Jag räknar på dagarna och tecknen. Jag har skrivit 150 ledare,tillsammans med olika artiklar strax över en miljon tecken i den här tidningen. Det känns ändå<br /> mycket. Men det är inte mycket.

Flamman har utkommit med i
runda tal 28 980 nummer sedan
1906. Flammans journalister, fotografer,
redigerare, tryckare och distributörer
har redan arbetat många
hundra år tillsammans. De och
deras läsare har fått denna tidning,
nummer efter nummer, att leva i
hundra år.
Flamman är en överlevare. Den
har brunnit ned till grunden två
gånger. Och sprängts i luften en.
Sprängningen av Norrskensflamman
natten till den 3 mars 1940 var
det förra seklets blodigaste politiska
attentat i Sverige. Fem människor
dog. Men tidningen överlevde.
Dagen därpå var tidningen igång.
Nya människor tog vid.
Är Flamman samma tidning fortfarande?
Nej. En tidning som lever i
hundra år byter linje, personal,
ägare, utseende och stil många
gånger.Vår tidning har gjort det
mer än de flesta. Men finns det ingenting
kvar? Jo.Vi tar med oss
något ur det sekel som gått.
En röd tråd som löper genom
hela Flammans tid i Norrbotten är
kampen för att utveckla just Norrbotten.
Flamman har kämpat för
att råvarorna skall förädlas i Norrbotten,
för människovärdiga bostäder,
mot miljöskadliga gifter i
produktionen, för skolor och sjukhus
i glesbygden. Flamman har
kämpat och i det långa loppet ofta
vunnit.
Det är klart att den politiska kampen
ibland är så enkel. Det område
där just vi bor, måste kunna överleva.
Det skall vara värt att leva där. I
det ligger kampen för människovärdet.
Och det skall sägas rent ut,
det har inte funnits något självklart
i att Norrbotten skall utvecklas. Ur
rent affärsmässig synvinkel –
mellan guldruscherna – finns det
ingen större poäng med det. Ur rent
affärsmässig vinkel är det intressanta
att pressa ut guld, stål och trä
ur människorna och naturen.
I Norrbotten ligger malmen och
forsarna. Där finns skog. Allt som
en gång behövdes för att ge byggstenarna
till industrin. Ändå är det
Norrbotten som ligger i utkanten av
makten och rikedomarna. Norrbotten
är på så sätt typiskt i en värld
där finanscentra ligger i mitten.
Ställen där världens resurser passerar
som siffror på papper och skärmar,
som ständigt växer. Men är det
meningen att alla skall bo där?
Det finns en djupare sak i det: Frågan
om människan skall vara till
för produktionen eller produktionen
för människan. Om det är det
förstnämnda, då är det bra om folk
klarar sig förstås och kan bo någonstans
för att kunna utföra ett
jobb. Bra är, att de går in för arbetet
med engagemang. Men de kan inte
slå rot! En dag kan tre statliga direktörer
eller trehundra anonyma
fondspecialister bestämma att just
deras livsuppgift inte kommer behöva
utföras längre. Bra är, om det
ständigt finns med i bakhuvudet
hos alla: Ingen vet vad som kommer
härnäst.Marknadens herrar
dikterar. En sån värld är den vi
lever våra liv i, i Nairobi, Köpenhamn
och Pajala.
Ibland sägs det att människor,
speciellt unga, älskar detta. Ett projekt
här, några månader i arbetslöshet,
och därefter tre vikariat på varandra.
Sedan tittar man uppåt. Direktörerna
hoppar mellan styrelserummen,
men inte för att ta två månader
i kassan på ICA eller för att
sitta på ett datortek mellan uppdragen.
De hoppar mellan det ena
spännande uppdraget efter det
andra. De kan hoppa utan att deras
livsprojekt rasar samman. Det
tycks underbart att hoppa däruppe,
så länge fallskärmar existerar. Härnere
fungerar det inte.Människor
som inte kan planera längre än
nästa LAS-period eller vikariat, betraktar
inte detta förhållande som
en välsignelse. Istället slits de ut.
Här skiljer sig människor från mekaniska
verktyg och maskiner.Vi
vill gärna veta vad meningen är.
Och det svar som erbjuds är: ingenting.
Kapitalismen är meningslös.
Varje år kommer det ut böcker om
att kapitalismen är ytterligt effektiv
när det gäller att producera fler och
nyare varor och tjänster. Fler och
bättre mobiltelefoner, bilar, spisar.
På den enda kanske sant globala
marknaden, livsmedelsmarknaden,
kan vi utan svårigheter ta hem specialiteter
och ingredienser från jordens
alla hörn. Flera århundraden
av kapitalistisk utveckling har skapat
ett ökande berg av varor och
materiellt välstånd.Vad jag vet har
ingen ifrågasatt kapitalismens prestationer
på detta område.

