Jag räknar på dagarna och tecknen. Jag har skrivit 150 ledare,tillsammans med olika artiklar strax över en miljon tecken i den här tidningen. Det känns ändå<br /> mycket. Men det är inte mycket.

Flamman har utkommit med i
runda tal 28 980 nummer sedan
1906. Flammans journalister, fotografer,
redigerare, tryckare och distributörer
har redan arbetat många
hundra år tillsammans. De och
deras läsare har fått denna tidning,
nummer efter nummer, att leva i
hundra år.
Flamman är en överlevare. Den
har brunnit ned till grunden två
gånger. Och sprängts i luften en.
Sprängningen av Norrskensflamman
natten till den 3 mars 1940 var
det förra seklets blodigaste politiska
attentat i Sverige. Fem människor
dog. Men tidningen överlevde.
Dagen därpå var tidningen igång.
Nya människor tog vid.
Är Flamman samma tidning fortfarande?
Nej. En tidning som lever i
hundra år byter linje, personal,
ägare, utseende och stil många
gånger.Vår tidning har gjort det
mer än de flesta. Men finns det ingenting
kvar? Jo.Vi tar med oss
något ur det sekel som gått.
En röd tråd som löper genom
hela Flammans tid i Norrbotten är
kampen för att utveckla just Norrbotten.
Flamman har kämpat för
att råvarorna skall förädlas i Norrbotten,
för människovärdiga bostäder,
mot miljöskadliga gifter i
produktionen, för skolor och sjukhus
i glesbygden. Flamman har
kämpat och i det långa loppet ofta
vunnit.
Det är klart att den politiska kampen
ibland är så enkel. Det område
där just vi bor, måste kunna överleva.
Det skall vara värt att leva där. I
det ligger kampen för människovärdet.
Och det skall sägas rent ut,
det har inte funnits något självklart
i att Norrbotten skall utvecklas. Ur
rent affärsmässig synvinkel –
mellan guldruscherna – finns det
ingen större poäng med det. Ur rent
affärsmässig vinkel är det intressanta
att pressa ut guld, stål och trä
ur människorna och naturen.
I Norrbotten ligger malmen och
forsarna. Där finns skog. Allt som
en gång behövdes för att ge byggstenarna
till industrin. Ändå är det
Norrbotten som ligger i utkanten av
makten och rikedomarna. Norrbotten
är på så sätt typiskt i en värld
där finanscentra ligger i mitten.
Ställen där världens resurser passerar
som siffror på papper och skärmar,
som ständigt växer. Men är det
meningen att alla skall bo där?
Det finns en djupare sak i det: Frågan
om människan skall vara till
för produktionen eller produktionen
för människan. Om det är det
förstnämnda, då är det bra om folk
klarar sig förstås och kan bo någonstans
för att kunna utföra ett
jobb. Bra är, att de går in för arbetet
med engagemang. Men de kan inte
slå rot! En dag kan tre statliga direktörer
eller trehundra anonyma
fondspecialister bestämma att just
deras livsuppgift inte kommer behöva
utföras längre. Bra är, om det
ständigt finns med i bakhuvudet
hos alla: Ingen vet vad som kommer
härnäst.Marknadens herrar
dikterar. En sån värld är den vi
lever våra liv i, i Nairobi, Köpenhamn
och Pajala.
Ibland sägs det att människor,
speciellt unga, älskar detta. Ett projekt
här, några månader i arbetslöshet,
och därefter tre vikariat på varandra.
Sedan tittar man uppåt. Direktörerna
hoppar mellan styrelserummen,
men inte för att ta två månader
i kassan på ICA eller för att
sitta på ett datortek mellan uppdragen.
De hoppar mellan det ena
spännande uppdraget efter det
andra. De kan hoppa utan att deras
livsprojekt rasar samman. Det
tycks underbart att hoppa däruppe,
så länge fallskärmar existerar. Härnere
fungerar det inte.Människor
som inte kan planera längre än
nästa LAS-period eller vikariat, betraktar
inte detta förhållande som
en välsignelse. Istället slits de ut.
Här skiljer sig människor från mekaniska
verktyg och maskiner.Vi
vill gärna veta vad meningen är.
Och det svar som erbjuds är: ingenting.
Kapitalismen är meningslös.
Varje år kommer det ut böcker om
att kapitalismen är ytterligt effektiv
när det gäller att producera fler och
nyare varor och tjänster. Fler och
bättre mobiltelefoner, bilar, spisar.
På den enda kanske sant globala
marknaden, livsmedelsmarknaden,
kan vi utan svårigheter ta hem specialiteter
och ingredienser från jordens
alla hörn. Flera århundraden
av kapitalistisk utveckling har skapat
ett ökande berg av varor och
materiellt välstånd.Vad jag vet har
ingen ifrågasatt kapitalismens prestationer
på detta område.

