Nyheter/Utrikes 04 april, 2021

Fem miljoner palestinier saknar vaccin – nu vill Israel skänka sitt överskott till andra länder

Israel skryter med att ha vaccinerat halva befolkningen. Att regeringen vill skänka bort sitt överskott av vaccin till allierade länder i stället för att vaccinera de fem miljoner statslösa palestinierna på sitt territorium talas det dock tystare om.

Den ojämlika fördelningen av vaccin mellan världens fattiga och rika länder har blivit en allt hetare politisk fråga under våren. En fråga som det talas mindre om är dock den ojämlika vaccinfördelningen inom vissa länder. Ingenstans är den ojämlikheten större än i 
Israel.

Landet började sin vaccinationsprocess redan den 19 december när premiärminister Benjamin Netanyahu blev den första medborgaren att få Pfizer-­sprutan. Efter det gick det snabbt. I början av januari hade över hälften av människorna i riskgrupper vaccinerats, och i mars kunde man stolt fira att halva befolkningen gjorts immun mot viruset. Med en takt på 150 000 vaccineringar om dagen räknar man med att ha vaccinerat hela befolkningen i april.

Orsakerna till denna framgångsrika kampanj är flera. När vaccinen började dyka upp på marknaden i höstas slöt regeringen snabbt avtal med flera tillverkare, ofta till höga överpriser och i utbyte mot tillgång till känslig patientinformation, för att försäkra sig om att få leveranser före flera större länder. Därtill kommer Israels välutbyggda offentliga sjukvårdssystem som grundlades av socialistiska sionister i början av 1900-talet, samt det faktum att den enorma och ständigt mobiliserade armén kan användas i sanitära krissituationer.

Men trots denna unika kapacitet kommer inte vaccinen alla till del. En befolkningsgrupp har fortfarande inte getts en enda spruta av den israeliska staten: de fem miljoner statslösa palestinierna som lever på landets territorium.

– När vi talar om halva befolkningen talar vi bara om israeliska medborgare. Hälften av befolkningen är statslösa palestinier som inte har rätt till vaccin, säger Roy Yellin från den israeliska människorättsorganisationen B’Tselem till Flamman.

Det var först i början av mars som de israeliska myndigheterna började erbjuda vaccin åt de omkring 133 000 palestinierna som dagligen pendlar till Israel från de ockuperade territorierna på Västbanken. De resterande över fem miljoner palestinier som bor på de ockuperade territorierna har dock fortfarande inte getts någon hjälp av Israel. I stället har Netanyahu långt gångna planer på att skänka bort det överskott av vaccin som Israel sitter på till utländska regeringar som stödjer hans regim. Listan på 15 länder innefattar sådana som valt att flytta sin ambassad till Jerusalem, såsom Guatemala, som följde USA i spåren förra året, länder som öppnat beskickningar i staden, såsom Ungern och Tjeckien, samt länder som den israeliska regeringen vill öppna diplomatiska förbindelser med, såsom Mauritanien.

Den 25 februari uppgav dock försvarsminister Benny Gantz att Israel stoppat programmet. I dagsläget är det oklart huruvida planerna på att ”byta vaccin mot diplomatiskt stöd”, som Times of Israel formulerade det, kommer att återupptas i modifierad form eller helt slopas. Oavsett vad som händer med programmet tyder dock det mesta på att palestinierna inte kommer att få del av överskottet.

Enligt Roy Yellin är dock Israel skyldigt att vaccinera hela den palestinska befolkningen på dess territorium.

– Eftersom Israel styr över dem är Israel skyldigt att vaccinera dem. Enligt artikel 56 i Genève-konventionen måste en ockuperande makt se till att sjukdomar inte sprids bland människorna som lever i det ockuperade området.

Detta är även FN:s människorättsmyndighets syn. I ett uttalande i januari sade den att ojämlik tillgång till vaccin är ”moraliskt och rättsligt” oacceptabelt under rådande internationell lag. Israels regering bestrider dock detta med hänvisning till det så kallade Oslo-avtalet. Det upprättades 1993 som en tillfällig kompromisslösning för hur de två folken skulle kunna samexistera fram till dess att en slutgiltig fredslösning nåddes. Enligt Israels hälsominister Yuli Edelstein säger dokumentet ”klart och tydligt att palestinierna måste ansvara för sin egen hälsovård”. I ett ännu mer klargörande uttalande i en intervju med BBC i januari sade han att Israel är lika ansvarigt för palestinierna som palestinierna är för ”delfinerna i Medelhavet”.

