Inrikes 25 augusti, 2004

Flammanguide till Ordfrontkonflikten

Nästa helg genomförs extrastämman i Ordfront. Huvudfrågan: Stå kvar vid besluten från vårens stämma – eller riva upp, säga upp Björn Eklund och välja ny styrelse?

Sedan vårens ordinarie stämma har klyftan i föreningen Ordfront djupnat. De försök som gjordes på stämman att – trots allt – välja en styrelse med olika åsikter har visat sig misslyckade.
Den segrande majoriteten vill stå kvar vid vårens stämmobeslut. De beskyller minoriteten för att öppet gå emot demokratiskt fattade beslut och vilja ställa aktiebolaget före föreningen. Christina Hagner har använt sin pondus som ordförande till att sprida felaktigheter till medlemmarna och revisorerna har låtit sig utnyttjas i detta spel, menar majoriteten.
Minoriteten svarar med att styrelsens nya majoritet försökt kuppa igenom, genom extra styrelsemöten och försök till val av ny bolagsstyrelse, sina politiska och personliga vänner till de centrala posterna. Syftet ska vara ett mer politiserat, vänsterpräglat och smalt Ordfront.
Efter uppsägningen, baserat på anklagelser om illojalt beteende, har också Eklund anklagats för samarbetssvårigheter. Den absoluta majoriteten av personalen har ställt sig bakom Åström.
Bägge sidor säger sig stå för en fortsättning av Ordfronts tradition av att vara ett öppet forum för inte bara vänstern.

Kärnan i konflikten
Principfrågan står kring motion 18 från vårens stämma, skriven av den uppsagda redaktören på Ordfront Magasin, Kerstin Gustafsson. En attsats (som inte nämns nedan) drogs tillbaka på stämman, i en attsats ändrades ordet erinran till uppsägning, och de två sista nedan tillfördes.
Kraven:
l stärk anställdas yttrandefrihet även då den kolliderar med lojalitetskraven
l dra tillbaka erinran/uppsägning mot Björn Eklund
l underkänn anklagelserna om illojalitet
l utred anklagelserna om samarbetssvårigheter igen
Motionen bifölls efter lång debatt.
Minoritetens argument:
Personalärenden skall skötas i rätt forum. Har något fel begåtts i uppsägningen av Björn Eklund, det ett ärende för förhandlingar mellan fack och arbetsgivare. Skulle årsmötena sköta personalpolitiken, öppnar vi för godtycke. Håll åtskilt mellan Ordfront som förening och dess bolags arbetsgivaransvar.
Majoritetens argument:
Att anklaga någon för illojalitet är en taktik som bara används av arbetsgivare som vill tysta någon. Det är extra allvarligt för en förening som Ordfront, som säger sig värna yttrandefriheten och tidigare gett pris till exempelvis ambulansförare som just höjt sina röster. Uppsägningen riskerar inte bara att strypa debatten, det är också oansvarigt att på så lösa grunder genomföra den och riskera ekonomiska skadestånd.

Varför extrastämma?
Enligt stadgarna har revisorerna rätt att utlysa extrastämma, och det gjordes på initiativ av föreningens auktoriserade revisor Anders Lindby vid Ernst & Young med stöd av de ideella revisorerna.
På extrastämman ska avhandlas de punkter som föranlett densamma, vilka enligt revisorerna är att göra om valen till styrelse, styrelsesuppleanter och revisorer, samt att upphäva den ordinarie stämmans beslut om motion 18.
Revisorernas argument:
Dessa punkter genomfördes felaktigt i våras och resultatet är alltså ogiltigt, enligt revisorerna som stödjer sig på ett memorandum från Erik Nerep, professor i handelsrätt.
Motion 18 ändrades så mycket att den är att betrakta som ett nytt ärende, som medlemmarna inte fått chansen att ta ställning till. Det är odemokratiskt och beslutet är därför ogiltigt.
Majoritetens argument:
Nereps memo baserar sig på hörsägen eftersom det skrevs redan den 28 maj, innan något protokoll fanns. Dessutom tillämpar Nerep felaktigt aktiebolagslagen när det handlar om en ideell förening.
Ändringen i motion 18 beror på att Eklund, efter att motionen skrevs, hade fått sitt uppsägningsbesked. Det är inga stora ändringar och bara normal föreningspraxis att kunna göra på sittande möte. Flera motioner ändrades på mötet; att revisorerna bara väljer en enda att-sats för sin kritik visar att de är politiserade.

