser med, såsom Mauritanien.

Den 25 februari uppgav dock försvarsminister Benny Gantz att Israel stoppat programmet. I dagsläget är det oklart huruvida planerna på att ”byta vaccin mot diplomatiskt stöd”, som Times of Israel formulerade det, kommer att återupptas i modifierad form eller helt slopas. Oavsett vad som händer med programmet tyder dock det mesta på att palestinierna inte kommer att få del av överskottet.

Enligt Roy Yellin är dock Israel skyldigt att vaccinera hela den palestinska befolkningen på dess territorium.

– Eftersom Israel styr över dem är Israel skyldigt att vaccinera dem. Enligt artikel 56 i Genève-konventionen måste en ockuperande makt se till att sjukdomar inte sprids bland människorna som lever i det ockuperade området.

Detta är även FN:s människorättsmyndighets syn. I ett uttalande i januari sade den att ojämlik tillgång till vaccin är ”moraliskt och rättsligt” oacceptabelt under rådande internationell lag. Israels regering bestrider dock detta med hänvisning till det så kallade Oslo-avtalet. Det upprättades 1993 som en tillfällig kompromisslösning för hur de två folken skulle kunna samexistera fram till dess att en slutgiltig fredslösning nåddes. Enligt Israels hälsominister Yuli Edelstein säger dokumentet ”klart och tydligt att palestinierna måste ansvara för sin egen hälsovård”. I ett ännu mer klargörande uttalande i en intervju med BBC i januari sade han att Israel är lika ansvarigt för palestinierna som palestinierna är för ”delfinerna i Medelhavet”.

Den kritik som har framförts hittills har antingen tigits ihjäl eller tystats med sedvanliga metoder: när en komiker på det amerikanska humor­programmet Saturday night live nyligen berättade att Israel hade vaccinerat halva befolkningen och sedan anmärkte att det måste röra sig om den judiska halvan, blev han genast brännmärkt som antisemit av Anti-­Defamation League och andra organisationer. Samtidigt har sionistiska tidningar i till exempel Nederländerna gjort reklam för att vaccin-­turism till Israel.

Det finns dock problem med den israeliska regeringens argumentationslinje. För det första var Oslo-avtalet ett tillfälligt avtal som sträckte sig till 1999. Det är därför inte rättsligt bindande längre. Och även om det vore bindande ifrågasätter B’Tselem dessutom regeringens tolkning av avtalet.

– Den israeliska regeringen hävdar att under Oslo-avtalet gavs den palestinska myndigheten ansvaret för palestiniernas sjukvård. Vi bestrider det. Palestinierna gavs inte ansvaret, utan bara kontroll över hur den ska levereras. Det befriar inte Israels regering från ansvar, säger Roy Yellin.

Enligt Mouin Rabbani, som är redaktör för den arabiska tidskriften Jadaliyya, är argumentet ogiltigt av flera skäl:

– För det första förändrar det faktum att Oslo-avtalet upprättade en palestinsk myndighet inte dessa områdens status som ockuperade territorier under internationell lag. Det har därför ingen bäring på Israels ansvar som ockupationsmakt. För det andra är den palestinska myndigheten en tillfällig, halv-autonom myndighet, och har därför ingen suveränitet över något av de områden som den utövar begränsad jurisdiktion över. I praktiken är den ett bihang till den israeliska ockupationen. Den palestinska myndighetens makt är så begränsad att Sverige har lika mycket suveränitet på Västbanken och i Gaza som den – det vill säga ingen alls.

Enligt Mouin Rabbani förändrar inte Oslo-avtalet det faktum att Israel är en ockuperande makt och därför lyder under Genève-konventionen. Problemet är att Israel aldrig har erkänt denna konvention på de ockuperade områdena:

– Den israeliska regeringen har kategoriskt vägrat att erkänna den fjärde Genève-konventionen på de ockuperade palestinska områdena sedan 1967. Men deras position är irrelevant. Konventionen ratificerades av Israel 1951, vilket innebär att den är allmängiltig, oavsett vad enskilda stater tycker, på samma sätt som förbudet mot slaveri och trafficking, säger han.

Den israeliska regeringens argument är att Västbanken och Gaza inte är ockuperade territorier. Men även i denna fråga menar Rabbani att regeringens åsikt är irrelevant, särskilt som FN, Röda korset, EU och i stort sätt alla världens länder är överens om att de är ockuperade.

– Det enda rimliga motargumentet som kan framföras är att dessa områden inte längre är ockuperade eftersom de i praktiken har blivit annekterade av Israel. I så fall blir frågan om palestiniernas medborgarskap irrelevant, och Israels ansvar för att vaccinera dessa invånare ännu mer uppenbart, säger Mouin Rabbani.

Men om inga moraliska eller rättsliga argument tycks bita på Israels regering finns det ett medicinskt som kan göra det. Det ligger nämligen i Israels eget intresse att inte ha en befolkning på sitt eget territorium i vilken viruset kan fortsätta att spridas och muteras, så att nya varianter uppstår som vaccinen inte rår på. Enligt Roy Yellin var det detta som fick regeringen att börja vaccinera palestinska arbetspendlare för en månad sedan.

– De är medvetna om detta problem. Det var därför som de gav vaccinet till palestinier som arbetar som byggarbetare i Israel. De vaccineras inte för sin egen hälsas skull utan för Israels säkerhets skull. Kriteriet är inte vilken ålder man har eller om man tillhör en riskgrupp, utan huruvida man arbetar i Israel eller inte, säger han.

Problemet löses dock inte av att 100 000 gästarbetare vaccineras. Israels regering har i en storsint gest gett palestinierna 5 000 doser av det ryska vaccinet Sputnik 5, varav 2 000 hittills har levererats. Men till och med den gåvan var behäftad med risk för palestinierna.

– När man gav palestinierna vaccinet hade Sputnik 5 inte godkänts för användning i Israel. Vi anser att palestinierna borde få samma tillgång till vård som israeler. Sputnik är säkert ett jättebra vaccin, men så länge det inte är godkänt bör man inte ge det till någon, säger Roy Yellin.