Den kritik som har framförts hittills har antingen tigits ihjäl eller tystats med sedvanliga metoder: när en komiker på det amerikanska humor­programmet Saturday night live nyligen berättade att Israel hade vaccinerat halva befolkningen och sedan anmärkte att det måste röra sig om den judiska halvan, blev han genast brännmärkt som antisemit av Anti-­Defamation League och andra organisationer. Samtidigt har sionistiska tidningar i till exempel Nederländerna gjort reklam för att vaccin-­turism till Israel.

Det finns dock problem med den israeliska regeringens argumentationslinje. För det första var Oslo-avtalet ett tillfälligt avtal som sträckte sig till 1999. Det är därför inte rättsligt bindande längre. Och även om det vore bindande ifrågasätter B’Tselem dessutom regeringens tolkning av avtalet.

– Den israeliska regeringen hävdar att under Oslo-avtalet gavs den palestinska myndigheten ansvaret för palestiniernas sjukvård. Vi bestrider det. Palestinierna gavs inte ansvaret, utan bara kontroll över hur den ska levereras. Det befriar inte Israels regering från ansvar, säger Roy Yellin.

Enligt Mouin Rabbani, som är redaktör för den arabiska tidskriften Jadaliyya, är argumentet ogiltigt av flera skäl:

– För det första förändrar det faktum att Oslo-avtalet upprättade en palestinsk myndighet inte dessa områdens status som ockuperade territorier under internationell lag. Det har därför ingen bäring på Israels ansvar som ockupationsmakt. För det andra är den palestinska myndigheten en tillfällig, halv-autonom myndighet, och har därför ingen suveränitet över något av de områden som den utövar begränsad jurisdiktion över. I praktiken är den ett bihang till den israeliska ockupationen. Den palestinska myndighetens makt är så begränsad att Sverige har lika mycket suveränitet på Västbanken och i Gaza som den – det vill säga ingen alls.

Enligt Mouin Rabbani förändrar inte Oslo-avtalet det faktum att Israel är en ockuperande makt och därför lyder under Genève-konventionen. Problemet är att Israel aldrig har erkänt denna konvention på de ockuperade områdena:

– Den israeliska regeringen har kategoriskt vägrat att erkänna den fjärde Genève-konventionen på de ockuperade palestinska områdena sedan 1967. Men deras position är irrelevant. Konventionen ratificerades av Israel 1951, vilket innebär att den är allmängiltig, oavsett vad enskilda stater tycker, på samma sätt som förbudet mot slaveri och trafficking, säger han.

Den israeliska regeringens argument är att Västbanken och Gaza inte är ockuperade territorier. Men även i denna fråga menar Rabbani att regeringens åsikt är irrelevant, särskilt som FN, Röda korset, EU och i stort sätt alla världens länder är överens om att de är ockuperade.

– Det enda rimliga motargumentet som kan framföras är att dessa områden inte längre är ockuperade eftersom de i praktiken har blivit annekterade av Israel. I så fall blir frågan om palestiniernas medborgarskap irrelevant, och Israels ansvar för att vaccinera dessa invånare ännu mer uppenbart, säger Mouin Rabbani.

Men om inga moraliska eller rättsliga argument tycks bita på Israels regering finns det ett medicinskt som kan göra det. Det ligger nämligen i Israels eget intresse att inte ha en befolkning på sitt eget territorium i vilken viruset kan fortsätta att spridas och muteras, så att nya varianter uppstår som vaccinen inte rår på. Enligt Roy Yellin var det detta som fick regeringen att börja vaccinera palestinska arbetspendlare för en månad sedan.

– De är medvetna om detta problem. Det var därför som de gav vaccinet till palestinier som arbetar som byggarbetare i Israel. De vaccineras inte för sin egen hälsas skull utan för Israels säkerhets skull. Kriteriet är inte vilken ålder man har eller om man tillhör en riskgrupp, utan huruvida man arbetar i Israel eller inte, säger han.

Problemet löses dock inte av att 100 000 gästarbetare vaccineras. Israels regering har i en storsint gest gett palestinierna 5 000 doser av det ryska vaccinet Sputnik 5, varav 2 000 hittills har levererats. Men till och med den gåvan var behäftad med risk för palestinierna.

– När man gav palestinierna vaccinet hade Sputnik 5 inte godkänts för användning i Israel. Vi anser att palestinierna borde få samma tillgång till vård som israeler. Sputnik är säkert ett jättebra vaccin, men så länge det inte är godkänt bör man inte ge det till någon, säger Roy Yellin.

Inom ramen för det internationella vaccinprogrammet Covax levererades drygt 61 000 doser till den palestinska myndigheten förförra veckan. Till detta kommer 10 000 doser från Ryssland, samt 40 000 från Förenade Arabemiraten. Förra helgen hade strax över 19 000 personer vaccinerats i Gaza. För en befolkning på två miljoner är det inga större siffror.