Ändå var det med möda som socialismen nedkämpades och sopades av spelplanen i slutet av 1900-talet. Till dags dato har ingen annan samlande vision kommit i dess ställe. För varje bok om hur effektiva marknader kan vara, kommer en suck av besvikelse. Dessa böcker, med alla sina varianter på liberalism, svarar inte på frågan om hur vi får ett gott liv. De övertygar oss istället om att nästa generation mobiltelefoner har alla förutsättningar att bli bättre. På ett märkligt sätt upprepar dessa böcker de mest andefattiga dragen från gångna socialistiska epoker, perioder då antalet miljoner ton stål skulle utgöra beviset för socialismens överlägsenhet.

Socialister i början av förra seklet trodde att framtidens materiella överflöd med automatik skulle leda till att fokuset förflyttades till livets icke-materiella aspekter. De hade fel, därför att de underskattade möjligheten att skapa nya sätt att förlänga strävan efter konsumtion. Genom att addera fiktiva värden till bruksvärden är det möjligt att skapa stora skillnader i status mellan likvärdiga produkter, och ett ständigt sug efter högre, bättre och mer statusfylld konsumtion. Därför har vi kvar ett ensidigt produktionsmål: mer.

1906 föreställde man sig att många av samhällets problem skulle lösas med hjälp av en stadigt ökande produktion. Idag, år 2006, har bruttonationalprodukten per capita i runda tal tiodubblats sedan ett århundrade sedan. Ändå är många av samhällets problem desamma. Utslagning från arbetslivet, drogmissbruk, kvinnomisshandel, kriminalitet och etniska konflikter, allt finns kvar. Till dessa traditionella problem kan vi i vår sköna nya värld lägga ett helt nytt: den globala uppvärmningen som kan lägga våra städer under vatten, göra öknar av våra slättlandskap och skogar. Nästa års mobiltelefoner kommer inte att åtgärda dessa problem.

Det är som om vi erbjuds bättre och bättre lakan att sova i, på villkor att det alltid samtidigt skall singla ned grus över sängen. Insikten kliar i hela samhället. Vi är dömda att leva i ett samhälle som ständigt blir bättre, men aldrig någonsin blir bra.

Så kommer det att förbli till dess att vi går till roten med problemet, till dess att produktionen är till för människan och till dess att hela världens Norrbotten är med och bestämmer. Det är och förblir vårt mål. Vi kallar det socialismen.

Det är inte tid för att vara nostalgisk, utan att skynda på. Men vi tar med oss något ur det sekel som gått: Vi är ej maskiner. En dag skall vi också få vara människor till fullo. Och vi räknar framför allt dagarna dit.

Aron Etzler

Partisekreterare Vänsterpartiet.

"Polis: Så funkar det! (inte)" är bitvis intressant, men låter mest som en klagovisa utan vare sig fördjupad problembild eller förslag på lösning.

Sedan Hanne Kjöllers förra bok om missförhållanden och tystnadskultur inom polisen, En svensk tiger (2016), har 21 lokala polismyndigheter slagits ihop till en, i den stora polisreformen 2015. Tanken var att skapa en mer effektiv polis, som bättre kunde hantera den moderna brottsligheten. Hur har det gått? Enligt opinionsbildaren Hanne Kjöller: inte. I Polis: Så funkar det (inte) tecknar hon en bild av en trögrörlig och administrativt baktung polismyndighet, som avskriver brottsanmälningar i onödan och kontrollerar cyklister för att jaga pinnar i statistiken.