Inom ramen för det internationella vaccinprogrammet Covax levererades drygt 61 000 doser till den palestinska myndigheten förförra veckan. Till detta kommer 10 000 doser från Ryssland, samt 40 000 från Förenade Arabemiraten. Förra helgen hade strax över 19 000 personer vaccinerats i Gaza. För en befolkning på två miljoner är det inga större siffror.

Samtidigt är situationen i Gaza akut. Redan före pandemins utbrott skrev FN:s särskilde rapportör för Palestina, Michael Lynk, att sjukvården höll på att kollapsa i Gaza. Israels blockad av området har gjort att sjukhusen lider av kronisk brist på medicin, vattnet är i princip odrickbart och elförsörjningen är bara sporadiskt fungerande.

Sedan dess har situationen stadigt förvärrats, framför allt i Gaza. Förra veckan var det totala antalet fall 62 070 och antalet dödsfall 598. Totalt har 251 600 konstaterats i Västbanken, Gaza och östra Jerusalem, och 2 670 palestinier har dött. De senaste veckorna har antalet dessutom skjutit i höjden, främst efter att en ny mutation börjat sprida sig.

Enligt Hanan Abukmail, som är läkare i Gaza och medlem i den ideella organisationen We are not numbers, är situationen farlig, inte bara för patienter, utan även för vårdpersonalen.

– Vårdarbetare i Gaza är extremt dåligt utrustade, inte bara för att behandla patienter utan även för att skydda sig själva. Basal utrustning som masker, ansiktsskärmar och ventilatorer är inte lätta att få tag på. Detta kommer öka spridningen av covid-19 och fördjupa krisen, samtidigt som vårdarbetare utsätts för fara, säger hon.

Vad ska man kalla ett så extremt ojämlikt och orättvist sjukvårdssystem som Israels? Den palestinske läkaren och aktivisten Mustafa Barghouti lanserade nyligen begreppet ”medicinsk apartheid”. Det är en på många sätt helt adekvat beskrivning.

– Det jag har kallat vaccinapartheid, och Bargouti för medicinsk apartheid, är en suprematistisk regims naturliga svar på en situation med en befolkning som den betraktar som lägre stående och utan rättigheter, på samma sätt som den vita minoriteten i Sydafrika under apartheid inte hade valt att vaccinera den afrikanska befolkningen. Jag tror med andra ord inte att detta var resultatet av en medveten strategi i syfte att uppnå ett särskilt mål. Det var snarare resultatet av den israeliska statens karaktär och natur, så som den har fungerat under de senaste sju årtiondena, säger Mouin Rabbani.

Ur ett sådant perspektiv är det också svårt att se hur situationen kan förändras, till exempel i händelse av ett maktskifte. Förra veckans parlamentsval – det fjärde på två år – lyckades inte bryta det parlamentariska dödläget. Netanyahus Likud är fortfarande största parti, men hans block är för litet för att kunna bilda egen regering. Samtidigt krympte den vänster som finns kvar, i synnerhet de arabiska partierna. På högersidan kom det högerextrema partiet Judisk makt in i Knesset, vars ledare Itamar Ben Gvir har beskrivits som en israelisk Ku Klux Klan-figur. Han har bland annat hyllat en judisk terrorist som dödade 29 beende palestinier i en moské på 1990-talet. Mycket talar nu för att det blir han som avgör vem som bildar ny regering.

Men oavsett om Netanyahu till slut tvingas avgå eller inte tycks inte mycket tyda på att någon förändring i Israels vaccinpolitik blir aktuell. Roy Yellin menar att det är naivt att tro att ett regeringsskifte kan leda till en bättre situation för palestinierna.

– Apartheid-frågan nämndes inte ens i valdebatterna. Det var en fråga för arabiska partier som Meretz och Enade listan. De andra talar inte om den. Så det kommer sannolikt inte att förändras med en ny regering. Det kommer i alla fall inte att förändras på grund av något som sker i Israel. Det kan bara uppnås med hjälp av externt tryck. Det har inte funnits en livskraftig vänster på 30 år, så det är naivt att tro att något ska förändras av ett nytt val, säger han.

Mouin Rabbani utesluter inte att förändring kan äga rum, men med tanke på åt vilket håll politiken i Israel rör sig kan den enligt honom bara vara negativ:

– Att döma av de senaste valresultaten lär förändringen bara vara till det sämre.

Hanan Abukmail ser också en extern kampanj som enda lösning och uppmanar världens länder att öka trycket på den israeliska regeringen:

– Det internationella samfundet måste tvinga Israel att leva upp till sina internationella rättsliga åtaganden för palestiniers rättigheter, särskilt rätten till hälsa, och ge invånarna i Gaza tillgång till sjukvård på jämlika villkor.

Kommentar 19 februari, 2025

Under 2000-talet har det blivit vanligt att tidigare politiker anlitas av pr-byråer, för att dela med sig av sina värdefulla kunskaper inifrån politiken. Foto: Janerik Henriksson/TT, Claudio Brescani/TT, Christine Olsson /TT, Fredrik Sandberg/TT, Caisa Rasmussen/TT, Fredrik Sandberg/TT.

Vänstern kritiserar lobbyister som mig med rätta. Men den måste också förstå vad som driver människor från arbetarrörelsen till pr-branschen – och hitta en strategi för att behålla dem.

Det finns vändpunkter man aldrig glömmer.

Ett konferensrum med varmt ljus som får allt att se snyggare ut. Kaffe i dyra koppar. Dova väggar vars puderrosa nyans säger ”neutral design”, men också ömhet, professionalitet och – förstås – pengar. 

I ett sådant rum jobbade jag när jag blev ombedd att hjälpa ett företag att vinna tillbaka ett lönsamt avtal med Region Stockholm. Ett avtal jag själv varit med att säga upp, i min roll som fritidspolitiker i fullmäktige. Jag tackade nej.

(mer …)
Nyheter/Utrikes 18 februari, 2025

Tysk polis stänger ned Palestinamöte i Berlin

FN:s särskilda rapportör Francesca Albanese var en de inbjudna talarna. Foto: Filip Sandström Beijer.

Ett möte med FN:s särskilda rapportör Francesca Albanese i Berlin tvingades flytta till en mindre lokal, efter press från borgmästaren Kai Wegner (CDU). Detta är andra gången man försökt stoppa ett evenemang med Albanese i Tyskland.

