Vi är djupt bekymrade över Flammans bevakning av Palestina. Chefredaktören Leonidas Aretakis skriver till exempel (6/2024) att protesterna mot folkmordet i Gaza framstår som ”dunkelt och toppstyrt, i kontrast till de tidigare folkrörelsernas demokratiska deltagande. Kopplingarna till Nyans och LVU-kritiska grupper gör inte saken bättre”.
Det är en häpnadsväckande sammanfattning av de största, mest välorganiserade demonstrationerna under flera decennier med tusentals deltagare som varje vecka deltar i över fyra månaders tid, oavsett väder. Vänsterns framtid finns hos dessa – ofta unga – aktivister. De förtjänar respekt, inte svartmålning. Arrangörerna har, i motsats till Aretakis analys, varit välkomnande och vädjat om deltagande från samtliga politiska partier. Flera har sökt ledningen för Vänsterpartiet för dialog utan resultat – däremot har representanter för partiet talat på demonstrationerna.
Aretakis tycks vilja ha ett vänsterlag att heja på, som om det vore en sport. Men i likhet med andra tidigare ockuperade eller kolonialiserade folk är motståndsrörelsen i första hand nationell. Det finns ingen rosaskimrande befrielsekamp. När motståndet tvingas gå under jord och människor i decennier fördrivs och mördas, används alla till buds stående medel för frihet. Om Sverige skulle bli ockuperat hade vi behövt göra gemensam sak även med politiska motståndare som KD och SD. Varje gång palestinska ledare från motståndsrörelsens olika delar kommer till tals, inbegripet Hamas, så framhåller de samstämmigt att målet för det palestinska motståndet (hadaf al-mokawameh al-falastinieyh) är ”vårt folks frihet” (huriyat shaebina).
Ockupationsmakter har i alla tider demoniserat motståndet hos de folk man vill kuva. Israel är inget undantag. Vad vi har framför oss är en ockupation som konsolideras med illegala bosättningar, murar, apartheid och nu folkmord. Och så finns det ett palestinskt motstånd som mot alla odds och med tusentals svek i bagaget kämpar för sin frihet.
Flamman saknar ledarartiklar som förklarar drivkrafterna bakom det pågående folkmordet i Gaza, vilket bekräftas av medieforskaren Helena Hägglund som har granskat tidningens ledarsidor (ETC, 8/2). Professor i freds- och utvecklingsfrågor Hela Lindholm skriver att man måste förstå Palestinafrågan som en kolonial fråga (Fempers, 10/2). Flamman har misslyckats med detta. I nummer två ifrågasätter Miriam Katzin på ytliga grunder, om Israel över huvud taget kan kallas en bosättarkolonial stat. I samma artikel riktas allvarliga anklagelser om antisemitism mot vänstern och Palestinarörelsen.
Ockupationsmakter har i alla tider demoniserat motståndet hos de folk man vill kuva.
Vi undertecknade har – oberoende och ovetandes om varandra – skrivit till Flamman för att bemöta dessa påståenden, men utan framgång. Det gäller även för en tredje person, forskaren Hansalbin Sältenberg. Inläggen finns nu i stället publicerade i Parabol respektive Internationalen.
Vi förväntar oss mer av en redaktion som förvaltar Sveriges äldsta vänstertidning.
Leonidas Aretakis svarar direkt:
Israels massmord på palestinier är ett brott mot mänskligheten. Demonstrationerna mot kriget i Gaza som vi ser i hela världen är heroiska och jag deltar själv i dem.
Syftet med den artikel som ni syftar på, ”Hamas är resultatet av folkrörelsernas död”, är inte att svartmåla rörelsen, utan är tvärtom ett kärleksbrev. Jag uppmuntrar till deltagande, skriver att den har rätt, samt beklagar Vänsterpartiets tvekan. Samtidigt pekar jag på en ofrånkomlig sanning: det är inte längre sekulära socialister som leder världens befrielsekamper. Konsekvenserna av det borde vänstern klara av att diskutera, samtidigt som vi tågar sida vid sida.
Jag är glad att ni lyfter den centrala frågan: står Hamas för ett legitimt motstånd? Helena Hägglund (som jag svarar i ETC 12/2) gav sitt bud den 8 oktober, när hon skrev att ”motstånd är rättfärdigt för ockuperade folk”. Samma helg skrev jag i en ledare att mord och våldtäkter mot civila aldrig är legitimt, oavsett maktförhållanden, men att ”den enda part som kan avsluta konflikten är Israel.” Tro mig, jag önskar att jag slapp skriva sådana självklarheter, men inlägg som Hägglunds gjorde mig illa tvungen.
Det betyder inte att vi ser sidorna i kriget som likvärdiga. Slå upp vilket nummer som helst och du hittar kritiska artiklar mot Israel, inklusive i detta nummer. Vad gäller insändarna låg en begravd i andra mejl, och de andra två drogs tillbaka av skribenterna själva.
Jag är glad att ni bryr er om Flammans rapportering, och ser fram emot fler kamratliga utbyten om den. Den kommer dock att fortsätta vara mångfacetterad och utmanande. Inte av illvilja, utan just för att vi vill folkrörelserna väl.