Ändå var det med möda som socialismen nedkämpades och sopades av spelplanen i slutet av 1900-talet. Till dags dato har ingen annan samlande vision kommit i dess ställe. För varje bok om hur effektiva marknader kan vara, kommer en suck av besvikelse. Dessa böcker, med alla sina varianter på liberalism, svarar inte på frågan om hur vi får ett gott liv. De övertygar oss istället om att nästa generation mobiltelefoner har alla förutsättningar att bli bättre. På ett märkligt sätt upprepar dessa böcker de mest andefattiga dragen från gångna socialistiska epoker, perioder då antalet miljoner ton stål skulle utgöra beviset för socialismens överlägsenhet.

Socialister i början av förra seklet trodde att framtidens materiella överflöd med automatik skulle leda till att fokuset förflyttades till livets icke-materiella aspekter. De hade fel, därför att de underskattade möjligheten att skapa nya sätt att förlänga strävan efter konsumtion. Genom att addera fiktiva värden till bruksvärden är det möjligt att skapa stora skillnader i status mellan likvärdiga produkter, och ett ständigt sug efter högre, bättre och mer statusfylld konsumtion. Därför har vi kvar ett ensidigt produktionsmål: mer.

1906 föreställde man sig att många av samhällets problem skulle lösas med hjälp av en stadigt ökande produktion. Idag, år 2006, har bruttonationalprodukten per capita i runda tal tiodubblats sedan ett århundrade sedan. Ändå är många av samhällets problem desamma. Utslagning från arbetslivet, drogmissbruk, kvinnomisshandel, kriminalitet och etniska konflikter, allt finns kvar. Till dessa traditionella problem kan vi i vår sköna nya värld lägga ett helt nytt: den globala uppvärmningen som kan lägga våra städer under vatten, göra öknar av våra slättlandskap och skogar. Nästa års mobiltelefoner kommer inte att åtgärda dessa problem.

Det är som om vi erbjuds bättre och bättre lakan att sova i, på villkor att det alltid samtidigt skall singla ned grus över sängen. Insikten kliar i hela samhället. Vi är dömda att leva i ett samhälle som ständigt blir bättre, men aldrig någonsin blir bra.

Så kommer det att förbli till dess att vi går till roten med problemet, till dess att produktionen är till för människan och till dess att hela världens Norrbotten är med och bestämmer. Det är och förblir vårt mål. Vi kallar det socialismen.

Det är inte tid för att vara nostalgisk, utan att skynda på. Men vi tar med oss något ur det sekel som gått: Vi är ej maskiner. En dag skall vi också få vara människor till fullo. Och vi räknar framför allt dagarna dit.

Aron Etzler

Partisekreterare Vänsterpartiet.

Stereotypen med den tokroliga tjejen som dricker champagne i Paris är pinsam och borde aldrig dammats av. 7 steg vill vara smart, men faller på sin egen stelbenthet.

I Andreas Öhmans 7 steg spelar artisten Veronica Maggio den gåtfulla Elle som utvecklat en teori om kärlekens sju etapper: från förälskelse via vardagens tristess och konflikter till nytändningens sjätte steg.
I hennes värld är människan förnuftig nog att kontrollera kärlekens virrvarr. Teorin ligger långt från tanken om sammanförda öden, men är desto mer symptomatisk för vårt kbt-upplysta tidevarv.

Innan teorins försökskanin och manliga hjälte Josef (Joel Spira) hinner klura ut vad som väntar i det sjunde steget, går Elle upp i rök och han sadlar om från hjärtekrossad pojkvän till privatdetektiv. Snart inser Josef att han knappt vet någonting om sin mystiska flickvän, och sökandet efter henne tar honom runt i Sverige och över ett världshav.

Diskutera på forumet (0 svar)

Rebecca Gonzalez Leon

Chefredaktör på filmtidskriften FLM.

Jens Stoltenbergs nyckel till framgång är försiktighet och eftertanke, en bristvara i dagens världspolitik. Sara Martinsson har läst den store norrmannens självbiografiska "Min tid i Nato".