Det är trångt på Torstraße 6 i Berlin. Kvällsluften är kylig, men det hindrar inte folksamlingen utanför från att luta sig mot fönsterbrädor och dörrposter, desperata att få en skymt av vad som händer i den trånga möteslokalen.

Mobilkameror lyfts och livesändningar rullar. Ljudet utanför ligger en halv minut efter det på andra sidan fönsterglaset, vilket skapar en märklig ekoeffekt av applåder och jubel.

– Kan du höja ljudet på din telefon? Eller är det någon som har en högtalare? frågar en av de aktivister som samlats utanför. Tyvärr är det ingen som tagit med i kylan.

(mer …)
Inrikes 18 februari, 2025

Arbetslöshet närmar sig rekordnivåer: ”Det här året kan bli kämpigt”

Arbetsförmedlingens skylt i Skellefteå, där 1 000 personer sades upp från Northvolt i september förra året. Foto: Pontus Lundahl/TT.

Arbetslösheten fortsätter att stiga i hela landet, och i byggbranschen skenar den hejdlöst. I trendbrytaren Norrbotten heter lösningen statliga investeringar – samt att arbetsgivare börjar rekrytera mindre snävt.

10,8 procent. Så hög är var arbetslösheten i januari, enligt den arbetskraftsundersökning som SCB publicerade i måndags. Det är den näst högsta månadssiffran under hela 2000-talet, och tangerar toppnoteringarna under coronapandemin. Sedan samma månad förra året har arbetslösheten ökat med nästan två procentenheter.

Trenden syntes redan i 2024 års sista kvartalsrapport från Arbetsförmedlingen: ”Arbetsmarknaden har varit svag under 2024 och arbetslösheten har stigit under hela året”, konstaterade myndigheten.

– Först steg den väldigt mycket under pandemin. I återhämtningsfasen gick den ned igen, men under den senaste perioden har det börjat stiga igen till följd av lågkonjunktur. Höga räntor och inflation har gjort att konsumtionen minskat, och många arbetsgivare har tvingats säga upp personal, säger Emil Persson (bilden), analytiker på Arbetsförmedlingen.

Rapporten konstaterar att de enda länen som går mot nuvarande trend är Norrbotten och Dalarna. Emil Persson berättar att man sett arbetslösheten sprida ut sig, både geografiskt och till fler branscher.

– I början var arbetslösheten knuten till storstadsområdena med omnejd, vilket hänger samman med att vi har högst bostadspriser och lån där. När räntorna gick upp bara någon procent märktes det direkt där. Mer utsatta branscher, som handeln, står också för en större del av arbetsmarknaden i storstäder än i glesbygden.

Han ser två huvudskäl till att just Norrbotten och norra Sverige inte drabbats fullt lika hårt. Dels har det att göra med stora investeringar i grön industri – dels måste arbetsgivarna tänka annorlunda.

Det är en ganska utbredd arbetslöshet, som har träffat stora delar av arbetsmarknaden, även bland yrkeskategorier som tidigare inte varit så drabbade.

– Där har vi en sjunkande befolkning i arbetsaktiv ålder, och därför rekryterar man personer med fler typer av kompetenser. Hittar du inte en kandidat som kryssar i alla rutor så kanske du behöver rekrytera någon med kortare arbetslivserfarenhet, eller prioritera annorlunda på arbetsplatsen. Man tvingas tänka utanför boxen, menar Emil Persson.

Han säger att man från Arbetsförmedlingens håll har börjat peka allt mer på detta som en viktig lösning på de ”omfattande problemen med kompetensförsörjning”, där många arbetsgivare rapporterar in att de har svårt att nyanställa.

– Arbetsmarknaden är ett samspel, där arbetsgivaren också har ett ansvar. Hittar man inte exakt den kandidat man drömmer om kan man behöva titta på andra, eller fördela arbetet på ett annat sätt.

Under 2024 ökade antalet som tog emot ersättning från någon av Sveriges arbetslöshetskassor med 23 procent. Cirka fyra miljoner svenskar är medlemmar i någon a-kassa, vilket innebär att runt 30 procent av den arbetskraftiga befolkningen inte är det.

– Vissa vet att de inte i närtid kommer att vara i närheten av att uppfylla några villkor för att få ersättning. Där finns det ändå en viss tröskel i dag, berättar Tomas Eriksson (bilden), kanslichef på riksorganisationen Sveriges a-kassor.

– Man måste ha en förankring på arbetsmarknaden, och ha jobbat åtminstone ett halvår. Där tror jag att en gruppering finns, samt de som upplever att de är väldigt säkra på arbetsmarknaden och inte behöver försäkring.

Han vill dock råda den andra gruppen att fundera ett varv till. Ökningen som skett nu har slagit brett, även bland tidigare ”säkrare” grupper. Antalet mottagare av Unionens och Akademikernas a-kassa har båda ökat med runt 30 procent.

– Det är en ganska utbredd arbetslöshet, som har träffat stora delar av arbetsmarknaden, även bland yrkeskategorier som tidigare inte varit så drabbade. Man kan inte säga att det bara är kopplat till en viss sektor.

Både Arbetsförmedlingen och Sveriges A-kassor har dock tydligt sett vilken sektor som drabbades först och värst.

Läs mer

– I början när räntorna gick upp snabbt såg vi framför allt stor påverkan på byggbranschen. Bostadsbyggandet stannade i det närmaste av, vilket ledde till en ökad arbetslöshet bland byggarbetare, förklarar Emil Persson.

Tomas Eriksson utvecklar:

– Det har inneburit att det inte sätts i gång byggen heller. Det finns en rejäl tröghet där, och kommer förmodligen dröja att få i rörelse även när räntan sänks. Byggnads a-kassa samt andra kassor kopplade till byggsektorn har sett ökningar på upp till 80 till 90 procent. De upplever att det håller i sig, och att även det här året kan bli kämpigt.

Flamman har sökt Byggnads a-kassa, som hänvisar till pressmeddelandet om läget.

Ledare 18 februari, 2025

Europa får inte vika sig för tyrannerna

Muggar med Rysslands och USA:s presidenter säljs i en souvenir-affär i Sankt Petersburg, den 13 februari 2025. Foto: Dmitri Lovetsky/AP/TT.