Valen
Styrelseledamöter väljs på två år, men val sker på varje årsstämma. Således byts hälften ut varje år. Flera av de nominerade till omval drog tillbaka sin kandidatur med hänvisning till sakresultaten på stämman.
Bägge sidor är överens om att det vore önskvärt om de nominerade presenterats tidigare än för sittande stämma, men gör olika värderingar av hur centralt det är.
Revisorerna:
a) Kandidatlistorna presenterades först under stämman. Medlemmarna har alltså inte fått chansen att ta ställning till kandidaterna.
b) Valberedningens förslag har ”i allt väsentligt icke beaktats”.
c) Valen till styrelse villkorades – för att väljas avkrävdes lojalitet till beslutet om motion 18 i dess reviderade form.
Valen skall alltså anses ogiltiga och styrelsen illegitim.
Majoriteten:
a) Sant. Men det är praxis i föreningslivet att nomineringar kan ske även under stämman. Det är skillnad på motioner och nomineringar.
b) En stämma har ingen skyldighet att välja som valberedningen vill. De flesta av valberedningens förslag gick igenom, och att fler inte gjorde det berodde också på att kandidater hoppade av.
c) Lögn. Det fanns ett förslag om detta på stämman, men det avslogs
Ingen väckte någon reservation på sittande möte mot hur valen gick till. Revisorernas kritik är politiserad, gripen ur luften och styrelsen är legitimt vald.

Ny styrelsestrid
Förra veckan presenterade valberedningen två olika förslag. En minoritet vill behålla Christina Hagner som ordförande, medan majoriteten menar att Hagner varit alltför illojal mot vårens stämma och vill byta ut henne mot Stefan Carlén, som presenteras som en överbryggare.
Hagner har villkorat sin kandidatur med vilka beslut och vilken styrelse det i övrigt blir. Enligt uppgift har flera ur den tidigare minoriteten gjort detsamma.
Majoriteten och minoritetens olika listor har inte ett enda namn gemensamt – något som i sig återspeglar den djupnande klyftan.

Motionerna inför extrastämman
Två minoritetsmotioner, varav den ena är underskriven av 28 anställda, vill slå fast att personalärenden inte avgörs på stämman, och att arbetsordningen mellan bolag och förening måste tydliggöras.
Övriga motioner uttrycker majoritetsåsikter. Några vill helt underkänna grunden för extrastämman, och några riktar in sig på den auktoriserade revisorn Anders Lindby, som man menar har överträtt sina befogenheter. Föreningen borde byta ut honom och kanske anmäla till Revisorsnämnden samt avkräva skadestånd från Ernst & Young.
Den centrala motionen har nummer elva, är skriven av Kerstin Gustafsson och är så gott som identisk med hennes motion 18 i våras.
Styrelsens svar är att stå kvar vid besluten från i våras, men vill avslå de motioner som tar upp nya frågor – dessa ska enligt stadgarna tas på ordinarie stämma menar styrelsen.
Revisorernas dagordningsförslag har också skapat formella frågetecken. De vill att extrastämman ska behandla motion 18 i dess ursprungliga version – där ordet erinran och inte uppsägning fanns med. I så fall faller kärnfrågan och stämmans beslut blir i praktiken ointressant.
Enligt revisorerna skall medlemmarna kunna lämna motioner inför styrelsevalen – men motionsrätten nämns inte när det gäller motion 18. Denna rätt finns dock i stadgarna och ett antal motioner har inkommit.
Hur och i vilken form dessa motioner kan tas upp kan bli föremål för formaliastrid i sig.

Inrikes/Nyheter 03 september, 2025

Högerextremister häktade för misshandel – kopplas till Aktivklubb

Medlemmar i Aktivklubb poserar framför Uppsala domkyrka. Foto: Polisen.

Tre unga män sitter häktade efter att två personer misshandlades i centrala Stockholm i slutet av augusti. Nu berättar åklagaren att man utreder ett hatmotiv.

I slutet av augusti misshandlades två personer på Birger Jarlsgatan och Kungsgatan, strax efter midnatt i centrala Stockholm. Snart därefter greps två personer, och en tredje några timmar senare.

Nu har tre personer häktats för brotten – varav ett bedöms som grovt. Något som Dagens ETC var först med att rapportera om.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 03 september, 2025

”Gaza är inte en politisk fråga”

Ola Söderholm från svenska Stormens utveckling möter Alex Hochuli från Bungacast i São Paulo. Foto: Privat.