Samtidigt är situationen i Gaza akut. Redan före pandemins utbrott skrev FN:s särskilde rapportör för Palestina, Michael Lynk, att sjukvården höll på att kollapsa i Gaza. Israels blockad av området har gjort att sjukhusen lider av kronisk brist på medicin, vattnet är i princip odrickbart och elförsörjningen är bara sporadiskt fungerande.

Sedan dess har situationen stadigt förvärrats, framför allt i Gaza. Förra veckan var det totala antalet fall 62 070 och antalet dödsfall 598. Totalt har 251 600 konstaterats i Västbanken, Gaza och östra Jerusalem, och 2 670 palestinier har dött. De senaste veckorna har antalet dessutom skjutit i höjden, främst efter att en ny mutation börjat sprida sig.

Enligt Hanan Abukmail, som är läkare i Gaza och medlem i den ideella organisationen We are not numbers, är situationen farlig, inte bara för patienter, utan även för vårdpersonalen.

– Vårdarbetare i Gaza är extremt dåligt utrustade, inte bara för att behandla patienter utan även för att skydda sig själva. Basal utrustning som masker, ansiktsskärmar och ventilatorer är inte lätta att få tag på. Detta kommer öka spridningen av covid-19 och fördjupa krisen, samtidigt som vårdarbetare utsätts för fara, säger hon.

Vad ska man kalla ett så extremt ojämlikt och orättvist sjukvårdssystem som Israels? Den palestinske läkaren och aktivisten Mustafa Barghouti lanserade nyligen begreppet ”medicinsk apartheid”. Det är en på många sätt helt adekvat beskrivning.

– Det jag har kallat vaccinapartheid, och Bargouti för medicinsk apartheid, är en suprematistisk regims naturliga svar på en situation med en befolkning som den betraktar som lägre stående och utan rättigheter, på samma sätt som den vita minoriteten i Sydafrika under apartheid inte hade valt att vaccinera den afrikanska befolkningen. Jag tror med andra ord inte att detta var resultatet av en medveten strategi i syfte att uppnå ett särskilt mål. Det var snarare resultatet av den israeliska statens karaktär och natur, så som den har fungerat under de senaste sju årtiondena, säger Mouin Rabbani.

Ur ett sådant perspektiv är det också svårt att se hur situationen kan förändras, till exempel i händelse av ett maktskifte. Förra veckans parlamentsval – det fjärde på två år – lyckades inte bryta det parlamentariska dödläget. Netanyahus Likud är fortfarande största parti, men hans block är för litet för att kunna bilda egen regering. Samtidigt krympte den vänster som finns kvar, i synnerhet de arabiska partierna. På högersidan kom det högerextrema partiet Judisk makt in i Knesset, vars ledare Itamar Ben Gvir har beskrivits som en israelisk Ku Klux Klan-figur. Han har bland annat hyllat en judisk terrorist som dödade 29 beende palestinier i en moské på 1990-talet. Mycket talar nu för att det blir han som avgör vem som bildar ny regering.

Men oavsett om Netanyahu till slut tvingas avgå eller inte tycks inte mycket tyda på att någon förändring i Israels vaccinpolitik blir aktuell. Roy Yellin menar att det är naivt att tro att ett regeringsskifte kan leda till en bättre situation för palestinierna.

– Apartheid-frågan nämndes inte ens i valdebatterna. Det var en fråga för arabiska partier som Meretz och Enade listan. De andra talar inte om den. Så det kommer sannolikt inte att förändras med en ny regering. Det kommer i alla fall inte att förändras på grund av något som sker i Israel. Det kan bara uppnås med hjälp av externt tryck. Det har inte funnits en livskraftig vänster på 30 år, så det är naivt att tro att något ska förändras av ett nytt val, säger han.

Mouin Rabbani utesluter inte att förändring kan äga rum, men med tanke på åt vilket håll politiken i Israel rör sig kan den enligt honom bara vara negativ:

– Att döma av de senaste valresultaten lär förändringen bara vara till det sämre.

Hanan Abukmail ser också en extern kampanj som enda lösning och uppmanar världens länder att öka trycket på den israeliska regeringen:

– Det internationella samfundet måste tvinga Israel att leva upp till sina internationella rättsliga åtaganden för palestiniers rättigheter, särskilt rätten till hälsa, och ge invånarna i Gaza tillgång till sjukvård på jämlika villkor.

Jonas Elvander
Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.[email protected]

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Ledare 12 juli, 2024

Underskatta inte hotet från LO

LO:s nya ordförande Johan Lindholm vill se en mer offensiv socialdemokrati. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Den nytillträdda LO-ordföranden Johan Lindholm hotar att dra in pengarna till Socialdemokraterna. Vi har hört det förr, men denna gång kan det vara på allvar.