Från öst och väst blåser auktoritära vindar, inte minst över Ukraina. Det är hög tid för Europa att ta sig samman.

”På sängen ligger min nya pistol, svart och farlig, bland mina baddräkter och ljusa sommarklänningar”, skriver den ukrainska författaren Viktoria Amelina i Se kvinnorna se kriget.

När kriget bröt ut sadlade hon om till utredare av krigsförbrytelser, och reste över landet för att skriva ned människors vittnesmål. Den 27 juni 2023 åt hon på en pizzeria i Kramatorsk, under striderna i regionen Donetsk, när en rysk missil slog ned. Hon dog fyra dagar senare och lämnade efter sig en elvaårig son, samt lösa manuskript till en reportagebok.

När förlaget Ersatz ger ut dem i svensk översättning är kriget på väg in i sitt fjärde år. Ytterligare tiotusentals har dött, även om siffrorna är svårbedömda. Donald Trump talade om så många som en miljon ryssar och 700 000 ukrainare, och det är inte ens säkert att han har fel. Närmare sju miljoner ukrainare har tvingats från sina hem, och en rad rapporter (EPRS, 2025) visar att Ryssland har rövat bort barn för att klippa av banden till en ukrainsk nation.

Precis som Netanyahu gör sig Putin inte bara skyldig till etnisk rensning, utan förnekar också att de ockuperade är ett folk utifrån tveksamma ”bevis” i ländernas urhistoria. Och visst är berättelsen antik, den om tyranner som tar vad de vill ha. Som den grekiska historikern Thukydides skrev om det peloponnesiska kriget: ”Den starke gör vad han vill, den svage genomlider vad han måste.”

Vi är på väg in i en liknande tid. En era som vänstern varnade för redan under Irakkriget, när vi påpekade att en ”regelbaserad världsordning” bara fungerar om alla följer reglerna, eller att miljardärerna inte fick bli för många och rika. Skit samma om de köper fina båtar, problemet är att de kan köpa hela presidentskap. Det är i förhållande till det som mittenpolitiker borde säga: ”Vi har varit naiva.”

För hur viktigt det än är att påpeka att det som utspelar sig i USA är en oligarkisk statskupp, så är Europas problem precis lika djupa. Även vi har en högerextrem rörelse som vill stänga nationsgränsen, krossa välfärdsstaten och släppa bolagsvinsterna fria. Samt på den internationella arenan försvaga Europa, inte minst dess regleringar av teknikbolagen, och sälja ut Ukraina till Putin.

För tre år sedan, veckan innan kriget drog i gång, skrev jag att det enda robusta alternativet till Nato är en europeisk militärallians av det slag som Frankrike föreslog på 1990-talet. Inom den ”antiimperialistiska” vänster som inte ens såg att kriget var på väg var detta kontroversiellt, om än mindre så när ryska trupper korsade gränsen bara ett par dagar senare.

Om kontinenten ska stå emot de auktoritära vindarna både från öst och väst, måste den visa sig stark nog att lösa sina egna problem.

I dag, när Nato imploderat och stormakternas aggressivitet blivit ännu mer uppenbar, är det en självklarhet. ”Fredslinjen” däremot, att nordeuropeiska länder unilateralt avvecklar sina försvarsmakter, vore en inbjudan till Putins stridsvagnar att rulla ännu djupare in i Europa.

Det är dags att inse att 1900-talet är över. Frankrike är äntligen på väg att dra tillbaka sina sista trupper från Afrika, men lämnar knappast några lyckoriken efter sig. Att i dag påstå att svenska försvarsutgifter på två procent av bnp är ”militarism”, när Ryssland lägger 6,3 procent – eller 32 procent av statsbudgeten – är i bästa fall naivt, och i värsta fall att lägga sig platt för despoterna i både öst och väst.

Visst håller även extremhögern på att formera sig på kontinenten, men det är knappast en anledning att lämna arenan fri. Och även om värnandet av den svenska särprägeln genom att hålla oss utanför EU var ett dåligt argument från start, har vi nu minst lika många miljardärer och nyssnazister i riksdagen som alla andra.

Vänsterpartiet gör alltså rätt i att haka på upprustningen av både Sverige och Ukraina, men behöver också omfamna federala lösningar på fler punkter än bara försvar. Det är dags för Europa att samla sig, och för socialister att hugga in. Tiden är knapp, och det intellektuella arbetet borde ha gjorts för länge sedan.

Förutom pandemin har unionen varit en kacklande hönsgård under varje kris de senaste 20 åren – finanskrisen, migrationen, klimathotet och kriget i Ukraina. Ryssland har inte bara njutit av splittringen utan aktivt underblåst den. Med sig har de nu den putinistiska USA-trion Musk, Vance, Trump, som vill tvinga Europa på knä för att kyssa ringen.

Det är ett svaghetstecken för Europa att det enda som verkar ha ägt rum under säkerhetskonferensen i München är J.D. Vances uppläxning av Europas bristande demokrati. Det borde avfärdas som ett skämt med tanke på att han i detta nu plundrar och monterar ned den amerikanska statsapparaten, medan Trump citerar ett auktoritärt motto som tillskrivs Napoleon: ”Han som räddar sitt land bryter inte mot lagen.”

Vissa borgerliga opinionsmakare, som Kristiansdagsbladets Sofia Nerbrand och Göteborgs-Postens Adam Cwejman, är så förhäxade av trollarméernas förtjusning på X och har så obefintlig demokratisk ryggrad att de vill att Europa lägger sig platt för de amerikanska furstarna.

Så fan heller. Men om kontinenten ska stå emot de auktoritära vindarna både från öst och väst, måste den visa sig stark nog att lösa sina egna problem.

Parallellt med Viktoria Amelinas bok läser jag För ett fritt och enat Europa (Ventotenemanifestet), skrivet av tre italienska antifascister 1941 på fängelseön Santo Stefano, varifrån de såg Europa slita sig självt i stycken. Socialismen behövdes för att motverka ”ansamlingen av rikedomar hos de få”, men som bröt med stalinismens dogmer. Vänstern behövde också lösgöra sig från ”gamla, politiska ställningstaganden”, som tanken om nationalstaten som politikens enda möjliga kärl. Detta socialistiska manifest är ett av den Europeiska unionens urdokument.

