Nyligen fick jag ett förslag på Facebook om ett seminarium med den amerikanska marxisten Erik Olin Wright. Däremot har jag inte sett ett enda tips om ett annat evenemang i maj, Timbros Maggie Day, ett hyllningsmöte för Margaret Thatcher.
Enligt somliga är det här ett problem. Facebooks algoritmer har stängt in mig i en filterbubbla som förvränger min bild av verkligheten, en verkligheten som består av mer Margaret Thatcher än jag inser. Det är säkert helt sant. Men är det bra eller dåligt att filterbubblorna ser till att vänstern lättare kan finna varandra, hitta användbara fakta, hamna på varandras seminarier? Bra, såklart.
Till vardags har de flesta just ett sådant oproblematiskt förhållande till sin bubbla. Det är först när vi försöker förstå varför andra inte håller med oss som vi ens pratar om filterbubblor. De är alltid ett problem som andra har.
Påståendet att Brexit eller Trump beror på filterbubblor – där alternativa fakta kan serveras ostört – är en bekväm liberal position, gränsande till klassförakt. Man påstår att den enda orsaken till att någon skulle vilja göra något så tokigt som att lämna EU är att man isolerat sig och vägrat lyssna på andra. Det är motsatsen till att leta efter reella, politiska orsaker till missnöje.
Men filterbubblor finns, och nu kommer mängder med artiklar om hur man bäst sticker hål på dem. Vänstern diskuterar strategier för att bryta igenom dem. Utgångspunkten är att filterbubblor är något som gynnar våra motståndare. Vi måste röja undan själva fenomenet. Men så behöver det självklart inte vara. Vänstern skulle i stället kunna fråga: på vilket sätt kan vi utnyttja att människor i allt högre utsträckning selekterar sitt informationsflöde?
Varje fördel som högerpopulisterna har av filterbubblor, kan lika gärna vänstern ha. Vi är inte mer beroende än dem av att väljarkåren har en gemensam verklighetsuppfattning. Arbetarrörelsen i Sverige var till exempel vansinnigt framgångsrik under den tid på 1900-talet då arbetarklassen bara läste sina egna tidningar.
I kritiken av filterbubblorna ställer vänstern lite väl snabbt upp på argumentet att det är dumt att ”vem som helst” kan påstå saker
Hur kan man använda bubblan till sin fördel då? En självklar utgångspunkt är att det vänstern säger i sin filterbubbla måste vara sant. Men inte ens för Donald Trump är den egentliga poängen med bubblan att den ger möjlighet att ljuga – snarare att fördjupa den egna verklighetsbilden hos kärnanhängarna. Filterväggen skapar till exempel en befrielse från andra aktörers värdering av nyheter. I vänsterns filterbubbla skulle varje missförhållande på varje privat äldreboende kunna lyftas fram för att stärka engagemanget mot vinst i välfärden. Risken för att de som lyssnar exponeras för medier som pratar om motsvarande kommunala skandaler, eller gör de privata missförhållandena till enbart notiser, är ju liten.
Oärligt? Nej, för vem kan säga att den rätta nyhetsvärderingen är att göra privata vårdskandaler till notiser? I kritiken av filterbubblorna ställer vänstern lite väl snabbt upp på argumentet att det är dumt att ”vem som helst” kan påstå saker. Man skulle också kunna se bubblorna som en möjlighet att jämna ut villkoren i en värld där etablerade auktoriteter inom till exempel nationalekonomi alltid attackerat vänsterns politik (med ytterst svajiga fakta som grund). Så imponerande var faktiskt inte det gemensamma samtalet som man föreställer sig ägde rum innan bubblorna fanns.
Problemet är att vänstern har för många filosofer. Säg ”filterbubbla”, och vänsterfolket höjer sig genast över de politiska konflikterna och börjar prata om det som ett samhällsproblem: plötsligt är inte det viktiga att vänstern vinner, utan att debatten förs med en mångfald av perspektiv. Men är inte en dålig debatt som ökar jämlikheten bättre än en bra debatt som försämrar den? I så fall ska vänstern lite oftare fråga sig hur man kan dra nytta av nya omständigheter i stället för att alltid försöka kämpa emot dem. Någon jädra gång kan väl någon annan försöka ändra på utvecklingen medan vi bara är bäst på att hantera den.