Den brittisk-brasilianska politikpodden Bungacast har passerat 500 avsnitt. Sveriges poddnestor Ola Söderholm träffar Axel Hochuli i São Paulo för att äta matbanan och prata om att vara marxist utan att vara vänster.

– Det är ju bokstavligt talat rösterna i ditt huvud, säger Alex Hochuli.

Jag har på min Stig Helmer-engelska försökt beskriva varför relationen till poddare blir så intim. Även i fallet med Hochulis podd Bungacast, där ingen pratar om sitt äktenskap eller sin semester utan snarare diskuterar den tyska sociologen Wolfgang Streecks senaste bok om eurozonens utveckling.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 03 september, 2025

90-talet var hopp och liberalism

Det räcker inte att låta smart, man måste tro på det också, anser Mattias Svensson om ”Förbannelsen”. Foto: Märta Thisner.

I sin fixering vid marknadiseringen undviker Karin Petterssons decenniets demokrativåg. Mattias Svensson har läst "Förbannelsen".

På ett plan är Karin Petterssons bok Förbannelsen (Albert Bonniers förlag, 2025) en rätt misslyckad bok.

Tesen är att Sverige skulle vara ”fast i 90-talet”. Men mycket av det jag läser om 90-talet känns tvärtom väldigt avlägset, som heilande skinheads som gjorde gatorna osäkra. Eller klimatförnekare inom högern för den delen. De är sällsynta i dag – tro mig, jag var en av dem. Dessutom var tron på framtiden närmast definierande för 1990-talet. Nu dominerar längtan efter det förflutna.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 02 september, 2025

Paulina Sokolow: En Ikeakatalog för kulturen

Lars Trädgårdh och kulturminister Parisa Liljestrand presenterar kulturkanon på Uppsala universitet den 2 september. Foto: Paulina Sokolow.

Kullager, minoritetshistoria och tryckfrihetsförordningen. De Tidöpolitiker som förväntade sig en storsvensk uppläxning måste ha blivit besviken – listan känns nästan sossig, lite som en Ikeakatalog.

Gustavianum, Uppsala minsann. Det blev platsen för den presskonferens som emotsetts sedan slutet av 2023 då regeringen aviserade att en kulturkanon skulle fram. 

Vi som ska bevaka, av vilka de flesta tagit tåget från Stockholm, leds in i 1600-talsbyggnaden till en museisal med beteckningen ”Vetenskapshistoria”. På vägen dit går vi genom en mörk korridor där någon ställt fram en skål med Ahlgrens bilar utblandat med olika lakritsbitar. Symboliskt? Mjuk, pastellig kultur blandat med hårda uppfinningar och folkhemskt framförhandlade ekonomiska reformer? 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar 02 september, 2025

Petter Hellström: Är Förintelsen inte heller ett folkmord enligt regeringen?

Palestinier i Gaza bär på sällsynta nödförsändelser från World Food Program. Foto: Abdel Kareem Hana/AP.

Gång på gång har regeringspartierna krävt att Sverige ska erkänna eller förhindra pågående folkmord. Men när det gäller Palestina vägrar man att ta ordet ”folkmord” i sin mun. Vad får det för konsekvenser?

Israels agerande i Gaza uppfyller den juridiska definitionen av folkmord så som brottet definieras i FN:s folkmordskonvention. Det fastslår en resolution från International Association of Genocide Scholars (IAGS), som samlar världens ledande forskare inom fältet. Resolutionen ligger i linje med tidigare bedömningar från folkmordsforskare, FN-experter och människorättsorganisationer som Amnesty International, Human Rights Watch och israeliska B’Tselem.

Men trots en framväxande internationell konsensus vill Sveriges regering inte använda ordet ”folkmord” för att beskriva Israels agerande i Gaza. Utrikesminister Maria Malmer Stenergard (M) kommenterar uttalandet från IAGS med att ”folkmord är en juridisk term med ett tydligt definierat innehåll. […] Därför har svenska regeringar haft som princip att inte rättsligt kategorisera händelser som folkmord med mindre än att en internationell domstol eller tribunal först har prövat frågan”. Samma besked har tidigare givits av statsminister Ulf Kristersson (M).

Det finns två problem med regeringens linje. Det första problemet är att man enligt regeringens definition varken kan kalla Armeniska folkmordet eller Förintelsen för folkmord, eftersom 1948 års konvention om förebyggande och bestraffning av folkmordsbrott inte trädde i kraft förrän 1951. Folkmordet på det osmanska rikets kristna minoriteter må ha legat till grund för konceptet folkmord och Förintelsen må ha skapat den politiska viljan att genomdriva lagstiftning, men i båda fallen dömdes de skyldiga för andra brott.