Genom att samla vittnesmål om ukrainska kvinnor, som grävde kroppar ur rasmassor, tvingas fly, eller begravde sina söner, försökte Viktoria Amelina motverka det som manifestet varnade för redan 1941: att Europa än en gång skulle dras itu av tyranners maktbegär.

Läs mer

Det är dags för motkrafterna att samla sig, inte minst för Viktoria Amelinas skull.

”Offren, hjältarna och mördarna ska alla en dag få tillbaka sina namn”, skriver hon om en namnlös ukrainsk elvaåring som överlevde sex timmar under rasmassorna för att avlida på sjukhuset.

”Det finns inga garantier, men det är så många ukrainare och vänner till Ukraina som kämpar för den dagen. Så visst kommer den, eller hur?”

Siffrorna på försvarsutgifter har korrigerats.

Utrikes 17 februari, 2025

Norges röda vänster vägrar vara en dörrmatta

Marie Sneve Rasmussen är partiledare för Rødt sedan 2023. Foto: Hanna Johre/NTB/TT.

Norges statsminister Jonas Gahr Støre öppnar för samarbete med vänsterpartiet Rødt men vill att Arbeiderpartiet styr ensamt. ”En form av samarbete ska vi alltid kunna få till”, säger han.

– Arbeiderpartiet är öppet, sökande och lyssnande, säger Norges statsminister Jonas Gahr Støre.

I en ny intervju med tidningen Klassekampen säger Støre, som också är ordförande för Arbeiderpartiet, att han öppnar för samarbete med vänsterpartiet Rødt efter höstens val.

Partiets ledare Marie Sneve Martinussen säger att hon välkomnar öppningen, men att partiet inte kommer att vara någon dörrmatta.

– Vi vill använda rösterna i valet till att leverera konkreta resultat för arbetare, och därför är vi redo att samarbeta, säger hon till Flamman.

Vi kan inte avvisa att sitta i regering i framtiden, men för att göra det kräver vi systemförändringar.

– Det handlar dels om vardagspolitik som gratis tandvård, men också systemförändringar som flyttar makt från odemokratiska eliter.

Beskedet kommer strax efter att Senterpartiet hoppat av landets regering. Støre säger att han helst vill bilda en egen majoritetsregering, men också är öppen för att fortsätta regera ensam och samarbeta med andra rödgröna partier.

Ett samarbete med Rødt skulle vara historiskt för Arbeiderpartiet, som tidigare sett partiet som allt för radikalt i fråga om allt från fördelningspolitik till Nato.

– Vi ser det inte som naturligt att sitta i regering tillsammans, men jag ska inte föregripa vilken relation vi får till de olika partierna vid en rödgrön majoritet efter valet, säger Støre till Klassekampen, och tillägger:

– En form av samarbete ska vi alltid kunna få till.

Inte heller Marie Sneve Martinussen är i dagsläget intresserad av ministerposter för henne eller partikollegorna, med hänvisning till den ”maktstrategi” som partiet tagit fram.

Vi ser det inte som naturligt att sitta i samma regering, men samarbete är möjligt.

– Där ser vi att vi inte kan avvisa att sitta i regering i framtiden, men för att kunna göra det kräver vi systemförändringar. 

Hon säger att partiet i dagsläget ser det som mer passande med ett samarbetsavtal, med inspiration från det avtal det danska systerpartiet Enhedslisten haft med Mette Frederiksens regering. Innehållet i ett sådant avtal menar hon kommer att sammanställas efter partiets landsmöte som är planerat till månadsskiftet.

Rødt är ett av Nordens yngsta vänsterpartier, och bildades 2007 som en sammanslagning av maoistiska AKP med Röd valallians, som innefattade flera kommunistiska partier. 

Under Bjørnar Moxnes ledarskap tog sig partiet in i Stortinget 2017 och mångdubblade sina platser fyra år senare. Partiet konkurrerar om vänsterrösterna med Socialistisk vänster, som tidigare haft ministerposter i en rödgrön koalition med Arbeiderpartiet.

Läs mer

Inför årets val har partiet pendlat upp och ned i mätningarna. Hon jämför den nuvarande perioden efter regeringssamarbetet kollaps som en sorts politisk silly season. Planen framåt är däremot tydlig.

– Vi planerar att bli så stora och starka att vi kan ha en avgörande röst för norsk politik, säger Marie Sneve Martinussen.

– Det ska inte vara möjligt att kringgå oss.

Kommentar/Utrikes 17 februari, 2025

Den 1 februari började serbiska studenter marschera till fots från Belgrad mot staden Kragujevac, i protest mot regeringens hantering av den olycka som dödade 15 personer i Novi Sad i november. Den 12 februari nådde demonstranterna fram till byn Orasac, där de välkomnades av invånarna. Foto: Marko Djurica/Reuters/TT.

Serbiens massiva studentprotester är tydligt ”opolitiska”, eftersom målet är att förändra politiken från grunden. Unga serber förstår att varken rättvisa eller demokrati är möjliga förrän brädet har rensats.

Något viktigt händer i Kina, som borde oroa landets politiska ledarskap. Allt fler unga kineser uppvisar passiv resignation, vilket fångas i modeuttrycket bai lan (”låt det ruttna”). Fött ur ekonomisk desillusion och frustration över kvävande normer, avvisar bai lan ekorrhjulet och uppmuntrar till att göra minsta möjliga på jobbet. Välmående går före karriären.

Samma tendens återspeglas i ett annat modeord: tang ping (”ligga platt”), en slangterm som betecknar resignation inför samhällets obevekliga konkurrens. Båda termerna signalerar ett avståndstagande från kraven på överprestation och socialt engagemang, som ett meningslöst spel med allt mindre utdelning.

I juli förra året rapporterade CNN att många kinesiska arbetare bytte ut prestigefulla kontorsjobb mot flexiblare arbetarjobb. En 27-åring från Wuhan förklarade:

– Jag gillar att städa. När levnadsstandarden förbättras i hela landet ökar också efterfrågan på hushållstjänster. Förändringen gör att jag inte längre känner mig yr i huvudet. Jag känner mindre mental press, och är full av energi varje dag.