Trots att polisen fått både de ökade befogenheter myndigheten önskat, och drastiskt höjda medel – hisnande 100 miljarder under en tioårsperiod – är förmågan att klara upp brott historiskt låg. Denna paradox undersöker Hanne Kjöller, känd som borgerlig ledarskribent på Dagens Nyheter, i sin nya reportagebok Polis: Så funkar det! (inte).

Diskutera på forumet (0 svar)

Ella Petrini

Doktorand vid Institutionen för samhällsvetenskaper på Södertörns högskola.

Regeringen vill tvinga fram kommunala skattesänkningar. Men den oförutsedda konsekvensen kan bli ”den största återkommunaliseringen på länge”, spår Katalys-ekonomen – åtminstone om fler kommuner väljer att följa Järfälla och Vetlanda, och spola de dyra vårdföretagen.

”Den här regeringen kan hitta på vad som helst.”

Så reagerade Eva Kindstrand Ströberg (S), ordförande i Vimmerby kommunstyrelse, på regeringens nybeställda utredning Incitament för lägre skattesatser i kommunsektorn, som ska bli klar senast i februari 2026.

Diskutera på forumet (0 svar)

Liz Fällman

Reporter på Flamman.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Leonidas Aretakis skriver i Flamman nr. 34 om striden i V: ”Delgado Vars och Riazat kallar nu partiet ’socialdemokratisk’, och det är i grunden korrekt. Efter Sovjetunionens fall accepterade man slutgiltigt den parlamentariska demokratin, och erkände därmed att Karl Kautsky hade rätt och Lenin hade fel.”

Detta är ett tveksamt påstående. Det är bra att den unga vänster, som på 90-talet hyllade Lenin, och som nu har ledande roller i partiet, nu tar avstånd från hans idéer. Men Kautsky trodde på att kapitalismen kunde avskaffas och socialismen införas genom parlamentariska reformer. Och det var också fel.

Läs mer

Inrikes • 24 augusti, 2025

Vänsterpartister lämnar partiet: ”Stalinistisk organisation”

Hela tanken på att bygga socialism genom staten i ett land hör hemma på historiens sophög. I en parlamentarisk demokrati kan allt förstatligande av privatkapitalistiskt ägda företag, som en vänstermajoritet kan besluta om, återprivatiseras av en högermajoritet.

Om staten ens har makten att förstatliga globalt verkande företag. Vänsterpartiets nya partiprogram har liksom socialdemokratins lämnat tanken på att kapitalismen skall avskaffas. De båda partierna tror inte längre på socialismen, att arbetande människor i god demokratisk ordning kan erövra makten och ägandet från kapitalisterna. Den proklamerade socialismen är för S och V bara en tom fras.

Diskutera på forumet (0 svar)

Johan Lönnroth

Nationalekonom och vice partiledare för Vänsterpartiet 1993–2003.

I veckans Grillen: Skrattretande, cirkus, dödsruna – de hårda orden har haglat om kulturkanon, men är den så illa?

Grillen gästas av journalisten Karin Pettersson som menar att allt ont började på 1990-talet.

Avsnittet går även att se på Youtube.

Om avsnittet

Medverkande:
Leonidas Aretakis
Paulina Sokolow
Jacob Lundberg

Gäst:
Karin Pettersson

Vinjett:
Kornél Kovács

Kamera:
Carlos Contreras

Klippning:
Petter Evertsen

Diskutera på forumet (0 svar)

Petter Evertsén

Ett angrepp på välfärdsstaten från en McKinsey-chef har blivit en bästsäljare i Norge. Forskaren Ola Innsets genmäle är skarpt, men inte tillräckligt radikalt för det ”svenska tillståndet”, tycker Jonas Elvander.

”Entreprenörerna har en målmedvetenhet och riskvilja som de flesta andra helt enkelt inte är födda med.”

Så lyder en typisk mening i den bok som under det senaste halvåret dominerat debatten i Norge. Landet som blev för rikt, skriven av den tidigare McKinsey-chefen Martin Bech Holte (svensk översättning i januari av Volante), består främst av revisionistisk historieskrivning av den typ som massproduceras av Timbro på denna sida gränsen. Hans grundtes: det var egentligen inte rekordåren som var Norges storhetstid, då tillväxten inte var högre än andra industriländers, utan den högproduktiva ”guldåldern” mellan 1991 och 2013, då de kvävande skatterna hade avskaffats, samhället genomsyrades av en ny entreprenörsanda och Norges oljestinna bruttonationalprodukt växte något snabbare än andras.

