Det känns avlägset nu, resandet alltså. Att sitta i en trång kupé bland främlingar, hur tåget dunkar fram över rälsen och landskapet far förbi när man delar bord med någon man precis träffat i restaurangvagnen. Den begränsade och därmed flyktiga tidsrymd för mötet möjliggör också något. För den som vill så är både lögnen och uppriktigheten möjlig – när du kliver av tåget är allt ändå förbi.

Just därför är kanske figuren ”en främling på ett tåg” en åter­kommande karaktär i litteraturen och filmen. Avlägsen, men också påtagligt nära betraktaren.

Så också i finska Juho Kuosmanens andra långfilm. I Kupé nr 6, som redan kammat hem juryns stora pris i Cannes, bland andra festivalpriser, är främlingen en rysk gruvarbetare som heter Ljoha och betraktaren den finska arkeologistudenten Laura. De möts på en flera dagar lång tågresa mellan Moskva och Murmansk, Laura på väg för att se på hällristningar på Kolahalvön och Ljoha för att säsongsarbeta i en gruva.

Det är sent 90-tal, tågen skramlar och det rings från telefonkiosker i det nyligen splittrade Sovjetunionen, Laura har lämnat sin flickvän litteraturprofessorn i Moskva, där hon hade svårt att hitta sin plats i den ryska intelligentian. När hon kliver på tåget är hon sökande, och så där sårbart för­virrad som bara någon inom spannet 20 och 30 år kan vara. Det första mötet med sin oönskade kupé­kamrat Ljoha är allt annat än de röd­vinsfester med Anna Achmatova-citat hon nyss kommit från. Han är stupfull och sexistisk och Laura gör allt för att ta sig därifrån.

Det här är en atmosfär-film, som lyckas förmedla just det som hör ett tåg genom den ryska tundran till: iskyla, rökiga kupéer, blåsiga landskap och samtidigt även den stämning som präglar ett par främlingars möte. Inte minst den gnagande oro som kvinnor känner alltför väl i manligt sällskap, hur det kan skifta från en sekund till en annan.

Men Kupe nr 6 uppehåller sig inte länge vid denna oro. Snarare är den en vag kärlekshistoria, ömt berättad, om två personer som springer in i varann och krokar i något som de inte tänkte att de behövde eller ville ha. Gestaltningen är nära och intim, kemin mellan huvudrollsinnehavarna Seidi Haarla och Juri Borisov är tacksamt påtaglig. De är uttrycksfulla, men känsliga. Ljoha, på många sätt en rysk arbetarstereotyp, känns trots detta oväntad. Klassperspektivet – gruvarbetaren och studenten – finns med utan att bli alltför framträdande.

Juho Kuosmanen, som efter sin debutlångfilm Den lyckligaste dagen i Olli Mäkis liv blev kallad ”den nya Kaurismäki”, har baserat sin nya film på romanen med samma namn av finska Rosa Liksom från 2011. Men den förhåller sig relativt fritt till hennes berättelse. Där boken i större utsträckning skildrar Sovjetunionen, är filmen en berättelse om resan, den inre såväl som den yttre, med alla dess möten och oförutsedda situationer.