Sådana attityder presenteras som opolitiska, eftersom de avvisar både våldsamt motstånd mot makten och all dialog med makthavarna. Men är detta verkligen de enda alternativen för de alienerade?

De massprotester som pågår i Serbien antyder andra möjligheter. Demonstranterna erkänner inte bara att något är ruttet i Serbien, utan insisterar också på att inte låta förruttnelsen fortsätta.

Protesterna började i november i landets näst största stad Novi Sad, efter att ett tak kollapsat och dödat 15 personer samt skadat två svårt vid en nyligen renoverad järnvägsstation. Demonstrationerna har sedan dess spridit sig till 200 serbiska städer och småorter, samlat hundratusentals människor och blivit den största studentledda rörelsen i Europa sedan 1968.

Det är uppenbart att takraset bara var gnistan som tände en redan laddad missnöjesbomb. Demonstranterna oroar sig för flera frågor, som utbredd korruption, de ekologiska riskerna med regeringens planerade satsning på litiumutvinning, till den allmänna arrogans som Serbiens president Aleksandar Vučić visar mot folket. Vad regeringen framställer som en plan för att få tillgång till globala marknader, ser unga serber som en förevändning för att dölja korruption, sälja ut nationella resurser till utländska investerare under tvivelaktiga former, och gradvis eliminera oppositionella medier.

Men vad gör demonstrationerna unika? Ungdomarnas mantra är: ”Vi har inga politiska krav och håller oss på avstånd från oppositionspartier. Vi kräver bara att de serbiska institutionerna ska arbeta i medborgarnas intresse.” För detta ändamål insisterar de, nischat men bestämt, på transparens kring renoveringen av Novi Sads järnvägsstation, tillgång till alla dokument om olyckan, avskrivning av anklagelser mot dem som greps under den första anti-regeringsprotesten i november, samt rättsliga åtgärder mot dem som attackerade studentdemonstranter i Belgrad.

Demonstranterna vill alltså bryta med den politiska kultur som hjälpt det styrande partiet att hålla staten som gisslan genom att kontrollera alla institutioner. För sin del har Vučićs regering reagerat både med våld och med en taktik som i boxning kallas clinch – när en boxare håller fast sin motståndare för att förhindra fria slag.

Ju mer panikslagen Vučić blir, desto mer desperat blir han att försöka sluta ett avtal med demonstranterna. Men demonstranterna vägrar dialog. De har specificerat sina krav och insisterar på dem utan kompromisser.

Demonstranterna erkänner inte bara att något är ruttet i Serbien, utan insisterar också på att inte låta förruttnelsen fortsätta.

Traditionellt bygger massprotester åtminstone implicit på hot om våld, kombinerat med en öppenhet för förhandlingar. Här ser vi dock motsatsen: Serbiens demonstranter hotar inte med våld, men de har också avvisat dialog. Denna enkelhet skapar förvirring, liksom den skenbara avsaknaden av tydliga ledare. I denna snäva mening har protesterna vissa likheter med bai lan.

Förr eller senare måste organiserad politik komma in i bilden. Men för tillfället skapar demonstranternas ”opolitiska” hållning förutsättningar för en ny politik, snarare än en upprepning av det bekanta spelet. För att upprätta lagen måste brädet rensas.

Detta är skäl nog för resten av världen att ovillkorligt stödja protesterna. De bevisar att en rättfram uppmaning till lag och ordning kan vara mer omstörtande än anarkistiskt våld. Serberna vill ha rättsstatliga principer utan de oskrivna regler som möjliggör korruption och auktoritärt styre.

Demonstranterna är långt ifrån den gamla anarkistiska vänstern som dominerade demonstrationerna 1968 i Paris och andra delar av västvärlden. Efter att ha blockerat en bro över Donau i Novi Sad i 24 timmar, beslutade de unga demonstranterna att förlänga sin manifestation med ytterligare tre timmar – för att städa upp området. Kan man föreställa sig de stenkastande parisarna 1968 göra detsamma?

Medan vissa kanske ser de serbiska demonstranternas politiskt motiverade opolitiska hållning som hycklande, är det snarare ett tecken på deras radikalism. De vägrar att bedriva politik enligt de existerande och mestadels oskrivna reglerna. I stället vill de ha en förändring i hur landets institutioner fungerar.

Den största hycklaren i denna berättelse är dock Europeiska unionen, som avstår från att sätta press på Vučić av rädsla för att han ska driva Serbien närmare Ryssland. Medan EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen har uttryckt stöd för det georgiska folket som ”kämpar för demokratin”, har hon varit märkligt tyst om upproret i Serbien – ett land som officiellt har varit kandidat för EU-medlemskap sedan 2012. EU låter Vučić få igenom sin vilja, eftersom han lovat stabilitet och export av litium, en nyckelkomponent för elfordon.

Läs mer

EU:s tystnad, trots anklagelser om valfusk, har gång på gång lämnat det serbiska civilsamhället i kylan. Är det då förvånande att så få EU-flaggor syns bland demonstranterna? Idén om en ”färgrevolution” likt den i Ukraina för 20 år sedan har förlorat sin dragningskraft. EU har nått ännu en politisk bottennivå.

Först publicerad den 13 februari i Project Syndicate. Översättning av Leonidas Aretakis.

Rörelsen 15 februari, 2025

Ska brist eller överflöd vägleda miljörörelsen?

LKAB:s vd och koncernchef Jan Moström och energi- och näringsminister Ebba Busch (KD) under pressträff i Kiruna, efter rekordfyndet av sällsynta jordartsmetaller. Foto: Jonas Ekströmer/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Under de senaste åren har konflikten varit intensiv mellan en traditionell miljörörelse fokuserad på ekologiska begränsningar och en ekomodern rörelse som i varierande politisk färg betonat sociala aspekter av miljöpolitiken. Förslag om ”halvjordssocialism” med betoning på ett liv i materiell enkelhet har stått mot krav på en aktiv klassbaserad miljöpolitik med fokus på materiell förbättring. (Boken Halvjordssocialism av Drew Pendergrass och Troy Vettese släpptes precis på Verbal förlag.) I ett försök att mobilisera den senare tanken, om än med oklar politisk hemvist, har det i amerikansk debatt börjat förekomma mobilisering för en ”överflödsrörelse” (abundance movement).

