Flamman har utkommit med i
runda tal 28 980 nummer sedan
1906. Flammans journalister, fotografer,
redigerare, tryckare och distributörer
har redan arbetat många
hundra år tillsammans. De och
deras läsare har fått denna tidning,
nummer efter nummer, att leva i
hundra år.
Flamman är en överlevare. Den
har brunnit ned till grunden två
gånger. Och sprängts i luften en.
Sprängningen av Norrskensflamman
natten till den 3 mars 1940 var
det förra seklets blodigaste politiska
attentat i Sverige. Fem människor
dog. Men tidningen överlevde.
Dagen därpå var tidningen igång.
Nya människor tog vid.
Är Flamman samma tidning fortfarande?
Nej. En tidning som lever i
hundra år byter linje, personal,
ägare, utseende och stil många
gånger.Vår tidning har gjort det
mer än de flesta. Men finns det ingenting
kvar? Jo.Vi tar med oss
något ur det sekel som gått.
En röd tråd som löper genom
hela Flammans tid i Norrbotten är
kampen för att utveckla just Norrbotten.
Flamman har kämpat för
att råvarorna skall förädlas i Norrbotten,
för människovärdiga bostäder,
mot miljöskadliga gifter i
produktionen, för skolor och sjukhus
i glesbygden. Flamman har
kämpat och i det långa loppet ofta
vunnit.
Det är klart att den politiska kampen
ibland är så enkel. Det område
där just vi bor, måste kunna överleva.
Det skall vara värt att leva där. I
det ligger kampen för människovärdet.
Och det skall sägas rent ut,
det har inte funnits något självklart
i att Norrbotten skall utvecklas. Ur
rent affärsmässig synvinkel –
mellan guldruscherna – finns det
ingen större poäng med det. Ur rent
affärsmässig vinkel är det intressanta
att pressa ut guld, stål och trä
ur människorna och naturen.
I Norrbotten ligger malmen och
forsarna. Där finns skog. Allt som
en gång behövdes för att ge byggstenarna
till industrin. Ändå är det
Norrbotten som ligger i utkanten av
makten och rikedomarna. Norrbotten
är på så sätt typiskt i en värld
där finanscentra ligger i mitten.
Ställen där världens resurser passerar
som siffror på papper och skärmar,
som ständigt växer. Men är det
meningen att alla skall bo där?
Det finns en djupare sak i det: Frågan
om människan skall vara till
för produktionen eller produktionen
för människan. Om det är det
förstnämnda, då är det bra om folk
klarar sig förstås och kan bo någonstans
för att kunna utföra ett
jobb. Bra är, att de går in för arbetet
med engagemang. Men de kan inte
slå rot! En dag kan tre statliga direktörer
eller trehundra anonyma
fondspecialister bestämma att just
deras livsuppgift inte kommer behöva
utföras längre. Bra är, om det
ständigt finns med i bakhuvudet
hos alla: Ingen vet vad som kommer
härnäst.Marknadens herrar
dikterar. En sån värld är den vi
lever våra liv i, i Nairobi, Köpenhamn
och Pajala.
Ibland sägs det att människor,
speciellt unga, älskar detta. Ett projekt
här, några månader i arbetslöshet,
och därefter tre vikariat på varandra.
Sedan tittar man uppåt. Direktörerna
hoppar mellan styrelserummen,
men inte för att ta två månader
i kassan på ICA eller för att
sitta på ett datortek mellan uppdragen.
De hoppar mellan det ena
spännande uppdraget efter det
andra. De kan hoppa utan att deras
livsprojekt rasar samman. Det
tycks underbart att hoppa däruppe,
så länge fallskärmar existerar. Härnere
fungerar det inte.Människor
som inte kan planera längre än
nästa LAS-period eller vikariat, betraktar
inte detta förhållande som
en välsignelse. Istället slits de ut.
Här skiljer sig människor från mekaniska
verktyg och maskiner.Vi
vill gärna veta vad meningen är.
Och det svar som erbjuds är: ingenting.
Kapitalismen är meningslös.
Varje år kommer det ut böcker om
att kapitalismen är ytterligt effektiv
när det gäller att producera fler och
nyare varor och tjänster. Fler och
bättre mobiltelefoner, bilar, spisar.
På den enda kanske sant globala
marknaden, livsmedelsmarknaden,
kan vi utan svårigheter ta hem specialiteter
och ingredienser från jordens
alla hörn. Flera århundraden
av kapitalistisk utveckling har skapat
ett ökande berg av varor och
materiellt välstånd.Vad jag vet har
ingen ifrågasatt kapitalismens prestationer
på detta område.

Ändå var det med möda som socialismen nedkämpades och sopades av spelplanen i slutet av 1900-talet. Till dags dato har ingen annan samlande vision kommit i dess ställe. För varje bok om hur effektiva marknader kan vara, kommer en suck av besvikelse. Dessa böcker, med alla sina varianter på liberalism, svarar inte på frågan om hur vi får ett gott liv. De övertygar oss istället om att nästa generation mobiltelefoner har alla förutsättningar att bli bättre. På ett märkligt sätt upprepar dessa böcker de mest andefattiga dragen från gångna socialistiska epoker, perioder då antalet miljoner ton stål skulle utgöra beviset för socialismens överlägsenhet.

Socialister i början av förra seklet trodde att framtidens materiella överflöd med automatik skulle leda till att fokuset förflyttades till livets icke-materiella aspekter. De hade fel, därför att de underskattade möjligheten att skapa nya sätt att förlänga strävan efter konsumtion. Genom att addera fiktiva värden till bruksvärden är det möjligt att skapa stora skillnader i status mellan likvärdiga produkter, och ett ständigt sug efter högre, bättre och mer statusfylld konsumtion. Därför har vi kvar ett ensidigt produktionsmål: mer.

1906 föreställde man sig att många av samhällets problem skulle lösas med hjälp av en stadigt ökande produktion. Idag, år 2006, har bruttonationalprodukten per capita i runda tal tiodubblats sedan ett århundrade sedan. Ändå är många av samhällets problem desamma. Utslagning från arbetslivet, drogmissbruk, kvinnomisshandel, kriminalitet och etniska konflikter, allt finns kvar. Till dessa traditionella problem kan vi i vår sköna nya värld lägga ett helt nytt: den globala uppvärmningen som kan lägga våra städer under vatten, göra öknar av våra slättlandskap och skogar. Nästa års mobiltelefoner kommer inte att åtgärda dessa problem.

Det är som om vi erbjuds bättre och bättre lakan att sova i, på villkor att det alltid samtidigt skall singla ned grus över sängen. Insikten kliar i hela samhället. Vi är dömda att leva i ett samhälle som ständigt blir bättre, men aldrig någonsin blir bra.

Så kommer det att förbli till dess att vi går till roten med problemet, till dess att produktionen är till för människan och till dess att hela världens Norrbotten är med och bestämmer. Det är och förblir vårt mål. Vi kallar det socialismen.

Det är inte tid för att vara nostalgisk, utan att skynda på. Men vi tar med oss något ur det sekel som gått: Vi är ej maskiner. En dag skall vi också få vara människor till fullo. Och vi räknar framför allt dagarna dit.

Aron Etzler