I Norge är det statsminister Jonas Gahr Støre som brukar jämföras med Palme. Överklasspojken från Oslo vest, som mot alla odds blev vänster. Men egentligen har den tidigare statsministern och Nato-chefen Jens Stoltenberg fler likheter med originalet. Sedan Palme dog har socialdemokratin inte någonstans i världen haft en stjärna med starkare lyskraft än han. Nu har han skrivit 500 sidor om sitt decennium som generalsekreterare för Nato. Man kan läsa dem som skvaller om Trump och Putin, eller för att nosa upp hemligheten bakom ett varumärke så starkt att det på egen hand vann det norska valet.

Mycket har sagts om ”Stoltenberg-effekten”. Mindre om vad den beror på. Hur blev en matteälskande nepobaby från Frogner hela socialdemokratins guldgosse? Ett svar finns förstås i uppväxten. Föräldrarna Thorvald och Karin tillhörde båda Arbeiderpartiets elit. För lille Jens var statsministrar, departementschefer och diplomater normalt middagssällskap. ]Han fick således försprång i att bygga nätverk. Att känna alla hjälpte honom tveklöst upp genom Arbeiderpartiet-hierarkin.

Diskutera på forumet (0 svar)

Sara Martinsson

Frilansjournalist och författare, senast aktuell med boken "Kvinnor utan barn" (Weyler, 2024).

Regeringens pilotprojekt för att få afghanska flyktingar att flytta tillbaka får kritik i ett brev från Roland Boman, kommunstyrelsens ordförande i Jokkmokk. ”De skiter högaktningsfullt i Jokkmokk”, säger han till Flamman.

Den 10 september lanserade regeringen ett pilotprojekt för så kallad frivillig återvandring av afghanska flyktingar, med förfrågningar till flera kommuner om att delta.

Den 20 oktober fick man ett öppenhjärtigt brevsvar från Roland Boman, kommunstyrelsens ordförande i Jokkmokk, med rubriken ”Tack men nej tack”. Där står: ”Jokkmokk är Vi, inte vi och dom. Jokkmokk är Vi oavsett bakgrund, födelseland eller hudfärg.”

Diskutera på forumet (0 svar)

Leonidas Aretakis

Chefredaktör på Flamman.

Demoniseringen av Palestinarörelsen är ett hot mot alla som tror på demokratin.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

I två års tid har människor gått ut i kraft mot den israeliska folkmordsoperationen i Gaza. Lika länge har vad som kollektivt kan benämnas ”Palestinarörelsen” mött ett fanatiskt politiskt motstånd.

Mönstret påminner om Israel-Palestinakonflikten i sig själv: Israel har låtit brutaliteten mot Palestina växa på bekostnad av även den inhemska opinionen, och i Sverige tas politiska steg mot ökad repression av demonstranter, medan svenskarna själva vänder sig mot den etniska rensningen och tagit ställning för det palestinska folkets rätt till liv och självbestämmande.

För att avskräcka från ökat deltagande och även förstärka övertygelsen i de egna leden har reaktionära och fascistiska fotografer, bland annat SD-kopplade Riks, sett till att fotografera och filma de större demonstrationerna, stundtals understödda av små grupper av motdemonstranter som genom egna spektakel försöker provocera fram reaktioner i syfte att skapa innehåll åt sin egen hejarklack.

Genom en ständigt malande demonisering förnekas palestinademonstranternas mänsklighet.

Genom en ständigt malande demonisering – som är nödvändig om du ska orka hata den som inte gör dig något – radikaliseras högermänniskor till att förneka palestinademonstranters mänsklighet. I chattar och livestreamar kartläggs och hånas engagerade individer. Bilar har körts in i demonstrationståg. En välkänd aktivistprofil blev nyligen misshandlad.

Samma fientliga förhållningssätt går att skönja bland framträdande regeringspartister: riksdagsmoderater beskriver Global Sumud-flottiljen som en samling ”hamaskramare”, ”homofober” och ”antisemiter” medan en Sverigedemokrat hänger ut föräldrar som bär palestinasjal till förskolan – ett plagg som en moderat kommuntopp kallar ”hipstersvastika”. Genom att utnyttja en etnonationalistisk definition av antisemitism där israelkritik likställs med judehat, tvättar man sina egna rasistiska händer.

Läs mer

Sverigedemokratiska riksdagspolitikern Jessica Stegrud anländer till Jimmie Åkessons bröllop med högerextrema nätaktivisten Nick Alinia. Expo avslöjade nyligen att de hängt ut ett ungdomsgäng tillsammans. Foto: Jens Christian/Expressen/TT.