Plötsligt skakar marken i arbetarrörelsen. De sex miljoner kronor LO ger årligen till partiet kan komma att dras in om inte Socialdemokraterna levererar arbetarpolitik, sade LO:s nyvalde, beryktat bråkige ordförande Johan Lindholm till Expressen härom veckan (25/6).

Framför allt handlar det om karensavdraget, som Lindholm, med rätta, kallar ”orättvis klasslagstiftning”. De som drabbas hårdast är de som tjänar sämst. Som kör bussen, tar hand om barnen och de gamla, lagar maten, håller rent, bygger landet. LO:s medlemmar, som inte kan arbeta från soffan när de blir sjuka.

Attityden är främmande. LO har nämligen länge fungerat som Socialdemokraternas fackliga utskott. Den del av organisationen som ansvarat för klassfrågorna, men som framför allt följer partilinjen och ordnar fram arbetarröster i valet.

Företrädare för både Socialdemokraterna och facken ska ha blivit nervösa. Men menar Lindholm verkligen allvar?

Hade någon frågat mig för några år sedan hade jag fnyst åt frågan. Min fackliga erfarenhet består nämligen, tyvärr, av en rad besvikelser. Över att sjunkande medlemstal möts med klagosång och passivitet. Att de reformistiska rötterna sitter så djupt att man går med på att sälja ut både strejkrätten och lagen om anställningsskydd. Att inte kunna försäkra kollegan som funderar på att gå med i facket, att ja, 500 kronor är mycket på en städlön, men den dagen du behöver hjälp kommer facket att finnas där. Trakasserier, uppdrivet tempo och utslitna axlar väger många gånger nämligen lätt, när det i andra vågskålen finns samförstånd och fred.

Med ett LO som vågar stå mer självständigt mot socialdemokratin finns goda chanser att skjuta det politiska landskapet åt vänster.

År 1995 var 85 procent av arbetarna anslutna till ett fackförbund. 2023 hade siffran sjunkit till 59 procent. En förklaring till det stadiga tappet, som fackligt engagerade gärna för fram, är nyliberalismens intåg i Sverige och i människors medvetanden. Kollektivism blev omodernt. Klasskampen hamnade i skuggan av kulturkrig.

Det ligger mycket i det. Men lika mycket handlar tappet om att medlemmarna tagit sin hand från en organisation som inte längre håller vad den lovar. Som levererar just besvikelser.

Visst hade Johan Lindholm kunnat varit en fortsättning på den utvecklingen. En frasradikal som sluter upp i ledet när det gäller. Men mycket talar faktiskt för motsatsen. Som ordförande för Byggnads var han en av dem som vägrade skriva under las-överenskommelsen. Han representerade ett av de förbund som slutade ge pengar till Socialdemokraterna, och i sitt installationstal på LO-kongressen lyfte han vikten av organisatorisk självförbättring för att stärka medlemssiffrorna.

Men viktigare än Johan Lindholm som person är faktiskt tiden. Mitt i all rasistisk smörja drar nämligen en vänstervind genom landet. Främst tar den sig uttryck i att Socialdemokraterna för första gången verkar mena allvar med att vilja driva en så radikal fråga som arbetstidsförkortning – som till och med spås bli valfråga 2026.

Läs mer

Låt oss inte vara naiva. LO kommer aldrig att hejda sig själv från en god, klassöverskridande kompromiss, oavsett vem som styr. Men med ett LO som vågar stå mer självständigt mot socialdemokratin, ställa krav och sätta klassfrågorna i centrum, finns goda chanser att skjuta det politiska landskapet åt vänster. Det är en utveckling att möta med så öppna armar det bara går.

Melinda Kandel
Tjänstledig städare och tidigare aktiv i Fastighetsanställdas förbund.
Kultur 11 juli, 2024

Isande precision om Chiles klassamhälle

Hanna Nordenhöks översättning av Zeráns språk är precist. Meningarna är korta, något som passar det svenska språket. Foto: Lorena Palavecino.

Likt ett klassiskt drama med subtila lager vecklas hembiträdet Estelas tragedi ut. Det motstånd som kokat i henne sedan länge ekar även på Santiagos gator. Allt är på väg att brista.

När romanen börjar har tragedin redan inträffat. Hembiträdet Estela García är inlåst, häktad? Flickan är död. Från sin cell talar Estela, hon vill bli utsläppt, hon ska berätta för oss vad som har hänt. Är det mord och var det Estela som begick det?

