Sällan har väl en film väckt så mycket ståhej som denna filmatisering av Stieg Larssons bok. Jo, det skulle möjligen vara Arn-filmen då. Och de har ju faktiskt en del gemensamt: båda baseras på böcker skrivna av män som omges av mycket ståhej i medievärlden, Stieg Larsson efter sin död, men ändå.
Jag undrar över detta. Vad gör vissa filmer till publikfavoriter långt före premiären? Män som hatar kvinnor, är den välgjord? Ja, oerhört! Varenda scen är genomarbetad och helheten imponerande. Har den bra skådespelare? Ja, några av våra allra bästa, de spelar som gudar, inte minst Noomi Rapace i rollen som Lisbeth Salander. Har filmen en intressant story? Här blir jag svaret skyldig. För det första, vad är detta för genre?
Deckare? Ja, på sätt och vis, det handlar ju om mord som klaras upp på slutet. Eller är den en samhällskritisk inlaga? Med lite god vilja kan man nog säga: Ja delvis. Eller är den kanske en feministisk kampskrift? Nej, ingalunda!
Thriller? Namnet anger att tonvikten läggs på spänning så jag skulle nog kalla den det. Nå, en thriller, måste den bygga på otroliga händelser? Ja, kanske är det så. Det finns filmer som är fruktansvärt spännande men som aldrig skulle karaktäriseras som thriller, därför att deras innehåll är trovärdigt och realistiskt, som Gomorra och Frozen River. Eller den tyska Die Welle.
Storyn i Män som hatar kvinnor är så sanslöst osannolik att den förlorar i intresse.
Min främsta behållning är Peter Anderssons mimik i rollen som Nils Bjurman, Lisbeths sadistiske förmyndare. Hans fina spel i närbild, när han tror att Lisbeth är ett lätt byte är stor konst.