Almedalsveckan är över, och den stora fajten om medierna vanns tydligt av LO, enligt Agent 25. LO satsade 800 000 kronor och fick publicitet i 128 tidningsartiklar fram till fredagen, följt av SSU.
Det får slutligen anses fastslaget att DN lämpat alla begrepp om förstånd överbord. När tidningens retorikexpert Christer Hanefalk kommer fram till att det retoriskt bästa talet i Almedalen hållits av Lars Leijonborg, handlar det inte längre om en viss borgerlig bias, utan om kliniskt vansinne. I Leijonborgs tal ingick snodda poänger av andra tidigare alliansbröder (att Göran Persson bara tycks anse att arbete är jobbigt, anonymiserade personexempel), stakande vid försöken till improvisation, ett plumpt påhopp på Attac (”Handel är bra – Attac har fel”) och en alltför hastig avslutning. Då har vi inte ens tagit upp Leijonborgs röst, som ger lyssnaren intryck av att en dålig teaterföreställning pågår. Den korrekta, och helt objektiva rankingen på talen i Almedalen är följande: 1. Göran Persson. 2. Fredrik Reinfeldt. 3. Göran Hägglund 4. Lars Ohly 5. Lars Leijonborg 6. Maud Olofsson 7. Peter Eriksson och 8. Maria Wetterstrand. Peter Eriksson får ett hedersomnämnande för att lyckas tajma sitt tröttaste pustande till orden: ”Politiken lever!”
Annars har snacket handlat om att stjärnreportrar ogillar Almdalens smetiga folklighet, att denna vecka som i så hög grad präglats av Svenskt näringsliv och Almega, just i år förändrades av LO-satsningen och Naturskyddsföreningen och att Almedalen bara kommer fortsätta växa. Vi vet inte. Åk dit och se själv. Hotellrummen på Wisby hotell lär vara bokade fram till 2009.
Flamman summerar: Almedalen 2006