Det andra problemet är att svenska regeringar inte alls har ”haft som princip att inte rättsligt kategorisera händelser som folkmord med mindre än att en internationell domstol eller tribunal först har prövat frågan”. De mest uppenbara exemplen är återigen det Armeniska folkmordet och Förintelsen, som ofta har beskrivits som folkmord av svenska politiker och myndigheter. Exempelvis karaktäriserades Förintelsen som ett folkmord under det toppmöte i Stockholm år 2000 som Sveriges dåvarande statsminister Göran Persson (S) tog initiativ till, och som ledde fram till bildandet av International Holocaust Remembrance Alliance (IHRA).

Trots en framväxande internationell konsensus vill Sveriges regering inte använda ordet ”folkmord” för att beskriva Israels agerande i Gaza.

En ny granskning från Aktuellt i politiken (1/9) visar dessutom att representanter från M, KD, SD och L vid återkommande tillfällen har krävt att Sverige ska erkänna eller förhindra andra påstådda folkmord, utan att invänta utslag i domstol. Vi kan ta tre exempel:

2021 krävde Moderaternas dåvarande utrikespolitiska talesperson Hans Wallmark att den socialdemokratiska regeringen skulle verka för att EU skulle ”definiera” Kinas behandling av uigurerna i Xinjiang som ett folkmord (Skriftlig fråga 2020/21:1422) – som stöd för kravet nöjde sig Wallmark med att hänvisa till det ”breda stöd” som enligt honom fanns inom den amerikanska kongressen. Samma krav framfördes några månader senare av Kristdemokraternas Lars Adaktusson (Interpellation 2020/21:658).

Så sent som förra året krävde Sveriges vice statsminister Ebba Busch (KD) att den regering som hon själv ingick i skulle erkänna 1915 års folkmord på kristna minoriteter i Osmanska riket. Kravet har också framförts av en rad andra kristdemokrater, bland annat Robert Halef (Skriftlig fråga 2017/18:1418), liksom av Sverigedemokraterna genom Björn Söder (Motion 2020/21:96). Söder tillägger att ”Sverige bör gå i bräschen som ett föredöme för mänskliga rättigheter, även om det rent politiskt inte alltid är accepterat.”

I en annan sverigedemokratisk motion, som bland annat undertecknades av partiets utrikespolitiska talesperson Aron Emilsson, krävde man att Sverige skulle erkänna Holodomor, svälten som dödade flera miljoner människor i Ukraina 1932–33, som ett folkmord (Motion 2022/23:1748). Kravet har framförts flera gånger, senast av Erik Hellsborn (SD) förra året (Motion 2024/25:328). Som Hellsborn skriver orsakades nämligen svälten av politiska beslut.

Läs mer

Att regeringen eller regeringspartierna skulle ha några principer mot att använda ordet folkmord utan att ha en juridisk dom att luta sig emot stämmer alltså inte. Om de trots detta inte vill använda ordet för att beskriva Israels agerande i Gaza så behöver man söka någon annan och mer principlös förklaring. Exempelvis att man inte vill stöta sig med USA. Eller att man vill skydda Israel, ett land med vilket Sverige har nära ekonomiska och politiska band.

Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 02 september, 2025

Konsten att skapa en ikon

Den tidigare presidenten Cristina Fernandez de Kirchner vinkar till sina anhängare från husarresten, 11 juni 2025. Foto: Luis Robayo/AFP/TT.

En kvinna på en balkong. En ifrågasatt dom utan bevis. Ett land i kris. I Argentina är en ny politisk martyr på väg att formas – den korruptionsdömda peronisten Cristina Kirchner.

Korsningen mellan San José och Humberto, i Constitución strax söder om Buenos Aires historiska centrum, har förvandlats till ett permanent protestläger. Folksamlingens storlek har skiftat mellan några hundra till flera tusen, beroende på nyhetsläget, men den har aldrig helt skingrats.

