I denna nationalstaternas tidsålder, dehumaniseras ett folk vars nation förnekas. Det blir fredlöst i en värld det inte längre passar in i. Dess blotta existens blir ett problem. Det blir ett problem för palestinierna också. De blir främlingar överallt, nästan som utomjordiska varelser. Hela livet blir till en fråga om lidande, inte om rättigheter.
Palestinierna saknar inte ett hemland. De har verkligen ett hemland från vilket de avhysts med vapenmakt. Detta är själva kärnan i den konflikt som hemsökt Mellanöstern de senaste 69 åren. Det första steget på väg till fred är att vara på det klara med vad som utlöst konflikten. Den viktigaste orsaken till att konflikten hittills visat sig olöslig är det faktum att  amerikanska regeringar inriktat sig på följderna, snarare än på vad som orsakat konflikten. Det finns ingen annan rationell förklaring till amerikanarnas ansträngningar att avkräva eftergifter från offren i fåfängt hopp att kunna blidka deras plågoandar, i stället för att göra tvärtom.
Palestina som utplånades måste återinsättas. Vad som i princip är oförlåtligt och i praktiken farligt är att låtsas som om det inte begåtts något misstag, som måste rättas till.

I en tid som denna, när palestinierna utsätts för outhärdliga påtryckningar för att få dem att ge upp sin sak, måste vi göra den 15 maj till en dag som tillägnas det faktum att det mål palestinierna arbetar för är legitimt och att kampen förs för en rättvis sak. De som kämpar mot orättvisa och längtar efter fred kommer att inges nytt mod när palestiniernas 69:e år av lidande slutförts.

Fred i Mellanöstern förblir en omöjlig dröm, om det inte råder fred mellan israeler och palestinier

I Palestina har det judiska folket, som ofta skapat stor historia, vägrat lära sig av denna, och hemfallit åt att utsätta palestinierna för en förföljelse av brutalaste slag. Som ”dröm” har sionismen lyckats förflytta ett verkligt stort antal av världens judar till Landet av mjölk och honung, men som politisk doktrin måste den nu ställas inför fakta och uppmärksamheten måste riktas på det palestinska folkets nationella strävan och intressen – det folk vars rötter i detta land inte är en vision utan smärtsam verklighet.

Det borde stå klart för Benjamin Netanyaho att fred i Mellanöstern inte kan uppnås genom att ge palestinierna ett begränsat självstyre, utan genom att den grundläggande filosofin bakom Israels politik granskas tillsammans med dem som hårdast drabbats av den – palestinierna.
Rättvisan är odelbar, och vad som är rättvist för judarna är också rättvist för palestinierna. För i 24 år har Israel fördröjt Osloavtalets genomförande, och inte tagit itu med sina egna religiösa fundamentalister, som bevisligen mördat och bedrivit terror mot palestinier. Israel fortsätter att bygga ut och förstärka sina bosättningar på de ockuperade områdena, något som självfallet strider mot andan i fredsavtalet, och att uppmana nya bosättare att flytta dit. Syftet är naturligtvis att försvaga Mahmoud Abbas och den palestinska myndighet som varken har militär makt eller ekonomisk styrka att sätta emot. Benjamin Netanyaho räknar med att en försvagad palestinsk myndighet bara kan leda till ett försvagat Palestina.
Jag såg Benjamin Netanyaho säga på TV att Israel känner en ”hunger efter fred”. Palestinierna kan stilla Israels ”hunger efter fred” om Netanyaho bara överger sin aptit på deras land. Fred i Mellanöstern förblir en omöjlig dröm, om det inte råder fred mellan israeler och palestinier. För första gången sedan det bildades har Israel nu chansen att upprätta en rättvis och varaktig fred och stabilitet. Om palestinierna till slut får den stat de med rätta kräver, så skulle de ha föga motiv att fortsätta den våldsspiral som krävt så många oskyldiga liv och lett till att så många hem splittrats.