Diskutera på forumet (0 svar)

Jonas Elvander

Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.

De globala utsläppen ökar – men det gör också utvecklingen inom sol och vind. Det finns all anledning att känna hopp, skriver Christian Azar, professor vid Chalmers och tidigare i IPCC, FN:s klimatpanel.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Förra året ökade Sveriges utsläpp av växthusgaser med sju procent. De globala utsläppen ökade också, och jordens medeltemperatur stiger nu i en allt snabbare takt. Det är lätt att misströsta och tänka att ingen gör något.

Men samtidigt är bilden komplex. I Europa och Sverige har utsläppen minskat i decennier och användningen av sol och vindenergi ökar snabbt. Det finns därför anledning att titta närmare på vad som hänt och vad som är på gång i olika delar av världen.

Sverige har över tid gjort stora framsteg. Sveriges utsläpp av växthusgaser har minskat med en tredjedel sedan 1990 – och med 60 procent (!) sedan 1970.

Vad är det som gjort att utsläppen minskat? I Sverige spelade expansionen av kärnkraft på 1970- och 80-talen en central roll och därefter fick vi en utbyggnad av fjärrvärme samt biobränslen som ersatte olja, liksom en lång rad åtgärder inom industri och transporter (elbilar, biodrivmedel, effektivisering). Att Sverige införde en koldioxidskatt redan år 1990 har också varit av stor betydelse.

Sverige producerar vidare mest el i världen från vindkraft per person. Finland och Danmark ligger tätt efter. Dessa satsningar på vind har lett till en omfattande elexport från Sverige vilket i sin tur lett till stora minskningar av utsläppen på kontinenten.

Sverige är inte det enda landet som har vidtagit åtgärder. Tittar vi på resten av Europa så ser vi en liknande trend. EU:s utsläpp av växthusgaser har minskat med 37 procent mellan 1990 och 2023. I Storbritannien har utsläppen minskat med hela 54 procent sedan 1990. Även Danmark har gjort liknande framsteg.

Den snabba utvecklingen för sol och vind och de lägre kostnaderna skänker visst hopp.

I Europa har expansionen av sol och vind varit betydande för att minska utsläppen. I EU står vindkraften i dag för 17 procent av elförsörjningen och solceller för 11 procent. Kolkraften står för 10 procent. Den har mer än halverats på bara tio år! Sol och vind genererar (var för sig) mer elektricitet än kolkraften! Det är en anmärkningsvärd utveckling som skett på en förhållandevis kort tid.

Det finns enskilda länder där utvecklingen gått ännu snabbare. I Tyskland står vind och sol tillsammans för hela 43 procent av elproduktionen, i Spanien för 42 procent och i Storbritannien för 35 procent

I Storbritannien har kolkraften fasats ut helt. I Spanien är den nästan helt borta.

Ett viktigt skäl till att utsläppen i EU minskat är att ett system med handel med utsläppsrätter har införts (för elsektorn och stora industrier) och att det skärpts successivt över tid. Framöver har man satt ett tak så att utsläppen minskar med fyra procent (linjärt) år för år. EU har också fattat ambitiösa beslut för transportsektorn och uppvärmning, vilket kommer få allt större effekt från 2027 och framåt. Målet är netto nollutsläpp till år 2050.

Stora satsningar på sol och vind sker även utanför Europa. För att få en känsla av hur snabbt det går kan man notera att solceller globalt producerade 100 TWh år 2012. Sedan dröjde det till år 2021 innan världen passerade 1 000 TWh per år. Tre år senare passerade vi 2 000 TWh. Det är dubbelt så mycket som hela Rysslands elkonsumtion. Kina är den stora aktören när det gäller solceller.

Sol och vind är de två kraftslag som med marginal vuxit snabbast på global nivå under de senaste fem åren.

Men det finns en viktig skillnad mellan Europa och världen som helhet. I Europa växer sol och vind så snabbt att kolkraften trängs undan i motsvarande hastighet, men i det globala syd växer elbehoven fortfarande så snabbt att såväl kol som förnybart växer.