Tankar om jorden som en källa till materiellt överflöd är intimt sammankopplat med den moderna upplysningstanken. Som historikerna Fredrik Albritton Jonsson och Carl Wennerlind skriver om i sin bok Scarcity växer tankarna om överflöd fram ur en idé om att nytta uppkommer i bearbetningen av material snarare än genom överflöd av materialen i sig. Det var genom driftiga individer och staters kraft som överflöd kunde skapas. Besläktade argument dyker också upp i början av 1970-talet när SAF och industriförbundet försökte möta tidens tillväxtkritiska strömningar.

I ett utbildningsmaterial riktat till skolan från 1973 lånade man av tidens radikala språk och proklamerade att ”människorna”, med Karl Marx ord, ”skapar själva sin historia”. Det lämpligt förkortade Marx-citatet skulle visa att det inte existerade begränsningar så länge ungdomen hade framtidstro.

Det är därför viktigt att poängtera att bara ”mer av allt” förändrar inte samhället, och att fokusera på överflöd kommer med ekologiska och sociala kostnader.

Under senare år har dessa tankar fått ny fart. En röst som tidigt lyfte överflödsagendan var skribenten Derek Thompson. Han menade redan 2022 att USA levde under brist och att nya koalitioner och en politisk mobilisering krävdes. I oktober 2024 hölls den första överflödskonferensen i Washington där en av huvudtalarna, tillika medförfattare till det ekomoderna manifestet, Ted Nordhaus proklamerade att den traditionella miljörörelsen var antitetisk till deras projekt. I stället för regleringar och förbud grundade i ekologisk kunskap borde rörelsen fokusera på att snabbt och storskaligt bygga ut ny miljövänlig energiteknik. Bland tilltänkta allierade finns i princip alla från libertarianer till vänstern. Alla utom just miljörörelsen.

Överflödsagendan har växt fram i ljuset av de senaste årens miljöpolitik och reaktionerna mot den. Miljöpolitiken karaktäriseras av dess kritiker som ett intresse för en välutbildad medelklass med bristande förståelse för de ekonomiska och praktiska bekymmer som människor kämpar med. Överflödet kan i ljuset av detta också ses som en önskan att erbjuda missnöjda amerikaner något annat än ressentiment.

Läs mer

Men vad är det rörelsen vill? Först och främst bygger den på en idé om att det krävs massiva investeringar för att bygga en värld med minskade utsläpp. Framför allt handlar det om att öka mängden förnybar energi inklusive kärnkraft. För att detta ska vara möjligt gör man gemensam sak med den så kallade Yimbyrörelsen, som vill se mer bebyggelse. Det ska helt enkelt bli enklare och gå snabbare att bygga mer. Som väntat finner dessa tankar gillande hos libertarianer och konservativa – inte minst eftersom de rymmer möjligheten att begränsa demokratiskt inflytande i exempelvis byggprocesser. Samma tankar överförs också till energiområdet där man menar att existerande miljöregelverk för etablering och utbyggnad av energi begränsar omställningen.

Frågan är vart dessa försök till alliansbyggande kommer leda? Viljan att kombinera en expansiv industripolitik med avreglering och minskat demokratiskt inflytande ställer självklart frågan, överflöd för vem? Överflödsagendan fokuserar tydligt på att producera mer med den implicita tanken att mer av detta överflöd kommer att finna vägen fram till det stora flertalet. Företrädarna för agendan har generellt sett väldigt lite att säga om fördelning. Behovet av en aktiv industripolitik lyfts allt oftare av vänsterns organisationer även i Sverige, som i olika grad knyter an till överflödsagendan. Samtidigt har andra idéer från överflödsagendan mobiliserats av högern, exempelvis i förslagen att öppna upp för intensifierad gruvbrytning och kringgå överklagande-processer. Det är därför viktigt att poängtera att bara ”mer av allt” förändrar inte samhället, och att fokusera på överflöd kommer med ekologiska och sociala kostnader.

Inrikes 14 februari, 2025

Bingo Rimér: ”Jag är också en slav”

Foto: Jacob Lundberg.

När Bingo Rimér kom ut som vänster trodde många knappt sina ögon. Flamman besöker studion på Södermalm för att förstå varför Sveriges mest kända flickfotograf vände kapitalismen ryggen.

På vägen till Bingo Rimérs fotostudio försöker jag frammana en bild av lokalen. Något vitmålat, högt upp med bra ljus – är det inte så man får bra foton? – och förstås bilder på lättklädda damer.

Jag behöver inte tveka om vilken dörr som är rätt. Ett enormt fotografi av flickfotografens ansikte pryder väggen ovanför. På ett fönster sitter ett klistermärke med en krallig siluett och texten ”Bingos gym”.

– Stig på, säger Bingo.

Jag kliver ned i en svartmålad källarlokal på östra Södermalm. Här har den tidigare Slitzfotografen haft sin studio sedan slutet av 90-talet. En avskild del av innerstan, inte långt från Flammans redaktion, där det fortfarande saknas tunnelbana.

– Området har förändrats. Det brukade vara konstnärer och artister här, speciella människor. Jag bodde i ett kollektiv på Duvnäsgatan med två andra killar. I dag köper folk ett helt livsstilskit, ett starter pack.

Medan åren gått har lokalen förvandlats till något som inte riktigt går att beskriva med ett ord. Möjligtvis anarki

Det finns en stor soffgrupp, ett kök med kylskåp och köksö, men också ett gym med allt från skivstång till ringar. I hörnet står en vespa, och mittemot ett flipperspel med Playboytema.

(mer …)
Kultur 14 februari, 2025

Särskilda, fascistiska, dagar

Möte mellan en hemmafru (Sophia Loren) och en homosexuell radioreporter (Marcello Mastroianni) i skuggan av Hitler och Mussolini. Filmen finns på SVT Play till den 23 februari. Foto: Canafox.

Sophia Loren gick aldrig med i paraden. Ann Ighe återupptäcker Ettore Scolas snart halvsekelgamla film som vibrerar av tidsångest och grupptryckets kvävande kraft.