Inrikes • 17 september, 2025

Palestinarörelsen och trollens nya gigekonomi

Tidöpolitiker sätter sig inte bakom ratten för att demonstrera missnöje, men från regeringen kommer en stadig ström av utspel och lagförslag som kan innebära mer skada för fler personer. Genom att strama åt demonstrationsrätten och nyttja vandellagar där ”fel” beteende kan vara grund för indraget uppehållstillstånd eller avbruten medborgarskapsprocess, kommer färre att våga protestera mot demokratiska inskränkningar. Med laglig rätt att riva upp medborgarskap begränsas alla demokratiska aktörers rätt ytterligare. Snaran dras åt och folkets rätt att samlas politiskt kvävs.

Inget av detta sker i ett vakuum. Inskränkningarna sker över hela Europa. I dagarna fick världen veta att israeliska National Center for Combating Antisemitism för ett register över pro-palestinska demonstrationer, tillsammans med de konton och organisationer som potentiellt står bakom. Det som i Sverige sker med mobilkameror och ekokammare på internet, sker även på israeliska myndigheter.

Vill man döda en demokrati, slutar man vårda den. Kampen för Palestinas frihet är inte bara livsavgörande för alla som lever under förtryck mellan floden och havet – den avgör även om vi själva är värda att kämpa för.

Diskutera på forumet (1 svar)

Flammans forum

"Bra förklarat, tack!"

Isak Gerson

Aron Etzler

Partisekreterare Vänsterpartiet.

Han bidrog till att göra Ordfront till Sveriges främsta vänstermagasin. Efter ett storbråk 2003 grundade han förlaget Karneval – som ifrågasätter allt från invandring till vacciner. Flamman träffar förläggaren och fritänkaren Björn Eklund.

"Sista striden för Ordfront?”

Rubrikerna var dramatiska inför den extrainsatta stämman den 4 september 2004, då 614 medlemmar samlades på gymnasieskolan Södra Latin i Stockholm för att avgöra magasinets framtid. I aulan fanns flera vänsterkändisar som Mikael Wiehe, Åsa Linderborg, Maria-Pia Boëthius och Sven Lindqvist.

”Giftpilarna kastades åt alla håll”, rapporterade Journalisten, ”inte minst mot ’Bonnier-pressen’ som enligt flera talare legat bakom ett ’galet och monstruöst massmediedrev’ och iscensatt en ’massaker på Ordfront’.”

Det fanns fog för de starka orden. Sveriges största vänstermagasin återhämtade sig aldrig efter det stormiga mötet. Man bekräftade också uppsägningen av redaktionschefen Björn Eklund, vars kontroversiella text om kriget i Jugoslavien hade gjort honom till dagens huvudperson.

Men avskedandet blev också en nystart. Ur gruset byggde han upp sitt fritänkande förlag Karneval.

Nu står han framför mig i gummistövlar, framför den röda trästugan från 1700-talet i Vitabergsparken på Södermalm. Den tillhör ett välbevarat ”reservatsområde” för arbetarna från de närliggande industrierna i Barnängen. Han hukar sig för att få plats i hallen.

Hemmastad. Från början drev Björn Eklund sitt förlag från hemmet, men han har nu skaffat ett riktigt kontor – ett litet trähus på Södermalm i Stockholm. Foto: Leonidas Aretakis.

– Det där har självklart präglat mig. Det var en smärtsam konflikt som pågick i två år. Först som ett mediedrev, därefter som en strid inom föreningen Ordfront, och till sist som en arbetsrättslig konflikt.

Vi slår oss ned vid köksbordet framför en bokhylla full av förlagets böcker. Stugans skala får oss att se ut som jättar.

Under de första åren gav Karneval ut vänsternamn som Åsa Linderborg och Flammans dåvarande chefredaktör Aron Etzler, och senare även storsäljare som Kapitalet i tjugoförsta århundradet av Thomas Piketty. Men på senare år har Björn Eklund tagit fritänkandet i nya riktningar, med böcker som ifrågasätter etablerade uppfattningar om klimatet, vacciner, Ukrainakriget, samt diskuterar kränkthetskultur och statens ”feminisering”.

