Almedalsveckans besökare drar en kollektiv sista suck och de folkpartister som är kvar på ön samlas under solen och framför scenen där västgöten och textilarbetarsonen Björklund ska försöka ingjuta lite hederligt mod i sina liberala vänner. För det står klart, talet kan omöjligt vara skrivet för att övertyga några rödgröna väljare att rösta på Folkpartiet. Genom att utmåla alla dem som vill se ett mer feministiskt Sverige som kaosförespråkare så fjärmar man antagligen ännu fler från borgerligheten i stället för att locka över några Miljöparti-väljare.
Som fond för Jan Björklunds tal har Folkpartiet valt att sätta upp en extremt stor fondvägg där det står Feminism utan socialism. Det är inte annat än att man som socialist kan le lite för sig själv. För när Jan Björklund börjar varna för en, då kan man konstatera att man är på rätt väg.
Jan Björklund är en skicklig talare. Genom sin farmor och sin mamma berättar Björklund berättelsen om Sveriges resa mot ett mer jämställt samhälle. En uppräkning av kvinnosakskvinnor och liberala politiker som framgångsrikt har drivit på för en liberal feminism. Han slår fast att nu har kvinnor och män lika rättigheter, kvar är att skapa lika möjligheter. I enlighet med den liberala historieskrivningen så ”glömmer” Björklund att berätta om hur utbyggnaden av välfärdsstaten varit en grundförutsättning för kvinnors delaktighet i arbetslivet och för kvinnors frigörelse, är arbetarrörelsens förtjänst.
I ett långt avsnitt i talet håller Björklund en hyllning till löneskillnader. Det är akademikerkvinnorna som ska upp i lön, genom att exportera den ganska omstridda och ifrågasatta förstelärarreformen till förskolan och sjukvården. Statlig inblandning i lönebildningen för lärare, förskollärare och sjuksköterskor ska tydligen göra att man ser ”individen” mer och därmed jämnar ut löneskillnader mellan akademikermän och kvinnor. LO-kollektivets kvinnor nämns bara i sammanhanget att de ska tjäna mindre än akademiker. Björklunds feminism omfattar tydligen inte alla kvinnor.
Efter lönespridningshyllningarna blir det en uppräkning på allt som regeringen inte lyckats med. Mäns våld mot kvinnor måste få fler politiska lösningar, ett mer jämställt uttag i föräldraförsäkringen ska bli verklighet genom en tredje pappamånad och Björklund får till och med in att rikskapitalbolagen måste bort ur välfärden. Det blir dock svårt för Björklund att med trovärdighet hävda att han vill bryta de strukturer som förklarar kvinnors underordning, mäns våld mot kvinnor och de orättvisa löneskillnaderna, när hans regeringsalternativ innehåller stockkonservativa kristdemokrater och abortmotståndare från extremhögern. Det är ju dessutom folkpartistisk flagg på jämställdhetsministern och har så varit i 8 år. Trots det går vårt samhälle snarare mot mindre jämställhet än mer.
Det är klart att Björklund inser att det är Folkpartiet som är det borgerliga parti som kan tänka sig profitera på FI:s framgångar, det är smart och strategiskt. Men så länge Björklund inte har läst av det politiska läget och förstått att man måste ha större visioner för jämställdheten än lönespridning så är det svårt att se hur den strategin ska slå så väl ut.
