Jag fick min första mens när jag var 13 år, sommaren innan jag skulle börja sjuan. Olägligt nog gick jag Kungsleden med min scoutpatrull. Jag fick bindor av en av deltagarna – det kändes som jag hade blöja på mig. Men svårast var att berätta för mamma att jag fått mens. Jag kunde inte föreställa mig något pinsammare än att behöva berätta för henne! Jag kämpade mig igenom tre blödningar genom att smussla med bindor, göra egna av skolans toalettpapper och handtvätta nedblodade trosor.
Men till slut kom mamma på mig. Hon hade hittat en rödfläckad, bevingad binda. Hon frågade hur det kändes, berättade var bindorna stod och att hon skulle se till att de alltid fanns på hyllan. Hon frågade om jag ville ha någon hjälp, om hon skulle visa hur man fick fast bindorna men jag skakade frenetiskt på huvudet. Ville bara att den här genanta, avskyvärda pratstunden skulle vara över.
Varför skämdes jag så över mina kroppsfunktioner? Vad var min skam ett uttryck för?
I Liv Strömquists Kunskapens frukt politiseras den här skammen. Genom olika tecknade essäer – Strömquists signum – redogörs för hur synen på menstruationen och fittan påverkat synen på fittbärare och vice versa. Liv Strömquist belägger sina påståenden med historiska och vetenskapliga källor. I Gamla testamentet förklaras exempelvis att den menstruerande kvinnan, liksom allt hon sitter och ligger på, blir orent. Något som går stick i stäv med tidigare, mindre patriarkala religioner, som enligt Liv Strömquist i många fall helgade menstruationen och vulvan.
Synen på mens och det kvinnliga könsorganet har enligt Liv Strömquist gått hand i hand med kvinnors position och samhället i övrigt. Män har genom historien använt kvinnors biologi för att stänga ute kvinnor från yrkesarbete, från universitet, från högre maktposter. Att det pinsammaste som finns är en blodfläck på byxbaken är något som engångsmenskyddens aktieägare och marknadsekonomin är måna om att behålla. Att hata sin egen fitta så mycket att en vill operera blygdläpparna är det andra som tjänar pengar på.
Serierna, som avhandlar klitoris faktiska anatomier, Freuds förhållande till mens och idén om att kvinnor ”inte måste få orgasm för att njuta av sex”, gör en förbannad och deppig. Liv Strömquist bjuder som vanligt på folkbildande upplysning i stripformat, men den här gången är hon tyvärr inte lika rolig som hon brukar. Inte för att det är ett måste förstås. Men de skämt hon försöker servera faller ganska platt och det känns som att hon mest kastat in dem för att lätta upp de faktatunga, svartvita rutorna.
Desto roligare är flera av serierna i antologin Kvinnor ritar bara serier om mens. 31 serietecknare, såväl folkkära som mer okända, bjuder på självupplevda anekdoter om menskoppar, blodiga sexäventyr, menssagor för barn och hejdlöst PMS-vansinne.
Igenkänningsfaktorn är hög. Dråpliga situationer varvas med mer ångestladdade episoder. Klara Wikstens blyertsserie om en nedspolad tampong väcker kamplusten. Matilda Rutas akvarell om endometrios gör en både ledsen och arg. Sen skrattar en högt åt Lotta Sjöbergs serie om en inredningsbutik där väggfärgernas senaste kollektion kommit ut och bjuder på 63 olika nyanser av mens.
Anneli Furmarks ”Dyra droppar” sammanfattar i mörka bilder det ständiga oket fittbärare lever under på grund av biologin och patriarkatet. Kommer mensen är det jobbigt, uteblir den är det än värre. Och varför har den likheter med månens faser, som Frida Ulvegren illustrerar i sin serie?
Feminismen som länge undvikit biologin och kroppen får med dessa två böcker nya möjligheter att tala om begränsande och förtryckande tabun. Båda böckerna har ett queerperspektiv som lyfter frågorna från att handla blott om kvinnor, till att handla om kroppsfunktioner. Det gör serierna inkluderande och drar snyggt undan mattan för särartsfeminismen.
Jag önskar att dessa böcker funnits till hands när jag såg min första blodfläck i trosorna. När jag oroade mig för vad mina älskare skulle tycka om min fittas lukt och form. Vad skulle inte fittbärare kunna lägga sin tid och energi på i stället för att skämmas, hata och plastikoperera? Det är hög tid för fittans frigörelse.