Med det till synes enkla greppet, blir jag fångad av den chilenska författaren Alia Trabucco Zeráns senaste roman Rent hus. Men det handlar inte bara om mordmysteriet eller den olycksbådande profetian, uttalad av Estelas mor och som tagen ur en grekisk tragedi, om att döden alltid kommer i par om tre. Trabucco Zerán har strukturerat romanen i korta kapitel som blir till lagom stora munsbitar, skrivna med ett rakt och direkt språk. På så sätt bryter hon med den spanskspråkiga litterära traditionen av långa meningar med satser som avlöser varandra. Resultatet ser enkelt ut, men det kräver stor precision och skicklighet. Estela talar direkt till mig.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Adriana Aires Rastén
Översättare och poet
Rörelsen 11 juli, 2024

Drömmen om jämlikhet har ersatt socialistiska ambitioner

Tygpåse i tunnelbanan med ett jämlikhetsbudskap. Foto: Helena Landstedt/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

I en artikel i Flamman #24 hävdar Carl Cederström att giljotinen skrämde Marx från att använda ordet jämlikhet. Tanken som han hämtat från den amerikanske historikern Darrin McMahon är att maskinen blev en symbol för upplysningen och dess jämlikhetstanke. Med ”skräckväldets” massavrättningar skulle en motvilja ha uppstått mot att använda ordet jämlikhet.

Stämmer detta? Jag har inte läst McMahon men är tveksam till tesen. I artikeln lämnas inte heller några belägg för att Marx på grund av giljotinen skulle ha skrämts från att använda ordet jämlikhet. I stället hänvisas till att det bland de utopiska socialisterna fanns en motvilja och att den skulle ha delats av Marx.

Jag är övertygad om att helt andra skäl är anledningen till att Marx inte använde ordet jämlikhet i Kommunistiska manifestet. Cederström berör också i förbigående dessa skäl. Jämlikhet var för Marx en ”illusion” som distraherade folk från den verkliga kampen som gick ut på att störta kapitalismen.

I Manifestet slås tydligt fast att kommunisternas läror ingalunda vilar på ”idéer och principer”. Jämlikhet är en sådan idé. Idéer är ju i grunden bara ett uttryck för rådande maktförhållanden och den klasskamp som pågår enligt Marx. Under kapitalistiska förhållanden är jämlikhet därför en omöjlighet.

Uppgiften är att få ett slut på utsugningen, på löneslaveriet, att ersätta kapitalismen med en ny produktionsordning. Detta innebär inte att Marx var motståndare till social och ekonomisk jämlikhet, men så som verkligheten såg ut var andra uppgifter viktigare. Marx’ uppfattning delades av den socialdemokratiska arbetarrörelse som växte fram under slutet på 1800-talet. Programmatiskt talades inte om jämlikhet utan uppgiften var att ersätta kapitalismen med en ny produktionsordning.

Marx var inte motståndare till social och ekonomisk jämlikhet, men så som verkligheten såg ut då var andra uppgifter viktigare.

Detta är slående om vi går till den svenska socialdemokratins partiprogram. Jämlikhetstanken finns i programmen från första början men den är inte central. Det första partiprogrammet från 1897 skrevs av Axel Danielsson efter mönster från den tyska socialdemokratins Erfurtprogram. Uppgiften är arbetarklassens befrielse genom avskaffandet av det privata ägandet av produktionsmedel. Så länge detta är huvuduppgiften finns ingen anledning att lägga stor energi på att åstadkomma den jämlikhet som ändå med automatik skulle komma med det socialistiska samhället.

Inte förrän med det partiprogram som antas 1944 och som är skrivet av Ernst Wigforss dyker ordet jämlikhet upp tre gånger. Perspektivet och inriktningen är inte längre ett avskaffande av den privata äganderätten till produktionsmedlen. Nu ska det borgerliga samhället omdanas så att ”bestämmanderätten över produktionen lägges i hela folkets händer”. Då blir jämlikhetsfrågan central och ordet relevant. Det är ett samhälle på ”frihetens och likställighetens grund” som ska ersätta kapitalismen.

Läs mer

I takt med att de socialistiska ambitionerna sedan bli mindre framträdande i partiprogrammen under slutet av 1900-talet ökar frekvensen av ordet jämlikhet. Jämlikhet blir under 1960- och 1970-talet den centrala politiska frågan samtidigt som ägandefrågan tonas ned programmatiskt till förmån för ett individperspektiv som tar sig uttryck i formuleringar om människors lika värde och krav på lika chanser.

Per Sundgren
Författare och tidigare politiker.
Kultur 10 juli, 2024

Konstfest med något för alla i Örebro

”El Rey gick ovan el Rainbow blev en vacker Rosa, festmåltid på Ekekas Mantel” av Valeria Montti Colque. Foto: Ricard Estay/Statens konstråd.