Så vilka utmaningar står vi inför i dag? Det är ett välbekant problem att sol och vind är väderberoende tekniker. Detta gör att det behövs olika tekniska lösningar för att hantera solens och vindens variabilitet och kostnaderna för detta måste också beaktas. Snabb och spännande utveckling sker när det gäller batterier och andra lösningar. Men det behövs fortsatt forskning och utveckling. I takt med att sol och vind växer blir detta en allt viktigare fråga.

Läs mer

Stadssilhuetten i Esbjergs hamn vittnar om övergången till förnybar energi. Foto: Alexander Farnsworth/Istock.

Kommentar • 20 september, 2024

En frisk fläkt från Danmark

Det positiva är att kostnaderna för sol- och vindel minskat kraftigt över tid. Kostnaden för solel har exempelvis minskat med 90 procent sedan 2010, kostnaden för vindel har minskat med 70 procent. Den här utvecklingen är kanske det bästa som hänt när det gäller våra möjligheter att lösa klimatproblemet.

Det kommer inte ensamt att lösa klimatproblemet, men det förändrar spelplanen för världens elmarknader. Den snabba utvecklingen för sol och vind och de lägre kostnaderna skänker ändå visst hopp.

Diskutera på forumet (0 svar)

Christian Azar

Professor vid institutionen för rymd-, geo- och miljövetenskap, Chalmers.

Den rådande krisen är inte den första splittringen som Vänsterpartiet genomgått. Men i våra skandinaviska grannländer är det så pass vanligt att de båda har dubbla socialistpartier i parlamentet – och i Danmark har den senaste vänstersplittringen redan hunnit splittras igen.

Förra helgen meddelade riksdagsledamöterna Lorena Delgado Varas och Daniel Riazat att de lämnar Vänsterpartiet, för att förekomma en uteslutning. På samma presskonferens berättade de också att de tänker starta en ny rörelse. Huruvida det ska bli ett parti eller något annat är ännu inte klart.

De senaste två åren har även partierna Solidaritet och Vänsterfronten grundats, med sikte på att ställa upp i valet 2026.

Det är dock långt ifrån första gången den svenska vänstern genomgår en partisplittring. Liksom i många andra europeiska länder ledde Sovjetunionens invasion av Ungern 1956 till konflikter och splittring inom svenska vänstern, och på 1960- och 70-talet gjordes utbrytningar, till exempel i form av det maoistiska och antisovjetiska KFML och det prosovjetiska Arbetarpartiet kommunisterna (AKP) som tog över denna tidning, som då fortfarande hette Norrskensflamman. Men till skillnad från i flera grannländer har splittringar i Vänsterpartiet aldrig lett till etableringen av en långvarig konkurrent i riksdagen.

Sist en reell splittring såg ut att vara på gång var när uppropet Vägval vänster lanserades 2004 i protest mot vad man såg som en för dogmatisk partilinje och ”nykommunistiska tendenser” i partiet, enligt Johan Lönnroth, som var vice partiordförande och en av initiativtagarna till uppropet. Han berättar att gruppen hade medlemmar från såväl trotskistiska Socialistiska partiet som socialdemokrater, samt ”två folkpartister”.

Han menar dock att det är en missuppfattning att gruppen ville driva partiet åt höger, och hävdar att Vägval vänster företrädde en frihetlig tendens som är främmande för både kommunismen och socialdemokratin.

Till Flamman säger Johan Lönnroth att det också är en missuppfattning att partiet riskerade att splittras.

Splittrade? Karin Svensson Smith och Johan Lönnroth startade Vägval vänster tillsammans med bland annat socialdemokrater, trotskister och ”två folkpartister”. Karin Svensson Smith bytte senare till Miljöpartiet, medan Johan Lönnroth stannade kvar i V. Foto: Bertil Ericson/Scanpix/TT.

– Vi vänsterpartister diskuterade frågan men vi hade medlemmar från fem partier. Vår ambition var att organisera partiövergripande samtal underifrån. I flera år hade vi möten i Fagersta på det temat.

Han menar också att Vägval vänster lyckades få partiet att byta linje i och med valet av Jonas Sjöstedt, som hade undertecknat uppropet, till partiledare 2012.