Man omvärderar mycket i sitt liv. Men jag tillhör dem som håller fast vid en hel del. Som att jag i större delen av mitt vuxna liv har påstått att Ettore Scolas En alldeles särskild dag, från 1977, tillhör världens bästa filmer. Jag såg om den häromdagen, och fann inget skäl att ändra mig.

Filmen börjar med ett långt, dokumentärt journalfilmsklipp från den 8 maj 1938. Sju hela minuter som följer Adolf Hitlers tågfärd från Tyskland till Italien och Rom. Vi möter det jublande mottagandet från både de fascistiska massornas sida och från självaste Mussolini och kung Viktor Emanuel III. Stöveltrampet under paraderna är taktfast och inte det minsta metaforiskt. Scola börjar så, han samplar historien direkt. Och låter den sedan, via ett ständigt ljudspår från italiensk radio, stanna med oss. Resten av filmen utspelar sig nämligen i ett hyreshus, i en blek mellankrigstida färgskala med skarpa svarta detaljer. I bakgrunden hörs rapporteringen från det fascistiska stormötet på Roms gator, samtidigt som bilden och dialogen berättar ett annat drama.

Spänningen mellan kammarspelet och världspolitiken är storartat, men förutsätter samtidigt att vi alla vet hur det gick sedan.

Vad var det som fångade mig den där första gången jag såg filmen? Sophia Loren såklart. Hennes Antonietta är den första i familjen som stiger upp, och i en enda svepande morgonrutin får upp sina barn och sin man ur sängarna och i kläderna. Det är ingen dans, om jag nu får det att låta så, det är arbete. Hela familjen ska ut och se på paraderna, när Hitler besöker Mussolini i Rom. Hela kvarteret ska dit, alla familjer ställer upp sig, gör sig i ordning, marscherar glatt och stolt iväg i sina fascistiska uniformer eller sina söndagskläder. Alla går för att möta denna alldeles särskilda dag på gatorna. Alla utom en portvakterska, vår lätt luggslitna hemmafru i Sophia Lorens ovanligt nedtonade gestalt, och en homosexuell radiopratare, spelad av Marcello Mastroianni, som vet att den fascistiska regim som har deporterat hans älskade också har honom i sikte.

Den lilla trion får sedan spela ut hela dramat av fascismens kontrollapparat, krav på medborgarnas ”vandel” och angiveriets mekanismer. Samt någon sorts sanning om att människor kan mötas och betyda något för varandra. Spänningen mellan kammarspelet och världspolitiken är storartat, men förutsätter samtidigt att vi alla vet hur det gick sedan. Jag antar att Scola redan då tyckte att det var intressant att låta en 15-årig Alessandra Mussolini – barnbarn till Benito Mussolini, syskonbarn till Sophia Loren – vara med i rollistan. Men han visste inte vad vi vet nu, att hon sedan blev politiker för MSI – arvtagaren till Mussolinis parti – i Italien och Europaparlamentet.

Det är inte bara att filmen är rasande snyggt gjord, eller att Loren och Mastroiannis valhänta möte är så välspelat och dramatiskt fulländat. Allt det var gripande redan när filmen var ny. Det är också att jag i min egen vardag i dag anar ett förfärligt fascistiskt soundtrack i bakgrunden. Namnen som surrar förbi är Elon Musk och Donald Trump – lite för ofta i den ordningen. Världens rikaste man har nästan blivit en större politisk aktör än den president han hjälpt till makten.

Det är 2025 nu. Vill man tänka stort säger man att det tjugoförsta århundradets första kvartal har förflutit. Fjolåret var det varmaste vi hittills har kunnat mäta. Ett skört eldupphör råder i Gaza, men är lika osäkert som allt levande. På den ryska invasionen av Ukraina syns inget slut och människoliv mals ned med militärt våld. Det är inga goda dagar för mänskligheten.

Läs mer

Själv känner jag djup frustration över en svensk statsminister som säger att det inte är krig men inte heller fred i Sverige, för att bana väg för en militarisering av både samhälle och ekonomi. Och samtidigt. Kriget finns runt om oss, och i många människors liv. Donald Trump har hållit ett andra installationstal. Musk ska effektivisera den amerikanska statsapparaten och värmer upp med en timslång intervju med tyska högerextrema Alternativ för Tysklands ledare på sin egenägda plattform X.

Jag hör världens drama i bakgrunden. Jag vill verkligen gå ut på gatorna, men jag tänker inte gå i paraden.

Kultur/Nyheter 13 februari, 2025

Bråk kring samisk utställning: ”Häxjakt”

Den dramatiska naturen i norska Finnmark skildras i en fotobok av Cato Lein, som är föremål för en kontrovers i Oslo. Foto: Jan Langhaug.

En utställning om samisk identitet i Oslo innehåller bilder av Cato Lein, vars fotopris drogs tillbaka på grund av fusk i fjol, vilket uppmärksammas i norska Klassekampen. Själv säger han att kritiken liknar förföljelse.

Fem renar som vandrar längs vattenbrynet. En dramatiskt krökt stenbumling på ett öppet fält. En barrskogsvidd fångad från ett krön.

Bilderna i Cato Leins svartvita fotoalbum Northern silence (2022) är bländande karga. De sägs vara tagna i Norges nordligaste fylke Finnmarken mellan mitten av 80-talet och 2012, och han tilldelades Svenska fotobokspriset 2023 för en ”dramatisk skildring av det nordligaste Norge” som ”ger en personlig bild av fotografens uppväxtmiljö”.

– Jag började i min egen by, med mina rötter, min släkt. Jag gick från hus till hus nästan och träffade de människor jag mindes från barndomen, berättar han i en intervju på Svenska fotografers förbunds hemsida.

Även i förordet står att bilderna skildrar den finnmarkska naturens ”överväldigande spektakel”.

Det fanns bara ett problem. Flera av bilderna, inklusive de tre beskrivna i inledningen, är tagna av andra fotografer, varav fyra av etnografen och sameforskaren Ernst Manker (1893–1972). När detta uppdagades drogs både priset och pengen på 40 000 kronor tillbaka i mars 2024, något som uppmärksammades i flera svenska medier.

(mer …)