Konst för vem som helst blir ofta lite hur som helst. Men Jonatan Habib Engqvist låter sig till sist förföras av rituell tårtparad med andinska gudar.

Jag har sett ett par upplagor av Open art Örebros återkommande konstbiennal, i år precis som tidigare är det ett sammelsurium av huvudsakligen föreställande skulpturer och arkitektoniska ingripanden av varierande verkshöjd runtom i Örebros stadskärna.

Rätt lyckad är Waldemart Klyuzkos röd-vita spärrband på Rådhusets samtliga fönster och på en byggnadsställning runt den gamla Engelbrektsstatyn på Stortorget. Avspärrningens funktion – av att både varna och skydda – fungerar alldeles utmärkt som hänvisning till det pågående kriget i Ukraina, utan medföljande historielektion.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jonatan Habib Engqvist
Författare och kurator.
Inrikes 09 juli, 2024

Hyresgästföreningen vill se mer trädgårdsstad: ”Villor kan behöva rivas”

Gamla Enskede är ett exempel på en trädgårdsstad. Foto: Pär Fredin/TT.

Ett nytt S-förslag vill se mer blandad bebyggelse i utanförskapsområden. Enligt en ny rapport från Hyresgästföreningen behövs det även mer hyreslägenheter i villaområden.

Fler villor i utsatta områden. Det var en av punkterna när Lawen Redar i juni presenterade Socialdemokraternas integrationspolitiska program. Syftet är att främja integrationen genom att få folk att leva mer blandat.

Att bebyggelse behöver blandas är också en av slutsatserna i rapporten Den verkliga trädgårdsstaden, som nyligen presenterades av Hyresgästföreningen. Enligt Martin Hofverberg, chefsekonom på HGF, är ett av syftena att ta tillbaka ett ord vars betydelse kapats.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jacob Lundberg
Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).[email protected]
Kommentar/Utrikes 08 juli, 2024

Med sin karaktäristiska gröna kostym har Marine Tondelier visat upp ett resolut motstånd mot extremhögern. Foto: Louise Delmotte/AP.

Det klimatpolitiska stjärnskottet Marine Tondelier lyckades förena den grälsjuka vänstern med mittenväljarna i en republikansk allians mot extremhögern. Kan hon visa vägen framåt i ett splittrat land?

När Emmanuel Macron chockartat kallade till nyval 9 juni efter att högerextrema Nationell samling segrat Europavalet, ringde Ekologisternas ledare Marine Tondelier omedelbart upp sina kollegor hos Socialistpartiet och Det okuvade Frankrike.

Hon förklarade att fältet låg öppet för extremhögern, och att det nu var dags att släppa käbblandet. Efter en sömnlös natt i ständiga telefonmöten lyckades Tondelier med bedriften att sy ihop en ny allians mellan de bittra vänsterrivalerna. Dagen därpå kunde hon meddela att en principöverenskommelse nåtts om att bilda Nya Folkfronten.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Halil Karaveli
Senior forskare vid Institute for security and development policy (ISDP) i Stockholm, och författare till ”Fransk klasskamp och demokratins framtid” (Verbal förlag).
Utrikes 08 juli, 2024

Chiquita-domen stoppar inte bananjättarnas brutalitet: ”Ond frukt”

Enligt Fredrik Gertten bör man inte lita på bananbolagens egna certifieringar eftersom de bara innebär löften om att inte avverka urskog. Foto: Keith Srakocic/AP.

En dom mot Chiquita har gett hopp om förändring i den smutsiga fruktindustri. Men enligt regissören Fredrik Gertten är den enda lösningen att helt sluta köpa bananer.

”De måste ha varit tretusen.”

Det säger den enda överlevande efter en massaker på arbetare vid en bananplantage i delstaten Magdalena vid Colombias nordkust i Gabriel Garcia Marquez klassiska roman Hundra år av ensamhet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jonas Elvander
Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.[email protected]
Kommentar/Utrikes 07 juli, 2024

I sydfranska Sète kan extremhögern vara på väg att bryta den röda dominansen. Foto: wikimedia commons.

I sydfranska Sète är det tydligt att vänsterns folkfront är den enda kraft som kan hindra Le Pen. Nu har Macrons anhängare ett val: demokrati eller främlingsfientlighet?

I sydfranska Sète märks det knappt att högerextrema Nationell samling just fått 33,5 procent av rösterna i parlamentsvalets första omgång. På Kommunistpartiets fasad vid en central genomfartsgata hänger valaffischerna med kandidaten Gabriel Blascos ansikte och slagord om den nya folkfront som samlar större delen av den breda franska vänstern.