Men om vänstersplittringar inte är något betydande fenomen i den svenska rikspolitiken ser det annorlunda ut i de två skandinaviska grannländerna. Där har utbrytningar lett till etableringen av långvariga konkurrenter på det nationella planet.

Diskutera på forumet (0 svar)

Jonas Elvander

Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.

Tre unga män sitter häktade efter att två personer misshandlades i centrala Stockholm i slutet av augusti. Nu berättar åklagaren att man utreder ett hatmotiv.

I slutet av augusti misshandlades två personer på Birger Jarlsgatan och Kungsgatan, strax efter midnatt i centrala Stockholm. Snart därefter greps två personer, och en tredje några timmar senare.

Nu har tre personer häktats för brotten – varav ett bedöms som grovt. Något som Dagens ETC var först med att rapportera om.

Diskutera på forumet (0 svar)

Jacob Lundberg

Nyhetsredaktör på Flamman.

Den brittisk-brasilianska politikpodden Bungacast har passerat 500 avsnitt. Sveriges poddnestor Ola Söderholm träffar Alex Hochuli i São Paulo för att äta matbanan och prata om att vara marxist utan att vara vänster.

– Det är ju bokstavligt talat rösterna i ditt huvud, säger Alex Hochuli.

Jag har på min Stig Helmer-engelska försökt beskriva varför relationen till poddare blir så intim. Även i fallet med Hochulis podd Bungacast, där ingen pratar om sitt äktenskap eller sin semester utan snarare diskuterar den tyska sociologen Wolfgang Streecks senaste bok om eurozonens utveckling.

Diskutera på forumet (0 svar)

Ola Söderholm

Driver podden ”Stormens utveckling” tillsammans med Liv Strömquist och Jonatan Unge.

I sin fixering vid marknadiseringen undviker Karin Petterssons decenniets demokrativåg. Mattias Svensson har läst "Förbannelsen".

På ett plan är Karin Petterssons bok Förbannelsen (Albert Bonniers förlag, 2025) en rätt misslyckad bok.

Tesen är att Sverige skulle vara ”fast i 90-talet”. Men mycket av det jag läser om 90-talet känns tvärtom väldigt avlägset, som heilande skinheads som gjorde gatorna osäkra. Eller klimatförnekare inom högern för den delen. De är sällsynta i dag – tro mig, jag var en av dem. Dessutom var tron på framtiden närmast definierande för 1990-talet. Nu dominerar längtan efter det förflutna.

Diskutera på forumet (0 svar)

Mattias Svensson

Författare och ledarskribent på Svenska Dagbladet.

Flamman 100 år: Hela världens Norrbotten ska leva

Aron Etzler

Hanne Kjöller går på pinnjakt

Ella Petrini

Kommunal ”skattebroms” kan få oväntad konsekvens

Liz Fällman

Kautsky hade inte alls rätt

Vänsterpartister lämnar partiet: ”Stalinistisk organisation”

Johan Lönnroth

Grillen #6: Kulturkanon och välfärdsstatens död

Om avsnittet

Petter Evertsén

En norsk vänster mot radikaliserade laxbaroner

Jonas Elvander

Förnybar el har vinden i ryggen

En frisk fläkt från Danmark

Christian Azar

Därför får Sverige aldrig nya vänsterpartier

Jonas Elvander

Högerextremister häktade för misshandel – kopplas till Aktivklubb

Jacob Lundberg

”Gaza är inte en politisk fråga”

Ola Söderholm

90-talet var hopp och liberalism

Mattias Svensson

Aron Etzler

Flammans veckobrev

Prenumerera och läs direkt!

Ella Petrini

Prenumerera och läs direkt!

Liz Fällman

Vänsterpartister lämnar partiet: ”Stalinistisk organisation”

Johan Lönnroth

Om avsnittet

Petter Evertsén

Prenumerera och läs direkt!

Jonas Elvander

En frisk fläkt från Danmark

Christian Azar

Prenumerera och läs direkt!

Jonas Elvander

Prenumerera och läs direkt!

Jacob Lundberg

Prenumerera och läs direkt!

Ola Söderholm

Prenumerera och läs direkt!

Mattias Svensson

Flammans veckobrev