Jag är nyfiken på honom av flera skäl. Som publicist undrar jag hur magasinet Ordfront kunde bli så framgångsrikt. När jag var ung aktivist publicerade det alla antiglobaliseringsrörelsens hjältar. Jag beställde hem en låda från tyska Ebay med ett tjugo-tal böcker av Noam Chomsky och John Pilger, varav de flesta nu står i Flammans bokhylla, och som lärde mig allt om USA:s sjaskiga utrikespolitik.

Nu är jag luttrad när det gäller vänstermänniskors förmåga att balla ur politiskt.

Men jag undrar också vad som hände sedan. Jag uppfattar att många författare i den äldre antiimperialistiska miljön, har haft svårt att navigera i en värld där USA inte är den enda skurken. Jag undrar också varför geopolitiken alltid splittrar vänstern, och om det finns något att lära i dag.

Jag frågar om han har gjort en ideologisk resa sedan Ordfront-tiden. Han skakar på huvudet.

– Jag är inte så vänster som du verkar tro. Till skillnad från många på Ordfront så har jag inget förflutet i kommunistiska sekter. Visst har jag ändrat uppfattning i flera frågor men jag vill tro att jag inte har gått högerut, utan att jag i dag vet bättre, säger han.

En sådan fråga är pandemin.

Diskutera på forumet (0 svar)

Leonidas Aretakis

Chefredaktör på Flamman.

Presidentvalet på Nordcypern blev en jordskredsseger för oppositionen. Den lilla utbrytarstatens sittande president, Ersin Tatar, fick bara knappt 36 procent av rösterna, medan utmanaren Tufan Erhürman fick nära 63 procent när nordcyprioterna gick till valurnorna under söndagen.

Valet handlade inte bara om presidentkandidater, utan också om vägen framåt för Nordcypern – självständighet eller återförening med Cypern.

Cypern har varit delat sedan 1974, och den FN-bevakade ”gränsen” löper rakt igenom huvudstaden Nicosia. Ön, som under många år styrdes av Osmanska riket, har länge haft både en turkisk och grekisk befolkning. Efter en greknationalistisk statskupp med målet att ansluta Cypern till Grekland gick Turkiet in militärt och ockuperade norra sidan av ön. Tusentals etniska greker och turkar flydde eller fördrevs till vardera sidorna.

Diskutera på forumet (0 svar)

Theo Vareman

Journalist och kritiker.

DJ:n Johan Norling åkte till Ukraina för att spela och upptäckte en livlina för queerhet, ung livslust och ren överlevnad.

Under mitt set på nattklubben Closer i en gammal sovjetisk textilfabrik i centrala Kiev går flyglarmet. Klockan är 19.41 och jag har bara hunnit spela en dryg halvtimme. Jag vänder mig mot Alexei:

– Vad ska jag göra?.

Han knycker på axlarna:

– Alla har ju hört larmet, om de vill gå så går de. Han frågar om jag vill sluta spela. Hur ska jag veta det? Vilket är mitt ansvar som dj när Ryssland avfyrar missiler? En absurd fråga. Dansgolvet fortsätter att vibrera av energin från svettiga dansare medan Alexei kollar den statliga telegramkanalen där de skriver vad som utlöst larmet och vart missilerna är på väg. Jag fortsätter att spela, acid house, 130 bpm. GPS fungerar ändå inte under flyganfall, det stängs av för att försvåra navigeringen för drönare, så det skulle ändå vara svårt att beställa en taxi hem nu.

Det var i vintras jag fick meddelandet från Alexei med frågan om jag vill komma. Den som skriver tillhör kollektivet Shaleni, ”Galningarna”, som arrangerar klubbkvällar. De skriver att de gillar min musik. Jag reser runt en hel del för att dj:a på olika klubbar i Europa och är van vid att sova på hotell med dusch i korridoren och gnisslande tältsängar. Jag har även spelat i Ukraina förut, men det var före kriget.

Frizon. Klubbarna fungerar också som skyddsrum och som vattenhål för kulturella utbyten. Foto: Serhii Kaschei.

Jag tackar ja och när tiden för resan närmar sig gör jag efterforskningar. Är det farligt? Nästan alla svarar att det är viktigt att visa solidaritet, bryta isoleringen och bevittna vad som pågår. Själv är jag orolig för att vara i vägen eller känna mig som en krigsturist. Jag är nervös och bestämmer mig för att inte berätta om resan för mina föräldrar.

På perrongen i Budapest är jag säker på att jag fattat rätt beslut och 20 timmar senare är jag framme. Konturerna av staden är desamma, men så mycket annat har ändrats sedan sist. De krossade fönsterrutorna på skyskrapor kring ett elverk som regelbundet bombas är en brutal påminnelse.

