För något år sedan bevistade jag en sociologkongress i Malmö. Ett av föredragen hölls av Bob Jessop, en marxistisk sociolog. Han beskrev våndan av att plötsligt inse att han som vit, medelålders man tvingats att kritiskt ompröva sig själv och sin forskning: ”I realised I could no longer be a political economist, so I decided to reinvent myself. I became a cultural political economist. And they were all absolutely fascinated”. Bob Jessops självironi förmedlade för mig den ambivalenta ilska jag ofta känner inför det radikalitetsbegrepp som idag är det förhärskande inom akademin.

Å ena sidan är det den feministiska rörelsens fleråriga kamp för att synliggöra maktstrukturers samverkan som gör att Bob Jessop tvingas ”återuppfinna” sig i upplevelsen av sin identitet som obekväm. Samtidigt är det också ett uttryck för en kulturalisering av det sociala. Vad som kallats det västerländska tänkandets ”kulturella vändning” har i praktiken inneburit att vi nu tvingas välja mellan kultur eller biologi när vi söker svar på feministiska frågor. Vår era uppmålas som den som gjort upp med essentialism och reduktionism samtidigt som den mer än någonsin präglas av just detta. Striden över kön och genus har kommit att handla om huruvida vi är biologiskt eller kulturellt betingade. Tänkandet om det sociala utesluter således ekonomi. Ekonomin har vi istället överlåtit åt nationalekonomerna.
En ensidig kulturalism har blivit det enda sättet att svara biologisterna på. Den akademiska feminismen har alltmer tvingats in den kulturalistiska fåran av biologisterna och därmed också paradoxalt nog gett dem legitimitet samtidigt som den uttalat politiska feminismen blivit alltmer individualiserad. Detta dödläge för feminismen måste brytas. Vi har tappat det dialektiska tänkandet och därmed också greppet om människors vardag.

När Susanna Popovas bok förra året utannonserades med att ”elitfeministerna är en berättelse om den klyfta som uppstått mellan den feministiska eliten och allmänheten och en beskrivning av var svensk jämställdhet står idag” blev det samlade svaret med rätta att hon var inkompetent. Samtidigt lämnade man den viktigare frågan obesvarad. Den som Popova borde ställt men inte kunde ställa. Vad har hänt med kopplingen mellan teori och erfarenhet? Mellan teori och rörelse? Den feministiska teoriutvecklingen har under senare år fjärmat sig från människors vardag. Det har öppnats ett gap mellan vardagslivets erfarenheter och de sofistikerade teoretiska analyserna. Majoriteten av oss kan inte bara, som Bob Jessop raljant uttryckte det, som individer välja att skapa oss en ny identitet när vi känner oss obekväma med den gamla.

Popova angrep ”elitfeministerna” för att de var för politiska. Svaret är inte att den faktiskt existerande elitfeminismen är alltför politisk, utan att den inte är tillräckligt politisk. Det personliga har blivit så politiskt att det inte är politiskt nog.