Socialistpartiets lokaler på ett torg jag passerar vid hamnen är också stängda och ser sömnigare ut. Men intrycket är detsamma: här är vänstern på hemmaplan. Det är inte mycket som tyder på att staden dagen före gav Nationell samling en stor majoritet av sina röster.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jonas Elvander
Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.[email protected]
Ledare 05 juli, 2024

Göran Hägglund är sjuksköterskornas dåliga pojkvän

Vårdförbundet demonstrerar i Stockholm den 12 juni. Foto: Claudio Bresciani/TT.

Sjuksköterskorna förväntas leva på beröm, i stället för på goda arbetsvillkor.

Jag ser framför mig ett sådant där tackkort från bensinmacken. Texten ”Du är bara bäst!!!” översållat med glitterhjärtan och fjärilar, kanske till och med illustrerat med den tecknade karikatyren av en sexig sjuksköterska av 60-talssnitt med yppig byst och den vita hättan busigt på sned. Ekivokt, men så pass hjärtligt att det bär emot kritisera.

Det jag visualiserar är Sveriges tackkort till den svenska sjuksköterskekåren. Inuti skulle det stå ”Kära syrror! Vad skulle vi ta oss till utan er? Ni fixar allt från morfars höft till en hel jäkla pandemi! Ni är värda alla chokladaskar och minst en flaska bubbel på fredagen! Men hörni, det här med kortare arbetsvecka… ska det verkligen vara nödvändigt? Ni är såklart bäst och allt det där, men strejk? Allvarligt? Mitt i sommaren? Förmodligen har ni blivit manipulerade av några iskalla karriärister på Vårdförbundet. Det är fel av facket att ta patienterna som gisslan! Men vi förlåter er så klart – så fort ni drar tillbaka era krav. Massa kramar!”

Sjuksköterskestrejken är avslutad, ett nytt avtal är i hamn, och som vanligt är det inte helt lätt att kora en segrare. Vårdförbundets ordförande Sineva Ribeiro säger att konflikten givit resultat och att strejken ”förflyttat parterna i arbetstidsfrågan”. Nattarbetande sjuksköterskor kommer att få en förkortad arbetsvecka, men målet om en generell arbetstidsförkortning med en kvart om dagen för alla Vårdförbundets medlemmar (vilka, utöver sjuksköterskor inkluderar biomedicinska analytiker och röntgensjuksköterskor) uppnåddes inte.

De initiala varslen från facket var häpnadsväckande omfattande och kännbara. Men inom några veckor hade strejken försvagats. Flera av arbetsplatserna som togs ut i strejk – de mest kännbara, inom akutsjukvården – återgick i arbete efter lokala förhandlingar där regionerna menat att varslen är samhällsfarliga. I Östergötland drogs faktiskt samtliga stridsåtgärder tillbaka med det argumentet.

Sjuksköterskestrejken är avslutad, ett nytt avtal är i hamn, och som vanligt är det inte helt lätt att kora en segrare.

Och innan någon läsare tänker att Vårdförbundet varit ena syltryggar bör ni vara medvetna om detta: ytterst fanns den så kallade Centrala nämnden. Den hade makten att stoppa hela strejken utifrån dess samhällsfara. Dess ordförande är den, enligt pressmaterialet, opartiske Göran Hägglund – det vill säga mannen som hackade sönder sjukvården och berikade privata aktörer med sitt älskade vårdvalssystem. Att vara flexibel i lokala förhandlingar blev därför nödvändigt för Vårdförbundet.

Efter initialt stöd från allmänheten började det dyka upp insändare som anslöt sig till SKR:s tolkning av situationen, nämligen att ”det är synd att Vårdförbundet bundit sig vid masten med ett fullkomligt omöjligt och orealistiskt krav”. Formuleringen om att patienterna tagits gisslan kommer direkt ur en sådan insändare.

I korthet kan Sveriges inställning till sjuksköterskorna sägas vara: ”Ni är värda allt. Utom just tid. Nej, tyvärr, inte ens en kvart om dagen. Men det är för att ni är så himla viktiga, känns inte det bra?”

Att de tjänstemän på arbetsgivarsidan som sänder detta budskap själva har fått en bekväm position på arbetsmarknaden efter pandemin, med mängder av så kallad förtroendearbetstid och distansarbete från sommarstugan, är direkt stötande. Faktum är att landets förhållande till sjuksköterskorna på snart sagt varje punkt går att checka av mot de på nätet populära testerna om hur man identifierar en dålig pojkvän. En punkt lyder ”han sätter dig på piedestal men tar dig för given”, en annan ”han blir osäker när det går bra för dig”, en tredje ”han hör bara av sig när han har behov av dig”.

