Vad gjorde du den 20 mars 2020? Så gott som alla som bor i Storbritannien har någon gång under den senaste månaden fått samma fråga. För de flesta är svaret enkelt: de satt hemma. För vissa är svaret värre. Många låg på intensivvårdsavdelningar runt om i landet, andra sörjde familjemedlemmar som dött ensamma och utan möjlighet till en riktig begravning.

Boris Johnson? Han var på fest.

Trädgårdsfesten vid Downing Street den 20 mars är bara en av ett dussintals fester som hittills har uppdagats i ”partygate”. I lördags lämnade Johnson in information till polisens pågående utredning som täcker inte mindre än tolv olika fester och tillställningar som hållits vid Downing Street under pandemin. Ilskan som riktas mot Johnson är värre än allt han tidigare upplevt som premiärminister.

Det beror inte på att Johnson tidigare varit bra på undvika skandaler – tvärtom. Ändå är det något som bränner extra denna gång. Johnsons hyckleri upprör mer än hans vardagliga lögner, mer än upprepade korruptionsskandaler, mer än när han olagligen stängde parlamentet. Det upprör mer än de 160 000 britter som dött i covid-19.

Det finns många förklaringar till den enorma ilskan som exploderat i Storbritannien under de senaste månaderna. Det är svårt att enas om vilka spelregler som ska gälla i politiken, men de flesta håller med om att oavsett vilka regler som gäller, så bör de vara lika för alla. Vi reagerar instinktivt när någon tror sig stå över de regler de vill att andra ska följa.

Men är det värre att bryta mot regler man i offentligheten säger att man tror på, än att bryta mot regler man hävdar att man inte bryr sig om? Är det värre när en miljöpartist målar båten med en miljöfarlig färg än när en moderat gör det? Är det extra illa när en socialdemokrat använder ett städföretag utan kollektivavtal? Havet blir lika förorenat oavsett vem som håller i penseln, arbetaren lika utnyttjad vem som än hyr tjänsten.

Felet som hycklaren gör, och det som vi reagerar så starkt på, är att hycklaren vilseleder. Och vi avskyr att bli lurade. Det finns två sorters hyckleri: att inte leva som man lär, och att säga det man egentligen inte tror på. I båda fallen lurar hycklaren oss, antingen genom att vilseleda oss om sina egna åsikter, eller om sitt eget liv. Detta är också förklaringen till varför vi inte reagerar lika starkt när en känd lögnare ljuger. Ingen förväntar sig att Boris Johnson eller Donald Trump talar sanning, därför kan de knappt lura oss. Britterna verkar dock ha förväntat sig att till och med Boris Johnson och hans medarbetare skulle avstå från stora fester under landets stränga nedstängningar. Där hade de fel – därav ilskan.

Alla hatar hyckleri, trots att hyckleri sällan är den politiska synd som gör mest skada. Det värsta är inte att Boris Johnson gick på ett par fester, utan att hans hantering av pandemin lett till så mycket onödigt lidande. Bara i januari och februari 2021 dog 32 733 fler personer än vanligt i England och Wales, som ett direkt resultat av Johnsons ovilja att införa en ny nedstängning i tid. Storbritanniens överdödlighet är bland de värsta i Västeuropa, samtidigt som landets restriktioner varit otroligt stränga, tidvis inhumana.

Det är extra frestande att gå till angrepp när en politisk fiende gör sig skyldig till hyckleri. Men det är en riskfylld strategi. Det är inte konstigt att politiker på vänsterkanten ofta drabbas särskilt hårt när de anklagas för hyckleri. Den som utger sig själv för att vara ett helgon, eller upplevs av andra som ett självutnämnt sådant, har längre att falla till marken.

Hyckleri är inte den värsta politiska synden, grymhet och okänslighet inför mänskligt lidande är värre. Dessutom måste den som är ärlig erkänna att de flesta av oss är hycklare, i någon mån. Vem bröt inte mot någon enstaka rekommendation eller regel under pandemin, samtidigt som de kritiserade andra för att göra detsamma?