Kristín Halldórsdóttir är nu partisekreterare i ett av vänsterpartiets syskonpartier, den Grönröda alliansen i Island. Hon var en av Kvinnolistans första medlemmar och en av de tre sista som satt kvar i parlamentet till det bittra slutet 1999. Hon kommer ihåg starten.
– Det fanns mycket entusiasm och vi fick snabbt genomslag.
Kvinnolistan hade inga stora problem med höger-vänsterskalan, säger Kristín Halldórsdóttir.
– Nej, inte alls. Det var en frihet. Vi brukade säga: vi är den tredje dimensionen. Försök inte tala om för oss vad vi är! Men visst vi var mer åt vänster, det är naturligt. Vi stod för en slags socialism – att människor skall ta hand om varandra, att miljön måste skyddas.
Däremot var det svårt att få förankring i arbetarmiljöerna:
– Vi försökte till exempel få med oss kvinnor i fiskfabrikerna, men det var svårt. Tyvärr var det så. Det var mest högre utbildade kvinnor som var aktiva, men det tycks vara så i de flesta partier.
Kvinnolistan stod på sin topp efter det andra valet 1987, då man fick över 10 procent av rösterna och sex mandat i Alltinget. Men när partiet tvekade om regeringsmedverkan startade en kampanj från de makthavande partierna för att utmåla Kvinnolistan som oseriösa.
– Vi förlorade slaget i mediakriget. Vi hade ingen egen tidning och de andra partierna var drivna i att utnyttja sitt övertag. 1991 gick vi ner lite och sedan 1995, var vi tillbaka på tre mandat. Men det hade också med andra saker att göra: en av våra parlamentariker blev borgmästare i Reykavik – hon är det fortfarande och hon är oerhört populär – men då började folk tänka: ”jaha, det är så vi skall göra”.
Bakgrunden var att fyra partier gick samman för att slå det makthavande Selvstaendighetspartiet. Kvinnolistan ville vara med, och krävde att en kvinna skulle vara borgmästarkandidat. Med borgmästarvalet uppnåddes ett av Kvinnolistans mål: 53 procent av kommunstyrelsens ledamöter var kvinnor.
Vägen öppnades alltså på andra sätt. När entusiasmen från de första åren försvunnit infann sig en helt annan stämning. Folk började lämna partiet. Och Kvinnolistan upplöstes – de flesta gick till socialdemokraterna och ett nybildat vänsterparti. Kristín Halldórsdóttir tycker upplösningen blev bitter.
– Vi ville att män och kvinnor skulle respektera varandras villkor och arbetssätt inom politiken.Vi hade aldrig tänkt oss att bli ett permanent parti – vi sa alltid att målet var att vi inte skulle behövas. Men vi blev helt enkelt oense om när vi uppnått våra mål och när vi skulle sluta.
Kristín Halldórsdóttir ångrar ingenting. Hon tycker mycket förändrats på Island. Kvinnolistan skapade förebilder för andra kvinnor, ändrade arbetssätt och satte ljus på hur de andra partierna undvek att ta upp frågorna.
– Jag tvivlar inte på att det har med Kvinnolistan att göra. Ett exempel senast förra veckan var när det progressiva partiet, ett borgeligt parti petade en kvinna ur regeringen – och det blev en proteststorm. Före Kvinnolistan hade de inte en enda kvinna i regeringen och ingen protesterade! Mycket har hänt och jag tror att vi kommer fortsätta se effekter av det vi gjorde i framtiden. man måste så innan man skördar.
När hon får höra att det finns planer på ett feministiskt parti i Sverige blir hon både förvånad och glad. Förvånad för att hon tror att läget i Sverige är betydligt bättre än på Island ur feministisk synvinkel, men om man tror att det är en framkomlig väg – varför inte? Har hon några tips till de som vill starta ett nytt parti?
– Gör vad ni tror att ni måste göra, och var inte rädd. Det är det viktigaste.