För den nyanlände finns en magnetisk fixpunkt, en osynlig mittpunkt för hela det politiska dramat: balkongen på tredje våningen i huset San José 1111. Däruppe – bakom slutna glasdörrar – bor möjligen, eller kanske inte, ex-presidenten Cristina Fernández de Kirchner. Hon har vid upprepade tillfällen klivit ut för att hälsa sina anhängare, som Evita en gång gjorde från Casa Rosadas rosafärgade altan. Nu är dörrarna stängda. Men närvaron är lika stark för det.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 02 september, 2025

Varför vill SD lägga Sverige under Mohammed bin Salman?

I värmländska Årjäng är friheten bilburen. Foto: Tomas Oneborg/SvD/TT.

Jag älskar den bilburna friheten kring värmländska Årjäng – men utsläppen växer för varje motorvarv. I stället för att fylla despoternas fickor borde vi investera i ett grönt Sverige.

När man svänger av E6:an vid Uddevalla in norrut på landsväg 172 öppnar sig en av Sveriges vackraste landsändar. Först rullar fälten fram som mjuka vågor, med en och annan ko som sorglöst idisslar i värmen. Och när skogen tätnar bryts den ständigt av med lockande badplatser. Vid Billingsfors pappersbruk måste man dock stänga av luftkonditioneringen för att undvika svavelstanken.

Efter länsgränsen till Värmland når man en höjd där den blåskimrande Västra Silen breder ut sig. Här ligger Årjängs kommun, mitt i E18-land. Gränsorten Töcksfors stoltserar med två jättelika handelscenter för att betjäna alla snålrika norrmän som gärna kör långt för att spara några kronor. De törstiga gör även en avstickare till Årjängs Systembolag. Kulturen är motorburen, och man hamnar ofta bakom en epatraktor, som dånar av sin säregna blandning av dansband, techno och metal.

Här har jag tillbringat ännu en sommar, och det går inte att undgå Sveriges beroende av fossil energi. Här kör man till jobbet, affären, krogen, bilträffen och folkracet. I skogen hörs skogsmaskiner, fyrhjulingar och timmerbilar. På fälten traktorer och lantbruksmaskiner.

Vi som lockas hit söker samma frihet. Möjligheten att försvinna på en slingrande landsväg eller in i skogen. Vad man dock inte ser genom vindrutan är att varje motorvarv kräver förbränning av diesel eller bensin. Denna har pumpats upp ur undergrunden, bearbetats i ett raffinaderi och skeppats till bensinstationen. Ändå är det bara 25–40 procent av bränslet som gör nytta i motorn, resten försvinner som spillvärme. En elbil använder 90 procent av energin.

Putin, Trump, eller Saudiarabiens Mohammed bin Salman kan utpressa oss genom att stänga kranen och driva upp priserna på världsmarknaderna.

I Sverige är det här ett särskilt dyrt problem. Medan länder som USA, Norge och Storbritannien har egen produktion av fossila bränslen måste vi importera allt. Enligt MIT:s Observatorium för ekonomisk komplexitet importerade Sverige olja, gas och kol för 216 miljarder kronor 2023 – 11 procent av vår totala import. Trots Ulf Kristerssons vallöfte 2022 om ”ett helt fossilfritt energisystem” har kostnaderna för fossilimporterna skenat under hans tid vid makten. 2021, före Rysslands invasion av Ukraina, låg den på 134 miljarder.

Större konsumtion förklarar inte allt – ökade priser och en svag krona står för det mesta. Men det visar att den fyrhjulsdrivna friheten kring Årjäng är beroende av en marknad som kontrolleras av despoter. Putin, Trump, eller Saudiarabiens Mohammed bin Salman kan utpressa oss genom att stänga kranen och driva upp priserna på världsmarknaderna. Under pristopparna var det rimligt att sänka skatten på bensin och diesel, men långsiktigt är det inte rimligt att Sverige skickar hundratals miljarder till auktoritära länder – och Norge! – för rätten att bränna deras olja, gas och kol.

Detta är ironin. Genom globala energimarknader skapar kapitalismen en känsla av frihet hos trafikanterna, samtidigt som fossildespoterna – och norrmännen! – har fått mer makt över oss. Inför Rysslands invasion av Ukraina ströp Putin gasleveranserna till EU, och skapade kaos genom att pressa upp energipriserna. Qatar har hotat att stoppa gasleveranser om EU går vidare med krav på miljöskydd och arbetsförhållanden. Och Trump har nu tvingat EU att öka vårt fossilberoende i ett nytt ”handelsavtal”.

I Årjäng blev Sverigedemokraterna största parti med 31 procent av rösterna. Deras riksdagsledamot Jessica Stegrud vill att Sverige ska fördjupa beroendet genom att börja med gaskraft, något Sverige inte har haft tidigare.