Läs mer

Vad det aktuella avtalet innebär i praktiken får tiden utvisa, liksom huruvida Vårdförbundets kamp om tiden kommer att fortsätta. Visar det sig att resultatet bidde en tumme, kommer budskapet till sjuksköterskorna att vara tydligt: massuppsägningar är det enda sättet för er att uppnå en mer hållbar arbetssituation. Det är också där som dålig pojkvän-testerna på nätet brukar landa i: rekommendationen att göra slut. Sjukvården går i så fall ur askan i elden, och situationen blir… ja, samhällsfarlig på riktigt.

Cecilia Verdinelli
Skribent och läkare.
Rörelsen 04 juli, 2024

SVT gör subtil propaganda för surrogatmödraskap

”Jag vill ha barn” är mer fokuserad på jaget än på barnet och mamman, tycker skribenten. Foto: SVT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Yngsta dottern tog studenten och stack utomlands. Det blev plötsligt så tomt i lägenheten att vi funderade på att skaffa hund eller göra en långresa vi också. Då kom min fru på att vi kan köpa en kvinna som kan bära och föda ett nytt barn åt oss. Eller ännu hellre tvillingar. Och gärna från Zimbabwe eller Nicaragua där vi har bott och arbetat i många år. I de länderna finns ju massor av fattiga kvinnor som behöver ett tillskott i hushållskassan, så det skulle vara vinn-vinn för alla parter.

Skämt åsido. Men den ekonomiska transaktionen är faktiskt enda sättet att försöka legitimera det klassmässiga, könsmässiga och koloniala förtryck som det innebär att köpa en kvinnas kropp för det heligaste av ändamål. Ja, hon blir förmodligen traumatiserad för livet. Nej, hon kommer aldrig någonsin att släppa tanken på barnet hon burit och fött. Men hon fick i alla fall en slant för besväret!

Vid närmare eftertanke finns ytterligare ett sätt att legitimera köpet av utsatta kvinnors kroppar och sinnen. Det är att stoppa huvudet i sanden och låtsas att förtrycket inte existerar. Allra mest subtilt är i sådant fall att uteslutande fokusera på reglering av ett antal otäcka konsekvenser av människohandeln, detta till den grad att vi till slut glömmer bort vad som var själva huvudproblemet med surrogatmödraskap.

SVT:s dokumentärserie ”Vi ska ha barn” fokuserar helt och hållet på tre otäcka konsekvenser av människohandeln. För det första handlar det om att gamla och närmast dementa personer tillåts bli föräldrar. För det andra handlar det om att bebisarna inte får svensk vård om de blir sjuka i ursprungslandet. För det tredje handlar det om att pedofiler kan utnyttja systemet så länge det är helt oreglerat.

Alla dessa tre konsekvenser av surrogatmödraskap kan givetvis lösas med regleringar och legalisering. Om staten tar över ansvaret blir det såväl ökat sjukdomsansvar som betydligt striktare kontroll av ålder och allmän lämplighet än den som marknaden och vinstintresset kan erbjuda. Om surrogatmödraskap blir lagligt kan man dessutom börja använda kvinnor på hemmaplan för detta ändamål.

På ett försåtligt sätt driver SVT:s dokumentär tesen att lösningen på problemen med surrogatmödraskap är reglering och legalisering. Det sägs aldrig rent ut, men till och med programmets skurkar (Eduardo Afonso på företaget Nordic surrogacy och juristen Staffan Sörenson) får lägga ut texten om hur bekymmersamt det är att staten inte tar sitt fulla ansvar på det här området.

Huvudproblemet med surrogatmödraskap – att ge en utsatt kvinna men för livet genom att köpa hennes kropp och sinne – lyser helt med sin frånvaro, både i dokumentärserien och i de inställsamma referaten på kultursidorna. Sandra Stiskalo och Caroline Ringskog Ferrada-Noli går rakt i regleringsfällan. Ulrika Stahre är bättre på att problematisera, även om bisatsen ”genomgå graviditeter som kan vara nog så krävande” är en smått häpnadsväckande eufemism för att uttrycka vad det innebär att bära och föda ett barn som enligt köpekontrakt måste lämnas bort så snart som möjligt.     

Enligt Stahre är det lika svårt att komma åt handeln med kvinnokroppar som att krossa kapitalismen. Det är lika pessimistiskt som överdrivet. Exempelvis skulle public service kunna bidra till att återskapa samhällelig medvetenhet kring huvudproblemet i stället för att flyta med i reglerings- och legaliseringsvågen. Framför allt krävs dock ytterligare lagstiftning. I Sverige är det redan förbjudet med surrogatmödraskap. Men för att komma åt utlandsproblematiken kan man börja med att stänga ner surrogatföretagen, för att därefter införa en motsvarighet till sexköpslag mot handel med utländska kvinnor.

John Lapidus
Författare och doktor i ekonomisk historia.