Det första jag tänker är att inte ens försöka med min dåliga ryska. Mina ukrainska vänner i väst har låtit mig förstå att allt ryskt är dåligt. Ryska dj:er och skivbolag som inte öppet tagit avstånd från invasionen bojkottas.

Diskutera på forumet (0 svar)

Johan Norling

Curator och producent.

De fyra nazisterna rånade en man på en Lacoste-keps och sparkade en annan medan han låg ned. Nu visar förundersökningen på kopplingen mellan Aktivklubb Sverige och nazismen.

Fyra män i 20-årsåldern åtalas efter tre misshandelsfall i centrala Stockholm i slutet av sommaren. Samtliga misstänkta är hemmahörande i den nynazistiska gruppen Aktivklubb, som av Säpo beskrivs som våldsbejakande och ett säkerhetshot.

– Det rör sig om helt oprovocerade våldsdåd och det har funnits ett hatbrottsmotiv bakom gärningarna. Några av männen syns göra nazisthälsningar på övervakningsfilmer och foton i anslutning till gärningarna, säger åklagare Gustav Andersson.

Diskutera på forumet (0 svar)

Jacob Lundberg

Nyhetsredaktör på Flamman.

När federala agenter stormar bostadshus och människor försvinner i nattliga räder växer samtidigt ilskan i USA. Rörelsen No kings samlar miljontals i protest mot deportationerna, i en kamp om landets själ.

Det var mitt i natten den 30 september när en av de boende i ett höghus i Chicagos fattiga södra delar vaknade av att lägenheten skakade.

– Jag tittar ut genom fönstret, och det är en Black Hawk-helikopter, säger mannen till en lokal nyhetskanal.

Diskutera på forumet (0 svar)

Kira Josefsson

Skribent och översättare, bosatt i New York.

Aktivister avbröt ett seminarium om akademisk frihet i Uppsala, i protest mot att temaveckan saknade punkter om Gaza. Tidigare utbildningsminister Anna Ekström menar att aktivisterna överröstade diskussionen – medan de själva menar att det är universitetet som tystar Palestinarörelsen.

Under måndagen invigdes Uppsala universitets temavecka om akademisk frihet. Invigningsseminariet gick under rubriken ”Från vackra ord till praktik”, och representanter från universitetens ledning i Uppsala, Stockholm och Umeå samt Konstfack var inbjudna för att diskutera vad som händer ”när universiteten tillämpar akademisk frihet i sin vardag”.

Men under samtalet reste sig flera personer i publiken, varav en hade med sig en megafon. I ett anförande kritiserade man att ingen av veckans punkter berörde Gaza, där bland annat FN-experter lyft risken för ett skolasticid – en utrotning av ett områdes eller ett folks akademiska institutioner.

Diskutera på forumet (0 svar)

Flamman 100 år: Hela världens Norrbotten ska leva

Aron Etzler

Maggios filmdebut andas tumblr-eskt 2010-tal

Rebecca Gonzalez Leon

Älskad av alla

Sara Martinsson

”Tack men nej tack”: Jokkmokk svarar regeringen om återvandringen

Leonidas Aretakis

Palestinarörelsen kämpar för oss alla

Palestinarörelsen och trollens nya gigekonomi

Flammans forum

Aron Etzler

”Narren är fri att kritisera överheten”

Leonidas Aretakis

Nu kan Europas äldsta konflikt lösas

Theo Vareman

Jag gästade Kievs klubbliv – då föll bomberna

Johan Norling

Åtalas för hatiska våldsdåd – hade ”Mein kampf” i bokhyllan

Jacob Lundberg

Inga kungar i Amerika

Kira Josefsson

Aktivister avbröt seminarium – menar att Gaza osynliggörs

Aron Etzler

Flammans veckobrev

Prenumerera och läs direkt!

Rebecca Gonzalez Leon

Prenumerera och läs direkt!

Sara Martinsson

Prenumerera och läs direkt!

Leonidas Aretakis

Palestinarörelsen och trollens nya gigekonomi

Flammans forum

Aron Etzler

Prenumerera och läs direkt!

Leonidas Aretakis

Prenumerera och läs direkt!

Theo Vareman

Prenumerera och läs direkt!

Johan Norling

Prenumerera och läs direkt!

Jacob Lundberg

Prenumerera och läs direkt!

Kira Josefsson

Prenumerera och läs direkt!

Flammans veckobrev