Tio månader efter Mohammed Bouazizis desperata självbränning har Tunisien genomfört den ”arabiska vårens” första demokratiska val. Men det är långt kvar till ett förverkligande av revolutionens mål, menar Samir Tamallah från vänsterpartiet PCOT.
Fyra dagar har gått sedan Tunisiens historiska val när jag träffar Samir Tamaallah på kommunistpartiet PCOT:s högkvarter i centrala Tunis.
Liksom för många andra tunisier är hans känslor inför valet blandade.
Å ena sidan tillhör han det parti som ivrigast kämpade för att det tunisiska folket skulle få utse en konstituerande församling, för att bryta helt med den gamla regimen – ett krav som förverkligades efter en flera veckor lång demonstration utanför premiärministerns kontor. Å andra sidan var valresultatet en besvikelse både för PCOT och vänstern som helhet.
– Vi hade hoppats på tio procent av platserna i den konstituerande församlingen, men vann bara tre av 217 mandat, säger Samir, som sitter i partiets nationella sekretariat.
Som väntat blev islamististiska al-Nahda valets stora vinnare med cirka 40 procent av platserna i den konstituerande församlingen.
Partiet väntas nu bilda en koalition med de två största sekulära partierna, vänsterliberala Congrès Pour La Républic och socialdemokratiska al-Takattul.
Eftersom den nya församlingen ska skriva en ny konstitution kan den få ett avgörande inflytande på Tunisiens politiska framtid. För PCOT är den viktigaste frågan nu att sociala och ekonomiska rättigheter skrivs in i konstitutionen. Men man kommer också sträva efter att bygga allianser med andra partier för att förverkliga revolutionens politiska mål – en kamp som bara har börjat, menar Samir.
– Samtliga av statens institutioner, som rättsväsendet, medierna och byråkratin, är fortfarande i de kontrarevolutionära krafternas händer.
Ingen har ställts till svars för dödandet av demonstranter eller för den utbredda korruptionen, och de rättegångar som genomförts mot Ben Ali och hans familj har varit ett skådespel för att distrahera folket.
PCOT:s partihögkvarter, som passande nog ligger på Rue de Palestine, pryds på utsidan av stora röda banderoller med partiets namn och hammaren och skäran. Liksom stora delar av den tunisiska oppositionen kan partiet idag verka öppet för första gången. Under valrörelsen drog man hundratals anhängare till livliga valmöten runt om i landet, trots att man saknar de större partiernas ekonomiska resurser och i stort sett ignorerats av de etablerade medierna.
Enligt Samir har partiet ett betydande stöd i många områden på grund av sitt konsekventa motstånd mot Ben Alis regim.
– När Ben Ali tog makten i en kupp 1987 var vi det enda partiet som vägrade delta i den ”nationella dialogen” eftersom vi insåg att inga demokratiska reformer var möjliga under det rådande systemet. Vi bojkottade alla skenval som Ben Ali arrangerade och straffades för det med förföljelser av regimen. Många aktivister har fängslats genom åren, inklusive vår partiledare Hamma Hammami, säger han.
En anledning till att partiet ändå inte nådde det resultat man hoppats på var det låga valdeltagandet, tror Samir. Valkommissionens och mediernas tal om 90 procents deltagande bygger på att endast registrerade väljare räknas. Det faktiska deltagandet var i själva verket knappt 50 procent, och ännu lägre i fattiga områden och på landsbygden där det ofta var långt till närmaste vallokal.
– Även om resultatet inte manipulerades öppet av säkerhetspolisen och inrikesministeriet så korrumperades valet av det vi kallar ”politiska pengar”. Vissa partier har vunnit röster genom att muta väljare eller genom att hyra bussar för att frakta sina anhängare till vallokalerna, säger Samir.
– Många partier får stöd från utländska stormakter som vill stoppa revolutionen eller begränsa den till politiska reformer som inte hotar deras ekonomiska intressen. Förutom USA och EU spelar de konservativa gulfstaterna en mycket farlig roll genom att stödja både al-Nahda och mer radikala islamister både finansiellt och via medier som al-Jazira. Inför valet utfärdades fatwor som sade att det var en religiös plikt att rösta på ”muslimska” partier. Men att stämpla politiska motståndare som otrogna är knappast en bra början om du vill bygga en demokrati, säger han.
Ett annat problem var de progressiva krafternas oförmåga att enas inför valet. Istället för att bilda enad front ställde flera små vänsterpartier upp med egna listor, vilket ledde till att många röster gick förlorade.
– Den vänsterallians som trots allt existerade, Pôle Démocratique Moderniste, byggde tyvärr sin plattform runt försvar av ”modernitet”, samma ideologiska begrepp som Ben Ali-regimens propaganda alltid kretsade kring och som varit kontrarevolutionens huvudparoll från första början. Vi menar att det var ett misstag. Den polarisering mellan sekularister och islamister som ägde rum inför valet gjorde att revolutionens grundläggande sociala krav hamnade i bakgrunden, vilket bara bidrog till islamisternas framgångar, säger han.
Samtidigt som revolutionen är långtifrån fullbordad i Tunisien ser läget i många avseenden ljusare ut än i Egypten. Där har militären dikterat villkoren för ”övergångsperioden” efter Mubarak över huvudet på såväl folket som de politiska partierna, samtidigt som man slagit ner med våld på fredliga demonstrationer och gradvis återinfört censuren av medierna. En skillnad mellan länderna är att den politiska oppositionen i Tunisien haft lättare att enas, menar Samir.
– Efter Ben Alis fall bildade vi en nationell kommitté för revolutionens försvar, som inkluderade 34 organisationer: fackföreningar, ungdomsrörelser, människorättsgrupper och partier, från kommunister till liberaler och islamister. Det var oerhört viktigt för att de segrar som vi uppnått hittills: den förre premiärministern Mohammed Ghannouchis avgång, upplösandet av Ben Alis parti RCD, och ett formellt beslut att avskaffa den politiska polisen – även om vi är säkra på att den senare fortfarande existerar.
Efter valet till den konstituerande församlingen inleds en ny fas i den tunisiska revolutionen, där striden om landets framtid kan bli hård. Men trots alla utmaningar är Samir övertygad om att framtiden tillhör vänstern. Revolten i december och januari var inte en plötslig, isolerad händelse utan kulmen på en våg av protester mot arbetslöshet och stigande levnadsomkostnader som inleddes redan 2008 i gruvregionen Gafsa och inte upphört med Ben Alis fall.
– De protester som ägde rum i i Gafsa och på otaliga andra platser runt om i landet de senaste åren var tydliga tecken på att de växande sociala motsättningarna fört Tunisien till randen av en revolt. Och trots att det uppror som inleddes i Sidi Bouzid den 17 december 2010 inte leddes av politiska organisationer präglades det av ett högt politisk medvetande. Det var tydligt inte minst i det slagord som snabbt blev rörelsens huvudparoll: ”Folket vill att systemet ska falla” – inte bara Ben Ali, utan hela systemet. Det tunisiska folket har gjort klart att de inte längre kommer att acceptera att leva under en polisstat där rikedomarna kontrolleras av en handfull personer.