Läs mer

I stället för att göda fossildespoterna – och norrmännen! – kan vi investera i vår egen framtid. Det brittiska klimatpolitiska rådet visar i en aktuell rapport hur elektrifieringen dämpar fossilberoendet, genom att investeringar i ett starkare elnät, förnybar energi, kollektivtrafik och laddinfrastruktur minskar behovet av olja, gas och kol. Redan från 2041 blir omställningen en nettobesparing som sedan växer för varje år.

I stället för att göra som Sverigedemokraterna vill och lägga vårt öde i Mohammed bin Salmans händer, borde vi alltså investera i vår egen ekonomi. Det borde oppositionen kunna göra till ett vallöfte.

Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 01 september, 2025

Kulturkanon är inte nationalistisk nog

Lars Trägårdh poserar framför sitt frilanskontor – där även Flamman har sin redaktion. Foto: Magnus Lejhall/TT.

Lars Trägårdh hoppas att hans kulturkanon ska ena landet. Samtidigt slår regeringen sönder kulturens infrastruktur, och använder den som vapen för att skapa polarisering. Det här är ingen kanon: det är en dödsruna.

I morgon är det äntligen dags.

Skådeplatsen Uppsala är väl vald, lärdomsstaden där både Carl von Linné och Erik Gustaf Geijer står staty, giganterna som avtäckt både naturens och samhällets hemligheter. Eller så slipper man näsvisa journalister som inte orkar med den kaosartade tågsträckan från Stockholm.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (1 svar)
Kommentar/Kultur 01 september, 2025

Alex Olofsson: Efter folkfesten kom nådastöten

”Säg mig, åh, säg mig” sjöng Carola häromveckan. Svaret tycks allt mer oklart. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Så skrivs slutligen det sista kapitlet för staden som nu tycks utom räddning. Beskedet om de slutgiltiga rivningarna liknar en nådastöt.

Drygt två veckor väntade man,  tills massmedia, turister och hemvändare, som lockats upp för flytten av Kiruna kyrka, hade åkt hem. Ett spektakel som presenterades som en ”historisk händelse” och en ”folkfest”. Gruvbolaget, kommunen och turistnäringen hade gjort sitt yttersta för att gemensamt få maximalt medialt genomslag för spektaklet. Idag är det nog få som kan förneka att det var något annat än en ren maktuppvisning från gruvbolaget. För samtidigt som företaget bjöd på bröd och skådespel till Kirunaborna, slipade de på kniven – redo att med kirurgisk precision utdela det sista hugget mot samhället. De Kirunabor som lydigt köade för att få en gratis kaffe och en kycklingwrap påminner nu mest om lamm som ovetande fördes till slakt.

Dammet hade knappt lagt sig när gruvbolaget hastigt under torsdagen kallade till  presskonferens. De kommande tio åren kommer ytterligare 2 700 bostäder att rivas, och 6 000 Kirunabor kommer att förlora sina hem. Ett måste för att säkra vår ”gemensamma framtid”, enligt bolaget.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 30 augusti, 2025

Maunchbachs roman är som en aladåb: skånsk, slemmig och dekadent

Huvupersonen är besatt av en man i Maria Maunsbachs nya roman. Foto: Studio Irika.

Den magiska mannen är behagsjuk och egoistisk, men avnjuts och dyrkas i en historia där skurkarna är kvinnor.

Maria Maunsbach är född 1990 i den skånska orten Höör. Alla hennes romaner är väldigt skånska. Det är ”räligt” och ”klydd”. Den förra boken, Lucky Lada och jag, är till och med en pastisch på den skånska skalden Fritiof Nilsson Piraten. En magisk man, hennes senaste, utspelar sig i Malmö och Thailand. Skånskan hänger kvar, fast nu mest som krydda. Den Maunsbachska humorn har heller ingen framträdande roll. I stället är En magisk man en relationsroman.

Trots att halva boken skildras av ett jag, som vi sent omsider lär oss heter Jenny, så handlar den om Mikael. Kvinnor älskar Mikael och han dem. Men mest älskar han thaiboxning. Han har alltid velat fightas, men hans mamma avskyr våld. I gymnasiet börjar han dock boxas, och efter studenten flyr han Malmö för ett gym i Thailand. Där slår han följe med mästaren Håkon och blir proffs i kampsport, innan han förförs av Caroline, förlorar sig själv i fester och knark och återvänder hem med svansen mellan benen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)